Kategoriarkiv: Miljö

Jannies dröm – rädda renen i ändrat klimat


– Renarna är det finaste jag har, men dom kan inte föra sin egen talan. Därför har jag bestämt mig för att göra det. Folk säger till mig att  ”du är så engagerad ” – men det är ju bara för att allt det jag älskar är hotat. Möt Jannie Staffansson, ung same i klimatförändringarnas generation.

Hennes steg är rappa, när vi vandrar mot hägnet med renar som av olika anledningar inte kan vara med sina fränder ute på fjället. Hon bär på två nätsäckar med handplockad renlav, som hon hämtat i sin farbror Peters butik Renbiten. (En verksamhet som förresten kunde starta tack vare att JAK ställde upp med lån – men det är en annan historia.)

Har du alltid bråttom? undrar jag, som har lite svårt att hinna med i Jannies takt, och samtidigt ta bilder.

– Det gäller att fort göra klart det man håller på med, så att man kan ta itu med nästa uppgift, förklarar hon med ett stort leende.

Men stressad är hon inte, betonar hon med emfas på min följdfråga.

Det handlar om rytm och harmoni. Att bli ett med flödet i renarnas livscykel. Stress – det hör hemma någon annanstans. Och Jannie Staffansson bör veta hur man finner balansen, då hon pendlar mellan sina renar i Idre, hemmet i Jokkmokk och sitt globala klimatarbete.

Nu är vi på hennes hemmaplan, Grövelsjön i nordligaste Dalarna, hörnet som sticker upp mellan Norge och Härjedalen. Här finns Sapmis sydligaste och näst minsta sameby, Idre – eller på sydsamiska: Eajra. Jannie har renar här, men är inte renskötare. Det finns bara plats för ett begränsat antal, så hon har tagit en annan väg, men fortfarande med kärleken till renen som drivkraft.

– Jag vill ju rädda renen i ett ändrat klimat. Dom är det finaste jag har, men dom kan inte föra sin egen talan och berätta hur dom har det. Därför måste jag göra det, och skaffa mig kunskap, så jag förstår deras livsvillkor även vetenskapligt, utöver den erfarenhetskunskap jag bär med mig som same.

– Det är såna fina drömmar man har när man är ung, tillägger hon lite självironiskt.

Drömmen ledde till kemistudier i Göteborg. Idag är Jannie nästan klar med sin master.

– Allt grundarbete är gjort. Det enda som fattas är att jag sätter mig ner och skriver. Men det finns så många andra eldar att släcka just nu, så uppsatsen är lite nedprioriterad.

Vi är framme vid ingången till renhägnet. Solen som för en stund sedan fick höstlöven att lysa som guld har krupit bakom molnen. Regnet hänger i luften.

Jannie drar undan några slanor så att vi kan krypa in. Hon ger mig en förhållningsregel.

– Det finns en härk här som kan vara lite elak. Om han kommer för nära dig är det bara att du tar tag i hornet på honom, bröstar upp dig och låter som en björn!

Inget att bekymra sig för alltså. Möter man en utmaning är det bara att hämta kraft från magtrakten och ta renen vid hornen.

Jannies anvisning för hur man hanterar en bufflig ren ger mig en förklaring till hennes insats enda gången jag tidigare mött henne.

Det var för knappt tre år sedan, i en helt annan inramning, långt från renhägnet i Grövelsjön. Platsen var det stora klimatmötet i Paris, COP 21, där världens nationer samlats för att underteckna ett avtal om att hålla nere temperaturstegringen till maximalt två grader – eller ännu hellre en och en halv.

Det var bara några dagar kvar av konferensen. Förhandlingarna om klimatavtalet närmade sig slutpunkten. Men den franska regeringen hade just tagit bort avsnittet om mänskliga rättigheter ur artikel 2 i huvudtexten. Detta upprörde många av de civilsamhällets aktörer, inte minst bland världens urfolk, som fanns med vid Paris-mötet. De hade arbetat hårt för att få med just en sådan skrivning.

Därför samlades nu dessa grupper och krävde att avsnittet skulle vara kvar. Jannie Staffansson representerade urfolken vid presskonferensen och tog till orda, sammanbitet känslostark:

”My friends. This is the face of an angry saami person …”

Samlad och bestämd, med en tydlig men kontrollerad vrede. Känslomässigt helt klar över vad hon skulle säga, med ord direkt från hjärtat.

”Vi tystas av våra stater, de som annars talar så mycket om mänskliga rättigheter.

Vi är mycket kritiska mot Frankrikes agerande …
Vi är de som går igenom isarna, som dör i laviner.

Hur kan syftet med förhandlingarna inte vara människor?

Hur kan våra röster bli tystade gång på gång?

Jag är ledsen, vänner.
Vi har gjort vad vi kunnat under dessa förhandlingar och vi uppmanar civilsamhället att resa sig.

Tryck på era ministrar, så att man stoppar övergrepp, dödande och landstölder och i stället räddar planeten för framtiden.”

Starkt rörd, med blanka ögon, tystnade Jannie. Greenpeace’ generalsekreterare Kumi Naidoo, som satt vid hennes sida, la sin hand mjukt mot hennes arm. När nyhetssajten Arctic Display en tid senare presenterade Jannie Staffansson i sin serie ”Kommande ledare i Arktis” kommenterade man hennes insats med att det var ”ett inlägg som inte kommer att falla i glömska i första taget”.

Vad rörde sig i ditt huvud den där stunden i Paris för tre år sedan?

– Jag var bara djupt besviken att man hade strukit formuleringar om respekt för urfolks rättigheter från förslaget till slutdokument.

– Sen kom det en liten ljusglimma när några listiga stater i sista stund kastade in en skrivelse om att ta med en urfolksplattform i avtalet. Den finns fortfarande kvar, men överlever bara från ett COP-möte till nästa. Där måste den få nytt mandat för att leva vidare. Och det krävs varje gång att någon bråkar om det.

Att de mänskliga rättigheterna  lyfts fram i klimatavtalet är jätteviktigt för världens urfolk, betonar Jannie.

– Det är ju ofta vi som drabbas först av ett ändrat klimat. Samtidigt är vi väldigt anpassningsbara och har mycket att lära ut om hur man överlever i samklang med naturen.

– Mänskliga rättigheter hör också samman med urfolksrättigheter genom alla miljöaktivister som dödas i kampen för hotade miljöer. De flesta av dem hör till något urfolk.

här på gräsmarken i hägnet, mellan fjällbjörken och den strömmande Grövlan, har Jannie öppnat säckarna med renlav. Hon strör ut den i strängar på marken och renarna finner snabbt dit. Den lynniga Vihtje, som Jannie varnat för, ger sig till känna genom att fösa bort en försiktig kalv.

Då förvandlas Jannie till en björn och schasar bort busen … den lilla kalven har hon nämligen särskilda känslor för.

– Den heter Enot. Min systers namn baklänges, förklarar hon.

– Vajan dog för hon var sjuk, och lämnade efter sig den här kalven. Nu har den fått gå hela sommaren i hägnet med tamrenarna, men snart ska vi släppa ut den.

– Vi får se hur det går. Kanske känner den igen några släktingar därute, den hann ju vara med dem i några veckor innan vi tog in den.

– Det kan också hända att någon vaja adopterar den, någon som inte kan få egna kalvar.

i renarnas närhet är det som att Jannie glömmer tiden och landar i ett utdraget nu. Det var så här hon växte upp – och insåg vad som så småningom skulle bli hennes uppgift i livet.

– I tioårsåldern började jag lyssna och förstå vad det handlade om när man i min omgivning pratade om det ändrade klimatet. Och jag förstod att mitt folk hade viktiga kunskaper men att dom inte kunde göra sig hörda.

– Jag blev arg och frustrerad och bestämde mig för att skaffa mig en utbildning som skulle göra att man lyssnade till mig och mitt folk, ta till sig av våra kunskaper.

När hon var färdig med utbildningen fick hon anställning vid Samerådet, som är ett samarbetsorgan för samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Där ansvarar hon för klimatfrågor och det är i den rollen som hon tar del i det globala klimatarbetet.

De viktigaste plattformarna är dels Arktiska rådet, ett samarbetsforum för åtta stater och sex urfolksorganisationer i Arktis, dels UNFCCC, det FN-organ som sedan 1992 ligger bakom de globala klimatförhandlingarna, COP-mötena, som det i Paris 2015.

I hög grad har Jannie fått se sina tankar om framtiden förverkligade, från barndomen när hon började förstå att ett ändrat klimat kunde hota hennes kära renar. Hon har idag en plattform där hon kan bidra till att rädda renen. Nu kan hon arbeta för att ”gifta samman” sitt folks erfarenhetskunskaper med det vetenskapliga förhållningssätt hon tillägnat sig vid universitetet. Ur syntesen ska det sedan växa kunskap om hur renen och samekulturen kan fortleva i ett ändrat klimat, tänker hon.

– Dom äldre berättar om sorgen och saknaden efter vintrar när klimatet var stabilt. Dom beskriver det som att naturen idag är stressad, liksom djuren.

– Vi samer har ju åtta årstider, som hänger samman med renens olika faser. Men nu kan vissa årstider vara mycket längre än vanligt, andra kommer snabbare eller uteblir helt.

– Det har alltid funnits hårdare och mildare vintrar, men förr var det mer regelbundet. Då kunde man läsa tecknen bättre. Det gick att se ena dagen vad det skulle bli för väder dagen därpå, och man kunde förutspå hur vintern skulle bli. Men det fungerar inte längre.

Detta är vad de äldre berättar. Själv är Jannie ungefär lika gammal som den period då klimatet blivit svajigt.

– Jag tillhör klimatförändringarnas generation och känner ingen annan verklighet. För oss unga samer är det oberäkneliga normalt.

– Vi har blivit bra på att anpassa oss och slåss för vår överlevnad. Vi är inte så många men vi kämpar på olika fronter. Och den kunskap vi samlar på oss kan vara avgörande för det övriga samhället också.

Frågan är hur renarna kan anpassa sig när klimatet ändrar på förutsättningarna. Snö som tinar och fryser om vartannat, så att marklavar hamnar under ett ispansar. Sjöar som inte får bärande isar och därför blir till dödsfällor för både renar och renskötare på traditionella flyttvägar. Skogsplantager där inga lavar trivs, gruvprojekt, järnvägar, rovdjur – det ena läggs till det andra och allt sammantaget gör att renen är extremt påfrestad, förklarar Jannie och pekar på de två senaste åren, som bjudit på stora utmaningar för renar och renägare.

– Värst var det i norr. Vintern 2016-17 var riktigt tuff. Sen kom en vår med knappt någon växtlighet i fjällen. Det föddes nästan inga kalvar. Sommaren 2017 var fortsatt kall och sen kom en vinter med väldigt mycket snö. Och på det den extremt varma sommaren i år, när snöfläckar smälte bort och myrar torkade ut, så att renarna knappt fann ett enda ställe där de kunde svalka sig.

– En tuff vinter i den här sydliga delen av Sapmi är inte lika katastrofal just nu. Av olika skäl har vi bra med marklav. Men å andra sidan har vi problem med högt rovdjurstryck. Det är vår största utmaning.

– Det är otroligt påfrestande att vara renskötare och leva med alla de här hoten. Man har så litet spelrum för att kunna
påverka sin egen verklighet.

Nu är renlaven uppäten. Jannie hittar någa friska björklöv som renarna inte nått upp till, och matar älsklingskalven Enot. Regnet faller stilla i små droppar, nästan som dimma, men väntas tillta under eftermiddagen.

Några dagar till stannar Jannie i Grövelsjön. kanske en vecka. Just nu är det renarna som styr. När som helst är det dags att samla in dem för slakt. Det måste ske innan tjurarna går in helt i brunsten, men det måste också vara ett väder som inte försvårar arbetet. Så för renägarna är det bara att avvakta och göra nytta på annat sätt under väntetiden.

Direkt efter slakten bär det så iväg hem till Jokkmokk, 90 mil norrut.

I arbetet på Samerådet – som hon alltid har med sig i datorn – väntar bland annat förberedelser inför nästa klimatmöte, COP 24 i polska Katowice, nu i december.

– Många säger till mig att ”du är så himla engagerad”. Men det är inte för att jag vill vara det, utan för att allt det jag älskar är hotat.

Text och foto  Hans Månsson

Utdelning i Matbanken


 

Insättningarna består av livsmedel som annars skulle ha slängts. Uttagen görs i form av gratis mat. Jobbet görs av volontärer, och vinsten räknas i resurshushållning, omfördelning och solidaritet. Följ med till Matbanken på aktivitetshuset Kontrapunkt i Malmö.

 

Det är över en timme tills Matbanken slår upp portarna i en gammal tryckerilokal i Malmö, men Maggan sitter redan på en av de eftertraktade stolarna i början av kön. Efter ett långt arbetsliv är benen trötta, men pensionen liten. Hon brukar komma hit två-tre gånger i veckan med sina väl ihopvikta kassar.

– Jag har aldrig någonsin slängt mat, och uppskattar möjligheten att vara med och ta tillvara på svinnet. Men jag måste också dryga ut när pengarna inte räcker, förklarar hon.

Bredvid står Thomas, med jackans huva neddragen långt i pannan. Han har en sårig berättelse om flickvännen som bollas mellan socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa.

– Min lön räcker inte åt båda, jag är här varje dag, säger han.

Trots kylan växer kön snabbt i skymningen. Tooni är asylsökande med en dagsersättning från Migrationsverket på 61 kronor. Arietta har precis börjat jobba och får inte lön förrän nästkommande månad. Victoria och Martin bekämpar matsvinnet. Maja hjälper en sjuk släkting med hyra och läkarräkningar.

– Jag hoppas det är för en övergångsperiod, och är så oerhört tacksam att detta finns. Annars hade jag inte klarat det, säger hon.

Klockan 18 slussas ett femtiotal personer in i värmen av aktivitetshuset Kontrapunkts volontärer. Alla får varsin kölapp där det står ”mat”, ”kläder” eller ”mat och kläder”. De flesta ska hämta mat, men några ska även till freeshopen som erbjuder gratis kläder och hygienartiklar.

– Mina fötter måste ha omsorg om jag inte ska bli sjuk, säger Pavlo som behöver ett par strumpor.

* * *

I matbanken har arbetet pågått hela dagen. Volontärer hämtar utsorterade varor från en stormarknad och ett bageri. Ett företag, vars affärsidé går ut på att ta hand om svinn från anslutna butiker, levererar både på för- och eftermiddagen. Vissa dagar lämnar en närliggande skola färdiglagade rätter, och stötvis donerar även andra. Allt noteras, packas upp, kontrolleras och sorteras i genomskinliga plastbackar. Grönsaker för sig. Bröd för sig. Mejerivaror i kylen…

– Ibland kanske en påse har gått sönder lite eller en burk blivit bucklig, säger Johanna Anemalm, en av samordnarna.

– Om det behövs känner och luktar vi, men så länge vi är bekväma med att lämna ut maten gör vi det oavsett vad det står på datumstämpeln.

Vissa särskilt känsliga livsmedel tackar dock matbanken nej till, och checklistor är uppsatta intill luckorna där maten lämnas ut.

– Det är absurda mängder mat som slängs eftersom affärerna inte får sälja den, eller vill göra plats för annat som säljer bättre. Bara genom att vi kan tillhandahålla den här lilla platsen blir det möjligt både för konsumenter och producenter att bidra till ett mer hållbart resursutnyttjande, säger Johanna Anemalm.

– Och att överflödet omfördelas till människor som annars inte får äta sig mätta är minst lika viktigt.

Yassir Asadi och Hussein Hazare kommer hit varje måndag och hjälper till. På ett språk som är ganska nytt för dem berättar de att det något de ser fram emot. Samuel Fast brukar boka in sig för ett pass så fort han kan. Han är ny i staden och vill träffa folk, dessutom är han arbetslös just nu, och tar gärna med lite mat hem.

– Men framför allt är det väldigt givande att stå här och skänka ut något som är helt livsnödvändigt för folk, säger han.

– Enda gången det är jobbigt är när maten inte räcker.

* * *

Allt började för över tio år sedan. Under devisen ”av folket för folket” arrangerades en grannskapsfestival i stadsdelen Möllevången. Efter några år ville gänget bakom ta engagemanget vidare. 2009 invigdes Kontrapunkt för att ”med kulturen som redskap bidra till en mer solidarisk stad”. I början låg fokus främst på kulturarrangemang, men 2013 startades även ett folkkök där det bjöds på hemlagad dumpstrad och köpt mat.

– Först kom mest människor i våra egna nätverk som ville sänka sina kostnader för att kunna lägga mer tid på kreativitet och samhällsengagemang, berättar Johanna Nilsson, som var med från början.

– Sedan började många rumänska romer etablera sig i Malmö. Vi bjöd in dem, och steg för steg blev Kontrapunkt mer av det sociala center vi hade tänkt.

Så kom hösten 2015. På bara tre månader anlände över hundratusen människor till Sverige för att söka skydd undan krig och nöd. Kontrapunkt ställde snabbt om verksamheten till ett akut flyktingboende som sammanlagt gav 17 000 personer mat och tak över huvudet.

– Det skedde i princip över en natt, men utan den organisation vi byggt upp hade vi inte klarat det, säger Johanna Nilsson.

Kontrapunkt drivs inte av anställda. Alla arbetar ideellt, men ändå avsätter tjugo personer heltid. Att det är möjligt beror på något de kallar fördelningssystemet.

– Världen vi vill förändra arbetar både heltid och övertid. Tror vi att vi ska kunna göra om den på vår fritid är det nog kört från början. Därför har vi organiserat oss för att kunna lägga ned mer tid, säger Johanna Nilsson.

De heltidsaktiva på Kontrapunkt lovar att engagera sig så mycket som möjligt och hjälpas åt att lösa allas behov. Kostnaderna minskas genom mat och kläder från matbanken och freeshopen. De hjälper varandra med billiga boendelösningar och har en gemensam sparkassa för oväntade utgifter, berättar Johanna Nilsson. Intäkter genererar bland annat ett affischeringskooperativ, cateringuppdrag och eventuella inkomster vid sidan av.

– I många föreningar uppstår konflikter mellan ideellt aktiva och avlönad personal. Därför har vi försökt göra något annorlunda där pengar inte är kopplade till uppgift eller position utan till behov, säger hon.

– Det är så mycket värderingar och status kopplat till pengar. Vi försöker göra dem till vad de faktiskt är – ett transaktionsmedel och något som kanske ibland inte ens behövs.

Utöver de heltidsaktiva finns 200 volontärer som arbetar när de kan och vill.

* * *

I gratisaffären hänger kläder i långa rader. Här finns också blöjor, tamponger, rakhyvlar, tandborstar och andra hygienartiklar. En kosmetikkedja har just gjort en donation, och Clément Pont från Frankrike är i full gång med att packa upp badbomber och kroppsbalsam. Han kom hit under en resa ­ och blev kvar i åtta månader.

– Kontrapunkt är en jättebra plats för den som vill arbeta ideellt och leva väl på lite pengar. Här får jag både trevligt sällskap, mat och kläder, säger han.

Nu ska han snart återvända. Men Sofie Eriksson, som står bredvid, stannar. Hon hittade sitt ”pensionärsprojekt” här när hon kom för att donera några saker i samband med flyktingkrisen 2015.

– Det visade sig vara den perfekta sysselsättningen för mig som hela livet velat arbeta med människor som behöver hjälp med det mest grundläggande, säger hon.

– Och så får jag umgås med unga kreativa, driftiga människor som ger allt här. Det mår jag bra av.

Sedan i somras har hon tillbringat varje eftermiddag i förrådet bakom gratisaffären där hylla efter hylla fylls med kartonger. I samband med flyktingmottagandet donerades så mycket att Kontrapunkt blev tvungna att säga stopp. Men nu är allt från långkalsonger till filtar sorterade och snyggt uppmärkta.

– Våra kunder lever på gatan, har inte råd eller är aktivister. Syftet är att kunna erbjuda hela, rena, praktiska och bekväma kläder. Finkläder skänker vi vidare, säger Sofie Eriksson.

På hemsidan finns en lista över vad som efterfrågas och en affisch på väggen visar hur mycket varje besökare kan hämta varje dag. Endast en av varje gäller det mest eftertraktade: underkläder, strumpor, varma jackor, väskor, skor och vissa hygienartiklar.

* * *

Utanför freeshopen står Ramy El Hamed. Han har arbetat i byggbranschen i 16 år. Nu ligger han bakom en stor del av snickerierna i den gamla verkstadslokalen där väggar byggts av lastpallar, cykelhjul blivit fönsterkarmar och återvunna textilier fina tapeter.

– Ibland har vi inte pengar att köpa virke, men vi har folk som avsätter tid, kraft och energi, säger han.

– Kapitalismen bygger på att vi bara ska tänka på oss själva och ständigt sträva efter mer pengar. Men när vi delar resurser och kunskap med varandra behöver vi inte den.

* * *

Maggan har fått sina två kassar fyllda i matbanken, och gräver lite i dem för att svara på vad det blev.

– Pumpa, sallad, kål, vindruvor, apelsiner, vetemjöl – och, vad är det här? Åh jag har fått kassler! utropar hon.

Pavlo har hittat ett par strumpor och räcker nu fram sin kasse för att få mat. Bilderna med olika livsmedel som ligger på disken för att underlätta vid språkförbistring, behöver han inte peka på.

– Jag vill ha allt, säger han, men hejdar ändå Hussein Hazare, som sträcker sig mot grönsakslådorna, och ber om mer bröd istället.

Samuel Fast väger den fulla kassen och Yassir Asadi lägger till 3,4 kilo på listan över den totala mängden utlämnad mat på över 10 ton sedan december.

* * *

Klockan är snart 20. Kön är slut, och matlådorna nästan tomma. Några av volontärerna fikar med donerade bakelser i en av de återvunna sofforna. Semlorna däremot har lastats på hembyggda lastcyklar tillsammans med linsgrytan, som tillagats tidigare under dagen. Allt körs till värmestugan som Kontrapunkt driver under vintern tillsammans med Röda korset och Svenska kyrkan.

Där kan den som behöver få ett mål lagad mat, fika, gå på toaletten, ladda mobilen och slumra i en fåtölj.

– När jag såg ett gäng som försöker skapa de lösningar de vill se i stället för att bara kräva dem av andra eller prata så ville jag också vara en del. Kommunens härbärge har 40 platser. Stadsmissionens 25. Men det finns 3000 hemlösa i Malmö, säger Samuel Eriksson, en av nattens volontärer.

Den här kvällen fylls stolarna av ett femtiotal personer. Under köldknäppen som snart ska slå mot hela landet kommer antalet dubblas.

* * *

På Malmö Central kostar ett toalettbesök tio kronor. När jag vill vända åter för att fylla vattenflaskan får jag betala lika mycket.

– Jag är ledsen men vi har ett system där varje entré räknas, säger mannen i kassan.

På det enda öppna matstället erbjuds bara bubbelvatten på flaska.

Om knappt två timmar stänger portarna, och de spridda grupperna som samlats i vänthallen måste ut.

På nattåget bläddrar jag i mina anteckningar och markerar Johanna Nilssons svar på frågan om varför Kontrapunkt behövs.

– Om vi vill ha ett annat samhälle måste vi bygga alternativa strukturer här och nu, även om det bara är i liten skala. Förhoppningsvis kan det bli modeller att lära av, inspireras av och bygga vidare på.

Text: Karin Backström


Jordbruket kan rädda klimatet

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning. Frilansjournalist Hans Månsson skriver om jordbrukets centrala roll i klimatproblematiken.

Att föra in siffror och uträkningar i en text är ofta bästa sättet att skrämma bort läsarna långt innan de nått fram till slutsatser och eventuell knorr i slutet av artikeln.

Men jag tar risken, för när det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Låt oss först betrakta atmosfären. Vi vet att koncentrationen av den viktigaste växthusgasen, koldioxid, stiger till alltmer alarmerande nivåer och att den 2014 för första gången nådde över 400 ppm (parts per million = miljondelar), det vill säga nästan 150 ppm högre än före industrialismens genombrott. Och vi ser redan här effekter på klimatet som ligger helt i linje med det som forskarna sagt kan hända vid höjda koldioxidnivåer.

När det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Sedan sänker vi vår blick till jorden vi lever av – matjorden, som ger oss det mesta av vår föda. Där har – i motsats till vad som skett i atmosfären – kolinnehållet minskat, på grund av utarmande metoder inom jordbruket, som plöjning, erosion och köttproduktion i industriell skala. Det finns uppgifter om att svenska konventionella spannmålsodlingar förlorar 100-200 kg kol per hektar varje år. Förutom att detta spär på och förstärker växthuseffekten så leder det också till försämrade odlingsbetingelser. Mullhalten krymper. Bördigheten utarmas. Näringsinnehållet minskar – och folkhälsan hotas.

Vi har alltså för mycket kol i atmosfären och för lite i matjorden … tänk om det gick att flytta kolatomerna … (och inte då genom att gräva ner kol, vilket också är en möjlighet, utan genom hur vi brukar jorden).

Här kommer matematiken in i bilden.

På vår planet finns i runda tal fem miljarder hektar åker-, ängs- och betesmark. Och det går att föra ner kol i jorden från atmosfären. Webbplatsen thecarbonunderground.org rapporterar om olika studier som visat att man årligen kan lagra ner mellan ett och nio ton kol på varje hektar, från atmosfären till matjorden – och tillägger att det finns rapporter om ända upp till 30 ton per hektar.

Men låt oss stanna vid tre ton per hektar, i likhet med till exempel Rodale Institute i Pennsylvania, USA. Om alla de fem miljarder hektaren kunde omfattas av åtgärderna skulle vi efter 20 år ha fört ner hela 300 miljarder ton från atmosfären. Något som för klimatproblematiken skulle få hisnande konsekvenser, med en snabb återgång till gamla tiders förhållanden. Koldioxidhalten i atmosfären skulle komma ner till de nivåer som rådde före industrialismen, 265 ppm. (Varje ppm motsvaras av två miljarder ton kol; 300 miljarder ton blir då lika med 150 ppm.)

Tyvärr finns förstås en massa faktorer som gör att detta inte kommer att ske, så snabbt och i så stor skala. Men uträkningen är ändå väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken, och vilken väg jordbrukspolitiken behöver slå in på, för att göra livsmedelsproduktionen till en livets medspelare på alla plan.

Uträkningen är väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken.

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning, i stället för att odlings- och betesmarken betraktas som ett objekt att hantera med kemi och teknologi som främsta verktyg. Återskapandet handlar om minskad plöjning och om rätta val av växtföljder och grödor – som flerårig vall och baljväxter. Och det handlar inte minst om att bryta den utveckling där djuren samlas i storskaliga former och matas med fodergrödor som odlats industriellt på andra jättegårdar. I stället måste betesdjuren ges en roll i det lokala kretsloppet av växtnäringsämnen.
Så stärker man livsbetingelserna för alla små organismer i matjordens mångfald, med högre mullhalt och kolinnehåll. Allt som växer där kan då ta åt sig mer av mineralerna, vilket även gör alla livsmedel som produceras utifrån denna jord rikare på näring, smak och energi. Det skulle vara en vinn-vinn-vinn-lösning för alla – från mikrob till planet.

Omvärldsanalys av Hans Månsson i Grus & Guld nr 4/17

På spaning
efter framtidens by


 

För att klara samtidens utmaningar behöver vi nya byar där forna tiders kretsloppstänkande och moderna tiders teknik gör det möjlig att både bo, arbeta och producera mat. Det menar anordnarna av en pilotutbildning som syftar till mycket mer än att skapa nya klungor av hus. Följ med på spaning efter framtidens hållbara bygemenskap.

– Jag bor i en helt vanlig by som vill leva vidare, tänk om vi därmed kan vara en del i lösningen av de stora problem vi står inför, säger Maria Engelbrektsson.

För drygt ett år sedan sade hon upp sig från jobbet som socionom och flyttade till byn med det vackra namnet Drömme. Nu utforskar hon lokalsamhällets potential i omställningen till ett hållbart samhälle tillsammans med ett femtontal andra deltagare i kursen Framtidens by.

­– Vi har väldigt kort tid på oss att vända utvecklingen och det kan inte bara vara miljöaktivister som gör det, säger hon.

Displayen på instrumentbrädan visar vägen till Tjärnvik utanför Söderhamn där den andra av sex träffar fördelade över läsåret ska äga rum. Kurt och Christina Hansson har precis hämtat oss vid tåget i sin ultramoderna ljudlösa elbil. Hemma byn utanför Västerås har de gjort gården självförsörjande med solenergi, och Kurt håller på att utveckla en kabeldriven traktor.

­- Farfar var självförsörjande med el och redan på 1920-talet gick det att driva traktorer elektriskt, varför skulle inte vi också kunna det? undrar han.

 

Bildörrarna svävar upp, och vi kliver ur hemma hos Anders Persson där gruppen ska göra studiebesök. För sju år sedan växte gräset högt här, men nu odlas broccoli, bondbönor, potatis, grönkål, jordärtskockor, tomater och mycket annat på friland och i växthus. En naturstig för skolbarn startar bakom ett av husen. Hedemorahönsen pickar, och under det stora päronträdet skvallrar en låda mjölksyrade morötter om att det även pågår viss livsmedelsförädling.

Allt började när yngste sonen föddes och Anders Persson på djupet tog in klimathotets gravallvar. Han är konstnär och tecknare i grunden och säger att han inte kunde någonting odling. Men han frågade sig: hur svårt kan det vara? En yrkesutbildning satte honom på rätt spår, och idag utbildar han bland annat blivande småbrukare i Tjärnvik.

­– Att odla är en politisk handling för mig, säger han.

­– Vi måste ha större lokal matproduktion och vi har inte många år på oss att bygga upp den.

Långt mindre än hälften av det vi äter har sitt ursprung i Sverige, enligt Statistiska centralbyrån. Med en minskad tillgång på fossila bränslen med 50-75 procent skulle vi snabbt hamna i en svältsituation, enligt fd Institutet för jordbruks- och miljöteknik.

Anders Persson visar hur han effektivt sår 7000 kålplantor per år och understryker att han inte är självhushållare, utan matproducent. Grönsakerna levereras både till restauranger och fasta kunder.

­– Framtidens by vill varken gå i ekoby- eller självhushållningsfällan utan vara del i ett samhälle där vi tar hand om varandra, säger Thorsten Laxvik som är en av initiativtagarna till kursen Framtidens by.

 

Begreppet ”bredbandsbullerby” föddes för några år sedan i Thorsten Laxviks ångermanländska hemtrakter. Startpunkten var att människor samlades för att röja igenvuxna strandsluttningar längst Faxälven. Sedan gav det ena det andra. För att fortsätta hålla niplandskapet öppet organiserades naturbetesjordbruk. Därefter startades företag för försäljning, slakt och förädling, huvudsakligen i kooperativ form. Den lokala tankesmedjan Nipakademin bildades och satte in arbetet i ett större sammanhang.

– En bredbandsbullerby handlar helt enkelt om att pussla ihop det vi redan har utvecklat, säger Thorsten Laxvik.

­– Om vi ska klara klimat, mångfald och försörjning behövs det en massiv återflyttning till landsbygden. Det handlar även om solidaritet med fattiga länders befolkningar som behöver sina egna jordar.

Det allmännyttiga bostadsföretaget i Sollefteå har redan beslutat att köpa in en jordbruksfastighet för att konkretisera begreppet bredbandsbullerby. När, var och exakt hur är ännu inte klart, men gruppen bakom kursen Framtidens by hoppas att deras erfarenheter ska komma till nytta i processen.

 

Kursens klangbotten är omvärldsutvecklingen. Det industriella jordbruket står för betydande utsläpp av växthusgaser och förstörelse av biologisk mångfald. Samtidigt sjunker näringsvärdet i det vi lägger på tallriken. Förhoppningen är att energikloka jordbruk som både bidrar till biologisk mångfalt, lagrar kol i marken och producerar kvalitets-mat ska kunna återskapas i framtidens by.

Flera av deltagarna är intresserade av biokol.

­– Det skulle kunna sätta fart på hela det norrländska jordbruket, menar Björn Welin som studerat hur terra preta-tekniken gav indianerna i Amazonas en extremt bördig jord med hjälp av träkol för över tusen år sedan.

I kursens klangbotten finns även den ökade stressen i samhället, utanförskap, arbetslöshet, ohälsa och funderingar kring hur nya svenskar kommer med i samhällsgemenskapen. Och så finns där bostadsbristen, och det faktum att grönområden och innergårdar i storstäderna i allt snabbare takt försvinner för att ge plats åt förtätningar.

Barnmorskan Lena Ahlner har bott i Stockholm hela sitt liv. Samtidigt har hon alltid längtat efter ett liv med djur och odling. Nu söker hon nya vägar.

– Jag tror det är väldigt många som söker sammanhang med större gemenskap och närhet till naturen. I staden lever människor så parallella liv, och det är vatten i kranen och mat i affären utan att man riktigt tänker på hur det kommer dit, säger hon.

Niklas Högberg, som ingår i arbetsgruppen bakom kursen, menar att vi behöver utforska relationen till oss själva, varandra och platsen där vi befinner oss – var vi än bor.

­– Relationen till planeten kan bara byggas lokalt eftersom vi tappar kontakten med ett fungerande ekosystem när vi förlorar anknytningen till en plats, säger han.

 

I Tjärnviks ateljé försöker de 13 deltagarna forma en cirkel kring ett rektangulärt bord. Alla ska kunna ta samma plats och göra sin plats till bordets huvud, men uppmärksamheten dras ändå mot ena kortändan.

­– Vad lätt det är att vi tror att någon styr när ett bord är avlångt, konstaterar Niklas Högberg.

Thorsten Laxvik berättar om den föräldrakooperativa förskolan som fungerade bra så länge alla var lika delaktiga. Men så snart när några började tala om ”de i styrelsen” och lät sig representeras av andra uppstod problem.

­– Det är så otroligt mycket svårare att bygga fungerande sociala och kulturella system än att täckodla och bygga ekologiska hus. Alldeles för många goda projekt har havererat för att det inte har funnits tillfredställande sätt att komma överens, säger han.

På nästa träff ska gruppen utforska hur beslut kan fattas på ett sätt som gör dem ”hållbara och legitima för alla”. Och på förra träffen funderade de bland annat över hur ork, lust, glädje och kreativitet vidmakthålls.

Ingrid Stiernström, som även hon ingår i arbetsgruppen bakom i kursen, tar fram lerkärlen som deltagarna tummat och ringlat.

­– För att skapa byar krävs realism, hjärna. Men det behövs även hjärta. Vi måste utforska hur vi kommer vi i kontakt med våra längtor så att vi inte fastnar i måsten, hur vi förhåller oss till varandra… Hur förverkligar vi meningsfulla liv i balans med naturen, omvärlden, varandra och oss själva? säger hon.

En grund för att dela de tankar och känslor som uppstår i gruppen är ”cirkeln”, en runda där deltagarna själva väljer vad de vill ta upp.

– Det är en spännande process som hela tiden skapar nya frågor att utforska omkring, säger Ingrid Stiernström,

 

Det är dags för lunch, och vi följer grönsakerna från Tjärnvik några kilometer till norra stadsdelen i Söderhamn. Temat för denna träff är lokal ekonomi, och kursen ska besöka Stenbackens boende- och arbetskooperativ, som bland annat levererar närproducerad mat till förskolor. Planen är dock att skapa flera arbetstillfällen inom den lokala matkedjan med såväl produktion, förädling och distribution i samarbete med den ideella föreningen Södra Norrlands Omställningscentrum, Snoc, och den ekonomiska föreningen Närjord.

Stenbacken består av två huslängor som liksom många andra fastigheter skulle rivas i spåren av nedläggningar och utflyttning vid millennieskiftet. De räddades när även stadens härbärge lade ned och 41 lägenheter ställdes i ordning med hjälp av återbruk från de omkringliggande rivningshusen tillsammans med bostadslösa människor.

­– I början var det framför allt personer med missbruksproblematik som inte fick lägenhet på grund av betalningsanmärkningar, men nu är det även många nysvenskar som söker sig till hit, berättar föreståndare Andreas Helgesson.

Från utanförskap till medborgarskap lyder devisen, och målet är både bostad och sysselsättning. All vinst återinvesteras i företaget och beslut om verksamheten, som just nu omfattar hämtning av hushållsnära källsortering och leverans av ekologiska fruktkorgar, fattas gemensamt.

Tvärs över gatan ligger Kreativboden, ett annat socialt kooperativ som startade när fyra personer lade 3000 kronor var för att köpa in gamla möbler för att renovera och sälja. Idag arbetar sju anställda och tio deltagare, finansierade av arbetsförmedlingen, med att sy om, måla, laga och sälja.

Här finns även Söderhamns enda skomakeri.

­– Kompetensen hittar vi hos nysvenskar, säger Mimmi Kangas, på Kreativboden.

 

Åter i Tjärnvik reflekterar deltagarna:

– Byn kan vara ett kvarter i staden, den behöver inte ligga på landet, säger Ingrid Stiernström.

­ – Jag gillar det här med att göra saker tillsammans många olika människor. Alla får vara med utifrån sina förutsättningar. Det blir inget vi och dom, säger Lena Ahlner.

­– Kan man tänka sig att en bredbandsbullerby skapar sociala företag som ett sätt att bygga relationer till den närliggande staden? funderar David Bennett.

 

Som man frågar får man svar, brukar det sägas. När svaren känns otillfredställande behöver alltså frågeställningarna formuleras om. Kanske är det som sker på kursen Framtidens by? Här ställs fråga efter fråga i ett utforskande som snirklar sig från det personliga till det globala, från det känslomässiga till det praktiska.

Målet med kursen är inte att lära ut utan att utforska och sätta människor i rörelse.

­– Ingen vet vad en by egentligen är, och vi vet inte vad som ska komma ut av den här kursen. Men de som har gått den ska kunna leda processer som är till nytta i byaskapandet, säger Thorsten Laxvik.

­– Jag vet att människor hittar svar när de kommer samman. Då skapas tillit och sker en enorm delning av kunskap.

Text: Karin Backström

Markbank för unga


 

En bank med jordbruksmark för unga människor som vill ägna sig åt hållbar matproduktion. Det har blivit verklighet i Frankrike. Sedan 2011 har organisationen Terre de Liens köpt över 3000 hektar mark som de arrenderar ut till 139 lantbruksföretag med olika inriktning. I närheten av Tours, 30 mil söder om Paris, ligger en av gårdarna – La Ferme du Cabri au Lait.

 

På gården La Ferme du Cabri au Lait, som drivs av Sebastien Beaury och Claire Proust, finns ett 70-tal skimrande ljusbruna getter och ett nybyggt litet mejeri för getostproduktion.

Precis som för många andra unga människor var tillgången till kapital ett problem för Sebastien och Claire när de skulle köpa gården. De hade en del besparingar och fick lån från banken för att köpa huset och lantbruksbyggnaderna. Det räckte däremot inte till marken som i stället köptes av Terre de Liens som nu arrenderar ut den.

 

Terre de Liens föddes ur ett samarbete mellan rörelser som jobbar med folkbildning, ekologiskt lantbruk, ekonomisk solidaritet och landsbygdsutveckling. Organisationen består av en ideell organisation med flera regionala föreningar och en investeringsfond som förvaltar kapitalet och skriver avtal med lantbrukare. Utöver det finns en fond för rena donationer.

På några få år har fransmännen investerat 55 miljoner euro som använts för att köpa mark och gårdar runt om i landet. Femton gårdar har donerats till föreningen. Det finns flera förklaringar till framgångarna. En av dem är en form av politisk reglering av handeln med jordbruksmark. Véronique Rioufol på Terre de Liens förklarar hur det fungerar:

– Här i Frankrike finns en organisation som heter Safer. De har rätt att ingripa vid försäljning av jordbruksmark genom att ge köpare med samhällsnyttiga företagsidéer förköpsrätt även om det finns andra som är beredda att betala ett högre pris.

Safer bildades på 60-talet och består av flera regionala styrelser som kontrolleras av jordbruks- och finansdepartementen. I styrelserna sitter politiker, tjänstemän och representanter för banker, fackliga organisationer och ideella föreningar i regionen. Numera finns ett nära samarbete mellan Safer och Terre de liens eftersom de till stor del jobbar mot samma mål, att bevara jordbruksmark och bidra till att den brukas på ett hållbart sätt.

En direkt konsekvens av Safer är de förhållandevis låga markpriserna i Frankrike. En hektar kostar i genomsnitt omkring 40-50 000 kr vilket kan jämföras med det svenska genomsnittet på 120 000 kr. Men Terre de Liens köper inte bara marken utan i många fall även hela gården, inklusive byggnaderna.

– Byggnaderna är en förutsättning för att driva lantbruket och det är inte alla som har det kapital som krävs för att köpa loss dem, säger Véronique Rioufol.

­ I vissa fall går kommunen in och köper byggnaderna som de i sin tur arrenderar ut till lantbrukarna.

 

Tillgången till kapital är kanske den största men långt ifrån den enda stötestenen för unga, oerfarna, blivande lantbrukare. Den mark som säljs köps ofta upp av granngårdar som vill skala upp. För säljaren ställs långvariga, välbekanta relationer och odlingsmetoder mot nya och okända.

För Sebastien och Claire tog det några år innan de hittade rätt.

– Vi letade först efter en gård närmare Tours där vi bodde förut men vi hittade ingen, förklarar Sebastien.

­– Men så dök det upp två gårdar i det här området, några mil längre söderut. Det tog fem månader innan vi kom överens med den ena av säljarna. De var båda väldigt skeptiska. Vi var ju inte från trakten och hade inte lantbrukarbakgrund.

När de väl övertygat säljaren var det bråttom att få ihop kapital till investeringen i marken. Sebastien skulle snart fylla 40 år vilket är gränsen för att kunna söka det EU-stöd som delas ut till unga lantbrukare. Terre de Liens var berett att gå in och köpa upp marken, men en del av insatsen måste alltid komma från folk som vill stötta den specifika gården.

– Vi skickade e-post till alla våra vänner för att be om hjälp, säger Claire.

Redan efter tre veckor hade de fått ihop tillräckligt många andelar för att Terre de Liens skulle kunna köpa marken. Andelarna som Claire och Sebastien hade samlat ihop till sitt projekt kompletterades med kapital som Terre de Liens samlat ihop på andra sätt. Många väljer att investera i fonden utan att stötta en särskild gård. Det kan handla om att man vill stötta ett hållbart lantbruk eller fransk matproduktion i allmänhet.

Sebastien och Claire valde att själva investera i byggnaderna eftersom det ger dem friheten att göra vad de vill utan att först diskutera varje ingrepp med Terre de Liens. Vid mitt besök på gården jobbar de för fullt med att färdigställa en samlingslokal som också ska kunna användas för att torka örter till örtsalt, olja och olika örtteer.

De säljer allt de producerar lokalt, via konsumentkooperativ, butiker och marknader, och har på så sätt lärt känna många av sina kunder. Flera av dem har gjort betydande arbetsinsatser genom åren, några har kommit att bli nära vänner och många har varit med och bidragit ekonomiskt till den nya lokalen.

– Vi har fått ihop 5 500 av 10 000 euro via crowdfunding, säger Sebastien, som till slut bestämde sig för att låna resten för att kunna komma igång med bygget.

 

Det var genom att de själva var med och startade ett konsumentkooperativ som Sebastien insåg att han vill ägna sig åt lantbruk. Nu jobbar han heltid på gården tillsammans med två deltidsanställda, en som hjälper till med ystningen och en med besöksverksamheten. Gården tar emot mer än 3 000 besökare per år, allt från skolor och förskolor till studenter och pensionärer, som kommer för att delta i olika workshops och rundvandringar. Här har de haft nytta av Claires tidigare erfarenhet av att arbeta med turistinformation. Hon har bland annat kontakt med flera resebyråer som förmedlar information om gårdens evenemang.

Claire jobbar fortfarande halvtid på kommunen, som guide på slottet. Den stora utmaningen är nu att båda ska kunna försörja sig på det gården ger. Förhoppningen är att kunna utöka produktionen av medicinalväxter och andra örter, som är Claires stora intresse. I den lilla gårdsbutiken finns bland annat örtsalter, blomvatten och aromatiska oljor.

 

André Laurent är aktiv i Terre de liens på regional nivå och har följt Claire och Sebastiens arbete med gården sedan starten. Han är pensionerad sedan några år tillbaka, men bakom sig har han ett långt yrkesliv med erfarenhet av företagande och projektledning. Hans uppgift inom Terre de Liens är att avgöra om de nya lantbrukarnas affärsidéer håller och stötta dem när de väl kommit igång.

– Jag jobbar tillsammans med två andra, en pensionerad lantbrukare och en före detta vinodlare som skolat om sig till lärare inom lantbruk. De kan lantbruksdelen, allt från jordanalyser till vilka lagar och regler som gäller.

Tillsammans med den regionala styrelsen, som har ungefär 15 medlemmar, ska de avgöra om idéerna bär och om de blivande lantbrukarna har tillräcklig kompetens för att genomföra dem.

– Det är många som inte har jobb och som tänker att de kanske kan försörja sig på lite mark, säger André.

­– Men de är oftast inte intressanta. Det är också viktigt att lantbrukarna står bakom organisationens idéer om hur lantbruk ska drivas och en del i det är att det ska vara ekologiskt.

 

Just nu har de problem med cirka tio procent av arrendatorerna inte vill följa delar av kontraktet, eller har svårigheter att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt och därför inte kan betala arrendet. En annan utmaning är att Terre de Liens som organisation har vuxit väldigt fort. Ju mer kapital som samlas in desto fler gårdar kan de köpa vilket i sin tur kräver en större administration, med fler människor, lokalt och nationellt, som ska samarbeta och komma överens.

– Konsten är att behålla idealen och samtidigt få det att funka i praktiken, säger André.

­– Är det till exempel okej att låta en statlig institution investera mycket pengar vilket medför en risk att de får en särskild position och stort inflytande? Och hur stor är i så fall risken att de små investerarna minskar i betydelse eller inte ser sitt värde?

 

Runt om i Europa finns flera organisationer som inspirerats av Terre de Liens och startat upp liknande verksamheter. De är alla medlemmar nätverket Access to land där de utbyter erfarenheter och jobbar tillsammans för att påverka politiskt på EU-nivå. Men ingen av de andra organisationerna är i närheten av de framgångar som man haft i Frankrike.

Organisationen Safer, lägre markpriser och skatteavdrag för de som donerar pengar eller investerar i allmännyttiga organisationer är några av förklaringarna. Kanske handlar det också om att det finns en levande matkultur och en stark facklig tradition inom lantbruket? Frankrike är det land i Europa med störst antal andelsjordbruk och konsumentkooperativ. Samtidigt brottas franska bönder med precis samma saker som de här hemma – den globala handeln med livsmedel som slår ut lokala marknader, ökad konkurrens om jordbruksmark som leder till spekulation och EUs bidragssystem som generellt gynnar de stora gårdarna på bekostnad av de små.

Här i Sverige uppskattar Lantbrukarnas riksförbund, LRF, att ungefär 1,7 miljoner hektar, av ett sammanlagt värde på över 100 miljarder kronor, kommer att behöva byta ägare de kommande 15 åren. Lantbrukarkåren blir allt äldre men vem har egentligen råd att ta över? Det är inte bara marken som kostar – maskiner, växthus och stallar är andra exempel på stora investeringar. I regeringens förslag till livsmedelsstrategi som kom tidigare i år öppnar man upp för att låta aktiebolag äga mark, vilket inte är tillåtet i Sverige idag. Målet är att öka inflödet av kapital till jordbruket men risken är ökad spekulation på mark, och att makten över marken och maten förskjuts från bönderna till storföretagen.

Text och foto: Ylva Andersson