Kategoriarkiv: Fattigdom

Medborgarlön testas i Kenya


Hur bör en medborgarlön bäst utformas? Det testar organisationen Give Directly nu i ett projekt Kenya.

En grupp fattiga får 22 dollar per månad i tolv år. Andra får lika mycket men bara under två år, medan en tredje grupp får två års tilldelning som klumpsumma vid ett tillfälle – och så finns det en kontrollgrupp som inte får något alls.

Tanken är att människor vet bäst själva vad de behöver och att man på detta sätt kan undvika den massiva biståndsbyråkratin och risken för korruption. Projektet följs av forskare.

Give Directly finansieras av enskilda givare och har ett utarbetat system för att välja ut mottagare. För överföringarna nyttjas mobiltelefoner och auktoriserade penningutbetalare.

Ur ekonomismen spirar något nytt


I nya numret av Grus & Guld skriver Alexandra Pascalidou om krisens Grekland – där människovärdet devalverats i skuggan av kallsinniga finanskalkyler men där även något hoppfullt nytt spirar.
Läs en kortare version av krönikan i pappertidningen.

I ekonomismens er51Alexandra_Pressbild6a räknas bara pengar. Allt har ett pris men inget har ett värde. Allt kan köpas och säljas. I krisens Grekland, är allt till salu. Från kroppar till gammalt tandguld, från njurar till magiska sandstränder. Hem klubbas ut av banker och familjer flyttar in i kartonger.
Mycket bläck har ödslats på böljande börsnoteringar, finansanalytikernas kallsinniga kalkyler och kreditinstitutens prognoser. Mindre möda har ägnats åt att beskriva människovärdets och demokratins devalvering: Efter fem års åtstramningar har Greklands BNP krympt med en fjärdedel och fler än 1,5 miljoner greker förlorat sina jobb. Med en ungdoms-arbetslöshet på ungefär 55 procent och hundratusentals högutbildade som lämnat landet för att överleva, med mer än 2,5 miljoner människor som tvingats leva under den officiella fattigdomsgränsen i ett land med lite mer än 10 miljoner invånare, med en utlandsskuld som trots sparslakten ökat från 124 till nästan 180 procent är det inte längre fråga om en ekonomisk kris.
Det är ett krig.

Även om ord som kris och problem är rena grekiskan är krisen inte ett exklusivt grekiskt problem. Krisen är europeisk. Det är en endogen åkomma i valutauniones vävnader. Den ekonomiska krisen har blivit en politisk kris. Först födde den fascistiska förförelseakter och banade väg för heilande nazister i parlamentet. Nu har den för första gången röstat fram två partier som aldrig förr suttit vid makten med mandatet att bevara och bevaka den nationella suveräniteten och självbestämmandet. Trojkans krislösningar är inte någon objektiv, teknisk vetenskap. Den nya regeringen, som ofta kallas populistisk, menar att det finns andra vägar än Trojkans att gå för att lösa de gordiska knutarna.

Samtidigt växer solidariteten bland Europas folk. Under paroller som ”Vi är alla greker” opponerar sig allt fler över krisens katastrofala konsekvenser: Barn som checkas in på barnhem för att deras föräldrar inte längre har råd med tak över huvudet och mat för dagen. Barn som inte får nödvändiga vaccin för att deras arbetslösa föräldrar efter ett år utan jobb förlorar sjukförsäkringen. Barn som huttrande nöter in alfa och omega i kylslagna klassrum för att skolan inte har råd med värme. Barn som svimmar i skolan av undernäring. Barn som sover inklämda med föräldrar och farföräldrar. Barn som förlorat fäder – för att de i sin tur förlorade sin roll som familjeförsörjare.

Men mörkret skingras av levande ljusfacklor: Det är jordbrukare som fyller sina lastbilar med frukt och grönsaker som de delar ut gratis på skolorna. Det är studenter som skramlar ihop till spontana soppkök i parker på söndagarna och sprider ordet på sociala medier. Det är grannar som hjälper till med el- och vattenräkningar. Det är sparkade lärare som erbjuder ungar gratis läxhjälp mot att de får kött eller bröd eller hjälp i den nya sortens byteshandel som växt fram. Det är läkare som arbetar som volontärer för ”Världens läkare” som förr mest vårdade utblottade flyktingar men numera översvämmas av oförsäkrade greker. Det är skådespelare och producenter som sätter upp föreställningar som är gratis för arbetslösa och pensionärer och studenter. Det är min arbetslösa väninna Maria som förvandlat sin Atenska takterrass till en prunkande trädgård med auberginer, tomater och zucchini som mättar både henne och hennes systers familj. Maria har lärt sig laga mat eftersom tavernabesöken är ett minne blott. Hon lägger in sina grönsaker och gör egna marmelader som hon ger bort när hon går på middagar. Hennes olja och oliver kommer med båten från släkten på Kreta. Hennes kött kommer på söndagarna med bussen från kusinens bondgård i Korinth. Fisken drar hon upp själv från Saroniska bukten. Och Maria är bara en bland tusentals som sett sitt liv förändras radikalt. På gott och ont.
Maria är en mikroskopisk del av den nya materialistiska motståndsrörelsen som mobiliserar hundratusentals unga människor som omprioriterat och omvärderat allt. De som inte längre har något kvar att förlora.
Mina vänner tittar inte längre på TV. Antingen för att de inte har råd med kabelavgiften på 30 euro i månaden eller för att de har fått nog av skräckpropaganda och sömnpiller. De har börjat läsa, skriva och samtala igen. De har vänt blicken bakåt mot Antikens stoiker och cyniker och de som förespråkade asketism och enkelhet.

Den nya regeringen som vann valet på löften om att återupprätta människors värdighet och människovärdet säljer nu ut den gamla gräddans bepansrade limousiner och ett av tre regeringsplan. De drar in på den politiska klassens privilegier som månghövdade livvaktsstyrkor, sekretariat och tjänstebilar. Den nya, slipslösa premiärministern talar om ett nytt etos för makten som börjar på toppen. Världens mest mediebevakade finansminister, Yannis Varoufakis, promenerar till jobbet. Ministrar uppmanar städerskorna att tilltala dem med förnamn och i singularis. Det har aldrig hänt förr i demokratins hårt hierarkiska vagga som gjort skillnad på folk och folk. Det må vara bagateller. Det må förlöjligas av historielösa besserwissrar som menar att det inte räcker för att betala av skuldberget. Men det är ändå tecken på att någon nytt spirar. En ny politisk kultur som inte drar sig för att beröva de privilegierade på deras nedärvda privilegier och återbörda dem dit de hör hemma – bland folket. Kanske ser vi framväxten av en ny politisk och ekonomisk kultur – en ekologiskt och humanitärt hållbar kultur. Kanske är krisen den väckarklocka vi behövde för att vakna upp ur den materialistiska, konsumtionsdvala vi invaggats i.

Alexandra Pascalidou
Journalist och författare

Foto:  Johan Lindskog

”Naturen är ingen handelsvara”


Trots tunga överlevnadsargument fortsätter vi att överutnyttja jordens resurser. Skulle det vara annorlunda om naturens tjänster syntes i våra balansräkningar? Eller skulle det betyda att vi började handla med naturen som med vilken annan vara som helst?
Frågan är högaktuell inför FN-konferensen om hållbar utveckling, Rio+20, som går av stapeln i juni.

På en affisch från den globala småbrukarrörelsen Via Campesina reser sig grönskan och vattnet till en knuten näve. Budskapet lyder: gör inte naturen till en handelsvara!
Runt om i världen – särskilt i syd – mobiliserar sociala rörelser mot tanken på att det naturen bistår oss med – allt från pollinering till rent vatten – ska värderas i pengar. De oroar sig för att naturen ska kunna köpas och säljas på en marknad. De befarar att storföretag och rika länder kommer att tjäna pengar på att handla med ekosystemtjänster och att världens orättvisor på så vis ytterligare ska förstärkas.

Två decennier efter FNs förra miljökonferens i Rio de Janeiro, som bland annat resulterade i Agenda 21 och klimatkonventionen, har inte mycket hänt. Tvärtom har läget för planeten blivit än mer akut. Och när världens länder nu åter samlas står hoppet till skapandet av en ”grön ekonomi”. Vad detta oprecisa begrepp, som är ett av konferensens två huvudteman, innebär råder det dock långt ifrån konsensus om. Åtskilliga rapporter har skrivits och diskuterats i förberedelserna för mötet.

En tanke som fått stort genomslag handlar om att ge naturen ett ekonomiskt värde. Idén har grundligt studerats och lanserats i det internationella projektet, Teeb (The economics of Ecosystems and Biodiversity) som genomfördes inom ramen för FNs miljöprogram för några år sedan. Med hjälp av experter från hela världen visade studien på de enorma ekonomiska värden som förspills när vi inte bevarar ekosystem och biologisk mångfald, och jämförde med vad det skulle kosta att bevara och skydda desamma.

– Den ekonomiska rationaliteten driver världen. Ingen lyssnar på dig om du inte kan visa siffor, säger projektets ledare Pavan Sukhdev.
Han lämnade jobbet som chef för den globala marknadsavdelningen på Deutsche Bank för att leda Teeb-studien och även basa över FN-projektet Green Economics Initiative. När han i maj besöker Stockholm på inbjudan av tankesmedjan Global utmaning har han svårt att förstå farhågorna om att ett pris på naturen skulle innebära en utförsäljning av ”moder jord”.
– Det är inte detta Teeb handlar om. Det handlar inte heller om att skapa några enkla cost-benefit modeller som ska gälla för hela världen, utan det handlar om att förhindra naturens osynlighet i räkenskaperna vilket leder till dåliga avtal och undermålig politik.
När det gäller handel med natur på en marknad – det vill säga handel mellan flera parter – framhåller han att det inte finns många exempel på det i Teeb. I stället pekar han på att det oftast handlar om ekonomiska uppgörelser mellan endast två parter, ofta offentliga instanser, vilket han är ganska glad för.
– Jag tycker inte att vi ska vara så fokuserade på marknader. Om det leder till att ekosystem räddas så ok, men marknaden har inte lyckats med det hittills, säger han.

Han ser risker med att värdera naturen i pengar, och flera av dem diskuteras också i en av Teeb-rapporterna. Pavan Sukhdev menar dock inte att svårigheterna är skäl att låta bli att sätta ett pris på ekosystemtjänsterna.
– Vi är i ett tidigt stadium och måste visa att det finns sätt att gå vidare trots att det finns utmaningar. Lösningen är inte att värdera naturen till noll.

I Teeb projektet framhålls även att det finns andra viktiga sätt att värdera naturen än i pengar, men Maraja Riechers, som nyligen lade fram en masteruppsats vid Göteborgs universitet i ämnet konstaterar:
– Även om Teeb respekterar andra sätt att värdera än i pengar, så slår man fast att ekonomi är det mest övertygande språket i världen. Genom att använda det dominerande systemet, stärker man dess maktposition och tystar andra röster såsom urbefolkningar eller naturen själv. (min översättning från engelska.)

Urbefolkningar, familjejordbrukare och småbönder i världen tänker inte låta det ske. Den 5 juni har Via Campesina med flera utlyst en global protestdag.

Mer om innehållet Teeb-rapporterna kan läsas på Bank of Natural Capital
Mer om Teeb kan också läsas i nästa pappersupplaga av Grus & Guld som är ute den 14 juni.

Irländska skulder kallas illegitima


Förra inlägget här i bloggen handlade om gamfonder, och slutsatsen var att europeiska länder nu hamnar i situationer där tidigare världens fattigaste länder befunnit sig. Solidaritetsorganisationer har länge kampanjat mot gamfonder, precis som de har gjort mot ”illegitima skulder”. Argumenten handlar om att när en diktator tagit lån som inte gagnat folket, är det stötande att en senare demokratisk regering krävs på återbetalning. Långivaren borde ha tagit sitt ansvar och sagt nej från början. Norge har gått före och skrivit av en del skulder med hänvisning till att de varit illegitima. Exempel på illegitima skulder och kampanjer finns hos Forum Syd.

Nu sitter Irland i en liknande situation. Efter det att två banker gick omkull och irländska staten lovade betala skulderna liknar situationen den i många av världens fattigaste länder. De närmaste 20 åren ska irländarna betala minst 50 miljarder euro till Anglo-Irish Banks aktieägare. Det motsvarar 26 000 euro per arbetande irländare. Kampanjen ”Inte vår skuld” menar att det som banken gjorde inte var samhällsnyttigt, utan att den bara slog mynt av fastighetsbubblan på Irland. Istället för att betala genom offentliga nedskärningar, vill kampanjen att skulden skrivs av med hänvisning till att den är illegitim och att risken ska tas av långivaren själv. Igår skulle den första delen av skulden, på 3,1 miljarder euro betalas. Detta lyckades den irländska regeringen skjuta upp, något som kampanjen är mycket kritisk mot, och menar att regeringen istället borde ha vägrat betala.

De 99 procenten – privat eller politiskt?


När man förlorat jobbet, eller aldrig haft något, när man inte kan köpa bra mat till barnen, är det lätt att lägga skulden på sig själv. Hade jag bara försökt mer, hade jag bara ansträngt mig hårdare, skaffat bättre kontakter…

Men när alla sådana berättelser ställs bredvid varandra, och ges en plats i berättelsen om hur samhället förändras, kan det privata bli politiskt.

Protesterna på Wall Street formulerade från början en slogan om att man var de 99 procenten, de som inte tjänar på det nuvarande finanssystemet. På internet samlas nu personliga berättelser från människor på webbplatser som www.viar99procent.se. Där kan man jämföra sig med andra, och kanske ta ett steg mot att lägga av sig sin skuld.

Visst kan man hitta tillplattande kommentarer på sociala forum, där skribenterna bryskt uppmanas att sluta gnälla. Men det här handlar om ett i grunden politiskt arbete, och frågan är vart det kan leda när berättelsen om våra moderna samhällen börjar skrivas om. Kan fördelningssystem och grundtrygghet fortfarande rustas upp och innefatta alla? Eller är välfärdssamhället redan dött och begravet, och vad sätter man i så fall idag förhoppningarna till? Är det så att det krävs ett totalt nytt sätt att se på ekonomi, behov och önskningar?

Oavsett vilket, så är berättelsen i full gång och nya kapitel läggs till dagligen. Följ den svenska på webbplatsen ”Vi är 99 procent”: www.viar99procent.se. Den amerikanska förlagan finns på: http://wearethe99percent.tumblr.com

Men de andra då? De 1 procenten?

Det finns en del även i den gruppen, som berättar sin personliga historia och deklarerar att de står enade med de 99 procenten.

De flesta av de amerikanska privilegierade uttrycker en förhoppning att alla andra i samhället också ska få tillgång till de fördelar de själva haft, en bra utbildning, all hälsovård de behöver och en trygghet i att alltid ha mer pengar än man någonsin kan göra av med. Hur det skulle gå till går de inte närmare in på, förutom att många av dem ber att få bli högre beskattade.

Någon liknande sida med svenska rika och privilegierades berättelser har jag däremot inte kunnat hitta. De finns ju de med, men kanske står de inte på de 99 procentens sida? Eller har de inte behov av att uttrycka det?