Sök
  • En lottovinst gjorde det möjligt för Rolf och Eva Kjellberg att förverkliga sitt ekologiska drömhus i jämtländska Kall. Där har böckerna om geten Linus tecknats och skrivits. Foto: Hans Månsson

Pessimist och optimist


 

– Vi måste agera nu, innan storsamhället kollapsar!
Konstnären och författaren Rolf Kjellberg bläddrar i sin framtidsbok om geten Linus. Den utspelar sig samma år som han själv fyller hundra år. Omvärlden är i sönderfall, men lokalsamhället i Kall blomstrar. Bland annat tack vare sin egen bank.


Solen skiner
när jag kommer till Kallbygden i Åre kommun, där jag ska besöka Rolf och Eva Kjellberg för att prata framtid. Jag är tidigt ute, så jag hinner med en sväng bort till Kalls kyrka, som måste ha ett av Sveriges vackraste lägen, på sluttningen ner mot Kallsjön med den helvita Åreskutan som fond på andra sidan. Här blir det fint att ta en bild på Rolf sedan, för att illustrera hans tankar om bygdens framtid tänker jag, och vänder tillbaka några kilometer längs vägen, bort till det sista väglyset, där jag är instruerad att svänga ner mot sjön.

Och strax sitter jag med Rolf och Eva vid deras köksbord, i det ombonade ekohuset mitt emellan Kallsjön och storskogen, där den öppna planlösningen ger rum för att fästa blicken långt borta. Här har de bott i 20 år nu, efter att den stora lottovinsten för en gångs skull hamnade hos någon som verkligen inte hade mer än det nödvändigaste av materiell rikedom – och som ville använda pengarna till något bestående.

– Vi hade tittat på Kallbygden tidigare, och tänkt att där skulle vi vilja bo. När vi sen vunnit pengarna fick vi av en slump veta att det här stället var till salu, med ett litet fritidshus och ett skogsskifte. Då visste vi att det var här vi skulle slå oss ner och bygga vårt hus, berättar Rolf.


Jag drar
mig till minnes första gången jag träffade Rolf Kjellberg. Det var någon gång i mitten av 1980-talet, efter midnattsmässan en julafton, runt fikabordet hemma hos mina föräldrar i södra Jämtland. Byns pensionerade sjukhuspräst var också med – han som spelade ”sfärernas musik” på sin fiol för de sjuka, genom att blåsa på strängarna och hålla klanglådan mot personens öra, och som sades vara beredd att ge bort sin sista ytterrock till en hemlös på Stockholms gator. Samtalet vindlade fram längs tankevägar som nog aldrig tidigare beträtts vid det finrumsbordet.

Med denne filosofpräst berättar Rolf att han umgicks nästan dagligen i många år, då de bodde grannar innan flytten gick till Kall. Och det är värt att nämna eftersom detta för Rolf blev något av en skola för livet, långt ifrån den maskiningenjörsexamen han läste in vid Stockholms Tekniska Institut i början av 60-talet.


I Jämtland
utvecklade Rolf så småningom sitt måleri och blev känd som konstnären och mentorn med stort hjärta och egen målarskola. Han som såg elevens förmåga och ambition, och som menade att vägen framåt går via uppmuntran och positiv analys snarare än via drill av teknisk briljans. Han träffade Eva, som också flyttat från Stockholm till Jämtland och som var lågstadielärare vid en mindre skola. De fann att de harmonierade, och så kom vinsten på den stående lotto-raden…

Och här bor de nu, i den vackraste av bygder, i ett hus som är byggt utifrån egna drömmar och behov. De säger själva att de är ”lite utanför världen”, och allt som händer där. Utan bredband och teve blir det mer tid till att läsa, samtala och lyssna på radio – program ett, förstås.

– Vi har en egen utsiktspunkt, som att vi från utsidan står och blickar in i fängelsegården, säger Rolf.

– Vi får tid att göra positiva saker och umgås med folk som tänker liknande tankar som vi, tillägger Eva.

– Och jag har tid att skriva mina böcker, säger Rolf.


Böckerna, ja
. Det är de illustrerade berättelserna om geten Linus, som till formen ser ut som barnböcker, men som Rolf lika gärna ser att vuxna tar till sig. Inspiration har han fått från geten som tidigare bodde här på gården, men det är inte svårt att se att Linus nog mest är hans eget alter ego.

För några år sedan drog verklighetens Linus sin sista get-suck, och somnade in. Då lät Rolf honom göra det även i fjärde Linus-boken, och man trodde att sagan därmed var slut.

Men så i höstas kom en femte bok med Linus i huvudrollen, till mångas överraskning.

Lite krasst kan man säga att det var Rolf som väckte upp honom, för att på ett pedagogiskt sätt kunna föra fram det budskap han nu upplever som allra viktigast: att vi människor på jorden måste lägga om vårt sätt att leva, och bygga upp något nytt, som kan ge oss ett gott liv när de stora strukturerna rämnar – något som Rolf menar kommer att ske ganska snart.

Därför gäller det nu att inspirera till handling. Det gör Rolf genom att visa hur ett gott framtidsliv kan se ut i Kallbygden, och det är det som han visar för Linus när han kommer tillbaka.


Året är 2039
och Rolf har just fyllt hundra. Världen utanför har drabbats av kris, krig och katastrof, så bygden här på Åreskutans ”baksida” har blivit helt isolerad – vilket ju normalt sett skulle vara förödande. Men nu blev det inte så, för i de här byarna hade man varit förutseende och sett till att bli självförsörjande med både mat och energi, med lokala transporter – hästdrivna, förstås – och med en egen bank, Kallbanken. En bank där man lånar utan ränta, för att sen betala tillbaka dubbelt, och så småningom få tillbaka lika mycket som man lånat.

”Man tvingas liksom att spara. En bra idé, som vi snott från JAK-banken en gång i tiden. Fungerar utmärkt”, konstaterar bokens Rolf, då han guidar Linus runt i bygden.

– Alla banker blir ju satta ur spel vid en samhällskollaps. Vanliga JAK fungerar inte heller som det brukar, eftersom kommunikationerna är så dåliga. Men JAK kan ha ”döttrar” som etablerat sig ute i byarna, och inspiratörer kan rida runt på hästrygg och hjälpa till att starta på nya ställen, funderar Rolf.

Penningsystemet brakar förstås också ihop i denna framtidsbild, konstaterar Rolf. Därför behöver det skapas nya lokala valutor – ”kallkronor” i Kallbygden – som ska tryckas upp i god tid. För när krisen kommer blir alla fattiga och då ska kallkronorna delas ut, lika mycket till alla, så att den lokala ekonomin kan komma igång.

Finast av allt det som Linus får se i denna framtidsresa är ”Klostret”. Det är något av bygdens hjärta, med både bibliotek, teater, hotell och restaurang. Plus sjukhus, äldreboende och vård i livets slutskede.


På det lokala
planet är det en inspirerande framtid som Linus möter. Därför har boken också underrubriken ”En solskenshistoria”. Men för världen i stort är det en trasig och kaotisk tid. Och Rolf är allvarlig kring detta. Att han för ut sitt budskap i barnbokens form ska inte misstolkas som att det är mindre seriöst menat.

För han är både pessimist och optimist i ett och samma andetag. Andas in – och känn vart det bär hän med världen till följd av klimatförändringarna och sårbarheten i våra ekonomiska och tekniska system. Andas ut – och se vad som går att göra i närmiljön, framför allt i byarna på landsbygden.

– Det är nu vi måste agera och förbereda oss. Vi kanske bara har fem år på oss innan det börjar vackla ordentligt.


I ett samhälle
där nästan allt är beroende av storskaliga och sårbara system, byggda på elektricitet och digital kommunikation, är det bättre att bo på landet. Där finns större möjligheter än i städerna att bygga hållbarhet och en lokal ekonomi, menar Rolf.

I det perspektivet kan man också säga att Rolf och Eva hamnat rätt, som inflyttade i Kallbygden. Här finns en stark tradition av lokal initiativkraft och bygdeutveckling. En intresseförening samlar byalag och föreningar, och driver frågor som är viktiga för bygden. Här finns till och med en extra nivå i det kommunala systemet; en områdesstyrelse för Kallbygden ansvarar för förskola, fritids och skola upp till årskurs sex, och dessutom hemvården.

Ändå känns det ofta som att den här bygden är styvmoderligt behandlad inom Åre kommun, säger Rolf Kjellberg. Häromåret var till exempel äldreboendet på väg att läggas ner, men det räddades tack vare bygdens mobilisering.

– Då var vi riktigt arga. I såna lägen enas bygdens befolkning. Och här finns så mycket duktigt folk. Därför har jag gjort boken om Linus som en hyllning till Kallbygden.

Men får han bygden med sig i sin framtidsvision? Den ligger ju ändå väldigt långt från de föreställningar som människor har när de skapar sina liv.

– Visst är det så, medger Rolf. De tycker att det mesta i boken är en dystopi. Mina idéer om ”Klostret” uppskattas, men att bilarna försvinner och att vi måste köra med häst är mindre populärt. Och det är klart att den som köpt en skogsmaskin för tre miljoner sitter i en rävsax.

Så nog återstår en hel del att uträtta, om bokens visioner ska kunna förverkligas. Men optimisten i Rolf tar fasta på det positiva.

– Vi är med i en studiecirkel på biblioteket i Järpen om de här frågorna. Vid nästa möte ska Jämtlands Tidning komma och göra ett reportage. Och jag tror det är mer än femtio som är med på mejl-listan – utom vi då, för vi har ju ingen mejl.

I denna anda lämnar jag Linus, Rolf och Eva, och det blir ingen fotografering med Åreskutan som fond, för medan vi samtalade har fjällvädret gjort sig påmint och svept in bygden i snöyra.

Text och foto: Hans Månsson

Gör din röst hörd!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*