Kategoriarkiv: Bekämpningsmedel

”EUs nya frölag kan bli en förbättring”


2013-05-24

Det cirkulerar en mängd påståenden om det förslag till ny lag om utsäde, frön och plantor som EU-kommissionen nyligen publicerat. Till exempel här, här och här. Odlingsintresserade är rädda att lagen utformas så att det enda som tillåts är storbolagens frösorter, och att det ska bli ännu svårare att bevara lokala, traditionella sorter. Snabbt har det skrivits protestlistor och planer på civil olydnad, bland annat i gruppen Fröupproret på Facebook. Den största oron är att det ska bli förbjudet att använda egna fröer eller att byta fröer med andra hobbyodlare.

Vi har frågat tre personer som arbetar med att bevara lokala, traditionella sorter hur de ser på det nya EU-lagförslaget.

Foto: NordGen

En av dem som jobbar med traditionella sorter är Jens Weibull på Jordbruksverket. Han fick Den biologiska mångfaldens pris för 2013 av Naturskyddsföreningen i Skåne, för sitt arbete med att bevara gammaldags odlade trädgårdsväxter tillsammans med Eva Jansson på SLU i Programmet för odlad mångfald.

– Vi är lite olyckliga över det som skrivs på nätet om det här förslaget just nu. Hela EU-förslaget andas faktiskt förenkling. Om det här förslaget går igenom så är tanken att man tar bort den avgift som finns idag för sorter för nischmarknaden, som det heter i det nya förslaget, säger Jens Weibull.

Det kostar idag 800 kronor i engångsavgift för den som vill registrera en sort för försäljning på listan för amatör- och bevarandesorter. Den avgiften skulle kunna tas bort om det nya förslaget går igenom i EU.

– Den nya lagen reglerar sorter som säljs kommersiellt och privatpersoner berörs över huvud taget inte. Småodlare kallas mikroföretag i det här förslaget, och det undantar odlare med en årsomsättning under 2 miljoner euro. Väldigt många producenter hamnar under den gränsen, säger Jens Weibull.

En annan person som arbetar för att bevara sorter är Morten Rasmussen på Nordiskt Genresurscenter, NordGen. Han betonar att den nu föreslagna EU-lagstiftningen inte direkt rör odling utan marknadsföring och försäljning av utsäde, fröer och plantor. Enligt honom är de etablerade fröfirmorna bekymrade över EU-lagförslaget eftersom det ser ut att tillåta marknadsföring av mer ohomogent utsäde, med lite större genetisk variation. Oron gäller att detta ger variationer i kvalitet och kanske även i avkastning, vilket skulle skada både odlare och frömarknaden.

Morten Rasmussen menar att lagförslaget samtidigt kan vara en förbättring för ekologiska odlare och odlare som vill odla gamla sorter som nischproduktion eftersom det ofta är heterogent material. För dem är det viktigt att om det kommer in till exempel ett svampangrepp så kan delar av grödan klara sig bättre om allt utsäde inte är exakt likadant.

Men att det skulle kunna bli olagligt att odla fram sina egna fröer i trädgården, det avfärdar Morten Rasmussen.

– Ingen kan förhindra det som kallas odlarens privilegium, att använda sina egna fröer. Men ska du marknadsföra och sälja dem till andra, då är det reglerat.

Han menar att i många länder är det redan olagligt att marknadsföra frön som inte finns på sortlistor eller är kvalitetskontrollerade. Men ofta har myndigheterna ändå tyckt att det inte lönat sig att lägga stora resurser på att förhindra det, så det har vuxit upp många entusiastiska små fröförmedlare, av vilka en del inte har följt regelverket.

– Det nya EU-lagförslaget försöker öppna upp för dessa aktiviteter så att de kan fortgå innanför lagens ramar, säger Morten Rasmussen.

I grunden är det viktigt att det finns en frökontroll för att inte sprida sjukdomar.

– Om oseriösa odlare utan tillgång till bra laboratorier tillåts sälja frön, så finns en risk att de omedvetet kan sprida utsädesburna växtsjukdomar.

Morten Rasmussen menar att lagen försöker tillmötesgå intresset och behovet att bevara traditionella, lokala sorter.

– Det finns ett intresse för att odla traditionella sorter och NordGen har ett antal sorter som man under vissa tider på året kan beställa en liten mängd av och sedan själv föröka för hobbyodling, säger han.

Vid sådan hobbyodling är risken för sjukdomsspridning begränsad.

– Det är genast mer allvarligt om man uppförökar svaga, sjukdomsmottagliga sorter av viktiga grödor, oavsett om det gäller gamla lantsorter eller andra, eftersom risken då finns att de sprider smitta till den övriga produktionen i området, säger Morten Rasmussen.

Föreningen Sesam samlar dem som fröodlar och därmed bevarar gamla köksväxter.

– Att använda eget utsäde är tillåtet idag och i det nya förslaget. Undantaget är om man odlar stora kvantiteter av moderna sorter med växtförädlarrätt, säger Agneta Börjeson, aktiv i föreningen.

I nuvarande svensk lag får man ge bort fröer, men inte kräva en motprestation. Där är det nya förslaget tydligare, enligt Agneta Börjeson.

– I det nya förslaget är det tydligt tillåtet i artikel 2 (d) att ge bort och byta utan betalning i pengar om det är mellan privatpersoner, säger Agneta Börjeson.

Hon är inte orolig för att fler ska bli betraktade som professionella odlare med det nya lagförslaget. Det räcker inte med att äga en jordbruksfastighet för att räknas som professionell odlare som påståtts på en del ställen.

– Nej, för att räknas som professionell operatör ska du vara yrkesverksam som utsädesodlare med avsikt att sälja utsäde eller vara utsädeshandlare, säger hon.

Men det finns saker som Sesam vill förändra när det gäller EU-lagförslaget.

– Hela lagstiftningen är väldigt omständlig och i grunden anpassad för storskalig odling. Det finns ett undantag för nischgrödor i Artikel 36 som egentligen är positivt, men det finns många frågetecken runt detta. Får man till exempel sälja utsäde av sorter som nischgrödor om de finns på sortlistan? Hur stora kvantiteter avses? Går det att sälja åkergrödor på detta sätt?

Varför är det då så viktigt med fröer? Varför så mycket upprörda känslor och engagemang just nu? En del av svaret finns i en debattartikel av Kemikalieinspektionens f d generaldirektör Ethel Forsberg. Hon beskriver hur kemiindustrin de senaste tjugo åren har köpt upp växtförädlingsföretagen, de som designar och tar patent på det nya genmodifierade utsädet. Utsädet tillverkas nu för att tåla de speciella kemiska bekämpningsmedel som just det kemiföretaget säljer. Odlarna köper paket med utsäde och bekämpningsmedel, och måste varje år köpa en ny omgång.

Och här förstår vi bättre farhågorna som regleringar av fröhandel väcker – om de lokala sorterna inte odlas vidare ökar risken att vi blir beroende av kemiföretagens sorter.

Agneta Börjeson på Sesam har ett råd till den som vill engagera sig.

– Bästa sättet är att börja fröodla själv. Gillar man en sort, oavsett om den är ny eller gammal, ska man inte tro att andra gör jobbet i all evighet. Sesam har fröodlingskurser och det har även en del länsstyrelser.

”Växande bi-död orsakas av kemikalier och förvärras av GMO”


2012-02-14

Den växande bi-döden, som blivit ett stort problem i många länder, kan till stor del bero på användningen av en särskild sorts bekämpningsmedel, så kallade neonikotinoider. Det har en grupp amerikanska forskare kommit fram till. Deras rapport presenteras i senaste numret av den tyska vetenskapstidskriften Naturwissenschaft.

Redan 2009 publicerade italienaren Vincenzo Girolamis en artikel (pdf-fil) som visade att bin dör inom några minuter om de dricker vattendroppar som sipprar ut via bladen på majsplantor som behandlats med neonikotinoider. Dessa droppar kan innehålla giftkoncentrationer i nivå med den aktiva ingrediensen vid besprutning med växtskyddsmedel. Och 2010 hävdade den holländske toxikologen Henk Tennekes i sin bok The Systemic Insecticides: A Disaster in the Making att de negativa effekterna av dessa bekämpningsmedel inte bara gällde bin och andra insekter. Även jord och grundvatten förgiftas. Och dessutom: neonikotinoiderna uppför sig inte som vanliga bekämpningsmedel, där giftverkan hänger samman med dosen. De liknar snarare carcinogena ämnen, som kan ha skadlig verkan vid vilken dosnivå som helst, skriver han. Och giftverkan sprider sig i näringskedjan, menar Tennekes, som i detta såg en orsak till att antalet fåglar minskat i Holland.

Debatten har alltså redan pågått i flera år, när nu den amerikanska forskargruppen – som leds av Jeffery S Pettis, biexpert vid USAs jordbruksdepartement – kommer med ytterligare bevis. Man kan i korthet säga att de visar hur även ytterst små mängder av giftet (till och med så små att de inte kan mätas) försvagar bina och deras larver, så att de blir mer mottagliga för sjukdomar. I USA, där tilltagande bidöd ses som ett stort nationellt problem, var förra vintern den femte i rad då minst en tredjedel av bisamhällena dog ut.
”Samverkan mellan pesticider och patogener (bekämpningsmedel och sjukdomsalstrare, min anm) kan vara en viktig bidragande orsak till den ökade dödligheten bland honungsbin, inklusive colony collapse disorder (bisamhälles-död), liksom minskningar bland andra pollinatörer”, sammanfattar Pettis.

Neonikotinoider är ett nervgift som efterliknar sättet att fungera hos vanligt nikotin, ”naturens eget” insektsbekämpningsmedel. Det vanliga användningssättet är betning, alltså att utsädet dränks in i bekämpningsmedel. Detta tas av förespråkarna till intäkt för att det är bättre än medel som sprutas på grödorna, eftersom man inte behöver använda lika stora mängder. Men å andra sidan innebär betning att giftet finns inuti plantan och ofelbart når alla som äter av växten, dess nektar och pollen.
Neonikotinoiderna har varit i bruk sedan början av 90-talet och finns i ett flertal varianter och varunamn. En av de mest omdiskuterade är Imidacloprid, som tillverkas av tyska kemiföretaget Bayer CropScience. I Frankrike förbjöds det redan år 2000, just på misstanken att det kunde orsaka bidöd. Även i Tyskland, Italien och Slovenien har flera preparat i denna familj förbjudits av samma skäl.
I både Storbritannien och USA är användningen riklig, men allt mer omdiskuterad. I USA kopplar GMO-experten Jeffrey Smith bidöden även till introduktionen av genmodifierade grödor i början av 90-talet. I en intervju med webb-tv-sajten Natural News säger han att neonikotinoider började användas i stor skala när GMO-grödorna introducerades i början av 90-talet. Av olika anledningar används en större mängd bekämpningsmedel på varje utsädeskorn av GMO-gröda – upp till fem gånger mer, enligt Jeffrey Smith.

I Sverige är Imidacloprid fortfarande tillåtet, och används bland annat vid odling av sockerbetor, raps och potatis. Ett av branschens argument är att man därmed kan minska mängden ”aktiv substans” avsevärt, jämfört med konventionella bekämpningsmedel. Så sent som i december 2011 hölls en workshop om neonikotinoider vid Sveriges Lantbruksuniversitet, där för- och nackdelar diskuterades, men där ändå ingen förespråkade förbud, att döma av sammanfattningen.

I en värld där framgång och välstånd mäts i tillväxtprocent kan det vara svårt att rätt värdera binas betydelse. I en rapport från FN-organet UNEP (pdf-fil) uppskattas värdet av denna ekotjänst till någonstans mellan 22,8 och 57 miljarder euro. Men man kan ju fråga sig vad alternativet skulle vara. Kan man skicka ut människor att handpensla alla dessa bipollinerade växter som ger mänskligheten långt mer än hälften av dess föda?