Sök
  • Det räcker inte med ny teknik och förnybar energi. För att klara dagens utmaningar måste vi leva materiellt enklare. Det menar Simplicity Institute som skapat Warruk´an, en experimentplats för ett gott liv inom ramen för vad ett enda jordklot klarar av. Foto: Courtney Adamson
  • Foto: Courtney Adamson
  • Foto: Courtney Adamson
foto: Courtney Adamson

Ett liv i all enkelhet



Hur kan vi leva gott utan att förstöra de ekosystem som är grunden för vår överlevnad? Simplicity Institute i Australien kombinerar forskning och praktik till en berättelse om en anspråkslösare livsstil, där konsumtionsidealet har ersatts av egen tid, samhällsengagemang och lyckan i att bygga sitt eget lilla hus.


Wurruk’an vill
vidga människors fantasi. Den som kommer hit ska känna ”ah det finns andra sätt att leva på”, säger Samuel Alexander på det australiensiska institutet för frivillig enkelhet, Simplicity Institute som står bakom demonstrationsprojektet Wurruk’an 14 mil öster om Melbourne.

Wurruk´an betyder ”att så en ny världsberättelse” på den lokala urbefolkningens språk. Och det är just det människorna kring platsen hoppas bidra till genom att experimentera med en enklare livsstil.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka lever ett tiotal personer här som odlar egen ekologisk mat, hanterar sin latrin som en värdefull resurs, får el från solen, samverkar med sina grannar, har gemensamma utrymmen, bor smått och bygger med återvunna material.

En annan viktig sak har varit att testa sig fram till styrelseformer som fungerar för gruppen. Att bygga infrastruktur tillsammans var inte alls lika svårt som att lösa de sociala problem som uppstod under projektets första tid. En av deltagarna hade lite erfarenhet från arbete med modeller för att nå konsensus, men understryker att det viktigaste är att alla har inställningen att problem ska lösas.


På platsen, som ligger i ett ganska tättbefolkat område, hålls även både teoretiska och praktiska kurser.

– Vi har bland annat haft en femdagars kurs i hur man bygger ett ”tiny house” på hjul, berättar Liam Culbertson som tillsammans med Rachel Newby byggt ett grönt minihus för cirka 2 600 kronor.

Materialet hittade de framför allt på återvinningsstationer och på tippen.

– Det är bara att sätta på sig ett blåställ så frågar ingen om du har lov att ta bortkastat virke, säger Liam och ler stort.

Han skulle aldrig haft råd att köpa mark att ställa sitt lilla hus på. Men Wurruk´ans landområde lånas ut av en person som tog kontakt med Simplicity Institute efter att ha läst boken Entropia: Life Beyond Industrial Civilisation av Samuel Alexander.

Institutet får tillgång till marken gratis mot att de utvecklar området och bygger upp en gemenskap kring det.

– Tillgången till mark är ett stort hinder för personer som vill leva ett enklare liv. Det är en utmaning att föra samman ägare av outnyttjad jord och människor som vill ta hand om den. Men jag tror att vi kommer se mer av det framöver, menar Jordan Osmond, som gjort den folkfinansierade filmen A Simpler Way: Crisis as Opportunity om Wurruk´an med premiär nu i juni.


Grus & Guld har
många gånger tidigare skrivit om människor som lever hållbart och enkelt – som samarbetar, odlar, återvinner och bor på liten yta. Det speciella med Wurruk’an är att det praktiska experimenterandet är nära kopplat till forskning och akademiskt arbete via Simplicity Institute, som ska utgöra en brygga mellan vetenskapens slutsatser och en lokalt organiserad folkrörelse. Artiklarna som publiceras utforskar bland annat komplexiteten i enkelt leverne och de strukturer som behövs för att ställa om från konsumtionssamhällen till rättvisa och hållbara samhällen.

Samuel Alexander, som startade institutet tillsammans med kollegan Simon Ussher efter ett forskningsprojekt kring frivillig enkelhet, ser tre huvuduppgifter:

1) att föra fram vetenskaplig kritik av det rådande systemet för att till fullo skapa förståelse för omfattningen av de problem vi står inför.

2) att arbeta fram en matris av alternativ.

3) att förhålla sig till vilken omställningsstrategi som är effektivast.


När jag träffar
Samuel Alexander på Melbournes universitet, där han undervisar på miljöprogrammet och forskar på Melbourne Sustainable Society Institute (MSSI), går vikten av kommunikation som en röd tråd genom vårt samtal. Samuel poängterar flera gånger betydelsen av den positiva berättelsen om ett enklare liv, och att miljörörelsen i stort har misslyckats med strategin att skrämma människor till att bli miljömedvetna. Därför är arbetet med Wurruk´an – och dokumentationen av projektet – betydelsefull i institutets strategi.

Men samtidigt, säger Samuel Alexander, är det viktigt att sprida kunskap om omfattningen av de utmaningar vi står inför.

– Förstår du inte hur stora problem vi har tenderar du att söka otillräckliga lösningar. Först måste vi förstå allvaret i världens tillstånd, sedan skapa bilder av alternativa samhällen och därefter diskutera vägen dit. Misslyckas vi med att analysera dagens problem kommer visionen och strategin för omställning också bli fel, säger han.

– Idag sätter många sitt hopp till att tekniken ska kunna dematerialisera den västerländska konsumtionskulturen. Vi ska tillverka snabbare datorer med mer lagringsutrymme, bilar med mindre metall etc. Och i teorin ser det ut att fungera, tekniken gör oss mer effektiva. Men det finns inbyggt i tillväxtekonomin att effektiviseringar leder till mer produktion och konsumtion. Det farliga med de här argumenten är att de är övertygande, men att den empiriska verkligheten ser annorlunda ut.


Jag frågar
om många miljörörelsers strategi att ersätta de fossila energiresurserna med förnyelsebara utan att diskutera större förändringar av vår livsstil. Men han skakar bara på huvudet.

– För närvarande tror jag många tänker att om vi bara förbättrar kapitalismen lite och får in förnyelsebar energi i systemet så löser vi klimatproblemet. Men även om du avverkar en motorsåg driven av solenergi så avskogas planeten, exemplifierar han.

Sättet vi lever på i den rika delen av världen kan helt enkelt inte fortsätta att vara den globala framgångssagan med mindre än att haven töms, jordar förstörs, skogar huggs ned, naturresurser tar slut, säger Samuel Alexander.

– Det krävs inget mindre än ett teknologiskt mirakel om jordens sju, nio eller kanske snart elva miljarder människor ska leva som många i de rika länderna gör idag.

Han kritiserar FNs nya hållbarhetsmål nummer åtta, som säger att tillväxten ska upprätthållas som ett sätt att minska fattigdomen.

– Ekonomisk tillväxt ses fortfarande som en förutsättning för framgång. Folk verkar livrädda för att ifrågasätta den västerländska livsstilen, trots att alla vet att vi är mitt i en miljökris, säger han.

– Hade hälften av alla vilda djur utrotats över en natt i stället för under de senaste 40 åren skulle vi ha uppfattat det som en katastrof, men nu försvinner den biologiska mångfalden dag för dag.


Tiden är knapp
. Samuel sätter väldigt lite hopp till miljöpartier och menar att stödet för ett materiellt enklare liv måste byggas underifrån genom positiva exempel. Först då kan en social rörelse skapas till stöd för de politiska förändringar som krävs.

– Om fler personer insåg vad den västerländska livsstilen kommer att leda till skulle enkelhetens attraktionskraft vara mycket större. Vad som helst är bättre än att leva i ett ekosystem under kollaps. Men än mer intressant är att försöka visa att en enkel livsstil till och med kan vara mer attraktiv. Vi vet att fler prylar inte gör oss lyckligare, eller för att använda ekonomspråk: marginalnyttan av en högre inkomst är försvinnande liten när våra grundläggande behov är tillfredställda.

– Jag är övertygad om att det finns livsstilar med lägre energianvändning som ger högre livskvalitet än vad den konsumtionsdrivna livsstilen erbjuder många idag. Det kan vara enormt givande att bygga ett alternativt samhälle, men att få enkelhet påtvingad av ekologisk och ekonomisk kollaps är inte lika trevligt.


Jag undrar
om vi inte måste ta till radikalare metoder för att åstadkomma en förändring snabbt. Men det är uppenbart att Samuel Alexander tänkt mycket på hur den frustration som finns hos många människor, och som kan leda till farliga våldsyttringar, ska hanteras.

– Alla metoder vi föreslår känns oundvikligen småskaliga. Men jag tror att den strategiskt bästa användningen av aktivisters energi är att sprida kunskap om var vi befinner oss och skapa berättelser om en annan värld – samtidigt som vi gör praktiska saker för att skapa den nya världen innanför skalet på den gamla.

Han talar om resiliens, ett systems långsiktiga förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas, och menar att en av de viktigaste sakerna vi kan göra just nu är att lära oss hur saker gjordes förr som att laga våra jeans i stället för att köpa nya, eller snickra våra egna hyllor i stället för att åka till möbelvaruhuset.

Det finns en dubbel nytta i att fokusera på lokalsamhället menar Samuel Alexander, lokalt kan både alternativ växa fram och en motståndskraft mot framtida chocker skapas.

– Det finns redan flera tecken på att sättet vi lever på långsamt håller på att bryta samman. Hur kan vi lära oss att leva i den situationen? Hur kan vi absorbera chocker medan vi låter det ohållbara samhället dö sin egen död?

Det som gör starkast intryck på mig under diskussionerna på Simplicity Institute och Wurruk´an är den livsglädje och energi som det unga institutet har. Den positiva bilden av ett enklare liv som byggs bland stora dagbrott för kol i ett land med högre koldioxidutsläpp per capita än USA, är engagerande.

Det känns enkelt att byta livsstil i deras sällskap.

Alexander Olsson