Sök


Är vi alla
klimat-
förnekare?

Trots att klimatförändringarna varit kända så länge agerar vi som om vi inte visste. Forskaren och författaren Martin Hultman skriver om olika typer av klimatförnekelse i Grus & Guld nr 1/18.


Är vi alla
klimatförnekare? Ja, vi är alla mer eller mindre medvetet, och mer eller mindre organiserade, klimatförnekare. Detta kan låta provocerande, men läs till slutet av artikeln så får du en mer nyanserad bild av svaret.

Redan 1967 varnade svenska forskare och industriföreträdare i boken Sverige år 2000 för utsläppen från fossil energi. Knappt 20 år senare skapades FNs klimatpanel, IPCC. Klimatförändringarna sågs generellt som en utmaning mot planeten, inte något kineserna hittat på (som USAs president twittrade 2012). I Sverige skrev Gunnar Hökmark (M) på DN Debatt redan 1989: ”Det finns förmodligen inget enskilt miljöproblem av samma globala dignitet som växthuseffekten”.

 

Hur har vi ändå lyckats leva så länge som om vi ingenting visste? Klimatförnekelse kan delas upp i organiserad-, partipolitisk-, respons- och vardagsklimatförnekelse. I Sverige utförs den organiserade klimatförnekelsen endast av ett fåtal grupper, om än med inflytelserika medlemmar. Den partipolitiska klimatförnekelsen utförs framför allt av Sverigedemokraterna.

De två formerna som ibland går under radarn i debatten är respons- och vardagsförnekelse. Bland politiker och industriledare finns en responsförnekelse som tar sig uttryck i klimatförstörande investeringar. Ta till exempel riksdagens 250 miljoner kronor till en ny flygplats i Sälen, trots kunskapen om flygets klimatpåverkande utsläpp. För en lönsam flygplats i Sälen behövs runt 300 000 passagerare varje år vilka ger upphov till cirka 165 000 ton koldioxidutsläpp, ungefär lika mycket som samma klimatutsläpp beräknas minska av flygskatten. Mikael Damberg (S) ger responsförnekelsen ett ansikte när han i en intervju bemöter det till synes motsägelsefulla beteendet med att vi måste ”kunna gå och tugga tuggummi på samma gång”.

 

Den form av klimatförnekelse som kanske är svårast att få syn på är vardagsförnekelse. Här handlar det om upphöjda vanor och värderingar som är invävda i vår kultur, något som antropologen och miljöpsykologen Kari Marie Norgaard visat i sin studie av en norsk stad. I boken Living in Denial undersöker hon hur invånarna lyckas leva som om de ingenting visste, trots påtagliga klimatförändringar i närmiljön. På lokal nivå försäkrar ledare att det inte är någon fara, frågan ses inte som något som kan avhandlas på den kommunala agendan. I den offentliga debatten finns alltid en teknisk lösning; såsom snökanoner mot frånvaron av snö. Och lärarna som är tvungna att prata om frågan gör det genom att linda in utmaningen i en positiv framtidsberättelse. Sammantaget finner Norgaard en apati i sin ursprungliga grekiska form, som betyder oförmåga att erkänna smärta. Lösningen hon föreslår är att fler och fler måste vidkännas det existentiella i klimatutmaningen.

 

Hur ska vi då göra för att sluta leva som om vi inte visste? Vilka hävstänger kan vi använda? I min tvärvetenskapliga forskning har jag funnit att den dominerande manliga normen, som exempelvis inkluderar industrikött och stora maskiner, är giftig för människor och planet – och måste upp till diskussion. Lagstiftningen behöver revideras; varför är det lagligt att prospektera efter fossila bränslen i Sverige? En personlig hävstång är att ha fötterna på marken och vägra flyga, vilket visat sig vara ett existentiellt modigt sätt att diskutera klimatfrågan. Slutligen skulle vi fundera på hur mycket naturen finns i oss själva, och utifrån ett sådant relationellt förhållningssätt visa solidarisk omsorg med planeten. We are nature defending itself, som ett känt uttryck påminner om.

Omvärldsanalys av Martin Hultman i Grus & Guld nr 1/18

 

Karin Backström red@grusoguld.se

Gör din röst hörd!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*