Kategoriarkiv: Alternativa finansieringsformer

Tyskar investerar
i lokal mat


2019-12-10

I Tyskland finns aktiebolag som ägs av medborgarna och stöder regional matproduktion. Nyligen besökte initiativtagaren Sverige för att ta idén hit.

25 grönsaksodlare, vinproducenter, restauranger och andra ekologiska matföretag från regionen kring den sydtyska staden Freiburg är med i Regionalwert Freiburg AG. Aktiebolaget köper en andel av företagen i proportion till hur mycket pengar de behöver, och företagen blir partners i Regionalwerts nätverk. Aktiebolaget erbjuder rådgivning och företagen i nätverket stöder varandra.

Varje partner redovisar årligen sina insatser för social, ekologisk och så kallad regional-ekonomisk hållbarhet för aktieägarna. För investerarna är aktien ett sätt att stödja regional, ekologisk matproduktion och självförsörjning. Målet är att kunna betala utdelning inom några år, berättar forskaren och talespersonen Eric Waibel på Regionalwert Freiburg.

– På årsmötena är responsen alltid väldigt bra, trots att ingen har fått tillbaka några pengar än. I stället får de socio-ekologisk ränta, det är därför vi investerar i just dessa företag. Men vi behöver alltid fler investerare.

 

Förra året blev Regionalwert Freiburg kontaktat av fler företag än man hade möjlighet att hjälpa. Andra utmaningar är att få den offentliga sektorn att se värdet av det Regionalwert gör – och att bidra till finansieringen, enligt initiativtagaren och vd:n Christian Hiss.

– Han säger att det han verkligen har blivit besviken på genom åren är hur lite pengar och stöd Regionalwert har fått från den offentliga sektorn – trots att nätverket gör insatser som samhället annars skulle vara tvunget att göra, säger Eric Waibel.

Christian Hiss har också fått lägga mycket energi på att få företagen att engagera sig i nätverket. Han har blivit förvånad över att en del har tagit emot hjälp när de har haft det tufft men inte gett så mycket tillbaka till nätverket när de är framgångsrika, berättar Eric Waibel.

 

Det som både konsumenter och producenter är mest nöjda med är hur Regionalwert för dem närmare varandra. Livsmedelskedjan blir mer transparent när konsumenter kan besöka gårdarna och se hur deras mat produceras.

– Något vi ofta hör från producenterna är att Regionalwert har ökat medvetenheten och respekten inför det de gör, säger Eric Waibel.

Regionalwert bedriver även forskning om en ny slags bokföring för matproducenter i projektet Richtig rechnen (Räkna rätt). Det ska synliggöra fler kostnader och värden, som kostnaden för att utarma jorden och värdet av att främja biologiska mångfald.

 

I september besökte Christian Hiss företagare och allmänhet i Vreta kloster och Järna. Initiativtagare var den före detta riksdagsledamoten för Miljöpartiet Annika Lillemets. Hon säger att hon blev glatt överraskad över det stora gensvaret. Nu är tanken att sätta ihop en arbetsgrupp som kan starta en svensk motsvarighet till Regionalwert.

– Med tanke på intresset för rekoringar och andelsjordbruk är jag optimistisk att det ska finnas intresse för att investera på det här sättet. Köper du aktier är det ett mycket mer långsiktigt åtagande för att dela risken med lokala matproducenter, säger Annika Lillemets.

Abigail Sykes

 

Fantasins ekonomi


2018-04-04

 

Framtidens ekonomi kan både bli smakrikare, fantasifullare, roligare och mer varierad. Det menar omställningsrörelsens grundare Rob Hopkins, som ser bubblande möjligheter i nödvändigheten att skapa en energisnålare ekonomi.

 

Han har varit med och startat ett bryggeri i hemstaden Totnes i södra England. Ingredienserna hämtas inom en radie av fem mil. Ändå blir ölen långt mycket godare än de globala bryggeriimperiernas, enligt Rob Hopkins.

– Har du en gång smakat en hantverksöl vill du aldrig mer dricka en Heineken eller Budweiser, säger han.

– Inom geografiska begränsningar kan kreativiteten blomma.

Mikrobryggerirörelsen får tjäna som illustration av hans vision om en framtida mer energisnål men mer inkluderande och fantasifull lokal ekonomi.

– För femton år sedan sålde en handfull stora företag nästan all öl i USA. Idag tillverkas en femtedel av små bryggerier som experimenterar med olika smaker, och fylligheter. På ganska kort tid har en ganska trist marknad fått nytt liv. Unga människor kommer in och folks preferenser förändras, säger han.

 

Det är nu över tio år sedan som Rob Hopkins gav sina dåvarande elever på Irland i uppgift att göra en plan för hur deras stad skulle klara omställningen till ett mindre fossilberoende samhälle. Resultatet, som kom att involvera många olika grupper i kommunen, lade grunden för omställningsrörelsen som sedan dess har spritts över hela världen. Fokus ligger på att skapa levande lokalsamhällen som klarar energi-, klimat-, miljö-, finanskris eller andra chocktillstånd i omvärlden.

– Ska vi göra förändringar i den skala som krävs för att inte förstöra livet på den här planeten måste vi skala ned rejält. Och för att få med oss människor på den resan behöver vi berätta att ett energisnålare liv faktiskt kan bli alldeles underbart, säger Rob Hopkins och ler.

 

Med dagens ekonomi ser han många problem, ett är att pengarna extraheras från lokalsamhällena och koncentreras till allt färre händer.

– Stora affärskedjor har sällan en roll i närområdet. Jag vill ha en ekonomi där pengarna i högre utsträckning stannar lokalt, och för varje varv de cirkulerar skapar ett nytt arbete, en ny anledning för unga människor att bo kvar, nya möjligheter till kreativitet och uppfinningsrikedom…

– Min bild av ekonomi är att det i grunden handlar om samhörighet och relationer. En mer lokal ekonomi kan både öka delaktigheten och minska sårbarheten mot störningar i omvärlden.

Han jämför med hur en skog samlar regnvattnet och använder det på olika sätt innan det blir torrt. På samma sätt vill han att pengarna ska rotera i lokalsamhället.

 

Rob Hopkins ser ingen fara för isolationism eller inskränkthet med den lokalisering han förespråkar. Tvärtom menar han att de lokalekonomiska omställningsprojekten som pågår runt om i världen präglas av stor öppenhet och inkludering.

– Det handlar inte om självhushållning eller om en totalt lokal ekonomi, utan om en ekonomi som är mer lokalt förankrad. Idag har pendeln svängt väldigt långt åt det globala hållet, säger han.

Lokalisering är inte heller ett självändamål, understryker Rob Hopkins. Inom omställningsrörelsen har ett antal kriterier utarbetats för vilken typ av nya företag som behövs. De ska bland annat vara koldioxidsnåla, förhålla sig till att jordens resurser är begränsade, ha mål bortom den egna vinsten och vara medskapande i omställningen.

– Om vi bygger en ny ekonomi med grund i de värderingarna är det ingen risk att vi hamnar fel, menar Rob Hopkins.

 

I Totnes hålls varje år ett entreprenörsforum för att stötta omställningsföretag. Alla som kan bidra med något kallas investerare, även om det som erbjuds är en kontorsplats eller bokföringshjälp. Men många satsar även pengar. Under sex år har närmare en miljon kronor investerats i 27 olika företag, varav 24 fortfarande är igång.

– En del flyttar sina pensionsbesparingar, eftersom de vet att en portfölj med de här företagen kan ge bättre avkastning, säger Rob Hopkins.

Exakt hur avkastningen ser ut beror på företagen. Vissa vill ha rena gåvor, andra utlovar ränta i allt från grönsaker till pengar. Det handlar dock om riskkapital, fungerar inte idén förlorar investeraren. Gemenskapen som skapas kring projekten finns dock kvar.

– Bäst fungerar ett entreprenörsforum med massa folk. När människor möts öppnas möjligheter upp som ingen tänkt på tidigare, säger Rob Hopkins.

 

Ibland krävs det större pengar för att få igång en verksamhet än den folkfinansiering ett entreprenörsforum kan erbjuda. I Totnes har till exempel ett lokalt icke vinstdrivande utvecklingsbolag startats. Dess första projekt är att omvandla ett nedlagt mejeri till en levande plats designad, ägd och använd av invånarna. Enbart för planeringsarbetet behövdes nästan sju miljoner kronor.

– Ingen av bankerna, inte heller de etiska, ville låna ut innan vi fått bygglov. Utan privata välgörare hade projektet havererat, säger Rob Hopkins och önskar att den traditionella finanssektorn skulle spela en större roll för att förverkliga av nya affärsidéer.

– Det skulle underlätta med fler banker som inser att om vi inte lyckas skifta till en mer resilient lokal ekonomi så kommer det inte längre finnas någon anledning att driva bank…

Han känner till JAK-modellen sedan länge.

– Det är fantastiskt att JAK finns kvar. Jag älskar att se olika idéer blomstra. Om det är något ny ekonomi handlar om så är det diversitet. Det finns inte en modell som kommer lösa alla problem utan vi behöver olika verktyg för olika saker, säger Rob Hopkins.

 

Nu är planerna för mejeriområdet i Totnes klara. Invånarna har röstat fram ett hotell, en möteslokal, bostäder och verkstadslokaler i ett av de första engelska utvecklingsprojekten som klubbats genom en folkomröstning.

– Den stora styrkan med projektet är att inom 10-15 års tid när allt är klart kommer det generera intäkter som vi kan använda till annat. Det ger oss större makt över vårt öde, säger Rob Hopkins.

Än så länge är ett ganska litet antal personer med och äger utvecklingsbolaget, men tanken är att alla Totnesbor ska erbjudas en andel för tio kronor.

– Vi kommer även erbjuda större investeringar mot avkastning. Men alla medlemmar ska ha samma rösträtt.

 

I omställningsrörelsens barndom låg fokus på att föra samman människor och skapa nya visioner att arbeta för. Idag menar Rob Hopkins att arbetet måste gå vidare.

– Att arbeta ideellt är bra, men inte tillräckligt. Vi måste skapa nya försörjningsmöjligheter, nya företag, säger han.

Samtidigt finner han hopp i att politiskt valda församlingar i stora städer som Barcelona och Paris anammat rörelsens idéer.

– Borgmästaren i Paris har just publicerat deras koldioxidsnåla budget, som innehåller massa omställningsprojekt.

– Ibland kan det kännas som att vi inte gör tillräckligt snabba framsteg. Men du vet aldrig var brytpunkterna finns. Du kan inleda ett projekt utan att veta vem som hör om det och inspireras. Därför det är så viktigt att sätta igång, att våga prova sina idéer. Det värsta som kan hända är ju att det inte fungerar.

Text: Karin Backström

Markbank för unga


2017-09-20

 

En bank med jordbruksmark för unga människor som vill ägna sig åt hållbar matproduktion. Det har blivit verklighet i Frankrike. Sedan 2011 har organisationen Terre de Liens köpt över 3000 hektar mark som de arrenderar ut till 139 lantbruksföretag med olika inriktning. I närheten av Tours, 30 mil söder om Paris, ligger en av gårdarna – La Ferme du Cabri au Lait.

 

På gården La Ferme du Cabri au Lait, som drivs av Sebastien Beaury och Claire Proust, finns ett 70-tal skimrande ljusbruna getter och ett nybyggt litet mejeri för getostproduktion.

Precis som för många andra unga människor var tillgången till kapital ett problem för Sebastien och Claire när de skulle köpa gården. De hade en del besparingar och fick lån från banken för att köpa huset och lantbruksbyggnaderna. Det räckte däremot inte till marken som i stället köptes av Terre de Liens som nu arrenderar ut den.

 

Terre de Liens föddes ur ett samarbete mellan rörelser som jobbar med folkbildning, ekologiskt lantbruk, ekonomisk solidaritet och landsbygdsutveckling. Organisationen består av en ideell organisation med flera regionala föreningar och en investeringsfond som förvaltar kapitalet och skriver avtal med lantbrukare. Utöver det finns en fond för rena donationer.

På några få år har fransmännen investerat 55 miljoner euro som använts för att köpa mark och gårdar runt om i landet. Femton gårdar har donerats till föreningen. Det finns flera förklaringar till framgångarna. En av dem är en form av politisk reglering av handeln med jordbruksmark. Véronique Rioufol på Terre de Liens förklarar hur det fungerar:

– Här i Frankrike finns en organisation som heter Safer. De har rätt att ingripa vid försäljning av jordbruksmark genom att ge köpare med samhällsnyttiga företagsidéer förköpsrätt även om det finns andra som är beredda att betala ett högre pris.

Safer bildades på 60-talet och består av flera regionala styrelser som kontrolleras av jordbruks- och finansdepartementen. I styrelserna sitter politiker, tjänstemän och representanter för banker, fackliga organisationer och ideella föreningar i regionen. Numera finns ett nära samarbete mellan Safer och Terre de liens eftersom de till stor del jobbar mot samma mål, att bevara jordbruksmark och bidra till att den brukas på ett hållbart sätt.

En direkt konsekvens av Safer är de förhållandevis låga markpriserna i Frankrike. En hektar kostar i genomsnitt omkring 40-50 000 kr vilket kan jämföras med det svenska genomsnittet på 120 000 kr. Men Terre de Liens köper inte bara marken utan i många fall även hela gården, inklusive byggnaderna.

– Byggnaderna är en förutsättning för att driva lantbruket och det är inte alla som har det kapital som krävs för att köpa loss dem, säger Véronique Rioufol.

­ I vissa fall går kommunen in och köper byggnaderna som de i sin tur arrenderar ut till lantbrukarna.

 

Tillgången till kapital är kanske den största men långt ifrån den enda stötestenen för unga, oerfarna, blivande lantbrukare. Den mark som säljs köps ofta upp av granngårdar som vill skala upp. För säljaren ställs långvariga, välbekanta relationer och odlingsmetoder mot nya och okända.

För Sebastien och Claire tog det några år innan de hittade rätt.

– Vi letade först efter en gård närmare Tours där vi bodde förut men vi hittade ingen, förklarar Sebastien.

­– Men så dök det upp två gårdar i det här området, några mil längre söderut. Det tog fem månader innan vi kom överens med den ena av säljarna. De var båda väldigt skeptiska. Vi var ju inte från trakten och hade inte lantbrukarbakgrund.

När de väl övertygat säljaren var det bråttom att få ihop kapital till investeringen i marken. Sebastien skulle snart fylla 40 år vilket är gränsen för att kunna söka det EU-stöd som delas ut till unga lantbrukare. Terre de Liens var berett att gå in och köpa upp marken, men en del av insatsen måste alltid komma från folk som vill stötta den specifika gården.

– Vi skickade e-post till alla våra vänner för att be om hjälp, säger Claire.

Redan efter tre veckor hade de fått ihop tillräckligt många andelar för att Terre de Liens skulle kunna köpa marken. Andelarna som Claire och Sebastien hade samlat ihop till sitt projekt kompletterades med kapital som Terre de Liens samlat ihop på andra sätt. Många väljer att investera i fonden utan att stötta en särskild gård. Det kan handla om att man vill stötta ett hållbart lantbruk eller fransk matproduktion i allmänhet.

Sebastien och Claire valde att själva investera i byggnaderna eftersom det ger dem friheten att göra vad de vill utan att först diskutera varje ingrepp med Terre de Liens. Vid mitt besök på gården jobbar de för fullt med att färdigställa en samlingslokal som också ska kunna användas för att torka örter till örtsalt, olja och olika örtteer.

De säljer allt de producerar lokalt, via konsumentkooperativ, butiker och marknader, och har på så sätt lärt känna många av sina kunder. Flera av dem har gjort betydande arbetsinsatser genom åren, några har kommit att bli nära vänner och många har varit med och bidragit ekonomiskt till den nya lokalen.

– Vi har fått ihop 5 500 av 10 000 euro via crowdfunding, säger Sebastien, som till slut bestämde sig för att låna resten för att kunna komma igång med bygget.

 

Det var genom att de själva var med och startade ett konsumentkooperativ som Sebastien insåg att han vill ägna sig åt lantbruk. Nu jobbar han heltid på gården tillsammans med två deltidsanställda, en som hjälper till med ystningen och en med besöksverksamheten. Gården tar emot mer än 3 000 besökare per år, allt från skolor och förskolor till studenter och pensionärer, som kommer för att delta i olika workshops och rundvandringar. Här har de haft nytta av Claires tidigare erfarenhet av att arbeta med turistinformation. Hon har bland annat kontakt med flera resebyråer som förmedlar information om gårdens evenemang.

Claire jobbar fortfarande halvtid på kommunen, som guide på slottet. Den stora utmaningen är nu att båda ska kunna försörja sig på det gården ger. Förhoppningen är att kunna utöka produktionen av medicinalväxter och andra örter, som är Claires stora intresse. I den lilla gårdsbutiken finns bland annat örtsalter, blomvatten och aromatiska oljor.

 

André Laurent är aktiv i Terre de liens på regional nivå och har följt Claire och Sebastiens arbete med gården sedan starten. Han är pensionerad sedan några år tillbaka, men bakom sig har han ett långt yrkesliv med erfarenhet av företagande och projektledning. Hans uppgift inom Terre de Liens är att avgöra om de nya lantbrukarnas affärsidéer håller och stötta dem när de väl kommit igång.

– Jag jobbar tillsammans med två andra, en pensionerad lantbrukare och en före detta vinodlare som skolat om sig till lärare inom lantbruk. De kan lantbruksdelen, allt från jordanalyser till vilka lagar och regler som gäller.

Tillsammans med den regionala styrelsen, som har ungefär 15 medlemmar, ska de avgöra om idéerna bär och om de blivande lantbrukarna har tillräcklig kompetens för att genomföra dem.

– Det är många som inte har jobb och som tänker att de kanske kan försörja sig på lite mark, säger André.

­– Men de är oftast inte intressanta. Det är också viktigt att lantbrukarna står bakom organisationens idéer om hur lantbruk ska drivas och en del i det är att det ska vara ekologiskt.

 

Just nu har de problem med cirka tio procent av arrendatorerna inte vill följa delar av kontraktet, eller har svårigheter att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt och därför inte kan betala arrendet. En annan utmaning är att Terre de Liens som organisation har vuxit väldigt fort. Ju mer kapital som samlas in desto fler gårdar kan de köpa vilket i sin tur kräver en större administration, med fler människor, lokalt och nationellt, som ska samarbeta och komma överens.

– Konsten är att behålla idealen och samtidigt få det att funka i praktiken, säger André.

­– Är det till exempel okej att låta en statlig institution investera mycket pengar vilket medför en risk att de får en särskild position och stort inflytande? Och hur stor är i så fall risken att de små investerarna minskar i betydelse eller inte ser sitt värde?

 

Runt om i Europa finns flera organisationer som inspirerats av Terre de Liens och startat upp liknande verksamheter. De är alla medlemmar nätverket Access to land där de utbyter erfarenheter och jobbar tillsammans för att påverka politiskt på EU-nivå. Men ingen av de andra organisationerna är i närheten av de framgångar som man haft i Frankrike.

Organisationen Safer, lägre markpriser och skatteavdrag för de som donerar pengar eller investerar i allmännyttiga organisationer är några av förklaringarna. Kanske handlar det också om att det finns en levande matkultur och en stark facklig tradition inom lantbruket? Frankrike är det land i Europa med störst antal andelsjordbruk och konsumentkooperativ. Samtidigt brottas franska bönder med precis samma saker som de här hemma – den globala handeln med livsmedel som slår ut lokala marknader, ökad konkurrens om jordbruksmark som leder till spekulation och EUs bidragssystem som generellt gynnar de stora gårdarna på bekostnad av de små.

Här i Sverige uppskattar Lantbrukarnas riksförbund, LRF, att ungefär 1,7 miljoner hektar, av ett sammanlagt värde på över 100 miljarder kronor, kommer att behöva byta ägare de kommande 15 åren. Lantbrukarkåren blir allt äldre men vem har egentligen råd att ta över? Det är inte bara marken som kostar – maskiner, växthus och stallar är andra exempel på stora investeringar. I regeringens förslag till livsmedelsstrategi som kom tidigare i år öppnar man upp för att låta aktiebolag äga mark, vilket inte är tillåtet i Sverige idag. Målet är att öka inflödet av kapital till jordbruket men risken är ökad spekulation på mark, och att makten över marken och maten förskjuts från bönderna till storföretagen.

Text och foto: Ylva Andersson

Röstånga renoverar


2016-12-01

 

I skånska Röstånga investerar gamla och nyanlända invånare i framtiden genom by-aktier och ideellt arbete. Just nu renoveras förfallna hus som både ska ge fler bostäder och öka intäkterna till byns eget utvecklingsbolag. 
Det är bara ett av flera projekt som Röstångaborna genomfört de senaste åren.

På en liten allmänning i byn Röstånga i nordvästra Skåne tronar ett ensamt träd med mogna, mörkröda äpplen av sorten Ingrid Marie. Det är dags att skörda innan frosten slår till. I mötet med Sara Al Shwafis svepande pinne faller äpplena tungt ner på gräset, om ett par dagar ska de pressas till must.

Kvinnan från Yemen i självlysande gul overall och det djupröda äpplet med det svenskklingande namnet blir en symbol för föreningen Röstånga Tillsammans som äger det kommersiella aktiebolaget Ruab, Röstånga utvecklingsbolag. Deras plattform är glasklar – både gamla och nya bybor är välkomna att vara med och utveckla byn.

Med bara ett par mil till mindre samhällen och fem-sex till stora städer har många flyttat från när och fjärran till byn som har omkring 900 invånare. Gränsen mellan infödda och inflyttade har för länge sedan luckrats upp.

Ruab bildades 2011 i kölvattnet av bybornas tidigare initiativ. Allt började med mobilisering för att rädda skolan, gick slingrande via EU-projekt som resulterade i byns hemsida, 400 meter cykelväg och en egen byabuss och landade i vetskap om att utvecklingen upphör när projektpengarna är slut.

Lösningen blev att bilda ett eget utvecklingsbolag som skulle skapa möjlighet till egenfinansiering.

– Vi ville vara proaktiva, det är viktigt. Det fanns nedgångna hus i byn som vi tänkte att vi borde kunna köpa, renovera till lägenheter och hyra ut, säger Nils Phillips, Ruabs ordförande.

– Fastigheterna är en del i hur vi kan utveckla byn som helhet.

Och så blev det.

Av bara farten köpte Ruab också ett äldre parhus mitt i byn på exekutiv auktion.

– Det var i mycket bättre skick och skulle gå snabbast att få ekonomi i, säger Nils.

På bottenvåningen huserar i dag en samlingslokal som hyrs av Fridhems folkhögskola och ett mikrobryggeri. På övervåningen finns en liten lägenhet som hyrs ut.

 

En tanke om ett frivilligt samarbete växte fram. På byns asylboenden fanns människor med snickarkompetens. I byn fanns behov av ideella krafter.

Resultatet blev att folkhögskolan startade ett projekt där byns asylsökande kan läsa svenska tre dagar i veckan och öva språket samtidigt som de arbetar med odling, textil och husrenovering två dagar.

Vilka hus man renoverar? Just det, Ruabs fyra nedgångna hus.

– Det är en win win-situation, vi kan få husen klara snabbare och de asylsökande får bidra till lokalsamhället med sin kompetens. Flera av dem har arbetat i branschen.

– Vi räknar med att lägenheterna ska stå på egna ben ekonomiskt och börja ge inkomster inom tre år. Och det går nog även om vår ekonomi begränsar oss och det är dyrt att bli av med allt skräp och byggmaterial, säger Nils Phillips och tillägger att de även tar in betald hantverkshjälp ibland eftersom renovering med enbart ideella krafter tar mycket tid.

Anna Haraldson Jensen, som också sitter i Ruabs styrelse, säger att de asylsökande vinner mycket på att delta i projektet.

– De får praktik tillsammans med oss, de får referenser och ett bredare nätverk. Det är förstås värt mycket för framtiden.

Från början var tanken att de asylsökande som är med och renoverar skulle kunna stanna i Röstånga genom att flytta in i de nya lägenheterna, berättar Anna och Nils.

– Men det gäller att allt stämmer – uppehållstillstånd, familj som kommer hit och annat. Och vi är långtifrån färdiga med husen. Vi har bara en liten lägenhet än och mannen som flyttade in där har nyss flyttat till en större lägenhet i Svalöv eftersom hans familj kom hit från Syrien.

– Röstånga är populärt, alla som vill flytta ut på landet vill inte bo på en stor gård, så det blir inte något problem att hyra ut lägenheterna, säger Anna.

 

Inne i lokalen som folkhögskolan hyr gör de frivilliga deltagarna sig redo för syateljé, äppelplockning och spackling i ett av husen. Mohammad Alhaidar är en av dem som först kom till Röstånga, men som nu har flyttat till ett större samhälle. Han har fru och två barn som kanske får komma hit snart.

– Så jag behöver en stor lägenhet och bor nu i Ljungbyhed, det ligger nära.

– Jag körde taxi i Damaskus i Syrien och jobbade som målare. Nu läser jag svenska 75 procent av tiden och har ett jobb med målning och trädgårdsskötsel på 25 procent, säger han och ler stort.

Mohammad var med och renoverade lägenheten och lokalen vi sitter i. I dag har han fått sitt uppehållstillstånd, vilket innebär att han kan delta i Svenska för invandrare (SFI), så han är inte längre med i projektet. Men han kommer på besök då och då. Han berättar att han uppskattar praktiken han fick i Röstånga, den gjorde att han fick jobb. Han trivdes här, men liksom flera andra tycker han att samhället är lite för litet.

– Men ingen vet om framtiden och i Röstånga har många varit mycket trevliga mot oss, så kanske? säger någon med en axelryckning och flera nickar instämmande.

– Du måste lova att skriva att vi är tacksamma för att ni har tagit emot oss. Vi hoppas att vi får tjäna detta land, säger en ung tjej, Sara Reda från Syrien, med hjälp av en översättnings-app och stort allvar.

Basema Abbas är den enda i rummet som bor i en lägenhet i Röstånga. Hon trivs bra men vill så småningom flytta till något större samhälle där hon har vänner.

– Gärna Eslöv eller Malmö, men där är det stor brist på lägenheter. Här är fint men det finns inga affärer, bara en mataffär, och ingen tågstation.

 

Mohammad Alhaidar hakar på när renoveringsgruppen går iväg för att spackla och sätta upp gipsskivor på väggarna i det hus som var i bäst skick när Ruab köpte det och som  utvecklingsbolaget hoppas ska bli klart redan i år.

Sara Al Shwafi, Basima Al Massarani och Enayat Payenda spacklar som om de aldrig gjort annat. Jalil Peymant och handledaren Johan Giersing bär gipsskivor och konturerna av två beboeliga rum börjar skönjas.

Jalil är den enda som säger att han gärna stannar i Röstånga. Han trivs med människorna här, han har kommit ensam till Sverige från Afghanistan. Så mycket mer kan vi inte förstå varandra utan tolk, och lexikon på mobilen går inte att använda när man jobbar.

 

Jag går iväg med Anna Haraldson Jensen och Nils Phillips till konsthallens svartmålade och fönsterlösa lilla utställningslokal för att de ska berätta mer om Ruab. De trycker åter på att man måste vara proaktiv, som med skolan. De hade inte fått signaler om att skolan skulle läggas ner, men den förlorade en årskull barn vart tredje år.

– Det blev en bred mobilisering, inflyttningen tog fart och under två år ökade antalet elever i skolan med 80 barn. Så vi bildade utvecklingsföreningen Röstånga Tillsammans för att kunna föra de allmängiltiga projekten vidare, säger Nils.

– Projekten skulle vara så stora att de gynnade hela byn och samtidigt visa alla och oss själva att vi kunde leverera, säger Anna.

– Under och efter projekten har vi byggt upp tillit, vilket är det viktigaste av allt.

 

Med Röstånga Tillsammans som majoritetsägare bildades alltså Ruab, som började med att köpa byns gamla fryshus för 2 000 kronor. Det hade stått tomt sedan frysboxen flyttade in i hemmen på 1960-talet. Huset renoverades för egna pengar och med ideella krafter innan det hyrdes ut till konstföreningen Freon.

– Konsthallen blev en slags övning inför större projekt. Människor kom hit som inte varit med på möten innan. De tog med barnen och vi ordnade med korv och fika. Nyckeln låg under mattan, det blev hela byns hus, säger Anna som arbetar med lokal ekonomi och social mobilisering i olika former också professionellt och gärna titulerar sig lokal utvecklingsnörd.

Nästa köp blev gamla stationshuset som varit restaurang men fått kök, toa och personalutrymmen underkända och stått tomt i två år. Många i byn värnade om byggnaden och hips vips hade Ruab 400 aktieägare och 400 000 kronor i kassan.

– Det kommer mycket turister hit tack vare Söderåsens nationalpark så det finns gott underlag. Vi lade ett bud på en miljon och fick lån från Ekobanken, berättar Nils.

Även JAK var med i diskussionerna i början men Ruab valde Eko-banken både på grund av värdegrunden och villkoren. Dessutom hade de redan goda kontakter där.

En stödfest och fortsatt försäljning av aktier drog in pengar till reparationerna. I dag arrenderar en krögare restaurangen med omsättningshyra, som är vanligt för butiker och restauranger. Tio procent av krognotan går alltså tillbaka till byborna genom Ruab.

2013 stod de nedgångna husen på tur. Över tid hade det funnits en infekterad problematik med bland annat droger kring de ruffiga husen och köpet var inte självklart för alla aktieägare. Men i dag står tre av de fyra husen tomma och renoveras för fullt.

– På röjardagarna har det kommit 20-30 personer, här träffas alla, det finns en sammansättning i byn av alla slags människor, berättar Anna.

Köpeskillingen för husen slutade på 1,8 miljoner kronor. Långivare var återigen Ekobanken tack vare en borgenskrets på 20 personer som borgade för en miljon kronor.

– Vi lyckades lösa borgenskretsen redan efter ett år, berättar Nils.

– Vi har också löpande utgifter för försäkringar, värme och vatten även när husen står tomma som täcks av månadsinvesterare som betalar 200 kronor i månaden. De får sedan motsvarande värde i aktier.

För två år sedan omvärderades alla fastigheter.

– Då hade vi hittat en lokal bank som vi har arbetat upp en relation med, Sparbanken Boken. Även om många gillar Ekobanken för dess värdegrund beslutade stämman att byta bank eftersom de gav oss bättre ekonomiska villkor, säger Nils.

– Vid val av bank så spelar både värdegrund och geografisk närhet in, säger Anna.

 

Innan vi måste bryta upp berättar Anna att det finns hela 175 företag i den lilla byn.

– Många hyr lokal här och bor någon annanstans. Man ser att folk åker hit över dagen, det skapar en spännande cirkulation i byn. Socialt kapital genererar socialt kapital. Som mikrobryggeriet i Ruabs hus. Ägarna sökte lokaler och vi kunde tillsammans skapa förutsättningarna hos oss. Och i en sådan här liten kontext är det rätt fantastiskt.

Text: Anna Persson

De investerar
i gemenskap


2016-09-14


De vill förbereda sig för en fossilsnålare framtid – och de vill göra det tillsammans. En före detta församlingsgård är ansiktet utåt och ett gammalt jordbruk bjuder på odlingsmark och renoveringsövningar. Tack vare medlemmarnas insatser och sparande har 2,4 miljoner kronor investerats i fasta värden i Sambruket i Sösdalabygden i Skåne.


Sambruket Sösdalabygden
 möts en grupp engagerade människor som investerar tid och pengar i mark, hus, kunskap och gemenskap för att klara en osäker framtid. Det finns en stolthet här, det känns direkt. Den spirar lika kraftigt som Jacks bönstjälk, om än mer ödmjukt, och inom en kvart känner jag till Sambrukets alla nyheter: Att Sambruket har beslutat att införa ett halvårs provmedlemskap. Att odlingscirkeln i vintras beslutade att alla som arbetar aktivt, även om det inte är med odlingarna, ska få ta del av skörden. Och sociokrati, inte att förglömma, en metod för transparent, likvärdigt och effektivt självstyre som Sambruket ska testa fram till årsskiftet 2017/2018.


Kaféet på
Klockaregården surrar av röster, sociokrati är nytt och intressant. Det innebär bland annat att det inte finns arbetsgrupper längre, utan cirklar; t ex Odlingscirkeln, Byggcirkeln och Informationscirkeln, får jag veta. Och alla beslut tas med samtycke.

Någon berättar att Sambruket inte är en ekoby, inte heller ett kollektiv, utan en ekonomisk förening som bland annat driver ett andelsjordbruk i Ankhult. Medlemmarna bor i egna hus eller lägenheter.

Denna varma sommardag är det Ulla Carlssons och Ingrid Strands tur att stå för driften av kaféet i den före detta församlingsgården. Ulla är en av flera som har flyttat hit tack vare Sambruket.

– Från Växjö. Det var faktiskt en liten notis i Grus & Guld som var upprinnelsen till att jag och min man flyttade hit, berättar hon.

– Det kändes mycket tilltalande här, det är en fin trakt och här fanns många människor vi gillar.

– Det kom också i rätt tid, vår dotter hade flyttat hemifrån och själv fick jag veta att jag hade fått MS. Ingen vet hur den kommer att utvecklas. Jag kände att jag ville leva ett bra liv, så både jag och min man sade upp oss från våra jobb.

Ulla har alltid velat ha en annan värld och varit aktiv i Alternativ stad, kärnkraftsfrågan och arbetat med solidaritetsarbete i Centralamerika.

– Jag har bott i kollektiv, men nu ville vi ha vårt privata liv, bo själva samtidigt som vi ville ha gemenskap och samarbete och lära av andra.

Rune Forssén har också flyttat till Sambruket, från Halland. Än så länge är han provmedlem men känner att han har hittat rätt.

– Urbansk flykting och biodlare! presenterar han sig som, och berättar att det var när en bonde sprutade mot rapsbaggar och alla Runes bin dog som han bestämde sig för en förändring.

– Och jag har kört Volvo 245 i många år, men nu har jag lånat en skoter i stället och funderar på en ellastcykel, säger han och ser omåttligt nöjd ut.

Som gammal skeppsbyggare, sjökapten och miljöhantverkare har han kunnat börja så smått med renoveringen av Sambrukets vackra men nedgångna gård i Ankhult.


Sambruket
i Sösdalabygden har ca 50 medlemmar varav ett tjugotal bor i närheten. Resten bor i andra delar av landet och betalar medlemsinsatsen, 10 000 kronor, utan krav på att arbeta med verksamheten. En fristående förening, Sambrukets vänner, har ett trettiotal medlemmar som stödjer Sambruket på olika sätt och får delta i gemenskapen och aktiviteterna.

– Många tycker om idén men vill eller kan inte lägga 10 000 kronor, eller de kanske vill kolla in verksamheten först, förklarar Lars Åström som är ordförande i Sambrukets vänner.

– Vi kan ta del av kurser, aktiviteter och av gemenskapen, och arrangerar själva utflykter eller bjuder på fika under en kurs.

Lars berömmer den tillåtande atmosfären.

– Det är som ett smörgåsbord, och att ha Klockaregården som samlingspunkt är perfekt.

 

Sambruket utgår från tanken att en kärvare framtid väntar med mindre lättillgänglig energi efter att världen har passerat oljetoppen*. Man menar att tillgången och efterfrågan på olja påverkar världsekonomin otroligt starkt och var en bidragande orsak till finanskraschen. Medlemmarna menar att vi alla behöver lära oss producera vår egen mat och ta vara på kunskap om lågteknologi i vardagen, till exempel hur man underhåller och renoverar sina hus.

De här frågorna har initiativtagaren Susanne Velander Vretare och Sambruket Sösdalabygdens ordförande, och tidigare vd:n för JAK Medlemsbank, Oscar Kjellberg, arbetat med länge. Båda har rötter i omställningsrörelsen, Susanne med praktiskt arbete och mångåriga planer på ett sambruk medan Oscar ville komplettera sin teoretiska kunskap om den globala ekonomins fossilberoende med praktisk förändring.

– Jag startade en omställningsgrupp, men det var inte tillräckligt praktiskt. Jag ville att det skulle hända något nu. Så jag började prata med Susanne och insåg att hon hade ett intressant nätverk.

Efter en del upp- och nedgångar startade de Sambruket Sösdalabygden, och Oscar flyttade till mellersta Skåne från Stockholm.

 

Sambrukets medlemsinsatser uppgår sammanlagt till cirka en halv miljon kronor. Medlemmarna har också möjlighet att spara i fasta värden i Sambruket, vilket tillsammans med medlemsinsatserna har möjliggjort köpet av mark och fastigheter till ett värde av 2,4 miljoner.

– Vi är oerhört stolta över att vi har finansierat det här själva, utan bidrag eller banklån. Vi hade inte kunnat göra det utan medlemmarnas sparande, säger Susanne och Oscar tillägger att det är viktigt för Sambruket att stå fritt från den globala kapitalmarknaden dit de svenska storbankerna hör.

– Om vi trots våra varierande inkomster skulle ta lån skulle vi vara piskade att få fram pengar varje månad till amortering och ränta, säger Oscar.

Medlemmarna kan välja att placera sparinsatser i Sambruket med en bindningstid på fem år. Den som vill ta ut insatsen måste säga upp den ett år i förväg, vilket ger Sambruket tid att agera för att få fram pengar. Uttag av sparinsatser kan ta längre tid om många vill ha ut sina pengar samtidigt. Allt regleras i lagen om ekonomiska föreningar.

– Under den här tiden har två personer tagit ut sina pengar eftersom de behövde dem. Det gäller att planera för ett in- och utflöde över tiden, säger Oscar Kjellberg.

Kaféet, uthyrning av lokalerna och grönsaksförsäljning ger en del inkomster, än mer kommer i form av gåvor från medlemmarna. Förra året var sambrukets intäkter 76 000 kronor och verksamhetens överskott 25 000 kronor.

 

De säger att de lagt medlemsinsatsen lågt för att inte stänga ute människor.

– Detta är enormt mycket billigare än att flytta till en ekoby och billigare än en kolonistuga. Man kan köpa ett mindre hus, med mindre tomt, eller man kan bo i en lägenhet här i närheten och ändå odla sin egen mat i Sambruket. De som i stället köper en egen gård tvingas ofta ta lån, medan vi tycker det är viktigt att vara skuldfri och ha resurser att falla tillbaka på.

– Plus att man i Sambruket kan samverka om mycket annat som bidrar till ekonomisk frigörelse, fortsätter Susanne Velander Vretare.

– Det ena ger det andra. Vi har till exempel ett par lånebilar som en medlem ställt i ordning och fler bilar är på gång. En sjukgymnast tejpade min hälsporre häromsistens och i källaren finns en bytarhörna. Ju fler vi blir, ju fler idéer poppar upp och ju lättare blir de att genomföra.

– Den som tittar efter ser globalt att krisen har startat, att vi har nerväxt, inte tillväxt, och att en skulddeflation börjar ta fart på grund av hushållens höga belåning, säger Oscar.

– Man sköter sina lån och hyror men tvingas dra ner på konsumtionen, varpå företagen sänker sina priser. De som har pengar kan köpa mer för dem men de flesta kan inte det. Detta brukar utvecklas i en mycket negativ spiral som leder till depression. Det här är vårt sätt att förbereda oss på de stora förändringar som kommer i framtiden, ett omställningsinitiativ som vi hoppas ska sprida sig.

 

Det finns olika omställningsinitiativ runt om i landet, men bara två eller möjligtvis tre sambruk som bygger på gemensamt ägande och delaktighet, berättar Oscar Kjellberg och Susanne Velander Vretare, som växlar repliker närapå som två skådespelare.

– Vi ville göra det här tillsammans med andra, vi vill att alla ska få kunskapen, inte bara några få, fortsätter Susanne.

– Det tar tid att ställa om till ett lågenergisamhälle, att lära sig, och därför är det viktigt att några redan har börjat när oljebristen blir mer kännbar, säger Oscar.

– Vi hoppas att vi kan inspirera andra. Man kan väl säga att vår mission är att bygga upp ett sambruk här, och vår vision är att det ska starta tusentals sambruk runt om i landet. På så vis får vi en omställning som startas underifrån.

– Tusen sambruk betyder tusen levande små samhällen, tillägger Susanne, och berättar att Klockaregården tar emot sällskap till begravningskaffe och fester.

Gården köptes när inköpet av jordbruket i Ankhult drog ut på tiden och medlemmarnas pengar inte gjorde någon nytta på banken.

– Klockaregården ligger mitt i byn och när den blev till salu köpte vi den, här kan vi ha kurser, möten, kafé och en samlingsplats för hela samhället. Folk kan komma på kaféet och titta på de där sambruksmänniskorna. Har de långt hår och mysbyxor kanske? säger Susanne och ler.

– Vi måste ha bygden med oss och vi måste väcka liv i bygden igen i stället för att vara beroende av globala enheter någonstans därute, fyller Oscar i.

De tycker inte att Sambruket är en dröm som har besannats, utan något helt annat.

– Det här är en testmiljö för hur man finansierar ett sambruk, hur man samarbetar och får kunskap, säger Susanne.

– Man jobbar på en plats med de förutsättningar som finns där; med marken, husen och de människor som kommer dit. Själv bor jag i närheten, många har flyttat hit och så finns det de som inte har flyttat hit än. Men de som bor långt bort kanske måste flytta hit om det blir en krissituation.

– Man tar de resurser man har och stoppar in i Sambruket. Jag har en traktor och lite betesdjur, någon annan har verktyg, stora odlingskunskaper eller pengar.

 

Problematiseringen kring hur en framtid utan lättillgängliga fossila bränslen kommer att utveckla sig är det inte alla som är så intresserade av, säger båda två. Visst pratas det om oljetoppen på kurser och vid intervjuerna när man blir provmedlem, men det är främst odlingen av mat som förenar sambrukarna.

– Jag tror att det praktiska tar över för att det är så roligt, själva samverkandet och glädjen i att producera egen, superb mat, säger Susanne.

– Vi är i en uppbyggnadsfas och just nu prioriterar vi att ta hand om husen och att odla. Det kommer nog en tid när fler blir intresserade av teorierna bakom.

Text och foto: Anna Persson

Fotnot: Oljetoppen inträffar när hälften av världens
oljetillgångar har utvunnits och oljan därefter blir dyrare och dyrare.