Kategoriarkiv: Nerväxt

Tillväxtkritik från flera håll vid konferens i Venedig


Degrowth. Objecteurs de croissance. Transition. Decrescita felice. Economics of happiness….. Många begrepp florerade på den konferens som avslutades i Venedig i söndags, och som i brist på  bättre kan kallas nerväxtkonferensen.

Floran av beteckningar visar att forskare från olika utgångspunkter – ekologer och sociologer, feminister och klimatologer, ja även vissa ekonomer – identifierat en gemensam problematik vad gäller tillväxt. Att den tär på naturens resurser bortom hållbarhetens gräns, att den främjar en konsumism som fragmentiserar samhällen och mänskliga relationer, att den bygger korthus av lån på lån på lån.

Där fanns antropologen Arturo Escobar från Colombia, professor i North Carolina, USA, som såg mönstret från Latinamerikas 70-80-tal gå igen i Sydeuropa. Nyliberala ”reformer” med åtstramningar och privatiseringar. Mer marknad, mindre stat, sänkta löner. Och vi har långt ifrån sett slutet ännu, varnade han.

Där fanns svenska Helena Norberg-Hodge,
som reste till ett orört Ladakh vid himlens fot i Himalaya på 70-talet, och som där fick en unik bas att utgå ifrån för sina studier av globaliseringens konsekvenser runt om i världen. ”Avregleringar” har blivit överordnad norm, och ”protektionism” ett fult ord i nivå med de mörkaste krafter – även då det bara uttrycker behovet av att värna det svaga och sårbara, poängterade hon.

Där fanns professor Gilbert Rist från Geneve, som efter många år av forskning kring utvecklingsfrågor kom fram till att tillväxtvägen skapar fler problem än den löser. Och när nu nationalekonomin påstår sig vara en vetenskap borde den väl också – likt alla andra vetenskaper – någon gång under de senaste hundra åren ha förmått att  ändra sin världsbild, sitt paradigm, tyckte professor Rist.

Många talade om tillväxtens avigsidor. Men det fanns även tankar om vad som bör växa fram i stället. Framför allt poängterades betydelsen av att stärka lokalsamhället. Transition-rörelsens Rob Hopkins berättade om nyinrättade Bristol-pundet, som man till och med kan betala sin lokala skatt med. Helena Norberg-Hodge lyfte fram småbonderörelsen Via Campesina som den största degrowth-rörelsen över huvud taget. Men den vackraste bilden av alla hade nog Erik Assadourian från Worldwatch Institute:

”I framtiden måste det bli lika naturligt och självklart för oss att leva hållbart, som det idag är att leva i konsumtionskulturen.”

Kanske är detta också den svåraste omställning vi har framför oss.

Dags att diskutera politik för nerväxt


– Den globala ekonomiska tillväxten är i fara. Eurozonen är redan inne i en varaktig recession sa analyschef Olivier Blanchard när han i veckan presenterade Internationella valutafondens uppdaterade syn på världsekonomin, vilken pekar på ökade risker för en krympande ekonomi.

Vare sig vi vill det eller ej är vi med om nerväxt.

Men medan oönskad nerväxt leder till arbetslöshet, sociala problem, ökade klyftor, oro och kris handlar planerad nerväxt om att förändra världen så att den blir en rättvisare, lyckligare plats inom jordens ekologiska ramar.

– Nerväxtprojektet skiljer sig radikalt från påtvingad negativ tillväxt. Det första kan jämföras med att frivilligt byta kost för att inte gå under av fetma på grund av överkonsumtion. Det andra kan liknas vid en påtvingad bantningskur som kan leda till döden, skriver den franska ekonomiprofessorn och nerväxtförespråkaren Serge Latouche i en krönika.

När Grus & Guld först skrev om nerväxt för tre och ett halvt år sedan (G&G nr 4/08) var begreppet tämligen okänt. I dag finns en bredare tillväxtkritik, men i Sverige stannar frågeställningarna ofta vid om fortsatt tillväxt är ekologiskt hållbart eller ej. Nerväxtdiskussionen, som har sitt ursprung i Sydeuropa, går bortom den frågan. Den berör hur vi ställer om till och utformar ett samhälle vars stabilitet inte står och faller med ökande bruttonationalprodukter. Den ställer viktiga frågor om de tillväxtberoende modeller vi har för allt från arbetsmarknadspolitik till pensionssystem, och för att lån och räntor ska kunna betalas tillbaka. Hur ska till exempel välfärden och pensionerna finansieras i en krympande ekonomi? Och hur ser en fördelningspolitik ut när inte alla hela tiden kan få det lite bättre? Hur vinner man demokratisk acceptans för att minska konsumtion och produktion?

Dessa och många andra frågor togs upp på den andra nerväxtkonferensen i Barcelona för två år sedan (G&G nr 3/2010). I år följs diskussionerna upp på den tredje nerväxtkonferensen i Venedig under rubriken: Den stora omställningen – nerväxt som en civilisationspassage. På dagordningen står huvudfrågorna: gemensamt ägande, arbetsliv och demokrati.

Konferenserna samlar framför allt forskare, men nerväxt handlar om långt mer än en akademisk diskussion. Sedan tidigt 2000-tal har nerväxtrörelser i Frankrike och Italien fört in décroissance och decrecita i den politiska debatten. Rörelsen har spritt sig, framför allt i södra Europa, och under nerväxtens fana förs det både en teoretisk diskussion, görs personliga levnadsval (t ex kollektivboende, frivillig enkelhet, ekoboende) och framförs politiska krav (t ex kortare arbetstid, fler kollektivbostäder, mer förnyelsebar energi, mindre reklam, medborgarlön).

Ursprunget till nerväxtrörelsen finns inte bara i insikten om att det inte går att bryta sambandet mellan miljöpåverkan och tillväxt. Den har även sin grund i ifrågasättande av kulturell likriktning, strävan efter global rättvisa, fördjupad demokrati, längtan efter ett långsammare samhälle, konsumtionskritik…
Medan tillväxtkritiken i Sverige hittills främst har fokuserat på ekologin, omfattar den sydeuropeiska nerväxtdiskussionen även vad det innebär att vi människor blivit ”tillväxtberoende”. Den väjer inte heller för de svåra frågorna om våra tillväxtberoende samhällssystem – eller blundar för de globala orättvisorna – vilket gör den viktig att följa av flera skäl.

Bild 1: Marc Lagroy med den franska nerväxtrörelsens symbol, snigeln
Bild 2: Grupparbete på nerväxtkonferensen i Barcelona, 2010
Foto: Karin Backström

Läs mer på t ex:
http://degrowthpedia.org
http://degrowth.org/links
http://montreal.degrowth.org/
www.supermiljobloggen.se/2011/10/fran-tillvaxtkritik-till-nedvaxtpolitik.html

Tillväxten gräver sin egen grav – ett spadtag i Durban


Dagen efter Durban. En dag då man, för att kunna vara så glad över utgången som miljöminister Lena Ek – ”Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på” (SvD) – måste ha haft väldigt lågt ställda förväntningar. Kanske är det så man ska kalibrera sin inställning, för att lättast behålla mental jämvikt. Men för den ekologiska balansen är det knappast hälsosamt.

Efter två dagars övertid blev det alltså slutligen en överenskommelse och en färdplan, men kartbilden handlar mer om förhandlingsvägen än om klimatet. Det återstår att, under de närmaste åren, fylla på med konkret innehåll, vilket bland annat Naturskyddsföreningen påpekar i en pressrelease.

Varför är det då så erbarmligt svårt att komma fram till de nödvändiga åtgärderna?
Till syvende och sist handlar det förstås väldigt mycket om tillväxten – att alla vill se sina ekonomier växa, att de på kort sikt ser den som nödvändig. Kina, Indien och andra utvecklingsländer behöver den för att kunna leva upp till befolkningens förväntningar på fortsatt standardhöjning, USA för att komma upp ur den djupa lågkonjunkturen, Europa för att få bukt med den skenande skuldkrisen. Visserligen hörde EU, tillsammans med en grupp u-länder, till de pådrivande vid Durban-mötet, men även EUs klimatmål är alltför lågt satta, med sin målsättning om 20 procents minskning av koldioxidutsläppen fram till 2020. Och EU förmår inte ens leva upp till detta. Förra året ökade utsläppen med 2-4 procent.

Det handlar också om att kortsiktigt tänkande vinner över långsiktigt. Det är enklare att fortsätta på fossilbränslespåret än att växla in på alternativ bana. Därför inviger Kina och Indien fortfarande nya kolkraftverk på löpande band – oklart om det tillkommer två, tre eller ännu fler varje månad. Det finns till och med uppgifter om att det är så många som ett varannan dag

Därför grävs det nu allt djupare i fossilbränsleträsket. Tjärsand och skiffergas i USA och Kanada, djuphavsolja på flera håll, inte minst i Arktis – med växande risker för miljön. Och pressen är hård på president Obama att godkänna en kontroversiell pipeline genom känsliga områden.

Det kortsiktiga behovet av tillväxt står alltså emot det långsiktiga behovet av att komma bort från fossilbränslena. Därmed väcks frågan om det är möjligt med så kallad decoupling/frikoppling, dvs tillväxt utan ökade utsläpp. En fråga som den svenska regeringen besvarar med ja, med hela armen pekande på det senaste årtiondets statistik. Fast då undviker man, strategiskt nog, att ta hänsyn till ändrade produktions- och importmönster, där vi i allt högre grad importerar sådana produkter som ger upphov till stora CO2-utsläpp, i stället för att tillverka dem själva. En form av matematik som avfärdas av en rad experter, bl a britten Tim Jackson, professor i hållbar utveckling vid Surrey University (intervjuad i Grus & Guld nr 2/2011). Se även ASPO Sveriges hemsida.

Den amerikanske författaren Richard Heinberg vid Post Carbon Institute sammanfattar läget i sin analys efter Durban-mötet med att vi skjuter upp seriösa klimatåtgärder för den ekonomiska tillväxtens skull. Men till följd av detta kan vi snart nog drabbas av översvämningar, migrationsvågor och allehanda katastrofer som omöjliggör tillväxt i vilket fall:

Here’s the bitter irony: we are postponing serious climate action for the sake of immediate economic growth. But with a flood here, a drought there; with a famine here, a mass migration there, we soon arrive at a place where economic growth is unachievable in any case.

 Med andra ord: tillväxten gräver sin egen grav. Vilket kanske i någon mening kan ses som hoppfullt – men tyvärr kommer ju en oordnad reträtt att ta längre tid och leda till större kaos, med mer lidande, än en planerad omställning skulle göra.

Reinfeldt kommer ut som konsumtionskritiker


Är det ett säkert tecken på att samhällsklimatet håller på att förändras när m-ledaren på m-kongressen kommer ut som konsumtionskritiker?

”Rätt omfattande funderingar finns i vårt svenska samhälle kring konsumtionssamhället. Är det livets mening? Flest prylar när vi dör vinner – är det det som är syftet? – – – Den typen av frågor är oerhört viktiga att lyssna in för ett nyfiket parti som lyssnar på människors vardag.”

Utskrift av den delen av talet finns här, ett referat finns här.

Pengar delas ut gratis


Hur mycket pengar behöver vi för att kunna leva ett bra liv? Ska vi verkligen alltid sträva efter att få mer? Är oändlig ekonomisk tillväxt möjlig i en ändlig värld? Kan det finnas andra, bättre sätt…?

På Plaza de Mayo i Argentina, i centrala Dubai, i snöklädda australiensiska berg, i Växjö…och på minst 47 andra platser runt om i världen delas det ut pengar i morgon. Alldeles gratis. Under parollen ”Sharing is common cents” ges allt från fem argentinska pesos till hundra euros till förbipasserande – med uppmaningen att de i sin tur ska lämna pengarna vidare till någon annan. 15 september – internationella dagen för demokrati, och dagen då Lehman Brothers lämnade in sin konkursansökan för tre år sedan – har utlysts till Free Money Day, av Post Growth Institute.

Arrangörerna vill få oss att tänka till om hur vi förhåller oss till pengar, och hur det skulle kunna se ut om vi ändrade på det förhållningssättet lite? Med en symbolisk handling vill de väcka tankar som kan resultera i att fler ifrågasätter avigsidorna med det rådande systemet – såsom den höga skuldsättningen, tanken att tillväxten kan vara för evigt och de djupa klyftorna mellan rik och fattig. De hoppas också kunna inspirera till fler ekonomiska alternativa projekt som till exempel konsumentkooperativ och tidsbanker. Eller varför inte räntefria medlemsbanker?

Än är det inte för sent att registrera ett eget evenemang.