Sök

Tillväxten gräver sin egen grav – ett spadtag i Durban


Dagen efter Durban. En dag då man, för att kunna vara så glad över utgången som miljöminister Lena Ek – ”Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på” (SvD) – måste ha haft väldigt lågt ställda förväntningar. Kanske är det så man ska kalibrera sin inställning, för att lättast behålla mental jämvikt. Men för den ekologiska balansen är det knappast hälsosamt.

Efter två dagars övertid blev det alltså slutligen en överenskommelse och en färdplan, men kartbilden handlar mer om förhandlingsvägen än om klimatet. Det återstår att, under de närmaste åren, fylla på med konkret innehåll, vilket bland annat Naturskyddsföreningen påpekar i en pressrelease.

Varför är det då så erbarmligt svårt att komma fram till de nödvändiga åtgärderna?
Till syvende och sist handlar det förstås väldigt mycket om tillväxten – att alla vill se sina ekonomier växa, att de på kort sikt ser den som nödvändig. Kina, Indien och andra utvecklingsländer behöver den för att kunna leva upp till befolkningens förväntningar på fortsatt standardhöjning, USA för att komma upp ur den djupa lågkonjunkturen, Europa för att få bukt med den skenande skuldkrisen. Visserligen hörde EU, tillsammans med en grupp u-länder, till de pådrivande vid Durban-mötet, men även EUs klimatmål är alltför lågt satta, med sin målsättning om 20 procents minskning av koldioxidutsläppen fram till 2020. Och EU förmår inte ens leva upp till detta. Förra året ökade utsläppen med 2-4 procent.

Det handlar också om att kortsiktigt tänkande vinner över långsiktigt. Det är enklare att fortsätta på fossilbränslespåret än att växla in på alternativ bana. Därför inviger Kina och Indien fortfarande nya kolkraftverk på löpande band – oklart om det tillkommer två, tre eller ännu fler varje månad. Det finns till och med uppgifter om att det är så många som ett varannan dag

Därför grävs det nu allt djupare i fossilbränsleträsket. Tjärsand och skiffergas i USA och Kanada, djuphavsolja på flera håll, inte minst i Arktis – med växande risker för miljön. Och pressen är hård på president Obama att godkänna en kontroversiell pipeline genom känsliga områden.

Det kortsiktiga behovet av tillväxt står alltså emot det långsiktiga behovet av att komma bort från fossilbränslena. Därmed väcks frågan om det är möjligt med så kallad decoupling/frikoppling, dvs tillväxt utan ökade utsläpp. En fråga som den svenska regeringen besvarar med ja, med hela armen pekande på det senaste årtiondets statistik. Fast då undviker man, strategiskt nog, att ta hänsyn till ändrade produktions- och importmönster, där vi i allt högre grad importerar sådana produkter som ger upphov till stora CO2-utsläpp, i stället för att tillverka dem själva. En form av matematik som avfärdas av en rad experter, bl a britten Tim Jackson, professor i hållbar utveckling vid Surrey University (intervjuad i Grus & Guld nr 2/2011). Se även ASPO Sveriges hemsida.

Den amerikanske författaren Richard Heinberg vid Post Carbon Institute sammanfattar läget i sin analys efter Durban-mötet med att vi skjuter upp seriösa klimatåtgärder för den ekonomiska tillväxtens skull. Men till följd av detta kan vi snart nog drabbas av översvämningar, migrationsvågor och allehanda katastrofer som omöjliggör tillväxt i vilket fall:

Here’s the bitter irony: we are postponing serious climate action for the sake of immediate economic growth. But with a flood here, a drought there; with a famine here, a mass migration there, we soon arrive at a place where economic growth is unachievable in any case.

 Med andra ord: tillväxten gräver sin egen grav. Vilket kanske i någon mening kan ses som hoppfullt – men tyvärr kommer ju en oordnad reträtt att ta längre tid och leda till större kaos, med mer lidande, än en planerad omställning skulle göra.