Miljörörelsen i USA kunde räkna hem en lika viktig som överraskande seger i onsdags, när president Obama lät meddela att han stoppar planerna på att bygga en 270 mil lång pipeline från de kanadensiska tjärsandsfälten i Alberta ner till raffinaderierna vid Mexikanska Golfen i Texas.
Byggandet av denna ”Keystone Pipeline” har framför allt sedan i somras vuxit fram som en central fråga på den politiska agendan i USA, med stort symboliskt värde. Ska man bygga vidare på fossilbränslesamhället till vilket pris som helst? Att utvinna olja ur tjärsand är inte bara synnerligen miljöskadligt där brytningen sker, utan bidrar även kraftigt till växthuseffekten. Och ska man sedan förvärra detta ytterligare genom att skicka iväg oljan i en lång rörledning genom känsliga natur- och jordbruksområden, tvärs över en gigantisk underjordisk vattenreservoar, som utgör en ovärderlig resurs för USA?
Beslutet borde inte ha varit svårt. Men oljebranschen är mäktig, och lika flink när det gäller att ställa ut osäkra löften om nya jobb, som man är med att ösa ner pengar i politikers kampanjkassor. ”Big Oil” är helt enkelt van vid att få sin vilja fram. Den här gången har man dessutom haft den kanadensiska regeringen på sin sida i lobbyarbetet.
Säkert hade de fått sin vilja fram nu också, om inte protesterna varit så starka och samlat så brett stöd – urbefolkningen i tjärsandsområdet sida vid sida med Texasbönder och miljöaktivister från hela Nordamerika. Med en hel palett av arbetsformer har man fört fram budskapet. Gräsrotsmobilisering såväl som strategiskt riktad information och genomtänkta ickevåldsaktioner och demonstrationer som den i början av november då 12000 demonstranter omringade Vita Huset.
På den politiska nivån har oljeledningen blivit en bricka i det intrikata maktspelet mellan presidenten och republikanerna. Obama har velat undvika att fatta något beslut om ledningen före valet nästa år, för att inte reta upp någondera sidan. Men strax före jul lyckades republikanerna få frågan inbakad i ett skattebeslut i kongressen, som innebar att beslut om oljeledningen måste fattas inom två månader. Man tvingade alltså upp frågan på bordet, mot presidentens vilja. Antagligen tyckte republikanerna att man var listiga, enligt principen att ”det som går emot presidentens önskan måste vara bra för oss”.
Men frågan är vem som är listigast i detta rävspel. Obama nyttjade inte ens hela betänketiden. Redan efter en månad sa han nej till det kanadensiska bolaget TransCanadas ansökan om att bygga oljeledningen. Motiveringen var helt krasst att med en deadline så snart inpå hinner man inte utvärdera vilka konsekvenser projektet skulle få. Därför var det lika bra att sätta ner foten direkt.
TransCanada har möjlighet att komma in med en ny ansökan för en alternativ dragning, men man kan ändå inte komma ifrån att miljön och dess vänner vunnit en väldigt viktig delseger. Både på grund av beslutet i sig, och för att miljö- och klimatproblematiken i alla fall i någon mån kommit upp på den politiska dagordningen.
Och miljörörelsen sänker inte garden. Redan i morgon, måndag den 23 januari, samlas man till en ny demonstration vid Capitol Hill i Washington. Fem hundra ”domare” ska blåsa i visselpipor, som symbolisk protest mot att så många kongressledamöter låter sig smörjas av pengar från oljebolagen. Sådana politiker borde helt enkelt utvisas från den politiska banan, menar man.
”Vi måste ta ifrån olje-. gas- och kolindustrin deras rätt att använda atmosfären som en soptunna där de utan att betala för sig kan dumpa sin koldioxid”, skriver Bill McKibben, en av ledarna för proteströrelsen på hemsidan www.tarsandsaction.org.
