Kategoriarkiv: samer

Jannies dröm – rädda renen i ändrat klimat


– Renarna är det finaste jag har, men dom kan inte föra sin egen talan. Därför har jag bestämt mig för att göra det. Folk säger till mig att  ”du är så engagerad ” – men det är ju bara för att allt det jag älskar är hotat. Möt Jannie Staffansson, ung same i klimatförändringarnas generation.

Hennes steg är rappa, när vi vandrar mot hägnet med renar som av olika anledningar inte kan vara med sina fränder ute på fjället. Hon bär på två nätsäckar med handplockad renlav, som hon hämtat i sin farbror Peters butik Renbiten. (En verksamhet som förresten kunde starta tack vare att JAK ställde upp med lån – men det är en annan historia.)

Har du alltid bråttom? undrar jag, som har lite svårt att hinna med i Jannies takt, och samtidigt ta bilder.

– Det gäller att fort göra klart det man håller på med, så att man kan ta itu med nästa uppgift, förklarar hon med ett stort leende.

Men stressad är hon inte, betonar hon med emfas på min följdfråga.

Det handlar om rytm och harmoni. Att bli ett med flödet i renarnas livscykel. Stress – det hör hemma någon annanstans. Och Jannie Staffansson bör veta hur man finner balansen, då hon pendlar mellan sina renar i Idre, hemmet i Jokkmokk och sitt globala klimatarbete.

Nu är vi på hennes hemmaplan, Grövelsjön i nordligaste Dalarna, hörnet som sticker upp mellan Norge och Härjedalen. Här finns Sapmis sydligaste och näst minsta sameby, Idre – eller på sydsamiska: Eajra. Jannie har renar här, men är inte renskötare. Det finns bara plats för ett begränsat antal, så hon har tagit en annan väg, men fortfarande med kärleken till renen som drivkraft.

– Jag vill ju rädda renen i ett ändrat klimat. Dom är det finaste jag har, men dom kan inte föra sin egen talan och berätta hur dom har det. Därför måste jag göra det, och skaffa mig kunskap, så jag förstår deras livsvillkor även vetenskapligt, utöver den erfarenhetskunskap jag bär med mig som same.

– Det är såna fina drömmar man har när man är ung, tillägger hon lite självironiskt.

Drömmen ledde till kemistudier i Göteborg. Idag är Jannie nästan klar med sin master.

– Allt grundarbete är gjort. Det enda som fattas är att jag sätter mig ner och skriver. Men det finns så många andra eldar att släcka just nu, så uppsatsen är lite nedprioriterad.

Vi är framme vid ingången till renhägnet. Solen som för en stund sedan fick höstlöven att lysa som guld har krupit bakom molnen. Regnet hänger i luften.

Jannie drar undan några slanor så att vi kan krypa in. Hon ger mig en förhållningsregel.

– Det finns en härk här som kan vara lite elak. Om han kommer för nära dig är det bara att du tar tag i hornet på honom, bröstar upp dig och låter som en björn!

Inget att bekymra sig för alltså. Möter man en utmaning är det bara att hämta kraft från magtrakten och ta renen vid hornen.

Jannies anvisning för hur man hanterar en bufflig ren ger mig en förklaring till hennes insats enda gången jag tidigare mött henne.

Det var för knappt tre år sedan, i en helt annan inramning, långt från renhägnet i Grövelsjön. Platsen var det stora klimatmötet i Paris, COP 21, där världens nationer samlats för att underteckna ett avtal om att hålla nere temperaturstegringen till maximalt två grader – eller ännu hellre en och en halv.

Det var bara några dagar kvar av konferensen. Förhandlingarna om klimatavtalet närmade sig slutpunkten. Men den franska regeringen hade just tagit bort avsnittet om mänskliga rättigheter ur artikel 2 i huvudtexten. Detta upprörde många av de civilsamhällets aktörer, inte minst bland världens urfolk, som fanns med vid Paris-mötet. De hade arbetat hårt för att få med just en sådan skrivning.

Därför samlades nu dessa grupper och krävde att avsnittet skulle vara kvar. Jannie Staffansson representerade urfolken vid presskonferensen och tog till orda, sammanbitet känslostark:

”My friends. This is the face of an angry saami person …”

Samlad och bestämd, med en tydlig men kontrollerad vrede. Känslomässigt helt klar över vad hon skulle säga, med ord direkt från hjärtat.

”Vi tystas av våra stater, de som annars talar så mycket om mänskliga rättigheter.

Vi är mycket kritiska mot Frankrikes agerande …
Vi är de som går igenom isarna, som dör i laviner.

Hur kan syftet med förhandlingarna inte vara människor?

Hur kan våra röster bli tystade gång på gång?

Jag är ledsen, vänner.
Vi har gjort vad vi kunnat under dessa förhandlingar och vi uppmanar civilsamhället att resa sig.

Tryck på era ministrar, så att man stoppar övergrepp, dödande och landstölder och i stället räddar planeten för framtiden.”

Starkt rörd, med blanka ögon, tystnade Jannie. Greenpeace’ generalsekreterare Kumi Naidoo, som satt vid hennes sida, la sin hand mjukt mot hennes arm. När nyhetssajten Arctic Display en tid senare presenterade Jannie Staffansson i sin serie ”Kommande ledare i Arktis” kommenterade man hennes insats med att det var ”ett inlägg som inte kommer att falla i glömska i första taget”.

Vad rörde sig i ditt huvud den där stunden i Paris för tre år sedan?

– Jag var bara djupt besviken att man hade strukit formuleringar om respekt för urfolks rättigheter från förslaget till slutdokument.

– Sen kom det en liten ljusglimma när några listiga stater i sista stund kastade in en skrivelse om att ta med en urfolksplattform i avtalet. Den finns fortfarande kvar, men överlever bara från ett COP-möte till nästa. Där måste den få nytt mandat för att leva vidare. Och det krävs varje gång att någon bråkar om det.

Att de mänskliga rättigheterna  lyfts fram i klimatavtalet är jätteviktigt för världens urfolk, betonar Jannie.

– Det är ju ofta vi som drabbas först av ett ändrat klimat. Samtidigt är vi väldigt anpassningsbara och har mycket att lära ut om hur man överlever i samklang med naturen.

– Mänskliga rättigheter hör också samman med urfolksrättigheter genom alla miljöaktivister som dödas i kampen för hotade miljöer. De flesta av dem hör till något urfolk.

här på gräsmarken i hägnet, mellan fjällbjörken och den strömmande Grövlan, har Jannie öppnat säckarna med renlav. Hon strör ut den i strängar på marken och renarna finner snabbt dit. Den lynniga Vihtje, som Jannie varnat för, ger sig till känna genom att fösa bort en försiktig kalv.

Då förvandlas Jannie till en björn och schasar bort busen … den lilla kalven har hon nämligen särskilda känslor för.

– Den heter Enot. Min systers namn baklänges, förklarar hon.

– Vajan dog för hon var sjuk, och lämnade efter sig den här kalven. Nu har den fått gå hela sommaren i hägnet med tamrenarna, men snart ska vi släppa ut den.

– Vi får se hur det går. Kanske känner den igen några släktingar därute, den hann ju vara med dem i några veckor innan vi tog in den.

– Det kan också hända att någon vaja adopterar den, någon som inte kan få egna kalvar.

i renarnas närhet är det som att Jannie glömmer tiden och landar i ett utdraget nu. Det var så här hon växte upp – och insåg vad som så småningom skulle bli hennes uppgift i livet.

– I tioårsåldern började jag lyssna och förstå vad det handlade om när man i min omgivning pratade om det ändrade klimatet. Och jag förstod att mitt folk hade viktiga kunskaper men att dom inte kunde göra sig hörda.

– Jag blev arg och frustrerad och bestämde mig för att skaffa mig en utbildning som skulle göra att man lyssnade till mig och mitt folk, ta till sig av våra kunskaper.

När hon var färdig med utbildningen fick hon anställning vid Samerådet, som är ett samarbetsorgan för samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Där ansvarar hon för klimatfrågor och det är i den rollen som hon tar del i det globala klimatarbetet.

De viktigaste plattformarna är dels Arktiska rådet, ett samarbetsforum för åtta stater och sex urfolksorganisationer i Arktis, dels UNFCCC, det FN-organ som sedan 1992 ligger bakom de globala klimatförhandlingarna, COP-mötena, som det i Paris 2015.

I hög grad har Jannie fått se sina tankar om framtiden förverkligade, från barndomen när hon började förstå att ett ändrat klimat kunde hota hennes kära renar. Hon har idag en plattform där hon kan bidra till att rädda renen. Nu kan hon arbeta för att ”gifta samman” sitt folks erfarenhetskunskaper med det vetenskapliga förhållningssätt hon tillägnat sig vid universitetet. Ur syntesen ska det sedan växa kunskap om hur renen och samekulturen kan fortleva i ett ändrat klimat, tänker hon.

– Dom äldre berättar om sorgen och saknaden efter vintrar när klimatet var stabilt. Dom beskriver det som att naturen idag är stressad, liksom djuren.

– Vi samer har ju åtta årstider, som hänger samman med renens olika faser. Men nu kan vissa årstider vara mycket längre än vanligt, andra kommer snabbare eller uteblir helt.

– Det har alltid funnits hårdare och mildare vintrar, men förr var det mer regelbundet. Då kunde man läsa tecknen bättre. Det gick att se ena dagen vad det skulle bli för väder dagen därpå, och man kunde förutspå hur vintern skulle bli. Men det fungerar inte längre.

Detta är vad de äldre berättar. Själv är Jannie ungefär lika gammal som den period då klimatet blivit svajigt.

– Jag tillhör klimatförändringarnas generation och känner ingen annan verklighet. För oss unga samer är det oberäkneliga normalt.

– Vi har blivit bra på att anpassa oss och slåss för vår överlevnad. Vi är inte så många men vi kämpar på olika fronter. Och den kunskap vi samlar på oss kan vara avgörande för det övriga samhället också.

Frågan är hur renarna kan anpassa sig när klimatet ändrar på förutsättningarna. Snö som tinar och fryser om vartannat, så att marklavar hamnar under ett ispansar. Sjöar som inte får bärande isar och därför blir till dödsfällor för både renar och renskötare på traditionella flyttvägar. Skogsplantager där inga lavar trivs, gruvprojekt, järnvägar, rovdjur – det ena läggs till det andra och allt sammantaget gör att renen är extremt påfrestad, förklarar Jannie och pekar på de två senaste åren, som bjudit på stora utmaningar för renar och renägare.

– Värst var det i norr. Vintern 2016-17 var riktigt tuff. Sen kom en vår med knappt någon växtlighet i fjällen. Det föddes nästan inga kalvar. Sommaren 2017 var fortsatt kall och sen kom en vinter med väldigt mycket snö. Och på det den extremt varma sommaren i år, när snöfläckar smälte bort och myrar torkade ut, så att renarna knappt fann ett enda ställe där de kunde svalka sig.

– En tuff vinter i den här sydliga delen av Sapmi är inte lika katastrofal just nu. Av olika skäl har vi bra med marklav. Men å andra sidan har vi problem med högt rovdjurstryck. Det är vår största utmaning.

– Det är otroligt påfrestande att vara renskötare och leva med alla de här hoten. Man har så litet spelrum för att kunna
påverka sin egen verklighet.

Nu är renlaven uppäten. Jannie hittar någa friska björklöv som renarna inte nått upp till, och matar älsklingskalven Enot. Regnet faller stilla i små droppar, nästan som dimma, men väntas tillta under eftermiddagen.

Några dagar till stannar Jannie i Grövelsjön. kanske en vecka. Just nu är det renarna som styr. När som helst är det dags att samla in dem för slakt. Det måste ske innan tjurarna går in helt i brunsten, men det måste också vara ett väder som inte försvårar arbetet. Så för renägarna är det bara att avvakta och göra nytta på annat sätt under väntetiden.

Direkt efter slakten bär det så iväg hem till Jokkmokk, 90 mil norrut.

I arbetet på Samerådet – som hon alltid har med sig i datorn – väntar bland annat förberedelser inför nästa klimatmöte, COP 24 i polska Katowice, nu i december.

– Många säger till mig att ”du är så himla engagerad”. Men det är inte för att jag vill vara det, utan för att allt det jag älskar är hotat.

Text och foto  Hans Månsson