Kategoriarkiv: Mat

Dags följa upp forskning bortom  BNP-tillväxt


– Jag upplever att det finns ett intresse för vår rapport som går att bygga vidare på. Det finns en växande beredskap att tänka kring hur man skapar ett samhälle utan ständig BNP-tillväxt.

Mikael Malmaeus, forskare vid Svenska Miljöinstitutet IVL, ser optimistiskt på möjligheterna att forskningsprojektet ”Bortom BNP-tillväxt” ska ge ringar på vattnet. Det har nu gått några månader efter slutredovisningen och Malmaeus blickar framåt.

– Vi är flera från projektet som anlitats av kommuner, företag och andra aktörer för att berätta om våra slutsatser och stimulera till diskussion.

Rapportens underrubrik var ”Scenerier för hållbart samhällsbyggande”. Sjutton forskare från olika områden tog fram fyra huvudscenarier. Fyra modeller med olika karaktär renodlades: kollaborativ  ekonomi, lokal självförsörjning, automatisering och cirkulär ekonomi.

Alla alternativ visar att resurser behöver omfördelas, att varukonsumtion och köttätande måste minska, liksom även flygresandet. Men de skiljer sig på andra punkter, som hur välfärden ska organiseras, var och hur människor ska bo, hur infrastrukturen ska se ut, hur mycket och med vad man ska arbeta.

En uppmuntrande slutsats var att samtliga alternativ enligt forskarna är fullt förenliga med både hållbarhet och välfärd – alltså utan växande BNP.

Men hur tar man detta vidare? I ett första steg är det viktigt med samtal, menar Mikael Malmaeus.

– Jag tror mycket på dialog. Samtal i kommuner, vid seminarier osv, ger bra synpunkter och nya perspektiv, ofta av personer man inte hade väntat det ifrån.

Det finns goda skäl att gå vidare, för att inte samtalen ska tystna, menar Mikael Malmaeus och hans kolleger, som söker finansiering för en fortsättning. Till exempel skulle man kunna utveckla ett studiematerial där scenarierna förs in i ett samhällsplaneringsperspektiv.

– Att styra en samhällsutveckling i önskad riktning är stort och svårhanterligt. Men Sverige har ju gjort det tidigare, när vi byggde upp välfärdsstaten.

Hans Månsson
Slutrapport: http://www.bortombnptillvaxt.se/

 

Sveriges agerande är betydelsefullt


 

För femton år sedan gav den dåvarande S-regeringen i uppdrag till biologen och författaren Stefan Edman att utreda hållbarhetsfrågorna
och föreslå åtgärder för att anpassa ekonomi och välfärd till planetens bärkraft.”Om jag gjorde en liknande utredning idag skulle jag fokusera på mat och klimat”, skriver Stefan Edman i denna framåtblickande uppföljning.

Bilen, biffen, bostaden – hur gick det, och vad måste göras framöver?
För snart femton år sedan kom min statliga enmansutredning från trycket, Bilen, biffen bostaden. Hållbara laster – smartare konsumtion (SOU 2005:51). Den var ett av Sveriges bidrag till diskussionen efter Johannesburg 2002, då det famösa Riomötet 1992 om miljö och hållbar utveckling utvärderades. I Johannesburg lovade Sverige och övriga nationer att ”därhemma” föreslå åtgärder som försöker anpassa ekonomi och välfärd till det vi bedömer vara Jordens bärkraft. Efter konsultation med ett stort antal experter, branschföreträdare och folkrörelser presenterade jag ett 60-tal förslag om hur Sverige kan och måste förändra konsumtion och därmed produktion i de tre sektorerna transporter, mat och boende.

Min utgångspunkt var att Sverige skulle bli mindre tärande på planetens resurser genom grön teknik och ”smartare” livsstil – ja, jag använde det uttrycket. När jag nu bläddrar i tidningsläggen ser jag hur förbluffande stort utrymme Bilen, biffen, bostaden fick i media.

DN hade till exempel flera stora uppslag, radio och TV diskuterade åtgärderna. Själv kvistade jag runt i landet, höll föredrag och deltog i seminarier. Boken trycktes i överupplaga och användes på somliga håll i undervisningen på gymnasiet och högre utbildning. Och politikerna? Jo, regeringen tog till sig fler av förslagen och förde in dem i propositioner. Bland annat beslöt riksdagen att rekommendera kommunerna att anta strategier för att 30 procent av den offentliga konsumtionen av livsmedel senast år 2010 skulle utgöras av ekologiska livsmedel. Annat gick inte vidare, till exempel mitt förslag – underbyggt av en ekonom jag samarbetade med – om att genom skatteväxling göra resurssnål ickemateriell konsumtion som till exempel kultur billigare än ”prylar”.

Om jag idag fick uppdraget att göra en liknande statlig utredning skulle jag fokusera på områdena mat och klimat, de som i vid mening avgör mänsklighetens överlevnad på planeten och i grunden handlar om rättvisa, mänskliga rättigheter och fred.
Klimatfrågan. Efter FNs klimatkonferenser i Paris och Katowice måste det tuffa arbetet nu börja med att höja och säkra ambitionsnivån i klimatarbetet på alla nivåer: globalt, nationellt, lokalt, i företag och hushåll. 1,5-gradersmålet kräver 45 procents minskade utsläpp redan till 2030 och ett globalt nettonollutsläpp år 2050, alltså om bara en generation. Den supereffektiva tekniken spelar därvid en helt avgörande roll.

Den fysiska mobiliteten måste effektiviseras och ännu snabbare än idag delvis ersättas av videokonferenser, det internationella flygets exempellösa expansion måste brytas. Förnybar energi och elektrifiering samt nya lättare material måste in i fordonsparken (globalt har världen ca 5 miljarder fordon, jämför Sverige med 4,8 miljoner). System måste skapas för återvinning av de sällsynta jordartsmetaller som är kärnan i sol- och vindkraft, elfordon och annan elektronik. En knäckfråga är hur den moderna fossiltörstiga livsmedelsproduktionen ska kunna ställas om.

Men det räcker inte att minska utsläppen radikalt, koldioxid som redan finns i atmosfären måste också ”sugas ut” och lagras i jordens inre; det kräver förfining av den nya så kallade BECCS-tekniken. Mer trä i husbyggnation på bekostnad av betong, effektivare skogsskötsel (samtidigt som den biologiska mångfalden värnas!)

Marknadens spelregler måste radikalt förändras, bland annat med omfattande skatteväxling, en global koldioxidskatt och vassare styrmedel överlag. Bara så blir det dyrare att slösa, släppa ut och skita ner – och påtagligt lönsamt att spela den nya ”gröna matchen” med jordens resurser. Kol och olja är i dag på tok för billiga; fossila råvaror subventioneras dessutom globalt med 400 miljarder dollar per år, i Sverige med 30 miljarder kronor. A propos Sverige:

Riksdagens mål att till 2030 minska trafikens utsläpp av klimatgaser med 70 procent kommer inte att nås såvida inte den årliga minskningstakten fyrdubblas, från 2 till 8 procent (källa: Trafikverket)

Överflödskonsumtionen måste stävjas. Idag vet vi det vi inte visste för femton år sedan – att vår svenska genomsnittskonsumtion måste ner till en tredjedel av dagens nivå om Sverige skall kunna bidra till att uppnå 2-gradersmålet. Annars äts den effektiva teknikens klimatvinster upp; den globala medelklassens glupande materiella aptit är en ödesfråga i klimatpolitiken (rebound-effekten). En fråga är hur en sund värdeförskjutning kan ske, där kultur, andlighet och gemenskap skänker större upplevd livsmening än materiell överkonsumtion. Det är så att säga den inre klimatstrategin, ”hjärtats omställning”. För det behöver vi hjälp av beteendevetare, filosofer, teologer. I ”Biffen bilen bostaden”, lade jag flera förslag.

Matfrågan. I ”Bilen, biffen, bostaden” modell 2019 skulle jag fortsätta plädera för en stark satsning på svensk livsmedelsproduktion och dito konsumtion.
Av minst sex skäl:
1. Den globala livsmedelsekvationen kan bara lösas om all befintlig och potentiellt odlingsbar mark bevaras och vårdas, för nuet och framtiden. Det gäller också Sverige, där 600 000 hektar prima åker idag ligger för fäfot; orsaken är bland annat att vi importerar mer än 50 procent av nötköttet och 40 procent av fläsket. Plus en del andra livsmedel.
2. Sveriges nationella självförsörjningsgrad på baslivsmedel är den lägsta i EU. Vi är oerhört sårbara. Och vårt jordbruk är i detta stycke ohållbart, till 90 procent beroende av fossila råvaror.
3. Svenska baslivsmedel måste bli förstahandsval för oss konsumenter; råvarukvalitet, djurvälfärd och miljöanpassning håller generellt mycket hög klass (även om mer måste göras, exempelvis vad gäller kemiska bekämpningsmedel). Svenskt nötkött är per kilo EUs klimatsmartaste (eftersom cirka 90 procent av fodret produceras på gården eller nära. Källa: FAO)
4. Sveriges rikaste biologiska mångfald har utvecklats i odlingslandskapet och kan bara bevaras och utvecklas om det finns bönder och betesdjur – vilket förutsätter att vi konsumenter köper svensk basmat även om den är något dyrare (på grund av god djurvälfärd och miljö).
5. Bioråvaror som ersätter klimatstörande oljeprodukter – drivmedel, plast med mera – utvinns ur svenska åkrar och i svensk skog.
6. En hållbar landsbygdsutveckling med öppna landskap, jobb och rättvis välfärd förutsätter delvis att lantbruk och livsmedelsföretag kan överleva och utvecklas.

Världen står inför en ofattbart tuff utmaning. Hur Sverige agerar är inte betydelselöst. Tvärtom borde vi, med ödmjukhet, ta på oss ledartröjan och skapa en fossilfri, solidarisk välfärdsnation.
/Stefan Edman

Utdelning i Matbanken


 

Insättningarna består av livsmedel som annars skulle ha slängts. Uttagen görs i form av gratis mat. Jobbet görs av volontärer, och vinsten räknas i resurshushållning, omfördelning och solidaritet. Följ med till Matbanken på aktivitetshuset Kontrapunkt i Malmö.

 

Det är över en timme tills Matbanken slår upp portarna i en gammal tryckerilokal i Malmö, men Maggan sitter redan på en av de eftertraktade stolarna i början av kön. Efter ett långt arbetsliv är benen trötta, men pensionen liten. Hon brukar komma hit två-tre gånger i veckan med sina väl ihopvikta kassar.

– Jag har aldrig någonsin slängt mat, och uppskattar möjligheten att vara med och ta tillvara på svinnet. Men jag måste också dryga ut när pengarna inte räcker, förklarar hon.

Bredvid står Thomas, med jackans huva neddragen långt i pannan. Han har en sårig berättelse om flickvännen som bollas mellan socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa.

– Min lön räcker inte åt båda, jag är här varje dag, säger han.

Trots kylan växer kön snabbt i skymningen. Tooni är asylsökande med en dagsersättning från Migrationsverket på 61 kronor. Arietta har precis börjat jobba och får inte lön förrän nästkommande månad. Victoria och Martin bekämpar matsvinnet. Maja hjälper en sjuk släkting med hyra och läkarräkningar.

– Jag hoppas det är för en övergångsperiod, och är så oerhört tacksam att detta finns. Annars hade jag inte klarat det, säger hon.

Klockan 18 slussas ett femtiotal personer in i värmen av aktivitetshuset Kontrapunkts volontärer. Alla får varsin kölapp där det står ”mat”, ”kläder” eller ”mat och kläder”. De flesta ska hämta mat, men några ska även till freeshopen som erbjuder gratis kläder och hygienartiklar.

– Mina fötter måste ha omsorg om jag inte ska bli sjuk, säger Pavlo som behöver ett par strumpor.

* * *

I matbanken har arbetet pågått hela dagen. Volontärer hämtar utsorterade varor från en stormarknad och ett bageri. Ett företag, vars affärsidé går ut på att ta hand om svinn från anslutna butiker, levererar både på för- och eftermiddagen. Vissa dagar lämnar en närliggande skola färdiglagade rätter, och stötvis donerar även andra. Allt noteras, packas upp, kontrolleras och sorteras i genomskinliga plastbackar. Grönsaker för sig. Bröd för sig. Mejerivaror i kylen…

– Ibland kanske en påse har gått sönder lite eller en burk blivit bucklig, säger Johanna Anemalm, en av samordnarna.

– Om det behövs känner och luktar vi, men så länge vi är bekväma med att lämna ut maten gör vi det oavsett vad det står på datumstämpeln.

Vissa särskilt känsliga livsmedel tackar dock matbanken nej till, och checklistor är uppsatta intill luckorna där maten lämnas ut.

– Det är absurda mängder mat som slängs eftersom affärerna inte får sälja den, eller vill göra plats för annat som säljer bättre. Bara genom att vi kan tillhandahålla den här lilla platsen blir det möjligt både för konsumenter och producenter att bidra till ett mer hållbart resursutnyttjande, säger Johanna Anemalm.

– Och att överflödet omfördelas till människor som annars inte får äta sig mätta är minst lika viktigt.

Yassir Asadi och Hussein Hazare kommer hit varje måndag och hjälper till. På ett språk som är ganska nytt för dem berättar de att det något de ser fram emot. Samuel Fast brukar boka in sig för ett pass så fort han kan. Han är ny i staden och vill träffa folk, dessutom är han arbetslös just nu, och tar gärna med lite mat hem.

– Men framför allt är det väldigt givande att stå här och skänka ut något som är helt livsnödvändigt för folk, säger han.

– Enda gången det är jobbigt är när maten inte räcker.

* * *

Allt började för över tio år sedan. Under devisen ”av folket för folket” arrangerades en grannskapsfestival i stadsdelen Möllevången. Efter några år ville gänget bakom ta engagemanget vidare. 2009 invigdes Kontrapunkt för att ”med kulturen som redskap bidra till en mer solidarisk stad”. I början låg fokus främst på kulturarrangemang, men 2013 startades även ett folkkök där det bjöds på hemlagad dumpstrad och köpt mat.

– Först kom mest människor i våra egna nätverk som ville sänka sina kostnader för att kunna lägga mer tid på kreativitet och samhällsengagemang, berättar Johanna Nilsson, som var med från början.

– Sedan började många rumänska romer etablera sig i Malmö. Vi bjöd in dem, och steg för steg blev Kontrapunkt mer av det sociala center vi hade tänkt.

Så kom hösten 2015. På bara tre månader anlände över hundratusen människor till Sverige för att söka skydd undan krig och nöd. Kontrapunkt ställde snabbt om verksamheten till ett akut flyktingboende som sammanlagt gav 17 000 personer mat och tak över huvudet.

– Det skedde i princip över en natt, men utan den organisation vi byggt upp hade vi inte klarat det, säger Johanna Nilsson.

Kontrapunkt drivs inte av anställda. Alla arbetar ideellt, men ändå avsätter tjugo personer heltid. Att det är möjligt beror på något de kallar fördelningssystemet.

– Världen vi vill förändra arbetar både heltid och övertid. Tror vi att vi ska kunna göra om den på vår fritid är det nog kört från början. Därför har vi organiserat oss för att kunna lägga ned mer tid, säger Johanna Nilsson.

De heltidsaktiva på Kontrapunkt lovar att engagera sig så mycket som möjligt och hjälpas åt att lösa allas behov. Kostnaderna minskas genom mat och kläder från matbanken och freeshopen. De hjälper varandra med billiga boendelösningar och har en gemensam sparkassa för oväntade utgifter, berättar Johanna Nilsson. Intäkter genererar bland annat ett affischeringskooperativ, cateringuppdrag och eventuella inkomster vid sidan av.

– I många föreningar uppstår konflikter mellan ideellt aktiva och avlönad personal. Därför har vi försökt göra något annorlunda där pengar inte är kopplade till uppgift eller position utan till behov, säger hon.

– Det är så mycket värderingar och status kopplat till pengar. Vi försöker göra dem till vad de faktiskt är – ett transaktionsmedel och något som kanske ibland inte ens behövs.

Utöver de heltidsaktiva finns 200 volontärer som arbetar när de kan och vill.

* * *

I gratisaffären hänger kläder i långa rader. Här finns också blöjor, tamponger, rakhyvlar, tandborstar och andra hygienartiklar. En kosmetikkedja har just gjort en donation, och Clément Pont från Frankrike är i full gång med att packa upp badbomber och kroppsbalsam. Han kom hit under en resa ­ och blev kvar i åtta månader.

– Kontrapunkt är en jättebra plats för den som vill arbeta ideellt och leva väl på lite pengar. Här får jag både trevligt sällskap, mat och kläder, säger han.

Nu ska han snart återvända. Men Sofie Eriksson, som står bredvid, stannar. Hon hittade sitt ”pensionärsprojekt” här när hon kom för att donera några saker i samband med flyktingkrisen 2015.

– Det visade sig vara den perfekta sysselsättningen för mig som hela livet velat arbeta med människor som behöver hjälp med det mest grundläggande, säger hon.

– Och så får jag umgås med unga kreativa, driftiga människor som ger allt här. Det mår jag bra av.

Sedan i somras har hon tillbringat varje eftermiddag i förrådet bakom gratisaffären där hylla efter hylla fylls med kartonger. I samband med flyktingmottagandet donerades så mycket att Kontrapunkt blev tvungna att säga stopp. Men nu är allt från långkalsonger till filtar sorterade och snyggt uppmärkta.

– Våra kunder lever på gatan, har inte råd eller är aktivister. Syftet är att kunna erbjuda hela, rena, praktiska och bekväma kläder. Finkläder skänker vi vidare, säger Sofie Eriksson.

På hemsidan finns en lista över vad som efterfrågas och en affisch på väggen visar hur mycket varje besökare kan hämta varje dag. Endast en av varje gäller det mest eftertraktade: underkläder, strumpor, varma jackor, väskor, skor och vissa hygienartiklar.

* * *

Utanför freeshopen står Ramy El Hamed. Han har arbetat i byggbranschen i 16 år. Nu ligger han bakom en stor del av snickerierna i den gamla verkstadslokalen där väggar byggts av lastpallar, cykelhjul blivit fönsterkarmar och återvunna textilier fina tapeter.

– Ibland har vi inte pengar att köpa virke, men vi har folk som avsätter tid, kraft och energi, säger han.

– Kapitalismen bygger på att vi bara ska tänka på oss själva och ständigt sträva efter mer pengar. Men när vi delar resurser och kunskap med varandra behöver vi inte den.

* * *

Maggan har fått sina två kassar fyllda i matbanken, och gräver lite i dem för att svara på vad det blev.

– Pumpa, sallad, kål, vindruvor, apelsiner, vetemjöl – och, vad är det här? Åh jag har fått kassler! utropar hon.

Pavlo har hittat ett par strumpor och räcker nu fram sin kasse för att få mat. Bilderna med olika livsmedel som ligger på disken för att underlätta vid språkförbistring, behöver han inte peka på.

– Jag vill ha allt, säger han, men hejdar ändå Hussein Hazare, som sträcker sig mot grönsakslådorna, och ber om mer bröd istället.

Samuel Fast väger den fulla kassen och Yassir Asadi lägger till 3,4 kilo på listan över den totala mängden utlämnad mat på över 10 ton sedan december.

* * *

Klockan är snart 20. Kön är slut, och matlådorna nästan tomma. Några av volontärerna fikar med donerade bakelser i en av de återvunna sofforna. Semlorna däremot har lastats på hembyggda lastcyklar tillsammans med linsgrytan, som tillagats tidigare under dagen. Allt körs till värmestugan som Kontrapunkt driver under vintern tillsammans med Röda korset och Svenska kyrkan.

Där kan den som behöver få ett mål lagad mat, fika, gå på toaletten, ladda mobilen och slumra i en fåtölj.

– När jag såg ett gäng som försöker skapa de lösningar de vill se i stället för att bara kräva dem av andra eller prata så ville jag också vara en del. Kommunens härbärge har 40 platser. Stadsmissionens 25. Men det finns 3000 hemlösa i Malmö, säger Samuel Eriksson, en av nattens volontärer.

Den här kvällen fylls stolarna av ett femtiotal personer. Under köldknäppen som snart ska slå mot hela landet kommer antalet dubblas.

* * *

På Malmö Central kostar ett toalettbesök tio kronor. När jag vill vända åter för att fylla vattenflaskan får jag betala lika mycket.

– Jag är ledsen men vi har ett system där varje entré räknas, säger mannen i kassan.

På det enda öppna matstället erbjuds bara bubbelvatten på flaska.

Om knappt två timmar stänger portarna, och de spridda grupperna som samlats i vänthallen måste ut.

På nattåget bläddrar jag i mina anteckningar och markerar Johanna Nilssons svar på frågan om varför Kontrapunkt behövs.

– Om vi vill ha ett annat samhälle måste vi bygga alternativa strukturer här och nu, även om det bara är i liten skala. Förhoppningsvis kan det bli modeller att lära av, inspireras av och bygga vidare på.

Text: Karin Backström


Jordbruket kan rädda klimatet

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning. Frilansjournalist Hans Månsson skriver om jordbrukets centrala roll i klimatproblematiken.

Att föra in siffror och uträkningar i en text är ofta bästa sättet att skrämma bort läsarna långt innan de nått fram till slutsatser och eventuell knorr i slutet av artikeln.

Men jag tar risken, för när det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Låt oss först betrakta atmosfären. Vi vet att koncentrationen av den viktigaste växthusgasen, koldioxid, stiger till alltmer alarmerande nivåer och att den 2014 för första gången nådde över 400 ppm (parts per million = miljondelar), det vill säga nästan 150 ppm högre än före industrialismens genombrott. Och vi ser redan här effekter på klimatet som ligger helt i linje med det som forskarna sagt kan hända vid höjda koldioxidnivåer.

När det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Sedan sänker vi vår blick till jorden vi lever av – matjorden, som ger oss det mesta av vår föda. Där har – i motsats till vad som skett i atmosfären – kolinnehållet minskat, på grund av utarmande metoder inom jordbruket, som plöjning, erosion och köttproduktion i industriell skala. Det finns uppgifter om att svenska konventionella spannmålsodlingar förlorar 100-200 kg kol per hektar varje år. Förutom att detta spär på och förstärker växthuseffekten så leder det också till försämrade odlingsbetingelser. Mullhalten krymper. Bördigheten utarmas. Näringsinnehållet minskar – och folkhälsan hotas.

Vi har alltså för mycket kol i atmosfären och för lite i matjorden … tänk om det gick att flytta kolatomerna … (och inte då genom att gräva ner kol, vilket också är en möjlighet, utan genom hur vi brukar jorden).

Här kommer matematiken in i bilden.

På vår planet finns i runda tal fem miljarder hektar åker-, ängs- och betesmark. Och det går att föra ner kol i jorden från atmosfären. Webbplatsen thecarbonunderground.org rapporterar om olika studier som visat att man årligen kan lagra ner mellan ett och nio ton kol på varje hektar, från atmosfären till matjorden – och tillägger att det finns rapporter om ända upp till 30 ton per hektar.

Men låt oss stanna vid tre ton per hektar, i likhet med till exempel Rodale Institute i Pennsylvania, USA. Om alla de fem miljarder hektaren kunde omfattas av åtgärderna skulle vi efter 20 år ha fört ner hela 300 miljarder ton från atmosfären. Något som för klimatproblematiken skulle få hisnande konsekvenser, med en snabb återgång till gamla tiders förhållanden. Koldioxidhalten i atmosfären skulle komma ner till de nivåer som rådde före industrialismen, 265 ppm. (Varje ppm motsvaras av två miljarder ton kol; 300 miljarder ton blir då lika med 150 ppm.)

Tyvärr finns förstås en massa faktorer som gör att detta inte kommer att ske, så snabbt och i så stor skala. Men uträkningen är ändå väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken, och vilken väg jordbrukspolitiken behöver slå in på, för att göra livsmedelsproduktionen till en livets medspelare på alla plan.

Uträkningen är väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken.

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning, i stället för att odlings- och betesmarken betraktas som ett objekt att hantera med kemi och teknologi som främsta verktyg. Återskapandet handlar om minskad plöjning och om rätta val av växtföljder och grödor – som flerårig vall och baljväxter. Och det handlar inte minst om att bryta den utveckling där djuren samlas i storskaliga former och matas med fodergrödor som odlats industriellt på andra jättegårdar. I stället måste betesdjuren ges en roll i det lokala kretsloppet av växtnäringsämnen.
Så stärker man livsbetingelserna för alla små organismer i matjordens mångfald, med högre mullhalt och kolinnehåll. Allt som växer där kan då ta åt sig mer av mineralerna, vilket även gör alla livsmedel som produceras utifrån denna jord rikare på näring, smak och energi. Det skulle vara en vinn-vinn-vinn-lösning för alla – från mikrob till planet.

Omvärldsanalys av Hans Månsson i Grus & Guld nr 4/17

På spaning
efter framtidens by


 

För att klara samtidens utmaningar behöver vi nya byar där forna tiders kretsloppstänkande och moderna tiders teknik gör det möjlig att både bo, arbeta och producera mat. Det menar anordnarna av en pilotutbildning som syftar till mycket mer än att skapa nya klungor av hus. Följ med på spaning efter framtidens hållbara bygemenskap.

– Jag bor i en helt vanlig by som vill leva vidare, tänk om vi därmed kan vara en del i lösningen av de stora problem vi står inför, säger Maria Engelbrektsson.

För drygt ett år sedan sade hon upp sig från jobbet som socionom och flyttade till byn med det vackra namnet Drömme. Nu utforskar hon lokalsamhällets potential i omställningen till ett hållbart samhälle tillsammans med ett femtontal andra deltagare i kursen Framtidens by.

­– Vi har väldigt kort tid på oss att vända utvecklingen och det kan inte bara vara miljöaktivister som gör det, säger hon.

Displayen på instrumentbrädan visar vägen till Tjärnvik utanför Söderhamn där den andra av sex träffar fördelade över läsåret ska äga rum. Kurt och Christina Hansson har precis hämtat oss vid tåget i sin ultramoderna ljudlösa elbil. Hemma byn utanför Västerås har de gjort gården självförsörjande med solenergi, och Kurt håller på att utveckla en kabeldriven traktor.

­- Farfar var självförsörjande med el och redan på 1920-talet gick det att driva traktorer elektriskt, varför skulle inte vi också kunna det? undrar han.

 

Bildörrarna svävar upp, och vi kliver ur hemma hos Anders Persson där gruppen ska göra studiebesök. För sju år sedan växte gräset högt här, men nu odlas broccoli, bondbönor, potatis, grönkål, jordärtskockor, tomater och mycket annat på friland och i växthus. En naturstig för skolbarn startar bakom ett av husen. Hedemorahönsen pickar, och under det stora päronträdet skvallrar en låda mjölksyrade morötter om att det även pågår viss livsmedelsförädling.

Allt började när yngste sonen föddes och Anders Persson på djupet tog in klimathotets gravallvar. Han är konstnär och tecknare i grunden och säger att han inte kunde någonting odling. Men han frågade sig: hur svårt kan det vara? En yrkesutbildning satte honom på rätt spår, och idag utbildar han bland annat blivande småbrukare i Tjärnvik.

­– Att odla är en politisk handling för mig, säger han.

­– Vi måste ha större lokal matproduktion och vi har inte många år på oss att bygga upp den.

Långt mindre än hälften av det vi äter har sitt ursprung i Sverige, enligt Statistiska centralbyrån. Med en minskad tillgång på fossila bränslen med 50-75 procent skulle vi snabbt hamna i en svältsituation, enligt fd Institutet för jordbruks- och miljöteknik.

Anders Persson visar hur han effektivt sår 7000 kålplantor per år och understryker att han inte är självhushållare, utan matproducent. Grönsakerna levereras både till restauranger och fasta kunder.

­– Framtidens by vill varken gå i ekoby- eller självhushållningsfällan utan vara del i ett samhälle där vi tar hand om varandra, säger Thorsten Laxvik som är en av initiativtagarna till kursen Framtidens by.

 

Begreppet ”bredbandsbullerby” föddes för några år sedan i Thorsten Laxviks ångermanländska hemtrakter. Startpunkten var att människor samlades för att röja igenvuxna strandsluttningar längst Faxälven. Sedan gav det ena det andra. För att fortsätta hålla niplandskapet öppet organiserades naturbetesjordbruk. Därefter startades företag för försäljning, slakt och förädling, huvudsakligen i kooperativ form. Den lokala tankesmedjan Nipakademin bildades och satte in arbetet i ett större sammanhang.

– En bredbandsbullerby handlar helt enkelt om att pussla ihop det vi redan har utvecklat, säger Thorsten Laxvik.

­– Om vi ska klara klimat, mångfald och försörjning behövs det en massiv återflyttning till landsbygden. Det handlar även om solidaritet med fattiga länders befolkningar som behöver sina egna jordar.

Det allmännyttiga bostadsföretaget i Sollefteå har redan beslutat att köpa in en jordbruksfastighet för att konkretisera begreppet bredbandsbullerby. När, var och exakt hur är ännu inte klart, men gruppen bakom kursen Framtidens by hoppas att deras erfarenheter ska komma till nytta i processen.

 

Kursens klangbotten är omvärldsutvecklingen. Det industriella jordbruket står för betydande utsläpp av växthusgaser och förstörelse av biologisk mångfald. Samtidigt sjunker näringsvärdet i det vi lägger på tallriken. Förhoppningen är att energikloka jordbruk som både bidrar till biologisk mångfalt, lagrar kol i marken och producerar kvalitets-mat ska kunna återskapas i framtidens by.

Flera av deltagarna är intresserade av biokol.

­– Det skulle kunna sätta fart på hela det norrländska jordbruket, menar Björn Welin som studerat hur terra preta-tekniken gav indianerna i Amazonas en extremt bördig jord med hjälp av träkol för över tusen år sedan.

I kursens klangbotten finns även den ökade stressen i samhället, utanförskap, arbetslöshet, ohälsa och funderingar kring hur nya svenskar kommer med i samhällsgemenskapen. Och så finns där bostadsbristen, och det faktum att grönområden och innergårdar i storstäderna i allt snabbare takt försvinner för att ge plats åt förtätningar.

Barnmorskan Lena Ahlner har bott i Stockholm hela sitt liv. Samtidigt har hon alltid längtat efter ett liv med djur och odling. Nu söker hon nya vägar.

– Jag tror det är väldigt många som söker sammanhang med större gemenskap och närhet till naturen. I staden lever människor så parallella liv, och det är vatten i kranen och mat i affären utan att man riktigt tänker på hur det kommer dit, säger hon.

Niklas Högberg, som ingår i arbetsgruppen bakom kursen, menar att vi behöver utforska relationen till oss själva, varandra och platsen där vi befinner oss – var vi än bor.

­– Relationen till planeten kan bara byggas lokalt eftersom vi tappar kontakten med ett fungerande ekosystem när vi förlorar anknytningen till en plats, säger han.

 

I Tjärnviks ateljé försöker de 13 deltagarna forma en cirkel kring ett rektangulärt bord. Alla ska kunna ta samma plats och göra sin plats till bordets huvud, men uppmärksamheten dras ändå mot ena kortändan.

­– Vad lätt det är att vi tror att någon styr när ett bord är avlångt, konstaterar Niklas Högberg.

Thorsten Laxvik berättar om den föräldrakooperativa förskolan som fungerade bra så länge alla var lika delaktiga. Men så snart när några började tala om ”de i styrelsen” och lät sig representeras av andra uppstod problem.

­– Det är så otroligt mycket svårare att bygga fungerande sociala och kulturella system än att täckodla och bygga ekologiska hus. Alldeles för många goda projekt har havererat för att det inte har funnits tillfredställande sätt att komma överens, säger han.

På nästa träff ska gruppen utforska hur beslut kan fattas på ett sätt som gör dem ”hållbara och legitima för alla”. Och på förra träffen funderade de bland annat över hur ork, lust, glädje och kreativitet vidmakthålls.

Ingrid Stiernström, som även hon ingår i arbetsgruppen bakom i kursen, tar fram lerkärlen som deltagarna tummat och ringlat.

­– För att skapa byar krävs realism, hjärna. Men det behövs även hjärta. Vi måste utforska hur vi kommer vi i kontakt med våra längtor så att vi inte fastnar i måsten, hur vi förhåller oss till varandra… Hur förverkligar vi meningsfulla liv i balans med naturen, omvärlden, varandra och oss själva? säger hon.

En grund för att dela de tankar och känslor som uppstår i gruppen är ”cirkeln”, en runda där deltagarna själva väljer vad de vill ta upp.

– Det är en spännande process som hela tiden skapar nya frågor att utforska omkring, säger Ingrid Stiernström,

 

Det är dags för lunch, och vi följer grönsakerna från Tjärnvik några kilometer till norra stadsdelen i Söderhamn. Temat för denna träff är lokal ekonomi, och kursen ska besöka Stenbackens boende- och arbetskooperativ, som bland annat levererar närproducerad mat till förskolor. Planen är dock att skapa flera arbetstillfällen inom den lokala matkedjan med såväl produktion, förädling och distribution i samarbete med den ideella föreningen Södra Norrlands Omställningscentrum, Snoc, och den ekonomiska föreningen Närjord.

Stenbacken består av två huslängor som liksom många andra fastigheter skulle rivas i spåren av nedläggningar och utflyttning vid millennieskiftet. De räddades när även stadens härbärge lade ned och 41 lägenheter ställdes i ordning med hjälp av återbruk från de omkringliggande rivningshusen tillsammans med bostadslösa människor.

­– I början var det framför allt personer med missbruksproblematik som inte fick lägenhet på grund av betalningsanmärkningar, men nu är det även många nysvenskar som söker sig till hit, berättar föreståndare Andreas Helgesson.

Från utanförskap till medborgarskap lyder devisen, och målet är både bostad och sysselsättning. All vinst återinvesteras i företaget och beslut om verksamheten, som just nu omfattar hämtning av hushållsnära källsortering och leverans av ekologiska fruktkorgar, fattas gemensamt.

Tvärs över gatan ligger Kreativboden, ett annat socialt kooperativ som startade när fyra personer lade 3000 kronor var för att köpa in gamla möbler för att renovera och sälja. Idag arbetar sju anställda och tio deltagare, finansierade av arbetsförmedlingen, med att sy om, måla, laga och sälja.

Här finns även Söderhamns enda skomakeri.

­– Kompetensen hittar vi hos nysvenskar, säger Mimmi Kangas, på Kreativboden.

 

Åter i Tjärnvik reflekterar deltagarna:

– Byn kan vara ett kvarter i staden, den behöver inte ligga på landet, säger Ingrid Stiernström.

­ – Jag gillar det här med att göra saker tillsammans många olika människor. Alla får vara med utifrån sina förutsättningar. Det blir inget vi och dom, säger Lena Ahlner.

­– Kan man tänka sig att en bredbandsbullerby skapar sociala företag som ett sätt att bygga relationer till den närliggande staden? funderar David Bennett.

 

Som man frågar får man svar, brukar det sägas. När svaren känns otillfredställande behöver alltså frågeställningarna formuleras om. Kanske är det som sker på kursen Framtidens by? Här ställs fråga efter fråga i ett utforskande som snirklar sig från det personliga till det globala, från det känslomässiga till det praktiska.

Målet med kursen är inte att lära ut utan att utforska och sätta människor i rörelse.

­– Ingen vet vad en by egentligen är, och vi vet inte vad som ska komma ut av den här kursen. Men de som har gått den ska kunna leda processer som är till nytta i byaskapandet, säger Thorsten Laxvik.

­– Jag vet att människor hittar svar när de kommer samman. Då skapas tillit och sker en enorm delning av kunskap.

Text: Karin Backström