Kategoriarkiv: Oljetoppen

Melvin Wisdahl – ett liv av kamp. Nu regerar oljan hans bygd.


Under ett långt liv har han kämpat för bönder och lokalsamhälle. I många stycken framgångsrikt. Och han önskar att han finge vara med länge till, för nu är motståndaren starkare än någonsin, när oljeboomen på nytt kommit till North Dakota. Idag med ny teknik i bagaget, som möjliggör utvinning i enorm skala, med kraftig inverkan på både jordbruk och miljö.

Men 88 år gammal är Melvin Wisdahl lite ”stukad”. Efter ett lårbensbrott i vintras kan han inte längre bo på gården i Corinth, 46 miles norrut. Nu rör han sig inte mycket utanför rehabiliteringscentrat Bethel Lutheran Home i Williston där jag träffar honom och hans fru Morrene.

Om han är mindre rörlig rent fysiskt så är han desto mer aktiv i intellektet. TIme Magazine ligger uppslagen på rullatorn som står vid hans läsfåtölj, och han refererar under samtalet till händelser och insatser under ett långt och aktivt liv, som i sig är ett stycke samtidshistoria.

Till exempel är Melvin närapå årsbarn med Bank of North Dakota – bildad 1919 och fortfarande den enda statligt ägda banken i USA. Bakom bildandet låg Non-Partisan League of North Dakota, berättar han – en radikal bonderörelse med socialistiska rötter. Tanken var redan från början att inte ”göda” Wall Street i onödan, utan behålla skattepengar och federala medel på hemmaplan, så att de kunde bidra till finansiering i den lokala ekonomin.

En annan åtgärd av bestående värde som Non-Partisan League stod bakom var beslutet 1932 att all jordbruksmark i delstaten skulle vara bondeägd – storföretag med markspekulativa intressen skulle hållas borta. Ett förhållande som gäller än idag.

Skatt på olja den största insatsen
I Nonpartisan-rörelsens anda har Melvin också verkat – och på en punkt har han bidragit till en insats av närmast historiska dimensioner för sitt samhälle.

– Jag var ung och mest en budbärare. Men jag fick vara med när mineralskatten infördes i North Dakota. Först 5 procent på 50-talet, sen ytterligare 6,5 procent på 60-talet. Att oljebolagen än idag måste betala 11,5 procent av produktionsvärdet är tack vare vår kamp på den tiden.

Det var en stark folklig vilja som ledde fram till dessa beslut, berättar Melvin. Upprördheten var stor över att oljebolag kunde föra ut stora vinster, utan ersättning till regionen. En stark rörelse växte fram, för att få en beslutande folkomröstning till stånd. Man lyckades, och fick till och med majoritet. Drivande var en lokal skolledare i Williston, Leroy Digerness, som var son till en vänsterradikal, om inte rent av kommunistisk, norsk skomakare. För hundra år sedan såg ju det politiska landskapet i USA helt annorlunda ut än idag.

– Oljebolagen sa att de skulle lämna North Dakota om det blev en skatt, men det var ju bara snack. Så länge som de kan tjäna pengar är de kvar, konstaterar Melvin Wisdahl.

Och idag tjänar bolagen mer pengar än någonsin. Man har lärt sig att utvinna olja som ligger inbäddad i skifferlager långt under markytan. Med hjälp av så kallad fracking skapas sättningar, så att olja och gas frigörs och kan pumpas upp till  markytan. Tack vare Melvins och andras insatser på 50-60-talet får nu delstaten årliga intäkter i miljardklassen från oljeutvinningen.

Och det var tur att man gjorde sin kampanj då, menar han. Idag hade det varit omöjligt att vinna. Bolagen skulle lägga ner enorma resurser på att bedriva kampanj för sin sak, och alltför många skulle låta sig luras av deras argument.

För Melvin är detta ändå en dubbelbottnad historia. Å ena sidan får han tårar i ögonen av rörelse när han berättar att de som ledde denna kampanj ville ha honom med, och att han fick göra en insats.

Men å andra sidan är han starkt kritisk mot den snabbt växande oljeutvinningen, trots att den även ger stora inkomster till både delstat och markägare. Ja, även hans fru Morrene får del av markägarersättningen, eftersom ett bolag har borrat horisontellt in under hennes mark och utvinner olja där.

– Men jag hade hellre sluppit den här oljeboomen, säger Melvin – och Morrene som sitter strax intill nickar instämmande.

– Det är många som oroar sig för följderna, för naturen och för jordbruket. Men det är få som kritiserar, för det är också många som tjänar stora pengar på detta.

Efter mötet med Melvin och Morrene tillbringar jag några timmar med att köra runt i det kuperade jordbrukslandskapet utanför ”boomtown Williston”. Dimensionen av det som pågår här är mer omfattande än jag kunnat föreställa mig. Det går inte en sekund utan att man har några pumpar eller någon borr-rigg i sikte. Långtradare kör i skytteltrafik till och från anläggningarna. En svag lukt av underjordiska dofter vilar över fälten och söker sig även in i bilen. Jag stannar och tar några bilder i solnedgången på en av de pumpar som ska stå här och bocka sig i 20 år.

När jag sedan reser vidare med tåget österut passerar jag den bangård där oljan pumpas över från lastbilarna. Varje dag fylls här 5000 järnvägsvagnar för att fraktas till raffinaderier på olika håll i Nordamerika. Det svarta guldet har tagit över.

Hydrualic fracturing, allmänt kallat ”fracking” (spräckning), är en teknik för att utvinna olja och gas ur underjordiska skifferlager, ofta från djup på ett par-tre kilometer. Genom att i borrhål spruta ner stora mängder vätska under högt tryck – vatten blandat med sand och kemikalier – skapas sättningar i berget och oljan/gasen kan ledas upp via borrhålet. Tack vare att man numera även kan borra först vertikalt och sedan horisontellt, kan stora områden bearbetas via ett enda borrhål på markytan. North Dakotas stora oljefält ”The Bakken” beräknas innehålla minst ett par miljarder fat utvinningsbar olja.

 

”Vi måste lämna kvar fossilbränsle i marken”


Det här var den största knäckfrågan för FN:s klimatpanel IPCC när de skulle presentera sin rapport i Stockholm förra veckan, enligt brittiska The Guardian.

Till långt fram på morgonen satt experterna och diskuterade om de skulle ta med siffror på hur stor vår kvarvarande ”koldioxidbudget” är. För om de gör det, så blir det också tydligt att utrymmet som är kvar är begränsat, och då måste man ställa frågan om vilka som ska få bränna resterande fossilbränsle. De som är i full fart med att elda idag? De som inte bränt så mycket tidigare i historien? Eller ska varje människa ha rätt till lika stor andel? En politisk fråga med enorm sprängkraft.

IPCC enades till slut om att ta med siffran i sin slutrapport. Siffran är 1000 gigaton kol*. Mer än så får inte mänskligheten släppa ut totalt om vi ska ha åtminstone 66 procents sannolikhet att hålla den globala uppvärmningen under tvågradersmålet**.

Men mänskligheten har enligt IPCC från industrialismens början fram till år 2011 redan släppt ut 531 gigaton kol.

Som om det inte var nog så finns även andra växthusgaser, och räknar man med effekterna av dem, så har vi ännu mindre kvar. Med dagens fossilanvändning tar det enligt olika beräkningar bara 15–20 år innan vi når budgettaket.

– Det finns en bestämd mängd kol som vi kan bränna om vi inte vill hamna över två grader. Det innebär att om det finns mer än så [i fossilbränslereserver] så måste en del av det lämnas kvar i marken, säger ordföranden för IPCCs arbetsgrupp, professor Thomas Stocker, till The Guardian.

Hur mycket fossilbränsle finns det då i de redan kända bränslereserverna? Om allt bränns är det enligt organisationen Carbon Tracker 761 gigaton kol. Carbon Tracker räknar med att vi bara kan ta upp och använda 20 procent av det.

Nätverket Fossil Free använder dessa siffror i en kampanj för att få universitet, organisationer, myndigheter och enskilda att bojkotta fossilföretagens aktier. Deras argument är just att en stor del av de fossila fyndigheterna måste stanna kvar i marken. Därför är det inte bara etiskt fel utan dessutom ekonomiskt mycket riskabelt att äga värdepapper i fossilbranschen. Genom IPCCs nya rapport får detta argument betydligt större tyngd.

Det är dags att ställa alla pensionsfonder och andra finansförvaltare mot väggen – låter de kapitalet ligga kvar i fossilindustrin så måste de förklara varför de struntar i IPCC.

* 1 gigaton kol motsvarar 3,67 gigaton koldioxid.

** Det politiskt satta tvågradersmålet anser många vara för högt. Ett växande antal länder som redan idag känner effekterna av uppvärmningen, miljöorganisationer och klimatforskare anser att målet istället borde vara 1,5 grader. Uppvärmningen har hittills nått 0,8 grader jämfört med före industrialismen.

Framtidsjobb – i vilken framtid?


I nya numret av papperstidningen Grus & Guld finns en artikel om framtidsjobb. Där undersöker vi om prognosmakarna tagit hänsyn till den energiknappa framtid som många inom miljö- och omställningsrörelsen bedömer som den mest troliga.

Men några svenska råd direkt till den som vill börja ställa om hittade vi inte. I USA har en sådan omställning blivit mer akut, eftersom så många redan idag är drabbade av den ekonomiska kris som alltfler menar är här för att stanna. Där finns många anledningar att tänka på nya sätt när det gäller att välja studier och yrke.

Två coacher för egenföretagare som specialiserat sig på just de här omställningsfrågorna är Paul och Sarah Edwards i Kalifornien. Här är deras checklista för att undersöka om det egna jobbet håller för framtiden:

Är mitt eget yrke framtidssäkert?

1- Kan mitt arbete tillfredsställa något basbehov i mitt omgivande samhälle, som kommer att efterfrågas även när folk tvingas skära ner på icke nödvändiga utgifter?

2 – Kan jag använda mina kunskaper för att byta till mig varor och tjänster i lokalsamhället där jag bor om det skulle behövas?

3 – Är mitt arbete sådant att det inte stör naturen eller grannskapet och kan jag göra det självständigt i mitt hem?

4 – Klarar jag mitt arbete med energieffektivt, icke-nedsmutsande råmaterial och utrustning som går att få tag på lokalt?

5 – Kan jag arbeta på distans och få inkomster från klienter/kunder/arbetsgivare på annat håll utan att behöva resa?

6 – Finns det risk att mitt arbete flyttas till någon annan del av världen eller tas över av maskiner?

Källa: Paul och Sarah Edwards.

 

Börja smått

Om det känns stort att börja fundera över yrkesvalet, så rekommenderar makarna Edwards att börja smått och utveckla sina egna intressen och få lite framtidsinriktade nya färdigheter på köpet.

Skaffa en hobby:

  • Odling och djurhållning
  • Förädling av mat
  • Sömnad
  • Sjukvård och omsorg
  • Rörmokeri
  • Svetsning
  • Snickeri, byggnadsteknik med lokala material
  • Reparationer av allt möjligt, ex hushållsmaskiner
  • Transporter som inte kräver fossilenergi
  • Bygga och installera system för värme, el etc som inte kräver fossilenergi

Källa: Paul och Sarah Edwards.

 

Ett axplock av svenska kurser och utbildningar:

Universitet och högskolor:

Jönköpings högskola: Hållbar omställning – vägar ut ur kriserna. Karlstads universitet: Ekofilosofi samt nordiska miljö- och klimatstudier. Stockholms universitet: Stockholm Resilience Centre Världens eko, Social-Ecological Resilience for Sustainable Development. Stockholms universitet, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi: sommarkurs i Stadsodling – planering, miljö och hälsa. Örebro universitet: Måltidsekologprogrammet. Uppsala universitet och Lantbruksuniversitetet, CEMUS, Centrum för miljö- och utvecklingsstudier: Hållbar utveckling, miljö, energi och samhälle samt Urban Agriculture – Permaculture and Local Food Systems. Göteborgs universitet: Kulturvård i Göteborg och Kulturvård i Mariestad. Högskolan i Halmstad: Förnybar energi, Energiingenjör förnybar energi, Energiekonom. Blekinge Tekniska högskola: Strategiskt ledarskap för hållbarhet, Hållbar produkt- och tjänsteinnovation, Högskoleingenjör i Energisystem för hållbar utveckling, Mittuniversitetet Östersund/Södertälje: Ekoteknik.

Folkhögskolor:

Mora folkhögskola: Ekologisk odling & hållbar livsföring i Skattungbyn. Hola folkhögskola: Ekobruk och självhushållning. Klarälvdalens folkhögskola: Självhushållning. Färnebo folkhögskola: Småskalig ekologisk trädgårdsodling och stadsodling. Holma folkhögskola under bildande: kurs i stadsodling. Glokala folkhögskolan: Samhällsentreprenör.

Övriga:

Yrkeshögskolor, t ex trädgårdsmästarutbildning med biodynamisk inriktning på Skillebyholm i Järna, trädgårdsmästarutbildning med inriktning hälsa och kultur i Gunnebo trädgårdar. Fristående skolor, till exempel Capellagården: textil, möbel och inredning, keramik och trädgård. Kurser i permakultur. Studieförbunden: kurser i alla möjliga hantverk och odling. Webbplatsen alternativ.nu och tidningen Åter: om självförsörjning. Lokala omställningsgrupper: http://transitionsweden.ning.com.

Källa: Grus & Guld nr 4/2013 (länken fungerar tills nästföljande nummer kommer ut)

 

Hitta själv fler svenska utbildningar:

jamforutbildning.studera.nu – Länk till arbeten inom ”miljö”:

http://jamforutbildning.studera.nu/sok-jamfor/omrade/miljo-129

http://utbildningsinfo.se/sb/d/196/a/105/nocache/1

http://allastudier.se/utbildningar/på/eftergymnasialt/inom/naturvetenskap/miljö/

http://www.studentum.se/search/universitet-hogskola-miljo/a6-c230

http://www.kyutbildningar.se/

Källa: Håkan Konstenius, syv-utbildad svensk omställare.

 

Kraftig uranprotest i Oviken. Omställning är svaret.


Något som närmast kan liknas vid en utstuderad psykisk tortyr pågår mer eller mindre i det tysta, mot lokalbefolkningar i en rad kommuner runt om i landet, som ett resultat av den tandlösa och undergivna svenska minerallagstiftningen.
Ja, på annat sätt kan man egentligen inte beskriva vad som sker när globala prospekteringsföretag kommer med sina undersökningstillstånd och perforerar landskapet med borriggar i jakten på mineraler och framtida jättevinster. Till exempel kanadensiska Continental Precious Minerals (CPM), som ensamt har 72 av de 148 undersökningstillstånd som fanns i Sverige den 2 januari i år.
Mest drabbad kommun är jämtländska Berg, där det finns 34 tillstånd. Och största oron finns i Oviksbygden, en gammal och rik jordbruksbygd strax intill Storsjöns västra stränder. Där har både CPM och det australiska bolaget Aura Energy  provborrat i flera år över stora områden. Tvärt emot kommunens och de flesta invånares vilja, men med fullt stöd av svensk lagstiftning.

I veckan hölls en stor manifestation mot denna verksamhet och mot framtidsperspektivet att bördig jordbruksmark skulle komma att ersättas av gigantiska dagbrott, lakningsdammar och avfallshögar. Ett par hundra personer åkte i andäktigt långsam kortege runt i det böljande landskap som skulle komma att ödeläggas, och samlades sedan vid den gamla medeltidskyrkan för att med jämtländska fanor i täten tåga till opinionsmöte i Orrgården, där geologen och gruvmotståndaren Olle Holmstrand stod för en gedigen genomgång av läget när det gäller uranprospektering – i Sverige som helhet och Oviken i synnerhet.

Efter att ha tagit del av alla hans fakta, inte minst riskerna för spridning av radioaktivitet
och allehanda gifter till den närliggande Storsjön, vrider man sig som ett frågetecken i grubblerier över svenska rikspolitikers undfallenhet gentemot dessa globala naturskövlingsföretag.
Att utvinna uran ur alunskiffer är extremt miljöförstörande, förklarar Olle Holmstrand. Det krävs sådana mängder, och det frigörs så mycket gifter. Använder man en biolakningsprocess för utvinning riskerar man en dammkatastrof som den i finska Talvivaara nyligen. Vill man, som CPM, ha fram även vanadium måste skiffern brännas, och då produceras stora mängder koldioxid. Ajöss med kärnkraftens påstått ringa klimatpåverkan.
Det är sannerligen ingen munter bild som Olle Holmstrand målar upp i den mer än fullsatta bygdegården. Många i församlingen kan utifrån hans kartor konstatera att deras livsmiljö bokstavligen skulle slås i spillror.

Men – det finns ändå hopp om att eländet inte kommer att realiseras, även om de två projekten i Oviken av bolagen presenteras som de två rikaste fyndigheterna i världen just nu. Svenska kommuner har fortfarande veto när det kommer till brytningstillstånd. Och uranpriserna har inte stigit till de nivåer som prospekteringsföretagen hoppats på.
– Jag tror att företagen är nervösa idag, för de har trott på mycket högre priser. Och efter Fukushima ser jag inget skäl till att de skulle komma att stiga, säger Olle Holmstrand. Det finns redan uranresurser runt om i världen som räcker i hundra år med nuvarande nivå på kärnkraften.

Men vad händer när vi inte längre har olja i dagens utsträckning och man söker andra energialternativ?
– Då är svaret inte en fråga om priset på olja eller uran. Då är problemet snarare hur vi ska överleva. Jag tror, som Björn Forsberg i boken Omställningens tid, att vi måste ställa om vårt sätt att leva rätt rejält. Och då bör vi nog inte bryta upp den bästa jordbruksmarken för att sedan aldrig mer kunna återanvända den, säger Olle Holmstrand.

Lång applåd från den fullsatta bygdegården. Och så blev uranprotesten till slut en stark plädering för omställning till ett helt annat sätt att bygga samhälle.

Följ utvecklingen på  https://www.facebook.com/Oviksbygden

 
 

Inte nöjd med pensionen?


Det är inte vi heller. I nya numret av Grus & Guld analyserar vi AP-fonderna. En pensionsbuffert på 870 miljarder kronor som ska användas under dåliga år, och den är placerad på värdepappersmarknaderna. Hur säkert är det i dagens läge? Och hur bra för vår gemensamma framtid? Läs våra artiklar i pdf-form via länken här i högerspalten (sid 12-13).

ill: © Ulla Granqvist

Vi på Grus & Guld känner inte till någon redan startad opinionsgrupp, gör du? Berätta vad du vill göra, eller redan har gjort för att påverka! Börja nätverka här eller på Grus & Gulds facebooksida. Ett annat ställe att börja kan vara nätverket Steg 3.

Ett sätt att påverka är att maila eller ringa direkt till ditt partis företrädare i finansutskottet: www.riksdagen.se/sv/Utskott-EU-namnd/Finansutskottet/Ledamoter

Här är några förslag på frågor att ställa:

  • AP-fondernas kapital är tänkt som en buffert. Är det verkligen bra att ha denna buffert på värdepappersmarknaderna i den situation som nu råder i Europa/världen?
  • När samhället måste ställa om till permanent betydligt högre energipriser, hur påverkar det din syn på hur vi ska placera pensionskapitalet i AP-fonderna?
  • En del stora pensionsfonder i t ex USA, Kanada och Holland placerar nu delar av sitt kapital i andra tillgångsslag, som jordbruksmark och investerar i energi och infrastruktur som både ger säker avkastning och dessutom kommer de framtida pensionärerna tillgodo i form av service. Borde inte vi i Sverige göra det också?
  • Håller du med AP-fondsutredaren om att miljö- och etiska riktlinjer riskerar att ”snabbt bli omoderna” och därför inte ska skrivas in i regelverket för AP-fonderna?

Tio personer som hör av sig är en folkstorm, hundra är en hel orkan!

Fel frågor?

Har du själv förslag på andra frågor? Dela med dig genom att lämna en kommentar på det här blogginlägget. Eller tipsa oss om vad du vill att vi ska gå vidare med!

 

Svar från partiernas företrädare i finansutskottet

Ska AP-fondspengarna ska vara kvar på värdepappersmarknaderna?

Både V och MP vill ha placeringar utanför börserna, till exempel i energiomställning och bostadsbyggande.

S svarar ”det är intressant ur flera aspekter att vidga placeringsmöjligheterna, det är något som definitivt bör övervägas”.

C svarar att nuvarande maxgräns på 5 procent för icke börsnoterade värdepapper är för låg.

FP svarar först att ”i framtiden finns det bättre möjligheter att placera även i andra tillgångsslag”, men i ett senare svar skriver FPs ekonomiska utredare att ”ändamål” som bostäder, järnvägar och energi ”absolut inte ska uppnås genom pensionssystemet”, eftersom pengarna då riskerar att ta slut.

M svarar att ”det kan finnas anledning att se över placeringsreglerna, men vi anser inte att vi politiskt ska peka ut lämpliga placeringar”.

 

Bör miljö- och etiska riktlinjer skrivas in i AP-fondernas regelverk?

MP och V svarar med ett klart ja.

C svarar också ja.

S svarar kanske.

FP svarar nej.

M svarar nej.

Övriga partier har ännu inte svarat på Grus & Gulds enkät.