Sök
  • Varje kväll under en sommarvecka har aktionen Fossil Free New England Aquarium har pågått i Bostons hamn. Man försöker påverka akvariet, som redan har ett omfattande klimatarbete, att göra sig av med sina investeringar i fossil energi. Foto: Mattias Lundblad

Divestera nu!


 

USA ska lämna Parisavtalet, men på gräsrotsnivå fortgår kampen för att flytta pengar från kol, olja och gas. De senaste åren har divestering blivit ett viktigt sätt att driva klimatkamp i landet.

Den 31 maj förvandlades ett litet sterilt mötesrum i kommunalhuset i Brooklyn där ett i normala fall sömnigt möte med New Yorks bankkommission gick av stapeln till en bubblande aktion. Ett femtiotal demonstranter med skyltar, plakat och flaggor fyllde den trånga lokalen.

Det offentliga mötet som hölls var ingenting som demonstranterna kunde påverka, de beslut som offentliggjordes var tagna sedan tidigare, ingen aktiv beslutsprocess pågick, det fanns inte ens ett tillfälle eller utrymme för att demonstranterna – en blandning av engagerade pensionärer, hippies, unga aktivister och urinvånare – skulle kunna säga någonting.

En tjänsteman stannade dock kvar för att lyssna på demonstranterna. Mötet ägde rum för att bankkommissionen skulle offentliggöra vilka banker staden New York ska använda under kommande två år. Demonstranterna var där för att trycka på att staden bör avsluta sitt samarbete med Wells Fargo, en bank som varit med och finansierat Dakota Access Pipeline, den pipeline som tusentals människor försökte hindra från att byggas i närheten av Standing rock-stammens land i delstaten North Dakota.

– Det här påverkar ingenting av den formella beslutsprocessen och hör till ovanligheterna. Men det är ändå bra att de gör det. De gör sina röster hörda och det är alltid bra i en demokrati, sa tjänstemannen sakligt efter mötets slut.

 

På ett sätt var aktionen talande för divesteringsrörelsen i USA. Mest handlar den om att väcka uppmärksamhet.

– Divestering är ett väldigt koncist sätt att fokusera på ett väldigt komplext problem. Fokus är på var vi är och vad vi kan göra, säger Hoda Baraka på den världsomspännande organisationen 350 som aktivt bedriver divesteringskampanjarbete.

Så vad är då egentligen divestering?

Det är ett finansiellt verktyg för att uppnå förändring. Det går ut på att institutioner, regeringar, skolor, banker, fonder, privatpersoner och så vidare drar sina pengar ur bolag, det vill säga divesterar, som en markering mot något oetiskt som de tycker att bolaget ägnar sig åt.

Det är inte ett nytt verktyg för förändring. Taktiken föddes under kampen mot apartheid i Sydafrika. 1977 blev Hampshire College den första skolan i USA att divestera från företag med Sydafrika-koppling efter att protesterande studenter hejat på det ekonomiska tillbakadragandet. 1988 hade 155 andra skolor runt om i USA gjort detsamma. Vid 90-talets början hade taktiken spridit sig utanför universitetsvärlden och 90 städer, 22 län och 26 delstater hade dragit sina pengar ur företag som opererade i landet. Mellan 1985 och 1990 divesterade cirka 200 företag ur sydafrikanska engagemang, vilket gjorde att landet tappade investeringar till ett värde av en miljard dollar. Huruvida divesteringen ledde till att företag som handlade med Sydafrika fick se sina aktier falla i värde eller inte har diskuterats, men klart är ändå att kampanjen på grund av det politiska, ekonomiska och massmediala tumult det skapade och det solklara moraliska budskap det sände bidrog till apartheids fall.

 

Idag handlar divestering främst om miljön – att flytta kapital som ett sätt att rädda vår planet.

2011 släppte organisationen Carbon Tracker Initiative en numera i miljökretsar smått legendarisk rapport vid namn Unburnable Carbon som senare skulle komma att prisas och som myntade begreppet carbon bubble, koldioxidbubbla. I rapporten argumenterar man att den fossilbränsleberoende ekonomin är ohållbar även rent ekonomiskt och de som inte flyttar sina pengar från fossila bränslen kommer att drabbas när bubblan spricker. Rapporten redovisade också hur mycket olja, gas och kol världens ledande företag sitter på. Rapporten slog fast att 80 procent av dessa reserver måste hållas kvar i marken annars kommer jordens temperatur att stiga över den gräns på två grader celsius som forskarna enats om för att livet som vi känner det inte ska bli ett minne blott.

Ungefär ett år senare satte sig journalisten, författaren och miljöaktivisten Bill McKibben ned och skrev en artikel för Rolling Stone som kom att bli en av tidskriftens mest lästa artiklar någonsin. Dess rubrik var Global Warming’s Terrifying New Math och en viktig del i artikeln var baserad på rapporten som Carbon tracker släppt året innan.

– Mckibbens artikel var mer tillgänglig för de stora massorna än rapporten. Den blev den riktiga början på divesteringsrörelsen, säger Hoda Baraka.

 

För henne började det på ett ganska tråkigt sätt, säger Alyssa Lee. Hon råkade helt enkelt läsa något om sopor. Och blev nyfiken. Fortsatte att läsa. Skräp och avfall. All plast och föroreningar. Hur de skeppas iväg någon annanstans, till fattigare platser där de bränns.

– Ämnet talade till mig, säger hon.

Alyssa Lee är dotter till två invandrare från Korea. Hon växte upp i Kalifornien. I hennes familj var det viktigt att ta hand varandra. Att hon skulle ta ansvar för andra var något hennes föräldrar krävde av henne från barnsben. Det var genom soporna som hennes intresse för naturen tillkom. Under sina tonår intresserade hon sig allt mer och började läsa om klimatförändringarna. Och ju mer hon lärde sig desto sorgsnare och argare blev hon. Hon insåg att hon måste göra något.

Hon studerade på University of California i Los Angeles, UCLA. Miljövänlig, lättillgänglig och inte allt för dyr mat var det ont om för studenterna på campus. Hon och några vänner beslutade att starta ett studentdrivet kooperativ som skulle leverera lokalt odlade, ekologiska grönsaker och matprodukter till sina medlemmar.

– Vi ordnade odlare och bönder, arrangerade transport, skaffade medlemmar. Vi satte upp hela organisationen, gjorde en affärsplan, räknade ut att det skulle fungera. Men vi fick ändå ingen lokal på campus. Jag förstod att det inte spelade någon roll hur många sätt vi än visade att det kunde fungera på, initiativet skulle inte tjäna nog med pengar. Jag insåg: allt handlar om pengar.

Så fick hon höra talas om divestering. Och det klickade för henne.

– Många studenter bryr sig på allvar om klimatet. Men det enda sätt att förändra på ett collegecampus är genom att kompostera, välja bra mat, källsortera. Det kändes inte stort nog, säger Alyssa Lee.

Polarisarna smälter, havsnivåerna höjs, orkaner, översvämningar, torka – och svaret som erbjuds är att slänga mjölkkartongen i en annan korg än konservburken. Det blir bara nedslående. Divestering däremot erbjuder en kamp som handlar om pengar, enorma summor, om finanssektorn, och kanske viktigast om de stora företag vars verksamhet är roten till problemet.

Alyssa Lee startade en divesteringskampanj på UCLA.

Delar av de stora summor som universitet och andra lärosäten får som donationer placerar de i investeringsfonder, endowment funds. Den prestigefulla skolan Harvard har världens största, värd häpnadsväckande 37,6 miljarder dollar (cirka 320 miljarder kronor). I USA finns över 80 skolor som alla har fonder med över en miljard dollar i.

 

På trappan utanför Municipal building i Brooklyn höjer demonstranterna sina skyltar. De skanderar ”Divest! Divest! Get your money out this mess!” Nathan Phillips höjer sin stämma och ber en bön. Lee Ziesche kliver upp framför sina kamrater och håller ett litet tal om vikten av att fortsätta trycka på de styrande.

– Varenda divesterad dollar är en dollar som inte kan läggas på gummikulor och tårgas, säger hon, och refererar till de protester och det polisvåld som rasat i North Dakota.

Aktionen är liten och leder inte till något mer än lite uppmärksamhet. Den vanligaste kritiken mot divestering handlar också just om detta: rörelsen är för liten för att spela roll. De summor som divesteras på grund av de samlade protesterna är droppar i havet och gör ingen skillnad, säger kritikerna. Dessutom lämnar de pengar som dras bort bara tårtbitar av företag tillgängliga för uppköp av andra skrupelfria företag, investerare och fondförvaltare utan moraliska förhinder. Och så rullar allt på som vanligt.

– Det är inte planen eller syftet. Målet är att sätta företagen i politisk konkurs, moralisk konkurs. Och där har vi börjat nå vårt mål, säger Hoda Baraka.

 

Men låt oss hoppa lite tillbaka i tiden.

Alyssa Lee kämpade med sin kampanj på UCLA. Hon skickade hundratals mejl per dag och ordnade möte efter möte, delade ut flygblad, arrangerade filmvisningar, pratade med folk.

– Jag försökte hela tiden knyta kontakter.

Kampanjen började lyfta. Det här var 2012 på väg mot 2013 och detsamma hände på hundratals campus runt om i hela USA. Det var först en dag när redan nämnde Bill McKibben kom till UCLA och pratade som Alyssa Lee förstod vilken stor rörelse hon var del i.

Studenter runt om hela USA hade börjat mobilisera sig. Alyssa Lee slet som ett djur med kampanjen, lade all sin fritid och en hel del av den tid som borde gått till studier på den.

– Tyngden som jag känner av att vi i flera årtionden har negligerat vad vi vet håller på att hända sporrar mig. USA har inte infört en enda betydelsefull lag för att motverka klimatförändringar någonsin. Vi kan inte stoppa eller backa utvecklingen nu. Det enda vi kan göra är att försöka göra det mindre dåligt än vad det skulle kunna bli. Miljoner människor kommer att dö, värmeböljor, stigande havsnivåer. En djup sorg och en känsla av ansvar driver mig. Det gör mig arg, ibland väldigt arg. Ibland kan jag inte ens komma ur sängen, men mestadels ger det mig drivkraft, säger hon.

 

Kvarnarna mal ganska långsamt. Att få en skola att ändra sin investeringspolicy är ett långsiktigt projekt. En lång beslutskedja ska påverkas. 2014 och 2015 började de många divesteringskampanjerna få effekt. En milstolpe var när Stanford, som en av första stora skolorna, divesterade 18,7 miljarder dollar från kolindustrin. Sedan rullade det på. Och spred sig utanför skolvärlden. Banker, företag, hela städer följde. Uppsala och Melbourne, London School of Economics, det enorma säkerhetsbolaget Allianz och Rockefeller Brothers Fund, arvtagare till Rockefellers oljeförmögenhet, divesterade alla under 2015. Enligt organisationen Go fossil free har idag 746 institutioner och över 58,000 individer divesterat till ett uppskattat värde av 4,85 biljoner dollar, eller häpnadsväckande 40,8 biljoner kronor – tio gånger så mycket som Sveriges BNP.

En stor framgång, som också har ironiska drag, för rörelsen är att den enorma norska oljefonden har divesterat. Dock bara från kol. Konservativa publikationer som Wall Street Journal och Forbes och Världsbanken har talat om den ekonomiska vikten av att divestera.

Men vad händer nu? Vart är rörelsen på väg? Kommer den att kunna hålla liv i det momentum den byggt upp?

– Det var en ny idé, rörelsen växte snabbt, vi fick massor med uppmärksamhet från media. Nu har vi funnits i sex år, det har avtagit något. Kampanjerna är trötta, säger Alysa Lee.

UCLA divesterade från olja och kol strax efter att Alyssa Lee tog sin examen. Hon är inte längre student men har inte övergivit divesteringen. Hon arbetar nu för organisationen Better future som ger stöd åt studenter som driver divesteringskampanjer, hjälper dem med organisering, rekrytering och så vidare. Alyssa Lee tror att divesteringens bästa tid är över. Det svåraste under hennes kampanjarbete var inte att övertyga universitetsledningar, att hålla möten med politiker, att motivera till flytt av pengar. Det svåraste var engagera och rekrytera studenter och att sen hålla dem aktiva.

– Med en stor bas kan man enkelt uppnå förändring. Men att bygga en bas, det är svårt. Studenters uppmärksamhet är splittrad och det finns en miljon olika saker som pockar på den. Att vinna deras intresse och hålla dem engagerade, det är det svåra.

Ett nätt stråk av trötthet letar sig in i hennes röst när hon pratar om framtiden. Men, tillägger hon, divestering är fortfarande det bästa alternativet för kamp som finns.

Text: Martin Brusewitz

Gör din röst hörd!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*