Sök


Solenergi räcker inte

Vi måste lägga all vår kreativa energi på att föreställa oss hur ett nytt globalt ekonomiskt system kan se ut. Att enbart sluta bränna kol, olja och gas kommer inte att stoppa klimatförändringarna, skriver antropolog Jason Hickel vid London School of Economics.

Opinionstext av Jason Hickel, Grus & Guld nr 3/17
Översättning/bearbetning: Karin Backström

Idag är det få som förnekar att vi måste ställa om till ren energi. Men även om insikten om farorna med de fossila bränslena är enormt viktig, så är jag är ändå rädd att vi missar något. Ren energi kan inte allena rädda oss från klimatförändringarna.

Föreställ dig att vi helt kunde bli av med de fossila bränslena. Det råder inget tvivel om att det skulle vara ett mycket viktigt steg i rätt riktning. Men det skulle ändå inte räcka. Varför då? Jo, förbränningen av fossil energi står bara för 70 procent av de växthusgaser som människan orsakar. Resten har andra orsaker.

Avskogning är en viktig sådan. Skogar tar upp och binder in stora mängder koldioxid från atmosfären. Vid avverkning släpps den ut igen. Även det industriella jordbruket, som utarmar jordarna till den grad att de läcker koldioxid, är en betydande utsläppskälla. Dessutom har vi den industriella djurhållningen som står för stora utsläpp av både metan- och lustgas. Båda dessa gaser är oändligt mycket kraftfullare än koldioxid för global uppvärmning. Den industriella produktionen av cement, stål och plast är en annan stor källa till växthusgaser. Det är även världens soptippar, som står för 16 procent av världens samlade metangasutsläpp.

 

Klimatförändringarna handlar inte bara om vilken typ av energi vi använder, det handlar om vad vi använder den till. Vad skulle vi göra om vi hade hundra procent ren energi? Skulle vi använda den på samma sätt som vi använder den fossila energin idag, dvs skövla fler skogar, bygga fler köttfarmer, utöka det industriella jordbruket, producera mer cement – och fylla fler soptippar? Ja, det skulle vi.

I alla fall så länge vi har ett ekonomiskt system som kräver oändlig tillväxt.

Andelen växthusgaser som kommer från andra källor än fossila bränslen är inte statisk. Den växer för varje år. Forskare förutspår att de tropiska skogarna kommer att vara förstörda 2050, vilket skulle frisläppa 200 miljarder ton koldioxid. Inom 60 år kan världens matjordar vara fullständigt utarmade, vilket skulle öka utsläppen ytterligare. Emissionerna från cementindustrin ökar med nio procent årligen. Och våra soptippar fylls på i en takt som kan göra mig gråtfärdig. 2100 förutspås vi producera 11 miljoner ton solida sopor per dag, tre gånger så mycket som nu. Att enbart ställa om till ren energi saktar inte ned denna utveckling.

 

Det är ett misstag att rikta all uppmärksamhet mot de fossila bränslena. I stället måste vi peka på någonting som går mycket djupare, nämligen den grundläggande logiken i vårt ekonomiska system. När allt kommer omkring använder vi ju fossila bränslen för att elda under det allomfattande kravet på oupphörligen växande bruttonationalprodukter. Grundproblemet är att vårt ekonomiska system kräver ständigt ökande nivåer av resursutvinning, produktion och konsumtion.

”När allt kommer omkring använder vi ju fossila bränslen för att elda under det allomfattande kravet på ständig ekonomisk tillväxt”

Våra politiker säger att den globala ekonomin bör växa med minst tre procent per år, det minimum stora företag behöver göra i sammantagen vinst. Det innebär att storleken på den globala ekonomin måste fördubblas var tjugonde år. Fisket och utvinningen i gruvorna måste fördubblas, antalet bilar, Ipads och Mc Flurries måste fördubblas. Och efter 20 år måste de fördubblas igen.

 

Mer optimistiska förståsigpåare menar att den tekniska utvecklingen kommer hjälpa oss att skilja ekonomisk tillväxt från resursförbrukning och miljöpåverkan. Men tyvärr finns det inga bevis för att detta fungerar. Sedan 1980-talet har materialutvinningen och konsumtionen ökat med 94 procent. Och det bara fortsätter. Prognoserna visar att vi 2040 kommer ha dubblerat varutransporterna med fartyg, flyg och långtradare – och mängden saker som de fraktar – bara för att ganska exakt hålla tillväxttakten.

Hur viktigt det än är med ren energi så kommer den inte rädda oss från den mardrömmen. Men att tänka nytt kring vårt ekonomiska system kanske kan hjälpa oss. BNP-tillväxt har sålts in som ett sätt att skapa en bättre värld. Men vi har nu tydliga bevis på att den varken gör oss lyckligare eller minskar fattigdomen. Och dess ”externaliteter” ger oss alla möjliga problem: skuld, överarbete, ojämlikhet, klimatförändringar.

 

Vi måste överge BNP-tillväxten som främsta måttstock för framsteg och vi måste göra det omedelbart. Det är hög tid att vi använder all vår gemensamma kreativitet för att föreställa oss hur en ny global ekonomi kan se ut; en ekonomi som maximerar mänskligt välbefinnande samtidigt som den aktivt minskar våra ekologiska fotavtryck. Det är inte omöjligt. Flera länder har redan lyckats nå höga nivåer av mänsklig utveckling med väldigt låg konsumtion. Daniel O´Neill, ekonom vid universitetet i Leeds, har visat att inte ens materiell nerväxt behöver vara inkompatibel med höga nivåer av mänskligt välbefinnande.

Och även om nerväxt kan låta skrämmande behöver det inte vara det. Det kan bara innebära att intensiteten i ekonomin minskar, att vi avskaffar de allra rikastes excesser, att vi delar det vi har i stället för att fortsätta plundra jorden och att vi befriar oss från den frenetiska konsumtionshetsen.

Forskarna funderar redan på hur detta kan se ut och det enda som är säkert är att det inte kommer se ut som idag. Och det är ok. Utveckling är bra. När allt kommer omkring är det ingen som säger ”Det här är den bästa novellen/skulpturen/mobiltelefonen som någonsin skapats, vi kommer aldrig skapa något bättre”. Så varför ska vi skämmas för att föreställa oss en utveckling bortom kapitalismen?
Antingen agerar vi nu och ställer om våra ekonomier på ett kontrollerat sätt, eller så kommer klimatet göra det år oss. Det senare blir både destruktivt och kaotiskt. Enligt Nicholas Stern, vid London School of Economics, skulle fyra graders uppvärmning leda till minst fem procent lägre bruttonationalprodukter per år på obestämd tid, kanske upp till 20 procent – en ekonomisk kris av en skala vi aldrig sett tidigare.

 

Vårt fokus på fossila bränslen får inte lura oss att tro att vi kan fortsätta som nu. Vill vi avvärja en kommande katastrof måste vi angripa klimatkrisens underliggande orsaker.

 

Texten bygger på en längre artikel som tidigare publicerats i den brittiska tidningen The Guardian. Läs mer på www.theguardian.com/global-development-professionals-network (sök på Jason Hickel). Jason Hickel är doktor i antropologi vid London School of Economics.

Gör din röst hörd!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*