Sök
  • – Jag kan inte komma på någon annan som pratar om klimatförändringar på ett så smart sätt som Greta Thunberg. Om inte hon får fredspriset är det något fel på världen, säger Bill McKibben.
    Bill McKibben foto Mattias Lundblad
Bill McKibben foto Mattias Lundblad

McKibben ser en avgörande tid


Trettio år efter att han gav ut boken End of Nature, som gjort honom legendarisk i miljökretsar, är aktivisten och författaren Bill McKibben tillbaka med en ny bok: Falter. Vi träffade honom för att prata om vad som hänt under de tre decennierna. 

Första gången vi möter honom sitter han lätt krum i ryggen på sitt kontor vid skolan Middlebury College i ett snöinslaget Vermont. Kontoret är fullt av böcker, i hyllor och i högar på golvet. Många av dem om natur, miljö och klimatförändringar. En bra symbol för vad han precis har avslutat ett resonemang om.

– Jag trodde länge att den diskussion som pågick om global uppvärmning behövde mer fakta, mer argument, fler artiklar, mer böcker. Som skribent och intellektuell var mitt svar att skriva mer. Men så insåg jag att jag hade tänkt helt fel. Vi behövde inte fler böcker.

Diskussionen om klimatförändringar var över, den var vunnen. Faktan fanns där. Men ändå höll han på att förlora bråket. För som bråk ofta gör handlade det om pengar och makt, inte miljö.

– Och på andra sidan det här bråket fanns väldens rikaste och därför mest mäktiga kraft i mänsklighetens historia: den fossila bränsleindustrin. Och de brydde sig inte om att de förlorat argumentationen, de brydde sig bara om att vinna bråket, säger Bill McKibben.

Så varför har du nu skrivit en ny bok?

– Ränderna går aldrig ur en gammal tiger, säger han.

Bill McKibben startade sin skribentkarriär redan under studieåren. Som student på välrenommerade Harvard University blev han redaktör för skoltidningen The Harvard Crimson. Efter sin examen 1982 fick han jobb på den legendariska tidskriften The New Yorker. Han var redaktionens yngste reporter och skrev deras Talk of The Town-artiklar. Vilket betydde att han åkte runt i New York City och skrev spännande historier om okända personer.

– Det var det perfekta jobbet. Om det inte var så att vår planet håller på att gå under skulle jag vilja ha det fortfarande, säger han.

Efter några år som anställd på The New Yorker fick Bill McKibben uppdraget att skriva en lång artikel om var allt i hans hem kom ifrån. Under ett år jobbade han med artikeln. Han åkte till Alaska där el genererades i stora vattenkraftverk, han var nere i Brasilien där ConEdison utvann olja, han var ute på pråmar som dumpade avfall i havet.

– Jag växte upp i en förort. Städer är ett sätt att gömma var allting kommer ifrån. Du vet bara att vatten kommer ur kranen, mat ur kylen. Att under ett år med egna ögon se den fysiska sidan av New York förberedde mig väl för att läsa de tidiga rapporterna om klimatförändringar som sen började komma. Jag hade byggt upp en påtaglig förståelse för systemens ömtåligheten. Jag började utveckla ett ekologiskt samvete, säger Bill McKibben.

Vid 80-talets mitt började han att jobba på sin numera kultförklarade bok The End of Nature, en av världens första populärt skrivna böcker om klimatförändringar, stigande temperaturer, människans roll i förloppet och vilka konsekvenser som skulle följa.

– Jag såg på temat från början med en journalists ögon: ”Det här är en väldigt bra historia som ingen annan har täckt”. Men under arbetet med boken förändrades jag. Det stod klart för mig att det inte bara var den största historien just nu, utan det var det största och läskigaste som hänt på vår planet under mänsklighetens hela tid på jorden och vi måste klura ut hur vi ska stoppa det!

När han var klar med boken insåg han att han inte var en objektiv journalist längre. Han hade blivit aktivist.

När vi möts har hans nya bok Falter precis kommit ut. Det är en dyster genomgång av sakernas tillstånd. Det finns helt enkelt inte mycket hopp kvar för att vi ska lyckas rädda vår planet, menar han.

– Jag är journalist i grunden och min roll är att säga sanningen. Det är en öppen fråga om mänskligheten och jorden kommer att klara sig. Det återstår att se, säger han.

Mycket har hänt under de trettio år som passerat sedan End of Nature gavs ut. Bill McKibben har gått från teori till praktik, bland annat genom att grunda organisationen 350.org och genom att utgöra en enorm mobiliserande kraft inom miljörörelsen och divesteringsrörelsen.

Rader av rapporter om klimatförändringar har publicerats under dessa tre decennier och läget förklaras som allt dystrare av världens samlade forskarkår.

– När jag började skriva om det här var det många fenomen jag läste om i forskningen som jag aldrig trodde att jag skulle uppleva i min livstid, men som nu är här, säger han.

Som den största förändringen sedan hans första bok släpptes pekar han på att sådant som då bara var teorier nu sker i praktiken.

– Det fanns då ingenting en redaktör kunde skicka ut en fotograf att fotografera. Nu syns klimatförändringarna i världen, säger han.

För Sverige var 2018 ett speciellt år, med till exempel kraftiga skogsbränder, vilket förde upp klimatfrågan på den politiska agendan. Hur ser du på 2018?

– Ja, förra året var en brytpunkt. Här i USA men även på många andra ställen. Det berodde på flera olika faktorer. Ett: flera tunga rapporter kom ut och viktigast var den från IPCC. Inte för att den sa något nytt men för att den äntligen gav oss en konkret tidslinje: om vi inte har gjort grundliga förändringar om 12 år så kan vi helt enkelt inte nå de mål som vi har satt upp. Det hjälper folk att fokusera.

Han fortsätter och listar andra punkter. Två: Den samlade effekten av det vi sett ske de senaste fyra åren. De har varit de varmaste fyra åren i mänsklighetens historia. Och effekterna av det finns nu i överflöd. Vissa av dem är så dramatiska att det inte går att komma undan från dem.

– Jag tror att bilderna från skogsbränderna i Kalifornien förra året innebar ett skifte. Delvis på grund av att Hollywood pumpat ut en bild av Kalifornien som en idealisk plats, så nära paradiset på jorden som vi har, och plötsligt såg vi folk döende i sina bilar, städer insvepta i mörk rök … folk blev berörda.

Tredje punkten: Trumpeffekten. Trump är en ”sådan idiot”, säger McKibben, och alla runt om i världen ser att han är det så att när han fortsätter att prata om klimatförändringar som en bluff så får det ”alla som har en hjärna” att inse och uppmärksamma att klimatförändringarna är ett fruktansvärt problem som vi behöver ta itu med.

– Jag tror att folk verkligen börjar få panik. Det är inte bara så att världens ledare ingenting gör åt problemen – nu försöker några av de viktigaste, Trump och Putin till exempel, aktivt få oss att inte göra något alls.

Utan att någon behöver föra svenska Greta Thunberg på tal så tar Bill McKibben upp henne. Han kallar henne ”the best” och säger att någonting är fel med världen om hon inte får fredspriset.

– Av alla de människor som jag har sett under de här trettio åren så kan jag inte komma på någon annan som är så fångande, så smart och som pratat om klimatförändringar på att så användbart sätt. Det raka och direkta sätt som hon pratar om hela grejen på är väldigt uppfriskande, säger han.

Bill McKibben ser med sina glasögonprydda, färgmässigt svårplacerade ögon (grönblåbrungrå?) på världen med en väldigt dyster blick. Men allt hopp är inte ute. Den rörelse som Greta Thunberg väckt ser han på med enorm glädje och han säger att den proteströrelse som växte fram under 1900-talet, med icke-våld som ledande princip, är det bästa det århundradet gav mänskligheten. Aktioner i den andan, och snabba framsteg på marknaden för förnyelsebar energi – där finns mänsklighetens hopp, menar han.

– Det är nu billigare att framställa energi från förnyelsebara källor än med fossilt bränsle. Och varje dag sjunker det priset. Vi kan gå över till en renare el nu om vi bara vill. Det enda som saknas är viljan och politiken.

Ett par veckor senare får vi ett fototillfälle med Bill Mc Kibben i Brattle Theatre, Cambridge, Massachusetts – en plats där han tillbringade mycket tid under sina studieår. Han har tidigare förklarat att han inte längre tror att diskussionen kan vinnas med fler böcker, mer fakta. Och utvecklingen under de tre decennier som passerat sedan han släppte ”The End of Nature” har inte precis gjort omställningen lättare. Ändå står han nu här med ännu en bok i sin hand, inför allvarligt lyssnande åhörare i en fullsatt salong.

Som sagt: ränderna går aldrig ur en gammal tiger.

 Text  Martin Brusewitz    Foto  Mattias Lundblad