Kategoriarkiv: Hållbart företagande

Jannies dröm – rädda renen i ändrat klimat


– Renarna är det finaste jag har, men dom kan inte föra sin egen talan. Därför har jag bestämt mig för att göra det. Folk säger till mig att  ”du är så engagerad ” – men det är ju bara för att allt det jag älskar är hotat. Möt Jannie Staffansson, ung same i klimatförändringarnas generation.

Hennes steg är rappa, när vi vandrar mot hägnet med renar som av olika anledningar inte kan vara med sina fränder ute på fjället. Hon bär på två nätsäckar med handplockad renlav, som hon hämtat i sin farbror Peters butik Renbiten. (En verksamhet som förresten kunde starta tack vare att JAK ställde upp med lån – men det är en annan historia.)

Har du alltid bråttom? undrar jag, som har lite svårt att hinna med i Jannies takt, och samtidigt ta bilder.

– Det gäller att fort göra klart det man håller på med, så att man kan ta itu med nästa uppgift, förklarar hon med ett stort leende.

Men stressad är hon inte, betonar hon med emfas på min följdfråga.

Det handlar om rytm och harmoni. Att bli ett med flödet i renarnas livscykel. Stress – det hör hemma någon annanstans. Och Jannie Staffansson bör veta hur man finner balansen, då hon pendlar mellan sina renar i Idre, hemmet i Jokkmokk och sitt globala klimatarbete.

Nu är vi på hennes hemmaplan, Grövelsjön i nordligaste Dalarna, hörnet som sticker upp mellan Norge och Härjedalen. Här finns Sapmis sydligaste och näst minsta sameby, Idre – eller på sydsamiska: Eajra. Jannie har renar här, men är inte renskötare. Det finns bara plats för ett begränsat antal, så hon har tagit en annan väg, men fortfarande med kärleken till renen som drivkraft.

– Jag vill ju rädda renen i ett ändrat klimat. Dom är det finaste jag har, men dom kan inte föra sin egen talan och berätta hur dom har det. Därför måste jag göra det, och skaffa mig kunskap, så jag förstår deras livsvillkor även vetenskapligt, utöver den erfarenhetskunskap jag bär med mig som same.

– Det är såna fina drömmar man har när man är ung, tillägger hon lite självironiskt.

Drömmen ledde till kemistudier i Göteborg. Idag är Jannie nästan klar med sin master.

– Allt grundarbete är gjort. Det enda som fattas är att jag sätter mig ner och skriver. Men det finns så många andra eldar att släcka just nu, så uppsatsen är lite nedprioriterad.

Vi är framme vid ingången till renhägnet. Solen som för en stund sedan fick höstlöven att lysa som guld har krupit bakom molnen. Regnet hänger i luften.

Jannie drar undan några slanor så att vi kan krypa in. Hon ger mig en förhållningsregel.

– Det finns en härk här som kan vara lite elak. Om han kommer för nära dig är det bara att du tar tag i hornet på honom, bröstar upp dig och låter som en björn!

Inget att bekymra sig för alltså. Möter man en utmaning är det bara att hämta kraft från magtrakten och ta renen vid hornen.

Jannies anvisning för hur man hanterar en bufflig ren ger mig en förklaring till hennes insats enda gången jag tidigare mött henne.

Det var för knappt tre år sedan, i en helt annan inramning, långt från renhägnet i Grövelsjön. Platsen var det stora klimatmötet i Paris, COP 21, där världens nationer samlats för att underteckna ett avtal om att hålla nere temperaturstegringen till maximalt två grader – eller ännu hellre en och en halv.

Det var bara några dagar kvar av konferensen. Förhandlingarna om klimatavtalet närmade sig slutpunkten. Men den franska regeringen hade just tagit bort avsnittet om mänskliga rättigheter ur artikel 2 i huvudtexten. Detta upprörde många av de civilsamhällets aktörer, inte minst bland världens urfolk, som fanns med vid Paris-mötet. De hade arbetat hårt för att få med just en sådan skrivning.

Därför samlades nu dessa grupper och krävde att avsnittet skulle vara kvar. Jannie Staffansson representerade urfolken vid presskonferensen och tog till orda, sammanbitet känslostark:

”My friends. This is the face of an angry saami person …”

Samlad och bestämd, med en tydlig men kontrollerad vrede. Känslomässigt helt klar över vad hon skulle säga, med ord direkt från hjärtat.

”Vi tystas av våra stater, de som annars talar så mycket om mänskliga rättigheter.

Vi är mycket kritiska mot Frankrikes agerande …
Vi är de som går igenom isarna, som dör i laviner.

Hur kan syftet med förhandlingarna inte vara människor?

Hur kan våra röster bli tystade gång på gång?

Jag är ledsen, vänner.
Vi har gjort vad vi kunnat under dessa förhandlingar och vi uppmanar civilsamhället att resa sig.

Tryck på era ministrar, så att man stoppar övergrepp, dödande och landstölder och i stället räddar planeten för framtiden.”

Starkt rörd, med blanka ögon, tystnade Jannie. Greenpeace’ generalsekreterare Kumi Naidoo, som satt vid hennes sida, la sin hand mjukt mot hennes arm. När nyhetssajten Arctic Display en tid senare presenterade Jannie Staffansson i sin serie ”Kommande ledare i Arktis” kommenterade man hennes insats med att det var ”ett inlägg som inte kommer att falla i glömska i första taget”.

Vad rörde sig i ditt huvud den där stunden i Paris för tre år sedan?

– Jag var bara djupt besviken att man hade strukit formuleringar om respekt för urfolks rättigheter från förslaget till slutdokument.

– Sen kom det en liten ljusglimma när några listiga stater i sista stund kastade in en skrivelse om att ta med en urfolksplattform i avtalet. Den finns fortfarande kvar, men överlever bara från ett COP-möte till nästa. Där måste den få nytt mandat för att leva vidare. Och det krävs varje gång att någon bråkar om det.

Att de mänskliga rättigheterna  lyfts fram i klimatavtalet är jätteviktigt för världens urfolk, betonar Jannie.

– Det är ju ofta vi som drabbas först av ett ändrat klimat. Samtidigt är vi väldigt anpassningsbara och har mycket att lära ut om hur man överlever i samklang med naturen.

– Mänskliga rättigheter hör också samman med urfolksrättigheter genom alla miljöaktivister som dödas i kampen för hotade miljöer. De flesta av dem hör till något urfolk.

här på gräsmarken i hägnet, mellan fjällbjörken och den strömmande Grövlan, har Jannie öppnat säckarna med renlav. Hon strör ut den i strängar på marken och renarna finner snabbt dit. Den lynniga Vihtje, som Jannie varnat för, ger sig till känna genom att fösa bort en försiktig kalv.

Då förvandlas Jannie till en björn och schasar bort busen … den lilla kalven har hon nämligen särskilda känslor för.

– Den heter Enot. Min systers namn baklänges, förklarar hon.

– Vajan dog för hon var sjuk, och lämnade efter sig den här kalven. Nu har den fått gå hela sommaren i hägnet med tamrenarna, men snart ska vi släppa ut den.

– Vi får se hur det går. Kanske känner den igen några släktingar därute, den hann ju vara med dem i några veckor innan vi tog in den.

– Det kan också hända att någon vaja adopterar den, någon som inte kan få egna kalvar.

i renarnas närhet är det som att Jannie glömmer tiden och landar i ett utdraget nu. Det var så här hon växte upp – och insåg vad som så småningom skulle bli hennes uppgift i livet.

– I tioårsåldern började jag lyssna och förstå vad det handlade om när man i min omgivning pratade om det ändrade klimatet. Och jag förstod att mitt folk hade viktiga kunskaper men att dom inte kunde göra sig hörda.

– Jag blev arg och frustrerad och bestämde mig för att skaffa mig en utbildning som skulle göra att man lyssnade till mig och mitt folk, ta till sig av våra kunskaper.

När hon var färdig med utbildningen fick hon anställning vid Samerådet, som är ett samarbetsorgan för samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Där ansvarar hon för klimatfrågor och det är i den rollen som hon tar del i det globala klimatarbetet.

De viktigaste plattformarna är dels Arktiska rådet, ett samarbetsforum för åtta stater och sex urfolksorganisationer i Arktis, dels UNFCCC, det FN-organ som sedan 1992 ligger bakom de globala klimatförhandlingarna, COP-mötena, som det i Paris 2015.

I hög grad har Jannie fått se sina tankar om framtiden förverkligade, från barndomen när hon började förstå att ett ändrat klimat kunde hota hennes kära renar. Hon har idag en plattform där hon kan bidra till att rädda renen. Nu kan hon arbeta för att ”gifta samman” sitt folks erfarenhetskunskaper med det vetenskapliga förhållningssätt hon tillägnat sig vid universitetet. Ur syntesen ska det sedan växa kunskap om hur renen och samekulturen kan fortleva i ett ändrat klimat, tänker hon.

– Dom äldre berättar om sorgen och saknaden efter vintrar när klimatet var stabilt. Dom beskriver det som att naturen idag är stressad, liksom djuren.

– Vi samer har ju åtta årstider, som hänger samman med renens olika faser. Men nu kan vissa årstider vara mycket längre än vanligt, andra kommer snabbare eller uteblir helt.

– Det har alltid funnits hårdare och mildare vintrar, men förr var det mer regelbundet. Då kunde man läsa tecknen bättre. Det gick att se ena dagen vad det skulle bli för väder dagen därpå, och man kunde förutspå hur vintern skulle bli. Men det fungerar inte längre.

Detta är vad de äldre berättar. Själv är Jannie ungefär lika gammal som den period då klimatet blivit svajigt.

– Jag tillhör klimatförändringarnas generation och känner ingen annan verklighet. För oss unga samer är det oberäkneliga normalt.

– Vi har blivit bra på att anpassa oss och slåss för vår överlevnad. Vi är inte så många men vi kämpar på olika fronter. Och den kunskap vi samlar på oss kan vara avgörande för det övriga samhället också.

Frågan är hur renarna kan anpassa sig när klimatet ändrar på förutsättningarna. Snö som tinar och fryser om vartannat, så att marklavar hamnar under ett ispansar. Sjöar som inte får bärande isar och därför blir till dödsfällor för både renar och renskötare på traditionella flyttvägar. Skogsplantager där inga lavar trivs, gruvprojekt, järnvägar, rovdjur – det ena läggs till det andra och allt sammantaget gör att renen är extremt påfrestad, förklarar Jannie och pekar på de två senaste åren, som bjudit på stora utmaningar för renar och renägare.

– Värst var det i norr. Vintern 2016-17 var riktigt tuff. Sen kom en vår med knappt någon växtlighet i fjällen. Det föddes nästan inga kalvar. Sommaren 2017 var fortsatt kall och sen kom en vinter med väldigt mycket snö. Och på det den extremt varma sommaren i år, när snöfläckar smälte bort och myrar torkade ut, så att renarna knappt fann ett enda ställe där de kunde svalka sig.

– En tuff vinter i den här sydliga delen av Sapmi är inte lika katastrofal just nu. Av olika skäl har vi bra med marklav. Men å andra sidan har vi problem med högt rovdjurstryck. Det är vår största utmaning.

– Det är otroligt påfrestande att vara renskötare och leva med alla de här hoten. Man har så litet spelrum för att kunna
påverka sin egen verklighet.

Nu är renlaven uppäten. Jannie hittar någa friska björklöv som renarna inte nått upp till, och matar älsklingskalven Enot. Regnet faller stilla i små droppar, nästan som dimma, men väntas tillta under eftermiddagen.

Några dagar till stannar Jannie i Grövelsjön. kanske en vecka. Just nu är det renarna som styr. När som helst är det dags att samla in dem för slakt. Det måste ske innan tjurarna går in helt i brunsten, men det måste också vara ett väder som inte försvårar arbetet. Så för renägarna är det bara att avvakta och göra nytta på annat sätt under väntetiden.

Direkt efter slakten bär det så iväg hem till Jokkmokk, 90 mil norrut.

I arbetet på Samerådet – som hon alltid har med sig i datorn – väntar bland annat förberedelser inför nästa klimatmöte, COP 24 i polska Katowice, nu i december.

– Många säger till mig att ”du är så himla engagerad”. Men det är inte för att jag vill vara det, utan för att allt det jag älskar är hotat.

Text och foto  Hans Månsson

Kompensation ifrågasätts


 

Klimatkompensation som miljöstrategi kan starkt ifrågasättas eftersom det finns stora utmaningar att förena klimatnytta med lokala behov, deltagande och utveckling. Det menar forskare från Lunds universitet som har studerat ett trädplanteringsprojekt genom vilket en rad svenska företag klimatkompenserar. Forskarna pekar bland annat på ett stort avstånd mellan småbrukarnas verklighet och det förhållningssätt till skogsbruk som kännetecknar marknaden för klimatkompensation.

Läs mer: www.lu.se/article/tradplantering-i-afrika-tveksam-miljostrategi

Slut på ursäkter för politikerna – hållbarhet kräver ny lagstiftning!


Nu kommer en bestämd uppmaning till regeringen från forskarhåll. Det duger inte att försöka lämpa över ansvaret för miljön på oss konsumenter – för att vi ska få en minskning av konsumtion och resursförbrukning, så måste lagstiftarna våga gå före.

Ny forskning från Nordiska ministerrådet och Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet visar att nu måste regeringen och övriga politiker börja axla sitt ansvar. Miljöfrågan kan inte lösas genom att konsumenterna väljer att köpa miljömärkt. Forskarna menar inte att vi ska sluta välja miljömärkt, men det kommer inte att räcka med att göra det. Även miljömärkta produkter påverkar miljön negativt, och konsumtionen ökar resursanvändningen snabbare än vad effektiviseringar inom produktion och design sänker den. Vi kan alltså inte förlita oss på att tekniska lösningar ska lösa miljöproblemen.

Forskarna menar att det nu står klart att miljömärkt produktion måste kombineras med strategier från politiskt håll som ser till att konsumtionen minskar. Det kan göras genom sådant som gemensam användning av produkter, genom att ersätta produkter med tjänster och återanvändning i olika former, genom att reparera varor som man gjorde förr, eller genom ”upcycling” där man återanvänder en produkt som kasserats i en helt ny funktion.

Den här typen av förändringar av hela konsumtionsmönstret är inget som den enskilde kan åstadkomma i sin roll som konsument. Konsumenten kan ju bara styra sin efterfrågan till något av de alternativ som redan finns på marknaden. På forskarspråk kallas detta att företag och beslutsfattare är valarkitekter genom att de stakar ut gränserna för konsumenternas valmöjligheter.

Istället för större ansträngningar från konsumenternas sida, så är det regeringarna som måste driva fram förändringar av kultur-, konsumtions- och produktionsmönster. Det kan bara göras av regeringarna, eftersom det som krävs är ny lagstiftning, ny infrastruktur, nya prismekanismer och förändringar i ekonomiska institutioner samt i vårt utbildningssystem.

Rapporten visar att både konsumenter och företag idag vill att politikerna ska ta sitt ansvar och driva dessa förändringar.

Och man fortsätter med att ta död på fler myter:

– Nej, det kommer inte att leda till stora livsstilsförändringar om man bara får folk att börja med att byta glödlampor eller ta med egen kasse till affären. En förändring sprider sig bara till ett närliggande område – att sopsortera på jobbet, kan exempelvis leda till att man sopsorterar hemma, men inte till att man slutar använda bil privat.

– Nej, mer information räcker inte för att få folk att ändra beteende.

– Nej, hållbart liv betyder inte ”att leva i grottor”. Det börjar komma exempel på genuint hållbara livsstilar med hög livskvalitet om än inte med dagens materiella överflöd, enligt forskarna.

– Nej, i Norden blir vi inte lyckligare genom tillväxt, i meningen ökad BNP. Andra mått på ökat välbefinnande måste börja användas.

– Nej, privat ägande av alla sorters produkter är inte önskvärt, istället behöver gemensamt ägande stödjas och underlättas.

Forskarna visar också att människor som idag försöker leva hållbart tycker att det är svårt och att det känns som om man lever i strid med allmänna normer och sociala konventioner. Även för detta problem är forskarnas lösning att regeringarna i Norden måste ta beslut som gör hållbara livsstilar både möjliga och socialt normala.

Källa: Förbättra nordiskt beslutsfattande genom att skingra myter om hållbar konsumtion, Nordiska ministerrådet, 2013.

Nya bokslut ska leda till ny ekonomi


Kan företagen bana väg för ett nytt ekonomiskt system? En rörelse på frammarsch har hittills fått hundratals företag att utvärdera sin betydelse för det gemensamma bästa. Economy for the common good (ECG) vill att bokslut över företagens inverkan på mänsklig och ekologisk hållbarhet ska få samma tyngd som finansiella bokslut.
– Vi vill göra företagen till samhällsförändrare. I företagen finns människor med familjer som tar ställning till hur de vill utveckla sina bolag, säger Günther Reifer, en av förgrundsfigurerna i rörelsen, tillika grundare av Terra Institute.

Det var i oktober 2010 som rörelsen En ekonomi för det gemensamma bästa (ECG) startades i Österrike efter ett samarbete mellan företagare, aktivister och författaren Christian Felber. Idag sprider sig idén i Europa, men även i Nord- och Sydamerika. Programmet är radikalt. I de tjugo principer  som summerar rörelsens mål kan man bland annat läsa att ekonomisk tillväxt inte längre ska vara ett politiskt mål, att demokratiskt styrda banker ska inrättas, att centralbanker ska ha exklusiv rätt att skapa pengar, att naturresurser ska ägas gemensamt, att inkomstskillnader och arbetstid ska minska.

Och vägen dit ska alltså bland annat gå via ett särskilt bokslut över hur företagen bidrar till det allmännas bästa.
– Det visionärt. Men det konkreta är att ett stort antal företag redan idag använder modellen, säger Emma Petersson, på nyligen etablerade Terra Institute i Sverige.
Terra Institute är den institution som hjälpt flest företag att göra utvärderingar enligt ECG-modellen. Enligt rörelsens hemsida hade totalt 300 företag gjort bokslutet 2011. Sedan dess har enbart italienska Terra Institute arbetat med ytterligare 150 företag. Grundaren Günther Reifer, tillika ordförande för ECG i Italien, beskriver rörelsen och konsultföretaget som två olika sätt att jobba för samma mål.
– Vi får företagen att ställa frågor om vilka mål de har, vad framgång innebär och hur den mäts, säger han.
– Bokslutet är ett sätt att ändra kulturen i ett företag och få de som arbetar där att se att de är del i ett system som kan påverkas.

På ena axeln av matrisen som används för bokslutet finns ett antal värden som företagets verksamhet mäts emot: mänsklig värdighet, solidaritet, ekologisk hållbarhet, social rättvisa, demokrati och transparens.
På andra axeln finns aktörer som påverkas av företaget: underleverantörer, finansiärer, personal, ägare, kunder, affärspartners, regionen, miljön, framtida generationer.
I varje korsande ruta ställs sedan specifika frågor om allt från hur etiska finansiärer företaget har till hur stora löneskillnaderna är bland de anställda.
Svaren utvärderas enligt en poängskala. Företagen kan välja att göra en så kallad peer-evaluation där företag utvärderar varandra, eller granskas av oberoende specialutbildade revisorer.
– Detta är en öppen process där alla är välkomna att delta och bidra. Matrisen utvecklas ständigt, säger Emma Petersson när hon får frågan om det inte är svårt att definiera ett gemensamt förhållningssätt till de värden som ska mätas.
Günther Reifer betonar att själva arbetet är viktigare än den formella revisionen.
– Det sätter igång en process som steg för steg leder till nya förhållningssätt, säger han.

På ett seminarium i Sveriges riksdag nyligen gav Günther Reifer exempel från olika företag som anammat ECG. Ett italienskt hotell i insåg till exempel att de skulle minska sin energianvändning, servera ekologisk och närproducerad mat i restauranten och ha köttfria fredagar. Hos en bank i München ökade antalet kvalificerade jobb-ansökningar med en femtedel efter ett uppmärksammat ECG-bokslutsarbete. En affärskedja i Tyrolen upptäckte att de anställda arbetade för mycket övertid och valde i stället att anställa ytterligare en person. Ytterligare ett företag införde cykelersättning till anställda som lämnade bilen hemma, och kunde anlägga en köksträdgård på hälften av det som förut var parkeringsplats.
Även en del kommuner – i Italien, Tyskland, Österrike, Schweiz och Spanien – har anammat idén. Val Venosta – en region i Sydtyrolen – vill bli en ECG-dal.

Men varför skulle då företag med fokus på nästa kvartalsrapport vilja göra detta?
– Det är bra för affärerna att göra gott. Vi ser att företag som bidrar till det allmänna bästa kan växa och ta marknadsandelar från andra som gör sämre. Det handlar inte om ja eller nej till tillväxt utan om att vad företagen som växer bidrar med, säger Günther Reifer.
Miljöpartiets ekonomisk-politiske talesperson Per Bolund, som också deltog i riksdagsseminariet, menar att det är ett passerat stadium att företag enbart är intresserade av största möjliga vinst.
– Bokslut över hur företagen bidrar till det gemensamma bästa är ett sätt att binda samman mycket av det som redan pågår.

För att idén ska få större genomslag arbetar ECG-rörelsen även för politiskt stöd i form av t ex skattelättnader och fördelar vid offentliga upphandlingar för företag som kan visa goda ECG-resultat.