Med vind i seglen skeppas den norska sjömaten över hela jorden. Den snabbt växande laxodlingen är en betydande del av succén. Laxmiljardärerna har blivit fler. Samtidigt oroar sig kustfiskarna för att det rosa guldet kommer till priset av förändrade ekosystem.
FN har deklarerat att om vi ska klara av att föda jordens befolkning inom en nära framtid måste havets potential tas tillvara i högre utsträckning. Odling av vattenlevande djur och växter är ett av världens mest snabbväxande produktionsområden inom mat, och i vårt västra grannland siktar branschorganisationen Sjømat Norge på en dubblering av hela sjömatsnäringen inom tio år.
I Norge, vars territorium består av en havsyta som är sex gånger större än landbacken, har havet alltid varit navet. Sedan urminnes tider har båtarna gått i fjordarna och på de nordliga haven för att fånga skreien, torsken som vandrar ner från arktiska Barents hav för att leka vid kusten, djuphavsräkan som vispar sig fram med tunna ben på botten, den vilda laxen som simmar i djupet långt bort i Atlanten. Sen är där koljan, makrillen, krabbetaskan…
Laxodling är i sammanhanget en ung näring. När de första laxkassarna slängdes i sjön för runt 50 år sen var det av små familjeföretag, småskaliga fiskbönder. Ingen anade då vilken megaindustri det skulle bli med tiden. Men idag är Norge världens ledande producent av odlad lax och det finns runt 1 000 anläggningar i fjordarna. De flesta drivs av multinationella börsnoterade storföretag.
Laxen är en stor exportframgång. Statsminister Erna Solberg har kallat laxen ”Norges svar på Ikea”. Av den odlade lax som svenskarna smaskar i sig är 99 procent från vårt grannland. Skär, fräsch och fylld av fiskens goda näringsämnen är den ett tilltalande matkoncept paketerat i en marknadsföring med isiga bilder, stormblått hav, silvriga vågor och människor som leende ser ner i det kalla djupet på de glittrande fiskarna i laxkassarna.
Den norska tidningen Kapital har sedan 2011 rankat Norges 400 rikaste personer. Det första året var endast tolv av de listade laxodlare. I den senaste mätningen från i år har de blivit 49 på toppen i rikemansklubben.
Samtidigt har debatten emellanåt gått lika hög som Atlantens vågor om allt från miljöförstöring till djurhållning. Och inte minst om de kemikalier som används för att få bort den förhatliga parasiten laxlus, som angriper fisken.
Eftersom näringen växt fort har regleringarna släpat efter. Men allt eftersom kommer fler regler och krav, berättar journalisten Anders Furuset på branschtidningen IntraFish. Han har bevakat laxindustrin i snart åtta år.
– Norrmän är kritiska till odlingarna, men de äter väldigt gärna odlad lax. Frågan präglas väl lite av inställningen ”inte på min bakgård…” Men det har även varit en gigantisk diskussion om att sjönäringen tar av de gemensamma naturresurserna utan att betala tillbaka till samhället, säger han när vi pratas vid per telefon.
Nyligen togs ett beslut om en ny skatt; från och med nästa år ska alla odlare betala 40 öre per kilo slaktad lax.
– Med huvud och utan inälvor, betonar Anders Furuset skämtsamt.
– Med tanke på att det slaktas 1,2 miljoner ton lax per år så lär det ju inbringa några miljoner extra. Ärligt talat så tror jag att näringen hade förväntat sig en högre skatt så de är nog, trots allt, rätt nöjda.
Laxlusen är odlingarnas stora gissel. Och framför allt, en plåga för laxen. Laxlusen är ett litet kräftdjur som sätter sig på fisken och suger blod. Tas de inte bort uppstår otäcka sår som skadar laxen svårt. Trots att industrin länge använt kemikalier mot laxlusen, både i fodret och som badmedel, har det varit ganska okänt hur de olika medlen påverkar ekosystemet. I takt med att odlingsindustrin växt, och miljö- och klimatförändringar orsakat ett varmare och surare hav, har emellertid intresset ökat. Flera studier ligger nu i pipeline. Men redan för drygt 20 år sedan började Norges kustfiskare larma om förändringar i fjordarnas ekosystem.
– Så fort vi säger något kritiskt om laxuppfödningen får vi höra att vi kustfiskare är gammaldags och bakåtsträvande. Att vår kunskap bara är erfarenhetsbaserad, alltså att det vi upplever inte är något att lägga någon vikt vid…
I snart 40 år har Paul Jensen fiskat i vattnen runt Sommarøy som ligger en timmes bilväg utanför Tromsö. Han tar med oss till båten Fidel på hala vägar i en arktisk snålblåst som med sin kyla och sälta svider på kinderna. Väl ombord visar han sin loggbok över fiskfångst. Paul Jensen fiskar med både nät och lina.
– På knappt en vecka fick jag nio ton skrei i nät ute till havs. På ett sådant fiske kan jag leva gott och väl nu på vintern och även under våren. Men linfisket i fjordarna på hösten går inte att räkna med längre. I höstas satte vi en lina i en fjord där vi för 20-30 år sen fick gott med fisk. Den här gången fick vi inte en enda.
För att finna fisk måste han iväg tre till åtta kilometer från laxodlingarna, berättar han. Men det är inte lätt att komma bort så långt eftersom odlingarna ligger som på ett pärlband runt Sommarøy. Endast två små fjordar är utan. Ännu.
– Vildfisken tar inte betet eftersom den redan är proppmätt på laxfoder och avföring som läcker ut från kassarna. Slänger vi ut ett nät kan vi få lite fisk. Men den är oätlig. När fisk har betat pellets så dör den snabbt i garnet och blir oerhört dålig: den stinker hemskt. Vi fiskare är säkra på att det beror på fiskfodret för när du öppnar fisken så är hela magsäcken full av pellets.
Förr fiskades det också mycket räka runt Sommarøy, berättar Paul Jensen. Men sen laxodlingarna kom har nästan alla räkfiskare han känner slutat.
– Räkfälten är tomma.
2018 krävde Norges fiskarlag, som organiserar yrkesfiskarna, ett totalstopp för laxlusmedel eftersom organisationen ser ett samband mellan kemikalierna som används och massdöd av räkor. Något sådant blev det inte men de specialbyggda brunnbåtarna, som används för att frakta levande fisk, förbjöds att dumpa badmedel efter en avlusning inom 500 meter från ett räk- eller lekområde. I debatten hördes många röster för ett längre avstånd.
Paul Jensen skakar lite på huvudet, som för att stånga bort vinden som blåser in från Norra ishavet. Hans största oro är att lusmedlen tar död på de små hoppkräftorna, som utgör den viktigaste startfödan för småfisk och yngel utmed kusten. Och just när det gäller hoppkräftan, Calanus finmarchicus, så lade norska Havforskningsinstituttet fram en studie i början av året som visade att ett av de medel som används för att bekämpa laxlusen, väteperoxid, dödade hoppkräftan redan vid extremt låga halter. I testet dog hälften av hoppkräftorna och de som överlevde förlorade förmågan att skydda sig genom att hoppa iväg.
Fiskaren Paul Jensen minns en tid då det var kustfiskarna som var i blåsvädret, och i slutändan höll på att förstöra för sig själva.
– Går vi tillbaka cirka 40 år så såg man på oss fiskare som miljöbovar. Vi fiskade ut havet: sillstammen gick ned, torskstammen gick ned… Vi ödelade väldigt mycket av resurserna i havet. Men utarmningen ledde till stränga åtgärder och krav som gjort att vi idag har kunnat bygga upp de flesta fiskebestånd igen. Det är helt nödvändigt att laxnäringen går igenom samma kur som vi en gång gjorde, de måste få uppförandekoder och regler, säger han.
– Det handlar rätt och slätt om att det inte ska kunna gå att tjäna pengar på att ödelägga naturen, vilket tillåts i Norge idag! Det är inte heller pengar som kommer tillbaka till lokalsamhället utan som går rakt till börsen i Oslo.
Henrik Wiedswang Horjen är kommuniktionschef på branschorganisationen Sjømat Norge. I ett mejl svarar han på hur de ser på fiskarnas oro. Han menar att det självklart ligger i näringens intresse att matproduktionen ska ske med så låg miljöpåverkan som möjligt.
”Det pågår en extremt aktiv utveckling inom norsk sjömat. Det vi står inför idag är att vi måste få bättre kontroll på laxlusen. Tio miljarder norska kronor läggs årligen på lusbehandling, och då är inte kostnader för utvecklingsprojekt medräknade”, skriver han.
I slutet av decenniet började bruket av kemikalier för att bekämpa laxlusen kraftigt att gå ned, bland annat på grund av att lössen utvecklat resistens. Likväl har stora mängder avlusningsmedel brukats: sammanlagt en miljard kubikmeter ”badvatten” har laxarna tvättats i mellan 2010 – 2019 enligt en vetenskaplig artikel i tidskriften Aquatic Toxicology.
Numer används i allt högre utsträckning andra metoder, som till en början verkade skonsamma men som sedan visade sig ha andra problem. Ett är att tvätta laxen i varmvatten. Det kan låta som en mjuk metod, men i höstas kom Havforskningsinstituttet med en rapport som visar att fiskarna känner smärta och får svåra chockskador. Ett annat sätt är att släppa in läppfisk i kassarna där de putsar laxen ren genom att äta lusen. Men livet för en läppfisk är brutalt, miljoner dör varje år, antingen redan i transporten eller senare i kassarna. Användandet av läppfisk har lett till en intensiv debatt. Det finns även de som uttrycker oro för att avlusningsmedlen kan få comeback om vissa metoder begränsas på grund av djurhälsan eller när lössens resistens avtagit.
– Laxodlingarna ger landsbygden liv genom att skapa jobb, säger Jonny Pettersen, som arbetar på en odling i Finnmark. Varje dag sköter han rutiner som att kontrollera laxen, mata och sköta den.
– Man kan säga att det är som sköta ett lantbruk på sjön, förklarar han.
Den anläggning Jonny Pettersen arbetar på var i fjol Norges största med sina 2.6 miljoner laxar. Just idag har antalet fiskar halverats eftersom det är slakt. Runt 30 – 40 ton lax slaktas per dag.
– Jag började här för tre år sedan och trivs bra. Innan dess var jag fiskare i 16 år och drog upp sej, kolja och räkor. Men det sliter på familjelivet att ligga ute på sjön under långa pass.
Som gammal fiskare måste han ha en del vänner i fiskelägret. Jag undrar hur han ser på sina tidigare kollegors oro för lusmedlens påverkan på fisk och skaldjur.
– Laxlusen är en utmaning för industrin, det är så det är. Kustfiskarna har delvis rätt tycker jag. Men just utifrån att räkor påverkas så har kemikalieanvändandet minskat. Där jag jobbar använder vi just nu inga medel alls. I stället tvättar vi fisken i varmt vatten inne i båtar för att sedan släppa ut dem i kassarna igen.
Jonny Pettersen tycker inte att det är det bästa systemet heller eftersom fiskarna, som sagt, stressas och många dör. Men han menar att det är en konsekvens av att undvika kemikalier.
Under åren som fiskare representerade han under två år regionen Troms och Finnmark i Norges fiskelag, och förstår att många kan känna sig överkörda. Han menar att småföretagare inte är en prioriterad grupp.
– Jag lider med dem. De med en liten verksamhet, de har inget kapital och räknas inte. Det går ut över människor som bedriver fiske, men också över hela fisk- och kustsamhället.
Forskaren Gro Harlaug Refseth på forskningsinstitutet Akvaplan- niva publicerade förra året en labbstudie om hur djuphavsräkan, Pandalus borealis, påverkas av olika luslaxmedel. Ämnet deltametrin hade den allvarligaste påverkan. Preparatet späddes ut till mycket låga doser. Förtunningen på 330 gånger, samma mängd som kan finnas i havet efter en avlusning, dödade inom ett par dagar upp emot 100 procent av räkorna.
För tillfället jobbar hon med ett samarbetsprojekt där också fältmätningar av sediment och vatten runt en laxodling precis efter en avlusning ingår. Studierna, som snart ska publiceras, visar att halten deltametrin där är högre än de doser som tidigare dödat räkor i laboratorium.
En undersökning från i höstas där forskarna på Havforskningsinstituttet utsatte hummerlarver för deltametrin, visade att även här var det vid redan låga doser mycket giftigt för larverna. Men vad undersökningen, genom avancerad datateknik, också visade var att giftet hann ut så långt som fem till femton kilometer innan det blev så utspätt att det var ofarligt. Det mest använda lusmedlet är emellertid väteperoxid. Det har allmänt ansetts vara det miljövänligaste eftersom det bryts ner till vatten och luft. Men en tvåårig studie som avslutades förra året, gjord av forskningsinstitutet Norce (tidigare IRIS), visade att väteperoxid hade förödande effekter på testade räkor. Väteperoxid är frätande och kan skada gälarna. Renée Katrin Bechmann som ledde studien fann det överraskande att vuxna räkor dog efter kort tid i badet och vid så låga doser. Tidigare har hon studerat lusmediciner som laxen äter genom att det tillsätts i själva fiskfodret. Ett av dessa är diflubenzuron. Alla kräftdjur byter skal allt eftersom de växer och medlet är tänkt att slå ut laxlusen genom att hämma skalproduktionen. När så forskarna matade räkor med pellets innehållande diflubenzuron dog de just när de skulle bilda nytt skal. Effekten på de vuxna räkorna som dog var talande: under det gamla skalet var de helnakna.
Vartannat år görs mätningar av hur omfattande lusangreppen är i de 13 produktionsområden som den norska kusten är uppdelad i. Mätningarna avgör sedan om laxodlingarna får öka sin produktion, måste minska eller kan ligga kvar på samma nivå. Men det är just bara denna parameter som ingår i det så kallade ”trafikljussystemet” som inrättades 2017.
Forskaren Gro Harlaug Refseth menar att det är otillräckligt.
– Veterinärerna som bedömer kan fiskhälsa och ser utifrån angrepp på laxen om en avlusning är försvarlig. För att kunna se om lusmedel finns kvar i sedimenten behöver det kontinuerligt kontrolleras av till exempel marinbiologer. Detta är något forskarvärlden påpekat och försökt få med som ytterligare en avgörande parameter inom trafikljussystemet, berättar hon.
Utanför sydvästra delen av Norge, är fiskaren Sigmund Moe ute med träbåten Vivan och trålar räkor. Han skaffade sin första räktrålare på tidigt 90-tal och berättar att på den tiden fick räkflottan i Stavanger upp emot 300 ton räkor om året. Men med det nya millenniet började de kustnära räkfiskarna få allt mindre fångster. Han beskriver hur de gav upp en efter en. Själv gick han över till torskfiske ute till havs. Samtidigt expanderade laxodlingarna
i området. Trots läget köpte sig Sigmund Moe en ny räktrålare hösten 2014.
– Möjligen var det lite dumdristigt av mig att tro att jag skulle kunna fiska räkor utan bekymmer. Det första jag fick erfara var att faunan på botten helt hade förändrats på de 15 år som jag hade varit borta från kustfisket.
Sigmund Moe berättar att han förstod att om han inte skulle gå i konkurs var han tvungen att så fort som möjligt flytta en bra bit från närmaste laxodling. Lyckligtvis fann han ett område i vattnet mellan Stavanger och Haugesund. Där är mer öppet än inne i de lugna fjordarna, och blåser det så måste han stanna i land. Kustfiskarna som ofta är enmansföretag, är sårbarare och mer beroende av det kustnära fisket.
– Vi har inte de här stora båtarna med manskap som kan gå långt ut och fiska till havs, förklarar han.
Sigmund Moe upplever det som att varken myndigheter eller politiker bryr sig.
– Det är som de inte vill se vad som sker med vår kust. Bara för att ett medel är tillåtet betyder det inte att det är ofarligt, säger han.
– Jag vill inte laxodlarna något ont, men min uppfattning är att det gäller att behandla naturen med respekt och alltid minnas att en dag efter din tid, kommer fler generationer.
Text: Catharina Ericson Ulfves
Foto: Mareike Timm