Kategoriarkiv: JAK

Vd får gå


 

-Medlemsbankens fortsatta utveckling kräver en förändring på vd-posten, säger Monjia Manai Sonnius, ordförande i JAK Medlemsbank.
Beslutet att entlediga vd fattades vid ett extra styrelsemöte den sista juni.

Det kom inte som en total överraskning för Sammy Almedal, som varit vd i JAK Medlemsbank sedan 2013.

-Styrelsen och jag är ganska överens om att det behövs en annan kompetens i det här skedet av medlemsbankens utveckling för att uppnå styrelsens mål, säger han.

Ordförande Monjia Manai Sonnius vill inte uttala sig närmare om varför styrelsen inte har fortsatt förtroende för vd.

-Det ligger inga enskilda händelser bakom beslutet, men om man ser verksamheten i ett helhetsperspektiv har vi haft lite olika syn på vad som är viktigt för föreningen, säger hon.

Styrelsens sekreterare, Johan Thelander, går nu in som tillförordnad vd till Sammy Almedals efterträdare är utsedd. En arbetsgrupp inom styrelsen har tillsatts för att leda rekryteringen.

Under sin tid som vd har Sammy Almedal bland annat lett arbetet med att utveckla JAK till en fungerande vardagsbank och att införa nya låneformer, samt lagt grunden för ett nytt sätt att arbeta med risk- och regelefterlevnad. Han lämnar sitt uppdrag den 4 juli.

Karin Backström red@grusoguld.se

Väl förvaltad årsrikedom


 

De känner sig välbeställda och priviligierade. Inte för att deras pensioner eller inkomster är speciellt höga, utan för att de är rika på livserfarenhet och bor precis som de önskar. Efter fjorton år har planerna på ett resurssnålt hus för åldrande i gemenskap förverkligats av medlemmarna i bostadsrättsföreningen Kopparslagaren i Hudiksvall.

– Jag kan inte tänka mig ett bättre boende än det vi har skapat, utbrister Eva Bovin.

Det är en av bostadsrättsföreningen Kopparslagarens två gemensamma arbetsdagar varje månad och grönsakssoppan puttrar på spisen hemma hos Agneta Nordenström och Tony Björklund. En efter en slår sig grannarna ned vid bordet för en lunchpaus i bastubyggandet och isoleringandet av rör.

Eva Rudolphi funderar över ett litet utrymme intill källaringången, bredvid en braskamin, som kan användas till matlagning och uppvärmning i reserv.

– Ska vi inte ha en fåtölj där? undrar hon.

– En skön, men inte skrymmande, fyller Tony Björklund i.

– Eller två stolar, föreslår Eva Bovin.

– Och ett litet bord där man kan ha kaffekoppen, fortsätter Ann Björkgren.

 

På detta sätt har de under många år flätat samman sina tankar kring hur de vill bo till gemensamma beslut och konkret förverkligande. I höstas invigdes deras nybyggda flerfamiljshus i kvarteret Kopparslagaren i Hudiksvalls centrum. Fönstren är vända mot söder för att ta tillvara ljus och värme. Materialen är huvudsakligen naturliga och lokala. Toaletterna separerar urin, som ska ge näring åt närliggande jordar i framtiden. Regnvattnet tas tillvara för spolning och bevattning. På taket finns såväl solceller som en liten vindsnurra. Tvätten hängs i torkrum för att spara energi. Och matkällaren ska så småningom fyllas med grönsaker från odlingarna i trädgården.

– Vi har strävat efter att ta så många steg vi kan för att sluta kretsloppen och inte förstöra jorden, förklarar arkitekten Tony Björklund.

De fem lägenheterna binds samman med umgängesytor på ett sätt som har föga gemensamt med anonyma trapphus i andra flerfamiljshus. Skorna tas av i entrén, på väggarna hänger konst och i det lilla tornrummet finns plats för tio personer.

Sedan november ingår även tomten intill, med befintlig bebyggelse, i bostadsrättsföreningen. Framöver är tanken att där ska ges plats för nya medlemmar och fler gemensamma aktiviteter. Familj och vänner ska kunna övernatta, det ska finnas fest- och möteslokaler. Allt i takt med vad ekonomin tillåter.

– När vi är 80 kan vi ha café och syverkstad, säger Eva Bovin.

– Och konstutställningar i ateljén, fyller Tony Björklund i.

 

När de tröttnar på umgänge kan de enkelt stänga dörren om sig.

– Vi har kul ihop och vill ofta göra liknande saker, men vi har också våra egna liv, säger Eva Bovin.

Genom de stora fönstren på hennes 65 kvadratmeter stora trea slingrar ett blekt vinterljus in över trä, claystone, tadelakt och ärvda möbler. Lägenheten ritades ursprungligen som en etta, men Eva insåg att det skulle bli svårt att flytta från en hälsingegård på över 100 kvadratmeter till en yta som var mindre än hälften så stor.

– I början hade vi åsikten att vi skulle bo väldigt litet. Men jag behöver arbetsyta, säger 72-åringen som bland annat är politiskt aktiv och utbildar sig till yogalärare.

Ytterligare ett rum ritades till och Eva fick kontoret hon önskade. Arkitekten, tillika medlemmen i föreningen, Tony Björklund har haft ett oändligt tålamod, säger hon.

– Jag hade en skiss, men sedan har var och en varit med och format sin lägenhet, säger Tony.

Men utan honom, som även är fd stadsarkitekt, konstnär och snickare, skulle det här projektet aldrig ha kunnat förverkligas, säger de andra samstämmigt. Inte bara för att han har ritat och lett själva bygget, utan även för att han vet vilka lagar och regler som gäller. Att få tillstånd att bygga ett ekohus mitt i Hudiksvall visade sig nämligen inte vara helt lätt.

– Vi har byggt för att bo här livet ut. Men både regelverket och kommunen har betraktat det som spekulation, säger han.

 

Vägen till invigningen blev längre än de trodde när det hela tog sin början 2003. En grupp människor i femtioårsåldern, som gröna vågen fört till Hälsingland, satt utspridda på sina gårdar och funderade över hur det skulle bli när de blev äldre. Hur länge skulle de orka med gården? Skulle de bli ensamma, bilberoende som de var? Flera av dem hade tagit hand om sina gamla föräldrar och ville inte gå en liknande ålderdom till mötes.

– Min pappa bodde visserligen hos oss de sista åren, men vi hade inte riktigt tid med honom, säger Ann Björkgren.

Vana som de var att styra upp sina liv själva ville de ta ansvar för sin ålderdom. Ett slags kollektiv önskade de sig där de både kunde få social gemenskap och egna lägenheter. Föreningen Grå tåget bildades och började leta hus.

– Vi diskuterade länge ifall vi skulle bo på landet eller i staden, berättar Ann Björkgren.

Själv kunde hon tänka sig båda delarna. Men när hon nu väl hamnat mitt i centrala Hudiksvall uppskattar hon, precis som de andra, närheten till bibliotek, konstutställningar, konserter, och sjukvård.

– Och transporterna är viktiga. Här har vi bara ett par kvarter till tåget och behöver inte ha bil, säger Eva Rudolphi.

 

Under många år tittade Grå tåget på olika objekt, men att köpa ett bebott hus och köra ut hyresgästerna lockade inte. Tomma hus med flera lägenheter var det ont om. Och att bygga själv för flera miljoner kronor kändes skrämmande.

– Vi var inte vana vid att bolla med stora summor och det fanns en stor tveksamhet kring om vi skulle våga ta lån. Det var nog mycket osäkerheten som gjorde att inget hände under många år, säger Ann Björkgren.

Gruppen förändrades. En del valde att flytta närmare sina barn i stället. Så träffade de Tony Björklund och Agneta Nordenström. De bar på samma dröm, och Tony ägde redan fastigheterna som sedermera blev bostadsrättsföreningen Kopparslagaren. Tillsammans gick de till banken för att ta över som förening. Men banken sa nej.

– Jag fick låna 4-5 miljoner själv, men när jag var med i en förening gick det inte, konstaterar Tony.

I stället fick de gräva i sina egna fickor och lyckades skrapa ihop de 70 000 kronor var som krävdes för att köpa loss den ena tomten, den som fortfarande var obebyggd. De fick ett förhandsbesked om bygglov från kommunen och började planera sitt gemensamma hus.

Men hur skulle de få fram de 10 miljoner kronorna som krävdes för att bygga? Innan det finns ett färdigt hus som säkerhet är bankerna skeptiska och kräver hög ränta. De flesta i föreningen är dock JAK-medlemmar sedan tidigt 1980-tal. Tillsammans hade de 30 miljoner sparpoäng och JAK Medlemsbank kunde bevilja ett byggkreditiv utan eftersparkrav.

– Det är tack vare JAK vi har kunnat genomföra det här projektet. Ingen annan bank ville låna ut, säger Tony Björklund.

När bygget sedan fortskred enligt planerna öppnade den lokala sparbanken famnen och numer har Kopparslagaren alla sina lån där. De säger att villkoren där är ”oerhört mycket förmånligare” och de tycker det känns bra att ha sin bank bara några kvarter bort.

 

Från början hade de tänkt att banken bara skulle äga en tiondel av huset.

– De flesta av oss med skraltiga pensioner ville ha låga avgifter, säger Eva Rudolphi.

De hade också kunnat klara en stor del av kostnaderna själva ifall alla sålt sina gårdar eller hus. Men när möjligheten fanns att låna till låg kostnad valde de flesta att behålla sina gamla hem som sommarbostäder tills vidare. Idag består bostadsrättföreningens finansiering till hälften av lån och till hälften av medlemmarnas kontantinsatser (som i sin tur till 75 procent har finansierats med privata lån).

De tycker att de får väldigt mycket för pengarna. Trots alla gemensamma ytor har de lägre avgifter än bostadsrättsföreningen i närheten som Tony varit med och byggt tidigare.

– Jag har en månadskostnad på 6000 kronor inklusive lånen för min lägenhet, säger Eva Bovin och jämför med en lika stor hyresrätt i närliggande Iggesund som kostar 7500 kronor per månad.

Till det kommer alla arbetstimmar de själva lagt ned. Hur många är ”orimligt att uppskatta”. Ytskikt och inredning har de fixat själva. De har varit på studiebesök och gått kurser i hur man jobbar med ekologiska material.

– Det syns lite här att det inte är gjort av ett proffs, pekar Eva Rudolphi när hon visar sin, i mina ögon, perfekta egenhändigt gjorda diskbänk i lersten samtidigt som de andra beundrar den nya ribbstolen hon snickrat för att barnbarnen ska kunna klättra upp till ett sovloft under taket.

 

Genomgående har husen i Kopparslagaren stora fönster i olika former och flera takhöjder som skapar rymd och ljus. Mot kvarteret bakom är det dock en slät fasad. Bakgrunden är en tvist med grannarna som överklagade bygglovet ända till högsta instans, Mark- och miljööverdomstolen. Först när den gett klartecken 2014 kunde spadarna sättas i marken. För att inte störa grannarna valde Kopparslagaren att sänka höjden på huset och avstå från fönster åt norr. Vad grannarna tycker idag vet inte Grus & Guld, men enligt Eva Bovin har historien fått ett gott slut.

– De hade kanske en bild av att vi var några rika personer som skulle bygga mitt i stan och skymma deras utsikt, men den nyanserades i så fall när vi började spika upp fasaden. Någon kom fram och tyckte det var kul att vi jobbade allihop, andra uppskattade färgen. På invigningen fick de en specialvisning med tårta. Alla var jättesnälla, säger hon.

Hos kommunens tjänstemän och politiker, som bland annat ifrågasatte att de inte planerade fler parkeringsplatser, upplever de däremot fortfarande en motvilja. Men många Hudiksvallsbor är intresserade och har besökt det unika ekohuset mitt i stan.

 

Motståndet, som försenade bygget i över tre år, gjorde det möjligt att samla kakel från restlager, luckor från utställningskök, bjälkar från andra byggen… Och det svetsade samman gruppen.

– Det är inte alltid lätt att samarbeta. Alla ska få säga sitt, saker måste stötas och blötas. Det tar tid. Men vi har haft en lång period tillsammans och lärt känna varandra väl, säger Eva Rudolphi.

– Det har varit många möten, konstaterar Agneta Nordenström.

– Många middagar, säger Tony Björklund.

– Och mycket fika, ler Eva Rudolphi.

Vad är det då som har fått dem att hålla ihop?

Det blir tyst ett tag. Sedan utbrister Agneta Nordenström:

– Alla tänker som jag!

När skrattet klingat ut, försöker de definiera vad det är för tänk de har gemensamt: Det handlar om att de förstår att vi människor är beroende av varandra och därför vill bo tillsammans med andra. Och att de inte delar samhällets gängse syn på konsumtion och tillväxt, utan vill leva så ekologiskt hållbart som möjligt.

Om de sedan inte tycker lika om detaljerna gör det inte så mycket.

– Relationer är alltid något man måste arbeta med, men på äldre dagar när livserfarenheten är större är det inte lika vanligt med konflikter, säger Eva Bovin.

– Vi har en grundtrygghet som gör att vi alltid kan återkomma och prata ut, fyller Agneta Nordenström i.

 

Ekonomi brukar vara känsligt, men även konflikter om pengar säger de sig ha sluppit. Kanske är det för att de inte ser pengar som något som ska förmeras, utan som ett medel för att skapa något bestående.

– Målet om ett gemensamt boende har varit överordnat, och alla har bidragit efter förmåga, säger Tony Björklund.

– Vi har varit väldigt öppna kring ekonomin. En del har mer, andra har mindre och vi har kunnat hjälpa varandra, säger Ann Björkgren.

 

Nu har de förverkligat sin dröm och med tiden är tanken att de ska bli fler. Men hur garanterar de att ingen säljer sin bostadsrätt till någon som varken vill leva hållbart eller delta i gemenskapen? Eller att någon spekulerar med de unika lägenheterna?

– Formellt sett kan vi ju sälja, men det är inte så vi har tänkt det, säger Eva Rudolphi.

De har en så kallad insållningsklausul i sina stadgar, men vad som skulle hända om någon överklagade ett nej till hyresnämnden vet de inte. Bostadsbristen är stor i Hudiksvall och de har redan haft några intressenter som de behövt säga nej till.

Ett tag var de en kooperativ hyresförening. I en sådan tillhör lägenheterna föreningen. Den som flyttar in betalar en insats som återfås vid flytt, och lägenheterna kan varken köpas och säljas på marknaden. Men det visade det sig att finansieringen både blev enklare och förmånligare som bostadsrättsförening. Dessutom ville de ha tryggheten att kunna belåna sina egna lägenheter om de skulle få oväntade utgifter.

 

Går allt som planerat ska de nu bo i sitt nya hus livet ut. Badrummen är stora, det finns hiss och om de inte längre räcker till för sig själva och varandra finner hemtjänsten dem på samma plats.

– Det är en win-win situation för oss och kommunen, säger Agneta Nordenström.

Den yngsta medlemmen fyller 60 år i år, den äldsta 74.

– Vi tillhör den stora fyrtiotalistgenerationen och kan inte bara förvänta oss att kommunen ska ha resurser att sörja för oss på det sätt vi önskar när vi blir gamla. För många är ensamheten tyngre än krämpor och besvär. Vi som är friska måste ta aktivt ansvar för att visa att det finns alternativa lösningar, säger Eva Bovin.

Vilka råd har de då till andra som vill göra något liknande?

– Sätt igång, även om ni bara är 45. Det tar tid!

Karin Backström

 

Ordlista
Tadelak
– ett kalkputsbaserat ytskiktsmaterial med flertusenårig tradition och näst intill obegränsad livstid.
Claystone – en miljövänlig lerputs med betongliknande utseende.
Byggkreditiv – ett lån som betalas ut löpande genom att banken betalar fakturorna för ett husbygge upp till en maxgräns.

Lisa byggde
sitt eget hus


 

Hon vill leva inom ramen för vad både hon och naturen har råd med. Med ett lån från JAK Medlemsbank köpte Lisa Lund en tomt och byggde sitt alldeles egna hem.

Solljuset snirklar sig fram genom en skogsglänta i Sörmland och speglar sig i fönstren på Lisa Lunds faluröda timmerstuga. Det är andra vintern hon bor här med el från solceller, värme från ved och vatten från pump på gården.

– Jag vill ha ett liv utan allt för höga kostnader, där jag inte behöver lägga all min tid på att jobba, säger hon.

– Och jag vill känna att det jag köper är verkligt för mig. Något jag har råd med. Inte uppblåsta värden.

Trots enkelheten är det svårt att tänka sig att det inte fanns något hus alls här när Lisa Lund köpte tomten – med lite skog och ett fält – för tre år sedan. Timmerstommen kommer från ett gammalt sädesmagasin hon hittade på Blocket, monterade ned, fraktade hit och byggde upp igen på en berghäll. Varenda gammal spik rätades ut, kokades i linolja, och användes igen. Varenda medföljande planka putsades och blev en vacker tilja. Tak och golv isolerade hon med lin, och väggarna gjordes släta med den gamla metoden lerklining. Mitt i stugan murade hon en värmande massugn, med en vedspis att laga mat på åt ena hållet.

Det mesta gjort med återvunnet material, och förutom JAK-lånet på 350 000 kronor har hon kunnat betala allt med det hon får över på sin 65-procentiga lärarlön.

– Jag har lång amorteringstid och låga månadsbetalningar, säger hon.

Förutom att hon fick hjälp med spisen har inga hantverkare varit inblandade.

– Man kan mer än man tror. Men det krävs insikt i att man kommer att få göra om. Man måste tycka om själva processen och inte bara längta efter att det ska bli klart, säger Lisa Lund, vars enda tidigare byggerfarenhet är att hon varit med och renoverat ett gammalt torp.

Hon vill gärna inspirera andra som vill göra likadant.

– Det finns så mycket i byggbranschen som är konstigt idag. Men tittar man på de här gamla timmerhusen ser man vad som fungerar i längden. Mitt hus lämnar inga fula spår i naturen den dag någon vill ta bort det.

– Och så är det jätteroligt! Mitt hus har blivit till helt utifrån vem jag är, både estetiskt och praktiskt.

Lisa Lund tycker det är skönt att ha ett hem där hon kan fixa allt som går sönder. Det finns inga ledningar hon inte kan hantera, och hon är inte beroende av några kraftbolag med miljöförstörande affärer.

– Man kan inte ställa sig utanför allt man inte gillar, men det är en befriande känsla att göra det när man kan, säger hon.

Karin Backström

Rekordkritik
mot bankerna


Förtroendet för de stora bankerna sjunker kraftigt. Bara en gång tidigare har det minskat så drastiskt som det senaste året, enligt Svenskt kvalitetsindex som undersökt kundnöjdheten sedan 1989.
JAK undersökte senast sina medlemmars nöjdhet 2014.
Då låg den på 4,37 av max 5,0.
Detta har dock inte lett till fler medlemmar.
1 oktober var 39 108 personer medlemmar, vilket är något färre än vid samma tid de två föregående åren.

Karin Backström red@grusoguld.se

”JAK måste bli tydligare”


– Banken är föreningen är banken, slår JAK nya ordförande Monjia Manai Sonnius fast och menar att det måste bli tydligare både vad JAK är och vart medlemsbanken är på väg. Bilden av JAK på två ben – banken och föreningen – tycker hon inte om.

På stämman väckte det viss uppmärksamhet när hon underströk att JAK är ett företag och måste drivas som ett sådant. Men för Monjia Manai Sonnius handlar det om att ta ansvar såväl för medlemmarnas pengar som för personalen. Och hon ser ingen motsättning mellan ideologisk och affärsdrivande verksamhet.

– Vi är en idéburen medlemsbank och ju bättre det går för oss desto större möjligheter har vi också att göra avtryck i samhället, påverka, utbilda och driva våra hjärtefrågor, säger hon.

Formuleringen, som ibland hörs, om att JAK är en förening som driver en bank tycker hon leder tanken fel.

– Det finns inte två olika delar av JAK som kan vägas mot varandra. Redan 1997 blev vi bank eftersom vi insåg värdet av ett praktiskt exempel på att det är möjligt att driva bank utan ränta, säger hon.

– Nu tyngs vi av nya regelverk och utvecklingskostnader. Det kommer att kosta skjortan ett tag – och vi måste ro det i land. Alternativet är att lägga ned banken, men då har vi inget praktiskt exempel att komma med.

1986 såg Monjia Manai Sonnius en annons om JAK i tidningen – och gick med omgående.

– Jag tyckte det var helt fantastiskt att det fanns en förening som arbetade mot ränta där man till och med kunde sköta sina bankärenden, säger hon.

När hon efter några år åkte på sin första stämma blev hon invald i styrelsen på sittande möte.

– Det blir lätt så för mig, går jag med i något så engagerar jag mig, skrattar hon.

Snart blev hon ordförande, en post som hon hade under de år då medlemsbankslagen kom och ansökan om bankoktroj förbereddes. Sedan var hon borta från styrelsen i många år tills hon återkom som vice ordförande förra året – och bland annat engagerade sig i arbete med JAKs strategier.

– JAKs identitet har varit rätt otydlig, och det är inte så konstigt eftersom vi aktiva har haft olika idéer om vad JAK är. Men det hoppas jag att vi ska kunna förändra, säger Monjia.

– Vi måste bli mycket tydligare med vilka vi är, vad vi står för och vad vi arbetar med.

På styrelsemötet i juni ska ett förslag på en vision för de kommande 20 åren ligga på bordet. Men innan beslutet är fattat vill hon inte berätta mer.

Räntefriheten är däremot något hon gärna talar om. Den ligger henne varmt om hjärtat och utan den ser hon inget existensberättigande för JAK. Men hon understryker att sparlånesystemet inte är en förutsättning för den.

– Tidigare har det varit viktigt att alla medlemmar bidragit med lika mycket pengar som de tar ut ur systemet, eftersom vi varit så små. Men nu är vi tillräckligt många för att ta hänsyn till att alla inte har samma behov. Vissa vill bara spara. Andra behöver låna – men har ingen möjlighet spara.

För Monjia Manai Sonnius handlar inte rättvis ekonomi om att det ska vara lika för alla oavsett utgångspunkt, utan om solidarisk samverkan. Det omdiskuterade flexilånet ser hon som ett sätt att öka möjligheten att möta medlemmarnas skilda behov.

 Förra året redovisade JAK minusresultat, och även årets budget pekar mot underskott. Och nästa år ska den pausade medlemsverksamheten åter startas upp.

– Vi är inte riktigt färdigdiskuterade där, men den kommer att återupptas i någon form, säger Monjia Manai Sonnius, som hoppas att styrelsens strategiarbete ska ha kommit längre innan budgetbeslutet för 2017 fattas i höst.

– Det känns ju rätt naturligt att man har en tydlig plan för vart man ska innan man travar på…

Personligen tycker hon att folkbildningsverksamheten behöver moderniseras.

– Jag tror att vi måste synas utåt på ett mer strukturerat sätt där vi bestämmer centralt var, hur och på vilket sätt JAK ska synas, säger hon.

Karin Backström