Kategoriarkiv: Jordbruk


Jordbruket kan rädda klimatet

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning. Frilansjournalist Hans Månsson skriver om jordbrukets centrala roll i klimatproblematiken.

Att föra in siffror och uträkningar i en text är ofta bästa sättet att skrämma bort läsarna långt innan de nått fram till slutsatser och eventuell knorr i slutet av artikeln.

Men jag tar risken, för när det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Låt oss först betrakta atmosfären. Vi vet att koncentrationen av den viktigaste växthusgasen, koldioxid, stiger till alltmer alarmerande nivåer och att den 2014 för första gången nådde över 400 ppm (parts per million = miljondelar), det vill säga nästan 150 ppm högre än före industrialismens genombrott. Och vi ser redan här effekter på klimatet som ligger helt i linje med det som forskarna sagt kan hända vid höjda koldioxidnivåer.

När det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Sedan sänker vi vår blick till jorden vi lever av – matjorden, som ger oss det mesta av vår föda. Där har – i motsats till vad som skett i atmosfären – kolinnehållet minskat, på grund av utarmande metoder inom jordbruket, som plöjning, erosion och köttproduktion i industriell skala. Det finns uppgifter om att svenska konventionella spannmålsodlingar förlorar 100-200 kg kol per hektar varje år. Förutom att detta spär på och förstärker växthuseffekten så leder det också till försämrade odlingsbetingelser. Mullhalten krymper. Bördigheten utarmas. Näringsinnehållet minskar – och folkhälsan hotas.

Vi har alltså för mycket kol i atmosfären och för lite i matjorden … tänk om det gick att flytta kolatomerna … (och inte då genom att gräva ner kol, vilket också är en möjlighet, utan genom hur vi brukar jorden).

Här kommer matematiken in i bilden.

På vår planet finns i runda tal fem miljarder hektar åker-, ängs- och betesmark. Och det går att föra ner kol i jorden från atmosfären. Webbplatsen thecarbonunderground.org rapporterar om olika studier som visat att man årligen kan lagra ner mellan ett och nio ton kol på varje hektar, från atmosfären till matjorden – och tillägger att det finns rapporter om ända upp till 30 ton per hektar.

Men låt oss stanna vid tre ton per hektar, i likhet med till exempel Rodale Institute i Pennsylvania, USA. Om alla de fem miljarder hektaren kunde omfattas av åtgärderna skulle vi efter 20 år ha fört ner hela 300 miljarder ton från atmosfären. Något som för klimatproblematiken skulle få hisnande konsekvenser, med en snabb återgång till gamla tiders förhållanden. Koldioxidhalten i atmosfären skulle komma ner till de nivåer som rådde före industrialismen, 265 ppm. (Varje ppm motsvaras av två miljarder ton kol; 300 miljarder ton blir då lika med 150 ppm.)

Tyvärr finns förstås en massa faktorer som gör att detta inte kommer att ske, så snabbt och i så stor skala. Men uträkningen är ändå väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken, och vilken väg jordbrukspolitiken behöver slå in på, för att göra livsmedelsproduktionen till en livets medspelare på alla plan.

Uträkningen är väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken.

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning, i stället för att odlings- och betesmarken betraktas som ett objekt att hantera med kemi och teknologi som främsta verktyg. Återskapandet handlar om minskad plöjning och om rätta val av växtföljder och grödor – som flerårig vall och baljväxter. Och det handlar inte minst om att bryta den utveckling där djuren samlas i storskaliga former och matas med fodergrödor som odlats industriellt på andra jättegårdar. I stället måste betesdjuren ges en roll i det lokala kretsloppet av växtnäringsämnen.
Så stärker man livsbetingelserna för alla små organismer i matjordens mångfald, med högre mullhalt och kolinnehåll. Allt som växer där kan då ta åt sig mer av mineralerna, vilket även gör alla livsmedel som produceras utifrån denna jord rikare på näring, smak och energi. Det skulle vara en vinn-vinn-vinn-lösning för alla – från mikrob till planet.

Omvärldsanalys av Hans Månsson i Grus & Guld nr 4/17

På spaning
efter framtidens by


 

För att klara samtidens utmaningar behöver vi nya byar där forna tiders kretsloppstänkande och moderna tiders teknik gör det möjlig att både bo, arbeta och producera mat. Det menar anordnarna av en pilotutbildning som syftar till mycket mer än att skapa nya klungor av hus. Följ med på spaning efter framtidens hållbara bygemenskap.

– Jag bor i en helt vanlig by som vill leva vidare, tänk om vi därmed kan vara en del i lösningen av de stora problem vi står inför, säger Maria Engelbrektsson.

För drygt ett år sedan sade hon upp sig från jobbet som socionom och flyttade till byn med det vackra namnet Drömme. Nu utforskar hon lokalsamhällets potential i omställningen till ett hållbart samhälle tillsammans med ett femtontal andra deltagare i kursen Framtidens by.

­– Vi har väldigt kort tid på oss att vända utvecklingen och det kan inte bara vara miljöaktivister som gör det, säger hon.

Displayen på instrumentbrädan visar vägen till Tjärnvik utanför Söderhamn där den andra av sex träffar fördelade över läsåret ska äga rum. Kurt och Christina Hansson har precis hämtat oss vid tåget i sin ultramoderna ljudlösa elbil. Hemma byn utanför Västerås har de gjort gården självförsörjande med solenergi, och Kurt håller på att utveckla en kabeldriven traktor.

­- Farfar var självförsörjande med el och redan på 1920-talet gick det att driva traktorer elektriskt, varför skulle inte vi också kunna det? undrar han.

 

Bildörrarna svävar upp, och vi kliver ur hemma hos Anders Persson där gruppen ska göra studiebesök. För sju år sedan växte gräset högt här, men nu odlas broccoli, bondbönor, potatis, grönkål, jordärtskockor, tomater och mycket annat på friland och i växthus. En naturstig för skolbarn startar bakom ett av husen. Hedemorahönsen pickar, och under det stora päronträdet skvallrar en låda mjölksyrade morötter om att det även pågår viss livsmedelsförädling.

Allt började när yngste sonen föddes och Anders Persson på djupet tog in klimathotets gravallvar. Han är konstnär och tecknare i grunden och säger att han inte kunde någonting odling. Men han frågade sig: hur svårt kan det vara? En yrkesutbildning satte honom på rätt spår, och idag utbildar han bland annat blivande småbrukare i Tjärnvik.

­– Att odla är en politisk handling för mig, säger han.

­– Vi måste ha större lokal matproduktion och vi har inte många år på oss att bygga upp den.

Långt mindre än hälften av det vi äter har sitt ursprung i Sverige, enligt Statistiska centralbyrån. Med en minskad tillgång på fossila bränslen med 50-75 procent skulle vi snabbt hamna i en svältsituation, enligt fd Institutet för jordbruks- och miljöteknik.

Anders Persson visar hur han effektivt sår 7000 kålplantor per år och understryker att han inte är självhushållare, utan matproducent. Grönsakerna levereras både till restauranger och fasta kunder.

­– Framtidens by vill varken gå i ekoby- eller självhushållningsfällan utan vara del i ett samhälle där vi tar hand om varandra, säger Thorsten Laxvik som är en av initiativtagarna till kursen Framtidens by.

 

Begreppet ”bredbandsbullerby” föddes för några år sedan i Thorsten Laxviks ångermanländska hemtrakter. Startpunkten var att människor samlades för att röja igenvuxna strandsluttningar längst Faxälven. Sedan gav det ena det andra. För att fortsätta hålla niplandskapet öppet organiserades naturbetesjordbruk. Därefter startades företag för försäljning, slakt och förädling, huvudsakligen i kooperativ form. Den lokala tankesmedjan Nipakademin bildades och satte in arbetet i ett större sammanhang.

– En bredbandsbullerby handlar helt enkelt om att pussla ihop det vi redan har utvecklat, säger Thorsten Laxvik.

­– Om vi ska klara klimat, mångfald och försörjning behövs det en massiv återflyttning till landsbygden. Det handlar även om solidaritet med fattiga länders befolkningar som behöver sina egna jordar.

Det allmännyttiga bostadsföretaget i Sollefteå har redan beslutat att köpa in en jordbruksfastighet för att konkretisera begreppet bredbandsbullerby. När, var och exakt hur är ännu inte klart, men gruppen bakom kursen Framtidens by hoppas att deras erfarenheter ska komma till nytta i processen.

 

Kursens klangbotten är omvärldsutvecklingen. Det industriella jordbruket står för betydande utsläpp av växthusgaser och förstörelse av biologisk mångfald. Samtidigt sjunker näringsvärdet i det vi lägger på tallriken. Förhoppningen är att energikloka jordbruk som både bidrar till biologisk mångfalt, lagrar kol i marken och producerar kvalitets-mat ska kunna återskapas i framtidens by.

Flera av deltagarna är intresserade av biokol.

­– Det skulle kunna sätta fart på hela det norrländska jordbruket, menar Björn Welin som studerat hur terra preta-tekniken gav indianerna i Amazonas en extremt bördig jord med hjälp av träkol för över tusen år sedan.

I kursens klangbotten finns även den ökade stressen i samhället, utanförskap, arbetslöshet, ohälsa och funderingar kring hur nya svenskar kommer med i samhällsgemenskapen. Och så finns där bostadsbristen, och det faktum att grönområden och innergårdar i storstäderna i allt snabbare takt försvinner för att ge plats åt förtätningar.

Barnmorskan Lena Ahlner har bott i Stockholm hela sitt liv. Samtidigt har hon alltid längtat efter ett liv med djur och odling. Nu söker hon nya vägar.

– Jag tror det är väldigt många som söker sammanhang med större gemenskap och närhet till naturen. I staden lever människor så parallella liv, och det är vatten i kranen och mat i affären utan att man riktigt tänker på hur det kommer dit, säger hon.

Niklas Högberg, som ingår i arbetsgruppen bakom kursen, menar att vi behöver utforska relationen till oss själva, varandra och platsen där vi befinner oss – var vi än bor.

­– Relationen till planeten kan bara byggas lokalt eftersom vi tappar kontakten med ett fungerande ekosystem när vi förlorar anknytningen till en plats, säger han.

 

I Tjärnviks ateljé försöker de 13 deltagarna forma en cirkel kring ett rektangulärt bord. Alla ska kunna ta samma plats och göra sin plats till bordets huvud, men uppmärksamheten dras ändå mot ena kortändan.

­– Vad lätt det är att vi tror att någon styr när ett bord är avlångt, konstaterar Niklas Högberg.

Thorsten Laxvik berättar om den föräldrakooperativa förskolan som fungerade bra så länge alla var lika delaktiga. Men så snart när några började tala om ”de i styrelsen” och lät sig representeras av andra uppstod problem.

­– Det är så otroligt mycket svårare att bygga fungerande sociala och kulturella system än att täckodla och bygga ekologiska hus. Alldeles för många goda projekt har havererat för att det inte har funnits tillfredställande sätt att komma överens, säger han.

På nästa träff ska gruppen utforska hur beslut kan fattas på ett sätt som gör dem ”hållbara och legitima för alla”. Och på förra träffen funderade de bland annat över hur ork, lust, glädje och kreativitet vidmakthålls.

Ingrid Stiernström, som även hon ingår i arbetsgruppen bakom i kursen, tar fram lerkärlen som deltagarna tummat och ringlat.

­– För att skapa byar krävs realism, hjärna. Men det behövs även hjärta. Vi måste utforska hur vi kommer vi i kontakt med våra längtor så att vi inte fastnar i måsten, hur vi förhåller oss till varandra… Hur förverkligar vi meningsfulla liv i balans med naturen, omvärlden, varandra och oss själva? säger hon.

En grund för att dela de tankar och känslor som uppstår i gruppen är ”cirkeln”, en runda där deltagarna själva väljer vad de vill ta upp.

– Det är en spännande process som hela tiden skapar nya frågor att utforska omkring, säger Ingrid Stiernström,

 

Det är dags för lunch, och vi följer grönsakerna från Tjärnvik några kilometer till norra stadsdelen i Söderhamn. Temat för denna träff är lokal ekonomi, och kursen ska besöka Stenbackens boende- och arbetskooperativ, som bland annat levererar närproducerad mat till förskolor. Planen är dock att skapa flera arbetstillfällen inom den lokala matkedjan med såväl produktion, förädling och distribution i samarbete med den ideella föreningen Södra Norrlands Omställningscentrum, Snoc, och den ekonomiska föreningen Närjord.

Stenbacken består av två huslängor som liksom många andra fastigheter skulle rivas i spåren av nedläggningar och utflyttning vid millennieskiftet. De räddades när även stadens härbärge lade ned och 41 lägenheter ställdes i ordning med hjälp av återbruk från de omkringliggande rivningshusen tillsammans med bostadslösa människor.

­– I början var det framför allt personer med missbruksproblematik som inte fick lägenhet på grund av betalningsanmärkningar, men nu är det även många nysvenskar som söker sig till hit, berättar föreståndare Andreas Helgesson.

Från utanförskap till medborgarskap lyder devisen, och målet är både bostad och sysselsättning. All vinst återinvesteras i företaget och beslut om verksamheten, som just nu omfattar hämtning av hushållsnära källsortering och leverans av ekologiska fruktkorgar, fattas gemensamt.

Tvärs över gatan ligger Kreativboden, ett annat socialt kooperativ som startade när fyra personer lade 3000 kronor var för att köpa in gamla möbler för att renovera och sälja. Idag arbetar sju anställda och tio deltagare, finansierade av arbetsförmedlingen, med att sy om, måla, laga och sälja.

Här finns även Söderhamns enda skomakeri.

­– Kompetensen hittar vi hos nysvenskar, säger Mimmi Kangas, på Kreativboden.

 

Åter i Tjärnvik reflekterar deltagarna:

– Byn kan vara ett kvarter i staden, den behöver inte ligga på landet, säger Ingrid Stiernström.

­ – Jag gillar det här med att göra saker tillsammans många olika människor. Alla får vara med utifrån sina förutsättningar. Det blir inget vi och dom, säger Lena Ahlner.

­– Kan man tänka sig att en bredbandsbullerby skapar sociala företag som ett sätt att bygga relationer till den närliggande staden? funderar David Bennett.

 

Som man frågar får man svar, brukar det sägas. När svaren känns otillfredställande behöver alltså frågeställningarna formuleras om. Kanske är det som sker på kursen Framtidens by? Här ställs fråga efter fråga i ett utforskande som snirklar sig från det personliga till det globala, från det känslomässiga till det praktiska.

Målet med kursen är inte att lära ut utan att utforska och sätta människor i rörelse.

­– Ingen vet vad en by egentligen är, och vi vet inte vad som ska komma ut av den här kursen. Men de som har gått den ska kunna leda processer som är till nytta i byaskapandet, säger Thorsten Laxvik.

­– Jag vet att människor hittar svar när de kommer samman. Då skapas tillit och sker en enorm delning av kunskap.

Text: Karin Backström

Markbank för unga


 

En bank med jordbruksmark för unga människor som vill ägna sig åt hållbar matproduktion. Det har blivit verklighet i Frankrike. Sedan 2011 har organisationen Terre de Liens köpt över 3000 hektar mark som de arrenderar ut till 139 lantbruksföretag med olika inriktning. I närheten av Tours, 30 mil söder om Paris, ligger en av gårdarna – La Ferme du Cabri au Lait.

 

På gården La Ferme du Cabri au Lait, som drivs av Sebastien Beaury och Claire Proust, finns ett 70-tal skimrande ljusbruna getter och ett nybyggt litet mejeri för getostproduktion.

Precis som för många andra unga människor var tillgången till kapital ett problem för Sebastien och Claire när de skulle köpa gården. De hade en del besparingar och fick lån från banken för att köpa huset och lantbruksbyggnaderna. Det räckte däremot inte till marken som i stället köptes av Terre de Liens som nu arrenderar ut den.

 

Terre de Liens föddes ur ett samarbete mellan rörelser som jobbar med folkbildning, ekologiskt lantbruk, ekonomisk solidaritet och landsbygdsutveckling. Organisationen består av en ideell organisation med flera regionala föreningar och en investeringsfond som förvaltar kapitalet och skriver avtal med lantbrukare. Utöver det finns en fond för rena donationer.

På några få år har fransmännen investerat 55 miljoner euro som använts för att köpa mark och gårdar runt om i landet. Femton gårdar har donerats till föreningen. Det finns flera förklaringar till framgångarna. En av dem är en form av politisk reglering av handeln med jordbruksmark. Véronique Rioufol på Terre de Liens förklarar hur det fungerar:

– Här i Frankrike finns en organisation som heter Safer. De har rätt att ingripa vid försäljning av jordbruksmark genom att ge köpare med samhällsnyttiga företagsidéer förköpsrätt även om det finns andra som är beredda att betala ett högre pris.

Safer bildades på 60-talet och består av flera regionala styrelser som kontrolleras av jordbruks- och finansdepartementen. I styrelserna sitter politiker, tjänstemän och representanter för banker, fackliga organisationer och ideella föreningar i regionen. Numera finns ett nära samarbete mellan Safer och Terre de liens eftersom de till stor del jobbar mot samma mål, att bevara jordbruksmark och bidra till att den brukas på ett hållbart sätt.

En direkt konsekvens av Safer är de förhållandevis låga markpriserna i Frankrike. En hektar kostar i genomsnitt omkring 40-50 000 kr vilket kan jämföras med det svenska genomsnittet på 120 000 kr. Men Terre de Liens köper inte bara marken utan i många fall även hela gården, inklusive byggnaderna.

– Byggnaderna är en förutsättning för att driva lantbruket och det är inte alla som har det kapital som krävs för att köpa loss dem, säger Véronique Rioufol.

­ I vissa fall går kommunen in och köper byggnaderna som de i sin tur arrenderar ut till lantbrukarna.

 

Tillgången till kapital är kanske den största men långt ifrån den enda stötestenen för unga, oerfarna, blivande lantbrukare. Den mark som säljs köps ofta upp av granngårdar som vill skala upp. För säljaren ställs långvariga, välbekanta relationer och odlingsmetoder mot nya och okända.

För Sebastien och Claire tog det några år innan de hittade rätt.

– Vi letade först efter en gård närmare Tours där vi bodde förut men vi hittade ingen, förklarar Sebastien.

­– Men så dök det upp två gårdar i det här området, några mil längre söderut. Det tog fem månader innan vi kom överens med den ena av säljarna. De var båda väldigt skeptiska. Vi var ju inte från trakten och hade inte lantbrukarbakgrund.

När de väl övertygat säljaren var det bråttom att få ihop kapital till investeringen i marken. Sebastien skulle snart fylla 40 år vilket är gränsen för att kunna söka det EU-stöd som delas ut till unga lantbrukare. Terre de Liens var berett att gå in och köpa upp marken, men en del av insatsen måste alltid komma från folk som vill stötta den specifika gården.

– Vi skickade e-post till alla våra vänner för att be om hjälp, säger Claire.

Redan efter tre veckor hade de fått ihop tillräckligt många andelar för att Terre de Liens skulle kunna köpa marken. Andelarna som Claire och Sebastien hade samlat ihop till sitt projekt kompletterades med kapital som Terre de Liens samlat ihop på andra sätt. Många väljer att investera i fonden utan att stötta en särskild gård. Det kan handla om att man vill stötta ett hållbart lantbruk eller fransk matproduktion i allmänhet.

Sebastien och Claire valde att själva investera i byggnaderna eftersom det ger dem friheten att göra vad de vill utan att först diskutera varje ingrepp med Terre de Liens. Vid mitt besök på gården jobbar de för fullt med att färdigställa en samlingslokal som också ska kunna användas för att torka örter till örtsalt, olja och olika örtteer.

De säljer allt de producerar lokalt, via konsumentkooperativ, butiker och marknader, och har på så sätt lärt känna många av sina kunder. Flera av dem har gjort betydande arbetsinsatser genom åren, några har kommit att bli nära vänner och många har varit med och bidragit ekonomiskt till den nya lokalen.

– Vi har fått ihop 5 500 av 10 000 euro via crowdfunding, säger Sebastien, som till slut bestämde sig för att låna resten för att kunna komma igång med bygget.

 

Det var genom att de själva var med och startade ett konsumentkooperativ som Sebastien insåg att han vill ägna sig åt lantbruk. Nu jobbar han heltid på gården tillsammans med två deltidsanställda, en som hjälper till med ystningen och en med besöksverksamheten. Gården tar emot mer än 3 000 besökare per år, allt från skolor och förskolor till studenter och pensionärer, som kommer för att delta i olika workshops och rundvandringar. Här har de haft nytta av Claires tidigare erfarenhet av att arbeta med turistinformation. Hon har bland annat kontakt med flera resebyråer som förmedlar information om gårdens evenemang.

Claire jobbar fortfarande halvtid på kommunen, som guide på slottet. Den stora utmaningen är nu att båda ska kunna försörja sig på det gården ger. Förhoppningen är att kunna utöka produktionen av medicinalväxter och andra örter, som är Claires stora intresse. I den lilla gårdsbutiken finns bland annat örtsalter, blomvatten och aromatiska oljor.

 

André Laurent är aktiv i Terre de liens på regional nivå och har följt Claire och Sebastiens arbete med gården sedan starten. Han är pensionerad sedan några år tillbaka, men bakom sig har han ett långt yrkesliv med erfarenhet av företagande och projektledning. Hans uppgift inom Terre de Liens är att avgöra om de nya lantbrukarnas affärsidéer håller och stötta dem när de väl kommit igång.

– Jag jobbar tillsammans med två andra, en pensionerad lantbrukare och en före detta vinodlare som skolat om sig till lärare inom lantbruk. De kan lantbruksdelen, allt från jordanalyser till vilka lagar och regler som gäller.

Tillsammans med den regionala styrelsen, som har ungefär 15 medlemmar, ska de avgöra om idéerna bär och om de blivande lantbrukarna har tillräcklig kompetens för att genomföra dem.

– Det är många som inte har jobb och som tänker att de kanske kan försörja sig på lite mark, säger André.

­– Men de är oftast inte intressanta. Det är också viktigt att lantbrukarna står bakom organisationens idéer om hur lantbruk ska drivas och en del i det är att det ska vara ekologiskt.

 

Just nu har de problem med cirka tio procent av arrendatorerna inte vill följa delar av kontraktet, eller har svårigheter att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt och därför inte kan betala arrendet. En annan utmaning är att Terre de Liens som organisation har vuxit väldigt fort. Ju mer kapital som samlas in desto fler gårdar kan de köpa vilket i sin tur kräver en större administration, med fler människor, lokalt och nationellt, som ska samarbeta och komma överens.

– Konsten är att behålla idealen och samtidigt få det att funka i praktiken, säger André.

­– Är det till exempel okej att låta en statlig institution investera mycket pengar vilket medför en risk att de får en särskild position och stort inflytande? Och hur stor är i så fall risken att de små investerarna minskar i betydelse eller inte ser sitt värde?

 

Runt om i Europa finns flera organisationer som inspirerats av Terre de Liens och startat upp liknande verksamheter. De är alla medlemmar nätverket Access to land där de utbyter erfarenheter och jobbar tillsammans för att påverka politiskt på EU-nivå. Men ingen av de andra organisationerna är i närheten av de framgångar som man haft i Frankrike.

Organisationen Safer, lägre markpriser och skatteavdrag för de som donerar pengar eller investerar i allmännyttiga organisationer är några av förklaringarna. Kanske handlar det också om att det finns en levande matkultur och en stark facklig tradition inom lantbruket? Frankrike är det land i Europa med störst antal andelsjordbruk och konsumentkooperativ. Samtidigt brottas franska bönder med precis samma saker som de här hemma – den globala handeln med livsmedel som slår ut lokala marknader, ökad konkurrens om jordbruksmark som leder till spekulation och EUs bidragssystem som generellt gynnar de stora gårdarna på bekostnad av de små.

Här i Sverige uppskattar Lantbrukarnas riksförbund, LRF, att ungefär 1,7 miljoner hektar, av ett sammanlagt värde på över 100 miljarder kronor, kommer att behöva byta ägare de kommande 15 åren. Lantbrukarkåren blir allt äldre men vem har egentligen råd att ta över? Det är inte bara marken som kostar – maskiner, växthus och stallar är andra exempel på stora investeringar. I regeringens förslag till livsmedelsstrategi som kom tidigare i år öppnar man upp för att låta aktiebolag äga mark, vilket inte är tillåtet i Sverige idag. Målet är att öka inflödet av kapital till jordbruket men risken är ökad spekulation på mark, och att makten över marken och maten förskjuts från bönderna till storföretagen.

Text och foto: Ylva Andersson

Åsikt: Samarbeta för räntefri utveckling


FNs nya utvecklingsmål är ett gyllene tillfälle att uppmärksamma möjligheterna med räntefri finansiering, menar Shaji Joseph, Almuth Holmqvist och Maria Westerholm som föreslår ett nytt samarbete mellan JAK Medlemsbank och Pakkamgruppen.
Deras inlägg publiceras i Grus & Guld nr 4, men kan även läsas och diskuteras här:

2001 grundade några JAK-medlemmar Pakkamgruppen Sverige (PGS) för att med ett JAK-inspirerat projekt hjälpa fattiga bönder att ta sig ur skuldfällan. Höga räntor hade lett till stora mängder självmord i den indiska delstaten Kerala, och PGS fick ett finansiellt bidrag på 250 000 kronor från JAK för att starta ett räntefritt mikrokreditprojekt i byn Pakkam.

Genom projektet lyckades 300 kvinnor ta sig ur skuldfällan och öka sina intäkter genom ekologisk odling och rättvisemärkt handel. Även om projektet avslutades i förtid, eftersom det rådde olika uppfattningar i byn kring hur det skulle ledas, så blev lärdomen att det går att skapa hållbar utveckling med hjälp av väldigt små resurser.

Idag mobiliserar såväl regeringar, företag och sociala rörelser för uppfyllandet av FNs nya utvecklingsmål till 2030. Detta är ett gyllene tillfälle att tillföra även våra visioner och mål. PGS planerar nu två nya projekt tillsammans med etablerade indiska gräsrotsorganisationer. Projekten kan till 90 procent finansieras med statligt stöd, och Pakkamgruppen besitter kompetensen som krävs för rapportering och uppföljning.

”Det är ett gyllene tillfälle att tillföra även våra visioner och mål”

En del i projekten är att erbjuda unga människor praktikplatser i Indien, vilket också skulle kunna bidra till att skapa en ny generation JAK-medlemmar med fördjupad kunskap om hur JAKs ideologi kan bidra till hållbar utveckling baserad på rättvis ekonomi.

En annan del är att sprida information om projekten till allmänheten, bland annat på skolor och universitet. Här skulle även JAKs idéer om en rättvis ekonomi kunna förmedlas, vilket kan öka stödet för såväl PGS som JAK.

Om JAK Medlemsbank, eller lokalavdelningar inom JAK, så önskar finns det flera möjligheter till samarbete. Kanske skulle det vara en vara en bra femtioårspresent från JAK Medlemsbank till världen, mänskligheten och medlemmarna?

Shaji Joseph
Almuth Holmqvist
Maria Westerholm

Melvin Wisdahl – ett liv av kamp. Nu regerar oljan hans bygd.


Under ett långt liv har han kämpat för bönder och lokalsamhälle. I många stycken framgångsrikt. Och han önskar att han finge vara med länge till, för nu är motståndaren starkare än någonsin, när oljeboomen på nytt kommit till North Dakota. Idag med ny teknik i bagaget, som möjliggör utvinning i enorm skala, med kraftig inverkan på både jordbruk och miljö.

Men 88 år gammal är Melvin Wisdahl lite ”stukad”. Efter ett lårbensbrott i vintras kan han inte längre bo på gården i Corinth, 46 miles norrut. Nu rör han sig inte mycket utanför rehabiliteringscentrat Bethel Lutheran Home i Williston där jag träffar honom och hans fru Morrene.

Om han är mindre rörlig rent fysiskt så är han desto mer aktiv i intellektet. TIme Magazine ligger uppslagen på rullatorn som står vid hans läsfåtölj, och han refererar under samtalet till händelser och insatser under ett långt och aktivt liv, som i sig är ett stycke samtidshistoria.

Till exempel är Melvin närapå årsbarn med Bank of North Dakota – bildad 1919 och fortfarande den enda statligt ägda banken i USA. Bakom bildandet låg Non-Partisan League of North Dakota, berättar han – en radikal bonderörelse med socialistiska rötter. Tanken var redan från början att inte ”göda” Wall Street i onödan, utan behålla skattepengar och federala medel på hemmaplan, så att de kunde bidra till finansiering i den lokala ekonomin.

En annan åtgärd av bestående värde som Non-Partisan League stod bakom var beslutet 1932 att all jordbruksmark i delstaten skulle vara bondeägd – storföretag med markspekulativa intressen skulle hållas borta. Ett förhållande som gäller än idag.

Skatt på olja den största insatsen
I Nonpartisan-rörelsens anda har Melvin också verkat – och på en punkt har han bidragit till en insats av närmast historiska dimensioner för sitt samhälle.

– Jag var ung och mest en budbärare. Men jag fick vara med när mineralskatten infördes i North Dakota. Först 5 procent på 50-talet, sen ytterligare 6,5 procent på 60-talet. Att oljebolagen än idag måste betala 11,5 procent av produktionsvärdet är tack vare vår kamp på den tiden.

Det var en stark folklig vilja som ledde fram till dessa beslut, berättar Melvin. Upprördheten var stor över att oljebolag kunde föra ut stora vinster, utan ersättning till regionen. En stark rörelse växte fram, för att få en beslutande folkomröstning till stånd. Man lyckades, och fick till och med majoritet. Drivande var en lokal skolledare i Williston, Leroy Digerness, som var son till en vänsterradikal, om inte rent av kommunistisk, norsk skomakare. För hundra år sedan såg ju det politiska landskapet i USA helt annorlunda ut än idag.

– Oljebolagen sa att de skulle lämna North Dakota om det blev en skatt, men det var ju bara snack. Så länge som de kan tjäna pengar är de kvar, konstaterar Melvin Wisdahl.

Och idag tjänar bolagen mer pengar än någonsin. Man har lärt sig att utvinna olja som ligger inbäddad i skifferlager långt under markytan. Med hjälp av så kallad fracking skapas sättningar, så att olja och gas frigörs och kan pumpas upp till  markytan. Tack vare Melvins och andras insatser på 50-60-talet får nu delstaten årliga intäkter i miljardklassen från oljeutvinningen.

Och det var tur att man gjorde sin kampanj då, menar han. Idag hade det varit omöjligt att vinna. Bolagen skulle lägga ner enorma resurser på att bedriva kampanj för sin sak, och alltför många skulle låta sig luras av deras argument.

För Melvin är detta ändå en dubbelbottnad historia. Å ena sidan får han tårar i ögonen av rörelse när han berättar att de som ledde denna kampanj ville ha honom med, och att han fick göra en insats.

Men å andra sidan är han starkt kritisk mot den snabbt växande oljeutvinningen, trots att den även ger stora inkomster till både delstat och markägare. Ja, även hans fru Morrene får del av markägarersättningen, eftersom ett bolag har borrat horisontellt in under hennes mark och utvinner olja där.

– Men jag hade hellre sluppit den här oljeboomen, säger Melvin – och Morrene som sitter strax intill nickar instämmande.

– Det är många som oroar sig för följderna, för naturen och för jordbruket. Men det är få som kritiserar, för det är också många som tjänar stora pengar på detta.

Efter mötet med Melvin och Morrene tillbringar jag några timmar med att köra runt i det kuperade jordbrukslandskapet utanför ”boomtown Williston”. Dimensionen av det som pågår här är mer omfattande än jag kunnat föreställa mig. Det går inte en sekund utan att man har några pumpar eller någon borr-rigg i sikte. Långtradare kör i skytteltrafik till och från anläggningarna. En svag lukt av underjordiska dofter vilar över fälten och söker sig även in i bilen. Jag stannar och tar några bilder i solnedgången på en av de pumpar som ska stå här och bocka sig i 20 år.

När jag sedan reser vidare med tåget österut passerar jag den bangård där oljan pumpas över från lastbilarna. Varje dag fylls här 5000 järnvägsvagnar för att fraktas till raffinaderier på olika håll i Nordamerika. Det svarta guldet har tagit över.

Hydrualic fracturing, allmänt kallat ”fracking” (spräckning), är en teknik för att utvinna olja och gas ur underjordiska skifferlager, ofta från djup på ett par-tre kilometer. Genom att i borrhål spruta ner stora mängder vätska under högt tryck – vatten blandat med sand och kemikalier – skapas sättningar i berget och oljan/gasen kan ledas upp via borrhålet. Tack vare att man numera även kan borra först vertikalt och sedan horisontellt, kan stora områden bearbetas via ett enda borrhål på markytan. North Dakotas stora oljefält ”The Bakken” beräknas innehålla minst ett par miljarder fat utvinningsbar olja.