Kategoriarkiv: Tillväxt

Evig tillväxt inte hållbar


Ett penningsystem utan skuldsättning och växande klyftor,

en ekonomi utan krav på ständig tillväxt, en omställning som räddar klimatet och kommer igång snarast – är detta möjligt?

Sådana frågor diskuterades i Malmö vid  konferensen Degrowth 2018.

Visst finns det sådant som blir bättre i världen. Sjukdomar besegras och andelen riktigt fattiga minskar.

Men samtidigt tornar mörka moln upp sig på framtidshimlen i form av ekologiska, ekonomiska och sociala kriser; allt medan isande populistvindar sveper fram i land efter land. Och över alltihopa svävar det rent existentiella hotet i form av ett förändrat klimat.

Under en sen augustivecka, när landet fortfarande badade i eftervärmen till sommarens chocktorka samlades hundratals människor i Malmö Folkets Park till den internationella konferensen Degrowth 2018, under temat Dialogues in turbulent times. Detta var den sjätte ”Nerväxt”-konferensen på europeisk mark, sedan starten i Paris 2008.

Man kan säga att dessa konferenser – eller Degrowth-rörelsen som sådan – utgör ett slags paraply för många olika sociala rörelser och strömningar, där kritik av det rådande ekonomiska systemet och dess konsekvenser är en gemensam faktor.

Men om det finns en gemensam nämnare i att vara kritisk mot rådande paradigm, så finns det också skillnader i hur man ser på vägvalen framöver. Att det är så vet man inom nerväxt-rörelsen, och just därför fanns ordet ”dialog” med i konferenstemat. Med inspel från många olika håll kan man lära av varandra och skärpa sin analys. Kanske komma närmare målet – att finna redskap till att bryta upp det rådande paradigmet, där oavbruten tillväxt ses som ett villkor för en fungerande samhällsekonomi.

I en konferens med närmare 200 programpunkter går det att finna inslag till många olika tankevävar. Men den rödaste tråden var den som handlade om pengar och ekonomi, och hur man skulle kunna skapa ett alternativ till dagens tillväxtbaserade modell; rättvist och inom ramen för vad vår planet klarar av.

Inge Røpke är professor i ekologisk ekonomi vid Aalborg Universitet i Köpenhamn.

– Jag står för ett biofysiskt perspektiv, där ekonomin ses som en metabolisk organism inom biosfären, förklarade hon.

Hon menar alltså att ekonomin till storlek och funktion är beroende av – och begränsas av – biosfären, summan av jordens alla ekosystem. En fundamental skillnad gentemot ”mainstream”- ekonomer, som inte räknar med den relationen, säger Inge Røpke.

– Vi har ett visst biofysiskt spelrum, och det är inom detta som vi måste tillgodose alla människors behov.

En helt grundläggande faktor som traditionell ekonomi inte tar tillräcklig hänsyn till är frågan om energi, poängterade Inge Røpke.

– Den fossila energin har varit en absolut förutsättning för den industriella revolutionen, standardökningen och befolkningsutvecklingen. Något liknande var inte möjligt i de tidigare faserna av människans historia.

Men nu när de förödande klimatkonsekvenserna visar sig är läget akut. Vi måste gå in i en ny fas, där vi både klarar miljöutmaningarna och kan tillfredsställa de grundläggande mänskliga behoven hos en stor befolkning.

– Det krävs något mycket mer radikalt än bara en ny variant av kapitalismen eller en övergång till socialism. Jag har ingen färdig modell, men förutsättningen är given; vi måste hålla oss inom biosfärens ramar.

Att finna denna modell i något slags förhandlingskompromiss med mainstreamekonomin är uteslutet, sa Inge Røpke.

– Vi som står i opposition till det rådande paradigmet måste ena oss och bygga ett alternativ. Det är inte lätt, men nödvändigt.

Träget arbete kan ge resultat, även om det länge verkar tröstlöst, menade Inge Røpke och drog en djärv parallell.

– Se hur nyliberalerna gjorde. Vi kan lära av dem. När det keynesianska systemet fick problem på 1970-talet stod Milton Friedman och hans anhängare redo med ett alternativ som de hade arbetat på länge, utan större uppmärksamhet. Friedman konstaterade då att plötsligt blev det möjligt att genomföra det som dittills varit politiskt omöjligt, tack vare att de hållit sin modell levande och tillgänglig.

Flera presentationer och föredrag vid konferensen handlade om det ekonomiska systemets transaktionsmedel – pengarna. Att de inte utgör det neutrala, opolitiska instrument som många föreställer sig poängterade bland andra Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet.

Han började annars sitt anförande vid en av kvällssessionerna på ett mycket personligt och dramatiskt sätt. Bara knappt ett dygn tidigare hade han fått besked från sin fru att det brann i deras skog, utanför Västervik.

– Vi har knappt haft något regn på tre månader. Så slår blixten ner och tänder eld på skogen, samtidigt som det brinner ute i världen. Ni får ursäkta om jag har svårt att koncentrera mig. För säkerhets skull läser jag innantill ur mitt manus …

Klimatförändringens konsekvenser i konkret manifestation alltså. Inte längre bara i en teoretisk diskussion om makt och ekonomi.

Vad ser då Alf Hornborg som den främsta drivkraften bakom de processer som skapat denna i flerfaldig mening ohållbara situation?

– För mig är pengar en central faktor i det som sker, och därför extremt viktigt att tala om i ett Degrowth-sammanhang.

– Jag har största respekt för dem som säger att idén om ständig tillväxt är det största problemet. Eller kapitalismen, globaliseringen, det ekonomiska systemet, moderniteten.

– Men jag menar att alla dessa är resultatet av ett enda problem, denna vansinniga idé om ”allmänsyftespengar” – ”general purpose money” – som gör det möjligt att byta ut vad som helst mot något annat. Regnskogar mot Coca-Cola. Oljereserver mot teve-spel.

– Denna syn på pengar går hand i hand med nyliberal eller neoklassisk ekonomi. De ser allt som sker i penningsystemets spår som effektivt och rationellt. Som detta med ständig ekonomisk tillväxt.

– Det är ingen slump att neoklassisk ekonomi uppfanns i Storbritannien under kolonialimperiets glansperiod. Det är ju i huvudsak en ideologi, som syftar till att bevara koloniala strukturer efter koloniernas frigörelse.

Alf Hornborg liknade det som sker med ett monopolspel på global nivå. Och där vet ju alla vad som händer: ”för de flesta slutar det med katastrof”.

Men det finns ingen naturlag som säger att ett ekonomiskt system ska se ut som det rådande, menade Alf Hornborg. Det är bara så svårt att skapa sig en bild av alternativet när man är präglad av ett etablerat synsätt.

– I själva verket har allmänsyftespengar bara funnits i några hundra år. Och ännu på 1950-talet fanns det folkslag i Västafrika som kunde hantera tre sorters marknader och som inte ville byta värden marknaderna emellan.

Kan något liknande göras i vår ekonomi? Kan komplementärvalutor vara ett alternativ?

– Inte de lokala valutor som du kan använda hos din handlare för att köpa saker från Kina. Sådana valutor gör inget för att motverka globaliseringen.

– Min idé är att nationella myndigheter skulle utfärda komplementära valutor och fördela dem som ett slags basinkomst, att använda för varor och tjänster som producerats inom ett visst avstånd från platsen för köpet. Om vi verkligen vill ha nerväxt måste vi omdesigna pengarna. Men låter det sig göras?

Lily Ginsburg, ung miljöjurist från USA, spann på en liknande tråd som Alf Hornborg när hon i ett mindre seminarium talade om pengar som ”designade” – som ett sätt att styra, som ett medel för de styrande. Hon lutade sig starkt mot en mentor och lärare vid Harvard Law School, Christine Desan, som forskat och skrivit mycket om pengar och penningsystem.

– Ju mer kunskapen sprider sig om att pengars design har vissa konsekvenser, desto mer kommer människor att inse att fattigdom inte är deras eget fel. Och desto mer kommer de att gå samman för att motarbeta den penning-
design som ligger bakom deras belägenhet.

Lily Ginsburg poängterade att det är staten som ger en valuta dess legitimitet, även om det är bankerna som via sin långivning skapar nästan alla pengar. Men om inte staten accepterade dessa pengar som giltiga för skatteinbetalningar vore de inget värda. Därför är staten den egentliga ”stakeholdern” – huvudintressenten – i penningsystemet.

I ljuset av denna ”stakeholder”-analys bör systemet designas om, menade Lily Ginsburg. Bort från banksektorns kontroll, där kortsiktig vinst är främsta prioritet, till ett system där långsiktig betydelse för samhället betonas.

– Detta är degrowth-rörelsens utmaning. Att med stöd av juridiska, politiska och sociala strukturer designa ett penningsystem som sätter de idag missgynnade i främsta rummet – och inte, som dagens system, tär på jordens resureser och gynnar de redan superförmögna, menade Lily Ginsburg.

Men kanske finns redan en valuta för Degrowth-rörelsen?

I alla fall om man är beredd att omfamna en kryptovaluta, byggd på blockkedjeteknik. Jan Blažek från Masaryk University i Brno, Tjeckien, redogjorde för Faircoin, som utger sig för att vara ”stabil, global och okorrumperbar”. Den används framför allt inom Fair Coop – ett kooperativ med rötter inom katalanska alternativrörelsen Cooperativa Integral. Fair Coop säger sig vilja skapa en alternativ global ekonomi, präglad av etik, solidaritet och etiska förhållningssätt både mellan människor och nationer.

Med fast växelkurs, och under kontroll av en demokratisk process, ska Faircoin vara tryggare och säkrare än den stora kryptovalutan Bitcoin, som den uppger sig avvika från även på flera andra punkter – lägre energiförbrukning, snabbare betalningar, inga nyemissioner, ingen spekulation.

Eller ligger lösningen på valutaproblematiken och ruvar på helt annat håll – kanske i den svenska Riksbankens tankevalv?

Jo, så kan det vara, menade Ole Bjerg, ass professor vid Copenhagen Business School. Hans forskning och funderingar kretsar mycket kring frågan ”Vad är pengar?”.

– Den svenska centralbanken har intressanta planer; att utfärda en elektronisk valuta som komplement till sedlar och mynt; en e-krona.

Motivet  är att – i en tid med minskad kontanthantering – ge medborgarna ett alternativ, för att de inte ska vara helt hänvisade till pengar skapade av affärsbankerna.

– Men Riksbanken har inte insett vilken potential som finns i detta. Det kan bli lika revolutionerande som när de första sedlarna gavs ut, menade Ole Bjerg.

– Idag får bara affärsbankerna ha konto i Riksbanken, inte vi privatpersoner. Vi är alltså hänvisade till att göra våra elektroniska betalningar via affärsbankerna. Med e-krona skulle detta ändras, då kan Riksbanken öppna sitt system så att även privatpersoner kan ha konto där.

Den andra delen i e-kronerevolutionen skulle vara att pengar kan skapas utan att det samtidigt uppstår en motsvarande skuld. Ole Bjerg kallade detta ”generösa pengar”, till skillnad från de ”girighetspengar” som bankerna trollar fram.

– Staten skulle helt enkelt kunna säga till medborgarna: ”Varsågod, här är pengar, gör vad ni vill!”. Eller säga till sig själv: ”Här har jag pengar; jag bygger en bro!”

I en tänkt förlängning öppnar sig ännu större perspektiv.

– Om skulder i större skala kunde flyttas över till centralbanken, till exempel jordbrukssektorns – då skulle banken alltså äga alla bönders skulder, och kunna säga till dem: ”låt oss göra en överenskommelse. Om ni går över till ekologisk odling får ni en bra deal”. Idag är det svårt för bönder att ställa om, eftersom de är så skuldsatta.

– Min uppmaning till alla er i Sverige är att hjälpa Riksbanken med politisk mobilisering. Ni hjälper inte bara er själva utan hela världen, om Riksbanken blir föregångare med e-valuta.

Som en klangbotten till diskussionerna vid nerväxtkonferensen fanns hela tiden tankarna om en framtid med klimatförändringar och högerpopulistiska rörelser på frammarsch. Behovet av att ändra riktning är akut på så många plan.

Andreas Malm, som redan 2007 kom ut med boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”, undervisar nu i humanekologi vid Lunds Universitet.

Om det var på gränsen till för sent för elva år sedan – vad är det isåfall nu?

– Det är nödläge i klimatfrågan. Ta vilken fråga som helst: plasten i oceanerna, den sjätte massutrotningen, ockupationen av Palestina – klimatfrågan överskuggar dem alla.

– Det krävs global lagstiftning, halvering av utsläppen varje decennium. För Sveriges del menar jag att vi omedelbart bör bygga ut järnvägskapaciteten och stoppa allt inrikesflyg.

– Jag är visserligen själv gammal anarkist, men här måste staten ta ledningen, och använda sin makt mot fossilkapitalet. Det spelar ingen roll hur stark vår rörelse är, om fienden kontrollerar staten.

Max Koch, sociologiprofessor i Lund, höll med Andreas Malm om att staten måste spela en roll i en omställning. Tiden är för knapp för att man ska hinna mobilisera en förändring helt från gräsrotsnivå.

– Jag tror inte att staten kommer att vittra bort innan en katastrofal klimatändring står för dörren. Därför måste den vara en huvudaktör, sa Max Koch.

Samtidigt finns det andra faror och hot som måste bemötas, betonade han. Inte minst de växande auktoritära krafter som kan leda till ett slags ”Europa först”-politik, en populism som kan sluta med massdeportationer.

– Idag har vi inte det svar som behövs för att utmana dem. Det behöver skapas ytor och utrymme där alternativt tänkande och liv kan utforskas, där tillväxttänkandet inte tillåts kolonisera våra sinnen.

– Jag är rädd – men rädsla kan vara produktiv. Vi måste helt enkelt rädda världen för dem som kommer efter oss.

Text och foto  Hans Månsson


Fångar i ett ekonomiskt system

Omvärldsanalys av Birger Schlaug i G&G nr 2/17

Partiledardebatt efter partiledardebatt. Det låter likadant. Oavsett ämne. Vi måste arbeta mer, för att konsumera mer så vi kan producera mer. Allt för att hålla igång ett ekonomiskt system som vi gjort oss beroende av.

Det är bisarrt. Budskapet kan sammanfattas i följande ideologiska statement: ”Arbete är frihet, konsumtion är kultur, produktion är alltings mått.”

Man tjattrar i bladverket medan trädets stam håller på att ruttna. För det gör den faktiskt. Stammen. Den håller på att ruttna. Men det är förstås besvärligt att samtala om.

Trots att ett sådant samtal skulle kunna leda till att vi faktiskt kan få bättre liv. Och de planetära processerna – som t ex klimatet – skulle kunna skyddas.

Läget är bekymmersamt. Det grundläggande skälet för detta är att vi fastnat i ett ekonomistiskt systemtänkande.

Många forskare vill kalla vårt tidevarv för antropocen – det vill säga människans tidsålder. Vi människor påverkar planeten mer än naturen själv gör. Men begreppet är missvisande. Det ger intryck av att vi har kontroll, att vi styr som vi vill. Men så enkelt är det inte.

Vi har gjort oss till fångar i ett ekonomiskt system, ett alltmer kraftfullt självgående system som vi har så svårt att hantera. Vi har reducerat oss själva till kuggar i det där systemet. Det är därför det sägs att vi måste arbeta mer, konsumera mer och producera mer. För systemet kräver just det.

Vi har gjort oss beroende av ekonomisk tillväxt oavsett om denna leder till bättre eller sämre liv, oavsett om den leder till mer eller mindre skydd av planeten.


För att hålla
igång systemet krävs i realiteten ständigt ökande konsumtion. Hållbara varor är ett hot mot tillväxten. Långvarigt mode är ett hot. Det är flödet, omsättningen, som håller igång systemet. Inte värdet i sig.

Ett väl fungerade hus, som dess invånare trivs i, genererar inte ekonomisk tillväxt i sig. Det är först när vi känner oss otillfredsställda med det hus vi har, och till exempel byter ut det väl fungerade köket mot ett mer moderiktigt, som huset genererar ekonomisk tillväxt mätt i BNP. Och det är den tillväxten vi gjort oss beroende av. I systemet ligger räntan inbakad som en av motorerna.

Men är det då inte ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi vill ha? Bostäder, skolor, sjukvård, mat på borden… Nej, det är det inte. Det är människors strävan efter bättre liv som gett oss allt det goda.


I tidigare
skeden i vår samhällsevolution har strävan efter bättre liv också gett ekonomisk tillväxt. Precis som det är än idag i många länder där materiell fattigdom tar strypgrepp på människor. Men i varje tidevarv måste varje samhälle ställa sig frågan: Vad är bättre liv?

Men det gör man inte. Istället ställer man frågan: Hur får vi ekonomisk tillväxt? Trots att det bisarra svaret blir att vi skall arbeta mer trots att vi robotiserar alltmer, att vi skall konsumera mer trots att vi redan håller på att konsumera sönder planeten. Det ÄR bisarrt!


Och förresten
skulle socialisten Marx, liberalen Mill och konservatismens gamla tänkare skaka på huvudet över hur vi gjort oss till systemets fångar. De var osams om mycket, men överens om följande: den dag vi nått ett materiellt gott samhälle – fördelningen kan sannerligen vara bättre – är det annat som skall växa. Den fria tiden, den deltagande kulturen, den sociala närvaron.

Sånt som inte är så bra på att generera ekonomisk tillväxt. Sånt som bara ger bättre liv.

Birger Schlaug
Författare, skribent och debattör

Karin Backström red@grusoguld.se

BNP kompletteras


Allt fler ifrågasätter BNPs starka ställning som måttstock för ett lands utveckling. Så även regeringen som i vårbudgeten presenterar kompletterande ekonomiska, sociala och ekologiska mått. Exakt hur de ska se ut är, i skrivande stund, oklart. Men i det underlag som SCB tagit fram föreslås 30 mätbara indikatorer som bland annat omfattar mellanmänsklig tillit, självskattad hälsa, närhet till skyddad natur,  luftkvalitet, växthusgasutsläpp och hushållens skuldsättning.
Hur tungt de nya måtten ska väga i förhållande till BNP är oklart.
Tidigare har bl a OECD, EU, Frankrike och Storbritannien utrett
alternativa välfärdsmått.
Källa: SvD

Ny taktik för att införa skuldfria pengar


Den brittiska tankesmedjan Positive Money har ändrat sin taktik. Från att ha föreslagit att bestämmelserna för hela bankväsendet görs om, föreslår de nu istället att den brittiska regeringen ska ta ett första steg genom att själv börja använda skuldfria pengar som den får direkt av brittiska riksbanken.

Så som de brittiska och amerikanska krispaketen hittills har konstruerats, har de i stort sett gått ut på att låta centralbankerna köpa värdepapper, vilket har gett ett tillflöde av nya pengar till andrahandsmarknaderna för värdepapper, det vill säga börserna.

I en uppmärksammad artikel i Wall Street Journal har en tidigare chef på den amerikanska motsvarigheten till Riksbanken, Federal Reserve, nu i veckan bett om ursäkt för just den sortens program. Andrew Huszar var chef över ett program som skapade 1 250 miljarder nyutgivna dollar genom att låta Federal Reserve köpa bostadsobligationer. Metoden kallas Quantitative Easing, eller kvantitativa lättnader.

– Det har i själva verket inte alls hjälpt vanliga amerikaner utan det mesta av pengarna stannade i fickorna på Wall Street, säger den tidigare chefen Andrew Huszar i Wall Street Journal.

Den brittiska tankesmedjan vill nu bryta det här mönstret genom att regeringen istället använder pengarna direkt i den reala ekonomin.

Med den hittillsvarande metoden med kvantitativa lättnader har Bank of England köpt värdepapper på börsen i förhoppningen att en del av pengarna ska sippra ner till vanliga människor, så att de lättare kan ta banklån. Men det är enligt Positive Money ett sätt att försöka bota krisen med mer av samma sak som skapade krisen, hög belåning hos allmänheten.

Genom att istället använda den nu föreslagna metoden, Sovereign Money Creation, skulle den brittiska riksbanken skapa pengarna, lämna över dem till regeringen som sedan kunde använda dem till att betala för ökade statliga utgifter, eller till att sänka skatterna alternativt dela ut pengar i form av bidrag till befolkningen.

Poängen enligt Positive Money är att man då når målet att öka efterfrågan i samhället och därmed skapa en tillväxt i BNP utan att vare sig människor eller staten behöver öka sina skulder.

Idag kommer de allra flesta pengar till genom att affärsbankerna skapar dem när någon vill låna pengar. I Sverige har Riksbankens nya finansmarknadsrapport ett avsnitt om hur pengar skapas, så ingen behöver längre tveka om att det är så det går till. Där står på sidan 74 att: ”I Sverige ökar penningmängden främst på grund av affärsbankernas utlåning.” Detta följs av en beskrivning av hur det går till. Vad det har för effekter för samhällsekonomin går Riksbanken däremot inte in på.

Positive Moneys nya förslag är mycket detaljerat och innehåller referenser till både nutida och äldre ekonomer som stödjer tanken samt tidigare försök av den här sorten. Det bemöter också en del vanliga invändningar, som att metoden skulle riskera att leda till inflation eller till och med hyperinflation. Den risken vill man undanröja genom att låta besluten om hur mycket pengar som ska skapas ligga hos centralbanken, och inte hos den institution som vinner på att skapa så mycket pengar som möjligt – i det här fallet regeringen. Centralbanken får på det här sättet ett nytt verktyg för att kunna uppfylla sitt inflationsmål.

Den stora fördelen med den här metoden är enligt Positive Money att den brittiska regeringen inte skulle behöva inskränka affärsbankernas privilegium att skapa pengar, och därmed förhoppningsvis kunna genomföra reformen utan att behöva ta en politisk strid mot den starka banklobbyn.

Slut på ursäkter för politikerna – hållbarhet kräver ny lagstiftning!


Nu kommer en bestämd uppmaning till regeringen från forskarhåll. Det duger inte att försöka lämpa över ansvaret för miljön på oss konsumenter – för att vi ska få en minskning av konsumtion och resursförbrukning, så måste lagstiftarna våga gå före.

Ny forskning från Nordiska ministerrådet och Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet visar att nu måste regeringen och övriga politiker börja axla sitt ansvar. Miljöfrågan kan inte lösas genom att konsumenterna väljer att köpa miljömärkt. Forskarna menar inte att vi ska sluta välja miljömärkt, men det kommer inte att räcka med att göra det. Även miljömärkta produkter påverkar miljön negativt, och konsumtionen ökar resursanvändningen snabbare än vad effektiviseringar inom produktion och design sänker den. Vi kan alltså inte förlita oss på att tekniska lösningar ska lösa miljöproblemen.

Forskarna menar att det nu står klart att miljömärkt produktion måste kombineras med strategier från politiskt håll som ser till att konsumtionen minskar. Det kan göras genom sådant som gemensam användning av produkter, genom att ersätta produkter med tjänster och återanvändning i olika former, genom att reparera varor som man gjorde förr, eller genom ”upcycling” där man återanvänder en produkt som kasserats i en helt ny funktion.

Den här typen av förändringar av hela konsumtionsmönstret är inget som den enskilde kan åstadkomma i sin roll som konsument. Konsumenten kan ju bara styra sin efterfrågan till något av de alternativ som redan finns på marknaden. På forskarspråk kallas detta att företag och beslutsfattare är valarkitekter genom att de stakar ut gränserna för konsumenternas valmöjligheter.

Istället för större ansträngningar från konsumenternas sida, så är det regeringarna som måste driva fram förändringar av kultur-, konsumtions- och produktionsmönster. Det kan bara göras av regeringarna, eftersom det som krävs är ny lagstiftning, ny infrastruktur, nya prismekanismer och förändringar i ekonomiska institutioner samt i vårt utbildningssystem.

Rapporten visar att både konsumenter och företag idag vill att politikerna ska ta sitt ansvar och driva dessa förändringar.

Och man fortsätter med att ta död på fler myter:

– Nej, det kommer inte att leda till stora livsstilsförändringar om man bara får folk att börja med att byta glödlampor eller ta med egen kasse till affären. En förändring sprider sig bara till ett närliggande område – att sopsortera på jobbet, kan exempelvis leda till att man sopsorterar hemma, men inte till att man slutar använda bil privat.

– Nej, mer information räcker inte för att få folk att ändra beteende.

– Nej, hållbart liv betyder inte ”att leva i grottor”. Det börjar komma exempel på genuint hållbara livsstilar med hög livskvalitet om än inte med dagens materiella överflöd, enligt forskarna.

– Nej, i Norden blir vi inte lyckligare genom tillväxt, i meningen ökad BNP. Andra mått på ökat välbefinnande måste börja användas.

– Nej, privat ägande av alla sorters produkter är inte önskvärt, istället behöver gemensamt ägande stödjas och underlättas.

Forskarna visar också att människor som idag försöker leva hållbart tycker att det är svårt och att det känns som om man lever i strid med allmänna normer och sociala konventioner. Även för detta problem är forskarnas lösning att regeringarna i Norden måste ta beslut som gör hållbara livsstilar både möjliga och socialt normala.

Källa: Förbättra nordiskt beslutsfattande genom att skingra myter om hållbar konsumtion, Nordiska ministerrådet, 2013.