Sök
  • Björn Forsberg läser aktuella böcker om ett klimathot som tränger sig allt närmare på. Foto: PXHERE

Bortom apokalypsen


Björn Forsberg läser aktuella böcker om klimatet i Grus & Guld nr 3/2019

 

Löven gulnar, gräset fnösktorrt. Inte fullt lika illa som förra sommaren, men ändå. Klimathotet tränger sig närmare på. En julikväll satt vi på en uteservering uppe i Arvidsjaur, i surrealistiska 31 graders värme ännu vid åtta på kvällen. I en känsla av fröjd, men där ångesten kanske borde varit mer läglig.

Under sommaren har jag läst några av de internationellt mer uppmärksammade klimatböckerna från senare tid. Böcker som redan med sina titlar gör klart att de inte hör hemma på någon feelgood-hylla. För trenden inom klimatlitteraturen tycks alltmer gå mot det undergångsartade. Frågan som ställs är inte längre hur vi avstyr en framtid av klimatkaos, utan om vad som väntar oss bortom apokalypsen.

Bill McKibbens Falter – Has the Human Game Begun to Play Itself Out?, David Wallace-Wells The Uninhabitable Earth och Roy Scrantons Learning to Die in the Anthropocene samt We’re Doomed, Now What? av samme författare har alla både sina styrkor och svagheter.

För den som törstar efter bra översikter kring klimatfrågan och, inte minst, det aktuella forskningsläget på området kan särskilt McKibbens och Wallace-Wells böcker rekommenderas. Båda tecknar i långa tidslinjer klimatets fluktuationer genom geologins tidsåldrar, fram till vår egen mänskligt iscensatta antropocena; den som i geologiska termer blixtsnabbt vänt upp och ned på det mesta.

 

Wallace-Wells bok är en formidabel genomgång av data och aktuell forskning kring klimathotet. Här ges, område för område, en lika gedigen som massivt nedslående översikt av klimatkrisen. Av torka, svält, översvämningar och ekonomisk kollaps. Ja, av allt sådant som nyss diskuterades i hypotetiska banor, men som nu spelas upp inför våra egna ögon. 
Fast framförallt om vad som är att vänta. Det mesta väl känt för den som närmare följt klimatdebatten, men författaren gör sig mödan att zooma in och fördjupa, och boken bidrar även med intressanta ansatser till att se de längre perspektiven: vad tillvaron bortom avgrunden kan komma att innebära.

 

Bill McKibbens Falter (på svenska: vackla) – som i undertiteln ställer frågan om mänskligheten börjat göra slut på sig själv – påminner i sin problemteckning om Wallace-Wells bok. I stor utsträckning lutar de sig båda mot samma forskning, och med liknande ödesprofetior om en framtid av obeboliga kontinenter och med hungersnöd, epedemier och artutrotning. Allt ättikspetsat med en mängd mindre uppmärksammade konsekvenser av klimatförändringarna, fast som ändå gör sig nog så bra som festdödare. Vad sägs exempelvis om rönen om att våra intellektuella förmågor redan nu vid bara drygt en grads uppvärmning befinner sig på det starkt sluttande planet?

Falter är ingalunda enbart en ”klimatbok”. Sådana har McKibben redan skrivit dussintalet av. Även om klimathotet löper som ett grundtema genom boken, är texten lika mycket en kritik av det kapitalistiska systemet och dess banérförare. I författaren Ayn Rand, de kusliga bröderna Koch, och tech-miljardärerna i Silicon Valley finner McKibben sin främsta projektionsyta för en kritik av ett system riggat för att skapa klyftor och ödeläggelse. Ska man bara nämna ett av de ämnen författaren grundligt vänder ut och in på i boktexten, så varför inte den forskning som Google-ledningen nu investerar astrononiska belopp inom, i akt och mening att kunna ge sig själva evigt liv.

Hans poäng? Den råindividualism och roffarkapitalism som varit samhällets ideologiska rättesnöre sedan 1980-talet dömer oss till undergång. Kapitalismen är klimatkrisens själva drivbänk, och även de mest välmenande reformförsök lär inte ändra på den saken.

McKibben har gåvan av att vara en god berättare. Under läsningen hinner jag många gånger önska att jag själv hade hans förmåga att så ledigt lätt – så kärnfullt! – sammanföra de stora sammanhangen. Vad mer är, så äger McKibben även den sällsynta förmågan att kunna ge också en väl bevandrad läsare rikligt med aha-upplevelser. Efter att ha plöjt metervis av miljölitteratur genom åren vågar jag påstå att det är få författare förunnat att från pärm till pärm formulera tankar som känns både genuint originella och fräscha. Betydligt fler fastnar i omtag på sådant som redan sagts och upprepats till leda.

 

En jämförelse får Wallace-Wells bok att blekna. Författaren må vara en fena på att sammanfatta forskningsläget, men hans text blottlägger också en person som inte djupare reflekterat kring frågorna. En person som frejdigt förordar planetär geoengineering och liknande högteknologiska lösningar på klimatkrisen, utan att se risker eller närmare diskutera politiska och ideologiska invändningar.

Både styrkan och svagheten i den typ av problemteckningar som Wallace-Wells och McKibben gör ligger annars i själva faktatyngden. Allt är väl underbyggt, men som läsare blir man till sist bedövad av den obrutna katalogen av elände: av siffertirader och Fahrenheit och kalvande isberg.

Tanken går osökt till Worldwatch  Institute-grundaren Lester Browns långa svit av böcker om världens tillstånd. Ville man veta allt om planetens moras var de en gång en ovärderlig kunskapskälla. Fast med sida upp och sida ned av eländesdiagram och all världens dystopiska statistik samlad, lämpade sig även dessa mindre väl för sträckläsning. Här kan Roy Scrantons rättframhet kännas befriande. Problemet är inte att vi saknar kunskap, konkluderar han prosaiskt i Learning to Die in the Anthropocene. Vi vet redan! Ingen vid sina sunda vätskor kan ha undgått att mänskligheten står inför en klimatkris. Mer fakta i saken kommer knappast att omvända dem som i sten gått in för förnekelse. Frågan blir istället vad vi gör med den kunskap vi redan har.

Boken i fråga, som kom redan 2015, har gjort Scranton till en sinnebild av en undergångsvittrande klimatdystopiker. Vi återkommer till hans budskap, men Scranton tål att läsas enbart för sina litterära kvaliteter. Den nyutkomna essäsamlingen We’re Doomed. Now What? avslöjar i än högre grad en fantastisk stilist med förmåga att växla mellan det litterära, det journalistiska och det självbiografiska. Här finns en självutlämnande uppriktighet i essäerna – alla rör de olika aspekter av klimat och konflikt – som drabbar en med full kraft. Man vill fortsätta läsa.

 

McKibben väcker inspiration med sina berättelser från besök i Elfenbenskusten, Ghana och Tanzania. Om en landsbygdens solenergirevolution bortom världsmedias blickfång. Småskalig och fossilifri elförsörjning sprids nu som bäst till platser dit elnäten inte når, och visar på samma gång hur klimatomställning i delar av världen kan gå hand i hand med förbättrade levnadsvillkor. En verklig solskenshistoria.

Annars finns förvånansvärt lite att hämta i dessa topplistade klimatböcker för den som intresserar sig för själva klimatomställningen. McKibben är i första rummet aktivist. En mobiliserare av massorna, med sin hemvist på gatan och nätforumen eller i seminarielokalerna – när han nu inte står fastkedjad i första ledet i någon civil olydnadsaktion.

När det kommer till det konkreta överraskar han mig som en större teknikoptimist än vad jag minns från min läsning av hans bok The End of Nature för mer än tjugo år sedan. Trots den massiva kritiken av teknikfetischismen i Silicon Valley, finns ändå en stark tro på tekniklösningar i Falter. Det är som om McKibben själv inte riktigt förmår frigöra sig från det ekonomiska system hans bok så grundligt gör upp räkningen med. När han väl diskuterar lösningar känns han ofta mer som en reformist än som en systemkritiker. Mycket rör det sig kring konventionellt tankegods: om tätare byggda städer, olika slags teknikfixar, etc.

Författarens hjärtefråga är som sagt förnybara energisystem. Omställningen av livsmedelsproduktionen liksom även radikala förändringsrörelser som omställnings- och permakulturrörelsen försvinner synd nog helt under McKibbens radar.

 

David Wallace-Wells å sin sida lyckas förunderligt nog inte ens registrera förekomsten av världens alla omställ-
are. På sin tråljakt efter rörelser som i klimatkampen vågar utmana den rådande kapitalistiska ordningen (under den förväntansskapande rubriken Ethics at the End of the World, mot bokens slut) består, av någon anledning, fångsten ensidigt av undergångsprofeter à la Unabombaren, och diverse ytterkantssekter. Processen görs kort med dessa, men utan att författaren för den skull skissar på några egna svar.

I den ringa mån Roy Scranton ens diskuterar ”lösningar” på klimatkrisen känns han mest som en osäkrad missil. Kärnkraft! Mer av centraliserad beslutsmakt! En världsregering med obegränsad fullmakt!

 

I böckernas budskap uppfattar jag även ett motstridigt, haltande drag. Å ena sidan är det kört. Redan Wallace-Wells titel – Den obeboliga planeten – slår ju an undergångstemat, och de övriga författarna är på den punkten inte mycket sämre.

Fast efter att McKibben och Wallace-Wells punkt för punkt metodiskt hamrat in budskapet om en feedbackmatad, accelererande klimatkollaps, och med denna vår civilisations väntade undergång – med stor risk att även bli mänsklighetens som sådan – vänds ändå allt i ett så vad gör vi nu?

Att en fortsatt kapitalism stavas Game over för planeten gör samtliga av författarna förfärande klart. Men med tanke på hur körd vår framtid utmålas som, blir jag som läsare just därför smått överraskad av deras ganska konventionella – återhållna – sätt att diskutera anpassningar och tillvaron i en flera grader varmare värld.

Både Scranton och Wallace-Wells är småbarnsföräldrar, och här leds vi in på ett känsligt fält. Rollen som förälder till barn som man trots allt valt att sätta till världen låter sig inte väl förenas med rollen som språkrör för budskapet att allt är kört. Får jag gissa ger detta en nyckel till den dissonans som uppträder i böckernas budskap, där författarna på samma gång ändå tycks mena att mänskligheten på ett eller annat sätt kommer att kunna hanka sig fram genom klimatkollapsen. Scranton och Wallace-Wells håller båda tummarna för sina egna döttrar.

Om sådana motstridigheter är något man kan begripa och även sympatisera med, är de båda författarnas syn på ansvarsfrågor desto mer problematiska. Både Scranton och Wallace-Wells gör klart att de i det stora hela lever ett klimatmässigt fullständigt ohållbart liv, och inte heller har minsta föresats att ändra på den saken.

 

Så koketterar exempelvis båda med sin ovillighet till att ens källsortera och återvinna. Jag förväntar mig inte någon helgongloria runt klimatfrågans budbärare, men frågan man ställer sig som läsare är varför man överhuvudtaget ska lyssna till en person som Wallace-Wells. Som å ena sidan målar klimatutmaningen i de mest dramatiska bilder, och som med skärpa efterlyser Dådkraft av samhället. Men som å den andra inte på någon punkt accepterar förändringar i sin egen högst amerikanska livsstil. Det både glipar och glappar.

Ändå blir denna författarens avmätthet inför allt som gäller personligt engagemang och ansvar en säljvinkel för hela boken. Wallace-Wells gör tidigt 
klart att han helt saknar en bakgrund av aktivism och grönt engagemang. Just därför – om inte rakt utsagt, så underförstått – blir hans trovärdighet mer obefläckad än om han kommit från barrikaderna i klimatkampen. Själv är han mer av en nykter observatör av sakernas elände, en person lagom distanserad till sitt ämne, och därmed någon vars objektivitet inte lika lätt låter sig ifrågasättas. Ungefär så.

Om Wallace-Wells agitation känns mer av teater, bottnar Bill McKibben desto djupare i klimatfrågan. Få andra har varit lika betydelsefulla för den internationella klimatrörelsen. En i ordets ädlaste mening aktivist som sedan decennier utmanat och tagit risker i klimatkampen. För mig ger det en helt annan tyngd åt en författares ord, när man känner att det bakom orden brinner en vilja att offra allt i kampen för det man tror på. Det är inte nödvändigtvis så stor skillnad i hur Wallace-Wells och McKibben lägger orden när de efterlyser klimatpolitiska stordåd, men McKibbens budskap får i min läsning en så mycket större tyngd.

 

Att Scranton har mindre att komma med i fråga om lösningar på klimatkrisen ter sig logiskt. Allt är ändå kört. Istället för att minska vårt köttätande och flygande bör vi utveckla en etik för att göra undergången så mänskligt värdig som möjlig. Ungefär så kan författarens budskap sammanfattas. Ett sista rus på den fossila energi som håller igång allt! En efterfest på ruinerna, ungefär som under romarrikets sista dagar, och Scranton själv drar sig inte heller för parallellen.

Eller en slags eskapism, där vi sluter ögon och öron mot kollapsen runt om oss, som kritikern med rätta kan invända. Ändå förtjänar Scranton att tas på allvar. För om nu kampen är förlorad, så visst kan uppgivenheten tyckas som ett lika vettigt svar som något annat.

Vad är det för mening att ta strid när motståndaren är ett förändringsmotvilligt, omnipotent kapitalistiskt system, vars hela avveckling planetens framtid hänger på? Ett system som politiker över hela fältet bekänner sig till. Ett system som kontrollerar våra sinnen och som med makten över språket och ordens väsen förmår framställa den mest klimatvidriga flygresa eller SUV eller indonesiska palmolja som ”klimatsmart”.

Ett allt igenom klimatdestruktivt tillväxtsamhälle, som inte tillåter en klimatdebatt på annat än dess egna premisser.

Scranton lämnar med sin hopplöshetspredikan målburen öppen för att avfärdas som en nihilist bland andra. Men han har något mer.

Ett återkommande tema i båda Scrantons böcker är hans bakgrund som krigsveteran i Irak (en udda karriärgång för en litteraturvetare vid ett amerikanskt universitet får man anta). Vanvettet i Bagdad och Fallujah 2003–04 görs av Scranton till en analogi över den framtid som väntar oss alla. Men som kanske ändå inte måste bli helt igenom nattsvart, om man får tro författaren.

För är det inte när allt kommer omkring just när tillvaron som mest ställs på sin spets som vi också gör oss mest mottagliga för vår egen sårbarhet … vår dödlighet? I Irak kom Scranton att dagarna i ända leva med döden – andras, men också sin egen dödlighet – inpå sig. En erfarenhet som på ett djupare plan kom honom att både inse och försonas med förgängligheten i allt mänskligt.

Det är här han blir verkligt intressant. För Scranton har alltmer buddhismens lära om impermanensen blivit en väg att övervinna den egna klimatångesten. Allt går förr eller senare under, så låt oss humanistiskt göra vårt bästa utifrån denna insikt. Ungefär så menar han.

Inget blir bättre av att vi förlorar oss själva i klimatvånda, så långt är även jag med på noterna. Efter den apokalyptiska värmesommaren 2018 hade jag själv nått en gräns. För att få redskap att bättre hantera min klimatångest drog jag iväg på en månadslång meditationskurs. Alla får vi nog finna våra egna vägar, men denna hjälpte mig.

 

Fast att söka våra egna inre vägar att hantera vår klimatångest är inte nödvändigtvis det samma som att köpa Scrantons radikaleskapism. Hur stark än hopplösheten i många stunder kan kännas, är valet att helt ge upp antagligen det mest destruktiva vi kan göra oss själva, tror jag. Engagemanget har ett värde i sig. För vad kan skänka mer mening och inre tillfredsställelse än känslan av att vara del av en större förändringskraft? Inte så värst mycket annat, om jag ska tala för mig själv. I svedjerovorna jag skördar, i komposten jag rör om, liksom i de nyuppsatta flugsnapparholkarna ser jag något större äga rum. I mötena runt omställningen … i idéerna och förändringsarbetet … i ringarna på vattnet.

Vad allt detta väcker i en tro på förmåga att förflytta berg.

Björn Forsberg

 

Björn Forsberg är forskare i statsvetenskap, bosatt 
i Bursiljum i Västerbotten. Han har skrivit böckerna Tillväxtens sista dagar (2007) och Omställningens tid (2012). I januari kommer hans nya bok Fart-rusiga – Om en gränslöst massmobil tid och vår fossilfria morgondag.