Sök
  • Under ett långt liv har han kämpat för bönder och lokalsamhälle. I många stycken framgångsrikt. Och han önskar att han finge vara med länge till, för nu är motståndaren starkare än någonsin, när oljeboomen på nytt kommit till North Dakota. Idag med ny teknik i bagaget, som möjliggör u...

Melvin Wisdahl – ett liv av kamp. Nu regerar oljan hans bygd.


2013-10-11

Under ett långt liv har han kämpat för bönder och lokalsamhälle. I många stycken framgångsrikt. Och han önskar att han finge vara med länge till, för nu är motståndaren starkare än någonsin, när oljeboomen på nytt kommit till North Dakota. Idag med ny teknik i bagaget, som möjliggör utvinning i enorm skala, med kraftig inverkan på både jordbruk och miljö.

Men 88 år gammal är Melvin Wisdahl lite ”stukad”. Efter ett lårbensbrott i vintras kan han inte längre bo på gården i Corinth, 46 miles norrut. Nu rör han sig inte mycket utanför rehabiliteringscentrat Bethel Lutheran Home i Williston där jag träffar honom och hans fru Morrene.

Om han är mindre rörlig rent fysiskt så är han desto mer aktiv i intellektet. TIme Magazine ligger uppslagen på rullatorn som står vid hans läsfåtölj, och han refererar under samtalet till händelser och insatser under ett långt och aktivt liv, som i sig är ett stycke samtidshistoria.

Till exempel är Melvin närapå årsbarn med Bank of North Dakota – bildad 1919 och fortfarande den enda statligt ägda banken i USA. Bakom bildandet låg Non-Partisan League of North Dakota, berättar han – en radikal bonderörelse med socialistiska rötter. Tanken var redan från början att inte ”göda” Wall Street i onödan, utan behålla skattepengar och federala medel på hemmaplan, så att de kunde bidra till finansiering i den lokala ekonomin.

En annan åtgärd av bestående värde som Non-Partisan League stod bakom var beslutet 1932 att all jordbruksmark i delstaten skulle vara bondeägd – storföretag med markspekulativa intressen skulle hållas borta. Ett förhållande som gäller än idag.

Skatt på olja den största insatsen
I Nonpartisan-rörelsens anda har Melvin också verkat – och på en punkt har han bidragit till en insats av närmast historiska dimensioner för sitt samhälle.

– Jag var ung och mest en budbärare. Men jag fick vara med när mineralskatten infördes i North Dakota. Först 5 procent på 50-talet, sen ytterligare 6,5 procent på 60-talet. Att oljebolagen än idag måste betala 11,5 procent av produktionsvärdet är tack vare vår kamp på den tiden.

Det var en stark folklig vilja som ledde fram till dessa beslut, berättar Melvin. Upprördheten var stor över att oljebolag kunde föra ut stora vinster, utan ersättning till regionen. En stark rörelse växte fram, för att få en beslutande folkomröstning till stånd. Man lyckades, och fick till och med majoritet. Drivande var en lokal skolledare i Williston, Leroy Digerness, som var son till en vänsterradikal, om inte rent av kommunistisk, norsk skomakare. För hundra år sedan såg ju det politiska landskapet i USA helt annorlunda ut än idag.

– Oljebolagen sa att de skulle lämna North Dakota om det blev en skatt, men det var ju bara snack. Så länge som de kan tjäna pengar är de kvar, konstaterar Melvin Wisdahl.

Och idag tjänar bolagen mer pengar än någonsin. Man har lärt sig att utvinna olja som ligger inbäddad i skifferlager långt under markytan. Med hjälp av så kallad fracking skapas sättningar, så att olja och gas frigörs och kan pumpas upp till  markytan. Tack vare Melvins och andras insatser på 50-60-talet får nu delstaten årliga intäkter i miljardklassen från oljeutvinningen.

Och det var tur att man gjorde sin kampanj då, menar han. Idag hade det varit omöjligt att vinna. Bolagen skulle lägga ner enorma resurser på att bedriva kampanj för sin sak, och alltför många skulle låta sig luras av deras argument.

För Melvin är detta ändå en dubbelbottnad historia. Å ena sidan får han tårar i ögonen av rörelse när han berättar att de som ledde denna kampanj ville ha honom med, och att han fick göra en insats.

Men å andra sidan är han starkt kritisk mot den snabbt växande oljeutvinningen, trots att den även ger stora inkomster till både delstat och markägare. Ja, även hans fru Morrene får del av markägarersättningen, eftersom ett bolag har borrat horisontellt in under hennes mark och utvinner olja där.

– Men jag hade hellre sluppit den här oljeboomen, säger Melvin – och Morrene som sitter strax intill nickar instämmande.

– Det är många som oroar sig för följderna, för naturen och för jordbruket. Men det är få som kritiserar, för det är också många som tjänar stora pengar på detta.

Efter mötet med Melvin och Morrene tillbringar jag några timmar med att köra runt i det kuperade jordbrukslandskapet utanför ”boomtown Williston”. Dimensionen av det som pågår här är mer omfattande än jag kunnat föreställa mig. Det går inte en sekund utan att man har några pumpar eller någon borr-rigg i sikte. Långtradare kör i skytteltrafik till och från anläggningarna. En svag lukt av underjordiska dofter vilar över fälten och söker sig även in i bilen. Jag stannar och tar några bilder i solnedgången på en av de pumpar som ska stå här och bocka sig i 20 år.

När jag sedan reser vidare med tåget österut passerar jag den bangård där oljan pumpas över från lastbilarna. Varje dag fylls här 5000 järnvägsvagnar för att fraktas till raffinaderier på olika håll i Nordamerika. Det svarta guldet har tagit över.

Hydrualic fracturing, allmänt kallat ”fracking” (spräckning), är en teknik för att utvinna olja och gas ur underjordiska skifferlager, ofta från djup på ett par-tre kilometer. Genom att i borrhål spruta ner stora mängder vätska under högt tryck – vatten blandat med sand och kemikalier – skapas sättningar i berget och oljan/gasen kan ledas upp via borrhålet. Tack vare att man numera även kan borra först vertikalt och sedan horisontellt, kan stora områden bearbetas via ett enda borrhål på markytan. North Dakotas stora oljefält ”The Bakken” beräknas innehålla minst ett par miljarder fat utvinningsbar olja.