Kategoriarkiv: Ekologisk ekonomi

Är räntan miljöfarlig?


2016-12-01


Ylva Lundkvist Fridh ville reda ut sambandet mellan den ekologiska krisen och vårt penningsystem. Resultatet blev en masteruppsats som visar på helt olika sätt att se på det här med pengar, ränta och tillväxt. Speciellt fokus får frågan hur nya pengar ska skapas.

I och med att en bank beviljar ett lån skapas nya pengar. När lånet sedan ska återbetalas med ränta måste mera pengar tillföras. Detta skapar ett inneboende tillväxtkrav i penningsystemet som är ohållbart, eftersom ekonomin inte kan växa oändligt på en begränsad planet. Därför behövs en penningreform.

Den uppfattningen har flera debattörer framfört. I sitt arbete med lokalekonomi inom Hela Sverige ska leva har ekonomhistorikern Ylva Lundkvist Fridh stött på den många gånger.

Men stämmer den?

Hon ville veta om slutsatserna vetenskapligt gick att belägga, men fann snart att den forskning som hittills har gjorts inte ger tillräckliga svar.

– Att se samband mellan hur pengar skapas, ränta och ekologisk kris är en ganska udda uppfattning inom den akademiska världen. Den allmänna bilden är inte att det hör ihop alls, säger hon.

Därmed inte sagt att det inte finns de som ser samband. Ylva Lundkvist Fridh började jämföra olika synsätt och bestämde sig för att analysera hur några olika kunskapsproducenter legitimerar sina synsätt på penningsystemet. Resultatet blev en masteruppsats som beviljades stipendium från JAK Medlemsbank.

 

När Ylva Lundkvist Fridh läste grundkursen i nationalekonomi för åtta år sedan var Harvardprofessorn Gregory Mankiws bestseller Macroeconomics enda kursboken. Så är det än idag. Efter en närläsning konstaterar hon att den lär ut att det överordnade målet för penningsystemet är tillväxt. Detta definieras enkom som något positivt, som leder till ökat välstånd. Makten över penningmängden ligger ytterst hos regeringarna, enligt Mankiw, och bankernas roll är att förmedla kapital från sparare till låntagare. Räntan beskrivs som en rättvis ersättning till den som skjuter upp sin konsumtion och ett effektivt sätt att styra pengar till lönsamma investeringar. Behovet av en penningreform diskuteras inte överhuvudtaget.

– Det är ganska fascinerande att se hur Mankiw legitimerar sina slutsatser med enbart matematiska modeller och hänvisningar till liberala filosofer. Det saknas helt referenser till historisk forskning som belägg för hans påståenden i boken, säger Ylva Lundkvist Fridh.

 

Analysen av en annan lärobok, Ecological economics, av de ekologiska ekonomerna Herman Daly och Joshua Farley ger en helt annan bild. De lär ut att det är viktigt att hitta en optimal ekonomisk skala för välstånd inom ramen för planetens ekologiska gränser. Oändlig tillväxt är inte möjlig på ett begränsat jordklot. Boken beskriver hur privata banker skapar 90 procent av penningmängden genom utlåning, och författarna ser räntan som en grundläggande och djupt problematisk del i dagens penningsystem eftersom den nödvändiggör ekonomisk tillväxt bortom vad naturen klarar. Därför vill de ta ifrån kommersiella banker rätten att skapa pengar vid utlåning. I stället ska de endast få låna ut bundet sparande – och nya räntefria pengar ska föras ut i ekonomin av regeringar genom statliga investeringar och utgifter. Därmed ansluter de sig till förespråkarna för full reserve banking (FRB), ett reformförslag som Ylva Lundkvist Fridh ägnar särskild uppmärksamhet i sin uppsats.

FRB – att staten ska ha monopol på allt penningskapande och att bankerna ska ha reserver motsvarande hundra procent av spararnas insättningar – var en idé som lanserades redan i slutet av 1920-talet, och som förespråkades av flera framstående ekonomer under depressionens 1930-tal.

– Daly är sedan länge den främsta förespråkaren för en penningreform ur ett ekologiskt perspektiv. Han motiverar sina ståndpunkter med logiska argument, men det finns inga belägg för att han har rätt, säger hon och tar upp problematiseringar som andra ekologiska forskare gjort.

En av dem är Kristofer Dittmer, som bland annat påpekar att (repo)räntan idag används som styrmedel i penningpolitiken. Om staten i stället skulle reglera penningmängden direkt genom att skapa pengar, skulle räntan sättas av marknaden vilket antagligen skulle leda till både högre och snabbare växlande räntenivåer. Dittmer, som forskar i ekologisk makroekonomi i Barcelona, ifrågasätter även att regeringar per automatik skulle styras av mer långsiktiga investeringsmotiv än privata banker.

– Om regeringar satsar på motorvägar eller järnvägar avgörs inte av huruvida de skapar pengar eller får pengar genom skatter, utan av deras etiska värderingar, sammanfattar Ylva Lundkvist Fridh.

Ett annat påpekande av Dittmer, som hon återger, är att ifall en regering vill sträva efter nerväxt eller en stabil ekonomisk nivå för att undvika ohållbar tillväxt så torde det inte ges ut några nya statliga pengar som skulle kunna riktas till omställningsinvesteringar.

 

Nyligen kom även en studie av professorerna Peter Victor och Tim Jackson (mest kända för sina respektive böcker Managing without Growth och Välfärd utan tillväxt) som i en datamodell visar att varken privat penningskapande eller ränta behöver vara tillväxtdrivande. Tvärtom hävdar de att en kontrollerad krympning av ekonomin är möjlig inom nuvarande system.

– Men de tycker ändå att full reserve banking kan vara en bra reform eftersom räntan medför ojämlik fördelning av pengar, säger Ylva Lundkvist Fridh.

– Och något som inte ryms i deras modell är de psykologiska aspekterna. Om en allt rikare överklass sätter idealet skapar det en strävan efter samma konsumtionsnivåer i hela samhället vilket bidrar till den ekologiska krisen.

 

Summa summarum understryker Ylva Lundkvist Fridh på att det behövs mer forskning.

– En kunskapsöversikt är ett viktigt första steg för att få företrädare för olika synsätt att tala samma språk och kunna börja konversera med varandra, säger hon.

Och kanske syns en antydan till det efter finanskrisen 2008?

2012 publicerade Internationella valutafonden, IMF, ett paper av arkeologen Jaromir Beneš och ekonomen Michael Kumhof som förespråkar full reserve banking. De menar att det nuvarande penningsystemet skapar instabilitet i finanssystemet, men anser – till skillnad från professor Herman Daly – att en penningreform skulle vara ett bra sätt att öka den ekonomiska tillväxten.

Både den brittiska centralbanken, Bank of England, och den svenska Riksbanken har även efter finanskrisen gett ut dokument som bekräftar att penningmängden huvudsakligen ökar genom privata bankers utlåning, något som alltså skiljer sig från beskrivningarna hos Mankiw.

Klimatkrisen har också medfört ett ökat intresse för penningsystemet från ett ekologiskt perspektiv. Ylva Lundkvist Fridh citerar flera forskare som kritiserar räntan för att den förvandlar pengar från något neutralt till en vara det går att tjäna pengar på och för att den leder till ojämlik fördelning. Fler forskare än Daly ställer även den exponentiella tillväxten i en ränta-på-ränta kurva mot naturens så småningom utplanande tillväxtkurva. Även intresset för lokala valutor, i motsats till statligt utgivna pengar, har ökat.

 

I debatten efter finanskrisen har allt fler frågor dykt upp kring vad pengar egentligen är. I det omfattande verket Skuld de 5000 första åren, gör till exempel antropologen David Graeber upp med den gängse uppfattningen att pengar uppstod för att underlätta en redan existerande byteshandel, vilken bl a Mankiw ger uttryck för. Graeber menar i stället att pengar skapades i våldsamma sammanhang som slav- eller brudköp. Annars var gåvoekonomi det vanliga och att betala tillbaka var tabu, eftersom det innebar att man ville avsluta en relation.

– Olika sätt att se på pengar har växt fram i olika kontexter, och forskare drar olika slutsatser på grund av att de använder olika metoder, konstaterar Ylva Lundkvist Fridh.

 

När hon inledde arbetet med sin masteruppsats var ambitionen att kunna reda ut rätt och fel. Men efter att ha grunnat på de här frågorna i flera år nu är hon inte längre säker på att det överhuvudtaget går.

– Kanske är det så att de olika författarna beskriver olika aspekter av penningsystemet under olika förutsättningar, säger hon.

Och det är en tanke som ger henne hopp.

– Att penningsystemet kan beskrivas på så skilda sätt beror på att det är en mänsklig uppfinning under förändring. Medan vi fortfarande hade så mycket naturresurser att vi bara kunde fortsätta tömma dem kanske det inte var så konstigt att det enbart beskrevs som ett sätt att underlätta en växande ekonomi. Men nu när vi har hamnat i ekologisk kris är det hög tid att börja fundera på hur penningsystemet ska utformas på ett annat sätt för att vara en del av lösningen.

Är då full reserve banking en del av lösningen?

– I princip all forskning pekar på positiva effekter och det verkar som att det sociala rättviseargumentet är starkt även om inte de ekologiska effekterna är belagda, säger Ylva Lundkvist Fridh, men sätter samtidigt upp ett varnande finger.

– Det är en väldigt omfattande och stor reform och den miljöhistoriska forskningen visar att katastrofer ofta har orsakats av stora oöverblickbara politiska förändringar.

För att komma vidare sätter Ylva Lundkvist Fridh hoppet till tvärvetenskapliga sammanhang – både inom och utanför akademin – där olika kunskapsproducenter möts och får sina ”sanningar” ifrågasatta.

Precis som hon har gjort i uppsats.

Text: Karin Backström

Källa/läs mer: Legitimising and Delegitimising the Monetary System – Competing Portrayals of Fractional Reserve Banking in Knowledge Discourse, Master’s thesis in Global Environmental History, Ylva Lundkvist  Fridh, Uppsala Universitet, 2016

 

 

Slut på ursäkter för politikerna – hållbarhet kräver ny lagstiftning!


2013-10-27

Nu kommer en bestämd uppmaning till regeringen från forskarhåll. Det duger inte att försöka lämpa över ansvaret för miljön på oss konsumenter – för att vi ska få en minskning av konsumtion och resursförbrukning, så måste lagstiftarna våga gå före.

Ny forskning från Nordiska ministerrådet och Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet visar att nu måste regeringen och övriga politiker börja axla sitt ansvar. Miljöfrågan kan inte lösas genom att konsumenterna väljer att köpa miljömärkt. Forskarna menar inte att vi ska sluta välja miljömärkt, men det kommer inte att räcka med att göra det. Även miljömärkta produkter påverkar miljön negativt, och konsumtionen ökar resursanvändningen snabbare än vad effektiviseringar inom produktion och design sänker den. Vi kan alltså inte förlita oss på att tekniska lösningar ska lösa miljöproblemen.

Forskarna menar att det nu står klart att miljömärkt produktion måste kombineras med strategier från politiskt håll som ser till att konsumtionen minskar. Det kan göras genom sådant som gemensam användning av produkter, genom att ersätta produkter med tjänster och återanvändning i olika former, genom att reparera varor som man gjorde förr, eller genom ”upcycling” där man återanvänder en produkt som kasserats i en helt ny funktion.

Den här typen av förändringar av hela konsumtionsmönstret är inget som den enskilde kan åstadkomma i sin roll som konsument. Konsumenten kan ju bara styra sin efterfrågan till något av de alternativ som redan finns på marknaden. På forskarspråk kallas detta att företag och beslutsfattare är valarkitekter genom att de stakar ut gränserna för konsumenternas valmöjligheter.

Istället för större ansträngningar från konsumenternas sida, så är det regeringarna som måste driva fram förändringar av kultur-, konsumtions- och produktionsmönster. Det kan bara göras av regeringarna, eftersom det som krävs är ny lagstiftning, ny infrastruktur, nya prismekanismer och förändringar i ekonomiska institutioner samt i vårt utbildningssystem.

Rapporten visar att både konsumenter och företag idag vill att politikerna ska ta sitt ansvar och driva dessa förändringar.

Och man fortsätter med att ta död på fler myter:

– Nej, det kommer inte att leda till stora livsstilsförändringar om man bara får folk att börja med att byta glödlampor eller ta med egen kasse till affären. En förändring sprider sig bara till ett närliggande område – att sopsortera på jobbet, kan exempelvis leda till att man sopsorterar hemma, men inte till att man slutar använda bil privat.

– Nej, mer information räcker inte för att få folk att ändra beteende.

– Nej, hållbart liv betyder inte ”att leva i grottor”. Det börjar komma exempel på genuint hållbara livsstilar med hög livskvalitet om än inte med dagens materiella överflöd, enligt forskarna.

– Nej, i Norden blir vi inte lyckligare genom tillväxt, i meningen ökad BNP. Andra mått på ökat välbefinnande måste börja användas.

– Nej, privat ägande av alla sorters produkter är inte önskvärt, istället behöver gemensamt ägande stödjas och underlättas.

Forskarna visar också att människor som idag försöker leva hållbart tycker att det är svårt och att det känns som om man lever i strid med allmänna normer och sociala konventioner. Även för detta problem är forskarnas lösning att regeringarna i Norden måste ta beslut som gör hållbara livsstilar både möjliga och socialt normala.

Källa: Förbättra nordiskt beslutsfattande genom att skingra myter om hållbar konsumtion, Nordiska ministerrådet, 2013.

”Vi måste lämna kvar fossilbränsle i marken”


2013-10-07

Det här var den största knäckfrågan för FN:s klimatpanel IPCC när de skulle presentera sin rapport i Stockholm förra veckan, enligt brittiska The Guardian.

Till långt fram på morgonen satt experterna och diskuterade om de skulle ta med siffror på hur stor vår kvarvarande ”koldioxidbudget” är. För om de gör det, så blir det också tydligt att utrymmet som är kvar är begränsat, och då måste man ställa frågan om vilka som ska få bränna resterande fossilbränsle. De som är i full fart med att elda idag? De som inte bränt så mycket tidigare i historien? Eller ska varje människa ha rätt till lika stor andel? En politisk fråga med enorm sprängkraft.

IPCC enades till slut om att ta med siffran i sin slutrapport. Siffran är 1000 gigaton kol*. Mer än så får inte mänskligheten släppa ut totalt om vi ska ha åtminstone 66 procents sannolikhet att hålla den globala uppvärmningen under tvågradersmålet**.

Men mänskligheten har enligt IPCC från industrialismens början fram till år 2011 redan släppt ut 531 gigaton kol.

Som om det inte var nog så finns även andra växthusgaser, och räknar man med effekterna av dem, så har vi ännu mindre kvar. Med dagens fossilanvändning tar det enligt olika beräkningar bara 15–20 år innan vi når budgettaket.

– Det finns en bestämd mängd kol som vi kan bränna om vi inte vill hamna över två grader. Det innebär att om det finns mer än så [i fossilbränslereserver] så måste en del av det lämnas kvar i marken, säger ordföranden för IPCCs arbetsgrupp, professor Thomas Stocker, till The Guardian.

Hur mycket fossilbränsle finns det då i de redan kända bränslereserverna? Om allt bränns är det enligt organisationen Carbon Tracker 761 gigaton kol. Carbon Tracker räknar med att vi bara kan ta upp och använda 20 procent av det.

Nätverket Fossil Free använder dessa siffror i en kampanj för att få universitet, organisationer, myndigheter och enskilda att bojkotta fossilföretagens aktier. Deras argument är just att en stor del av de fossila fyndigheterna måste stanna kvar i marken. Därför är det inte bara etiskt fel utan dessutom ekonomiskt mycket riskabelt att äga värdepapper i fossilbranschen. Genom IPCCs nya rapport får detta argument betydligt större tyngd.

Det är dags att ställa alla pensionsfonder och andra finansförvaltare mot väggen – låter de kapitalet ligga kvar i fossilindustrin så måste de förklara varför de struntar i IPCC.

* 1 gigaton kol motsvarar 3,67 gigaton koldioxid.

** Det politiskt satta tvågradersmålet anser många vara för högt. Ett växande antal länder som redan idag känner effekterna av uppvärmningen, miljöorganisationer och klimatforskare anser att målet istället borde vara 1,5 grader. Uppvärmningen har hittills nått 0,8 grader jämfört med före industrialismen.

Nu vaknar Världsbanken – men investerar fortfarande fossilt


2012-11-20

Läget är snart katastrofalt konstaterar Världsbanken i en ny rapport om temperaturhöjningar på fyra grader. Och vad gör Världsbanken då med de pengar den disponerar över? Jo, de investerar 51 procent av sina energiinvesteringar i fossilbränsle och bara 26 procent i hållbara förnybara energikällor (2010). Det är inte så lite pengar det rör sig om, 13 miljarder dollar i totala energiinvesteringar från Världsbanken, varav fossilenergi fick 6,6 miljarder dollar. Bland annat i mycket kritiserade kolgruvor och kolkraftverk i Indien, Sydafrika och Kosovo.

Redan för sju år sedan lovade Världsbanken börja öka sina investeringar i förnybart, men man har alltså fortsatt att styra miljarder dollar till fossilindustrin. Bankens egna siffror visar en större andel förnybart, eftersom man räknar in investeringar i storskalig vattenkraft. Dessutom ligger kategorin energieffektivisering utanför fossilt. Men tittar man närmare så innebär satsningarna på effektivisering i praktiken renovering och underhåll av existerande fossilbränsleanläggningar.

Medan Världsbanken framstår som en trögrörlig koloss har en ny intressant utveckling startat bland amerikanska universitetsstudenter. De organiserar sig för motsatsen till investering i fossilindustrin, alltså att finansiärer ska sluta investera, och istället dra undan sina pengar. På engelska kallas denna motsats till ”investing” för ”divesting”, att avyttra, dra sig ur. En omröstning bland Harvardstudenterna i helgen visade att 72 procent av dem vill att universitetet genast slutar köpa aktier i fossilföretag, och inom fem år säljer alla värdepapper de äger i fossilindustri. Harvard-universitetet är känt för att många av de rikaste familjerna låter sina barn studera där och det förfogar över donationsmedel till ett värde av 31 miljarder dollar.

Studenternas engagemang påminner amerikanerna om bojkotten av företag som handlade med apartheidregimens Sydafrika, en kamp som bidrog till regimens fall. Nu är uppmaningen istället att ”Go Fossil Free”, gå över till fossilfritt.

Hittills har ett universitet, Unity College i Maine, tagit beslutet att inte investera fossilt. Studenter på ett femtiotal andra amerikanska universitet har redan startat kampanjer. För den som vill ställa krav i sin egen skola, kyrka, pensionsfond, kommun eller förening finns en lista över de 200 största börsnoterade företagen inom olja, kol och gas.

Kampanjen ger också en öppning till de fossilföretag som vill byta sida – sluta genast med all nyprospektering och lova att behålla 80 procent av nuvarande reserver nere i marken för alltid.

Nu undrar vi bara – vem blir först i Sverige med att starta en påtryckargrupp?

”Växande bi-död orsakas av kemikalier och förvärras av GMO”


2012-02-14

Den växande bi-döden, som blivit ett stort problem i många länder, kan till stor del bero på användningen av en särskild sorts bekämpningsmedel, så kallade neonikotinoider. Det har en grupp amerikanska forskare kommit fram till. Deras rapport presenteras i senaste numret av den tyska vetenskapstidskriften Naturwissenschaft.

Redan 2009 publicerade italienaren Vincenzo Girolamis en artikel (pdf-fil) som visade att bin dör inom några minuter om de dricker vattendroppar som sipprar ut via bladen på majsplantor som behandlats med neonikotinoider. Dessa droppar kan innehålla giftkoncentrationer i nivå med den aktiva ingrediensen vid besprutning med växtskyddsmedel. Och 2010 hävdade den holländske toxikologen Henk Tennekes i sin bok The Systemic Insecticides: A Disaster in the Making att de negativa effekterna av dessa bekämpningsmedel inte bara gällde bin och andra insekter. Även jord och grundvatten förgiftas. Och dessutom: neonikotinoiderna uppför sig inte som vanliga bekämpningsmedel, där giftverkan hänger samman med dosen. De liknar snarare carcinogena ämnen, som kan ha skadlig verkan vid vilken dosnivå som helst, skriver han. Och giftverkan sprider sig i näringskedjan, menar Tennekes, som i detta såg en orsak till att antalet fåglar minskat i Holland.

Debatten har alltså redan pågått i flera år, när nu den amerikanska forskargruppen – som leds av Jeffery S Pettis, biexpert vid USAs jordbruksdepartement – kommer med ytterligare bevis. Man kan i korthet säga att de visar hur även ytterst små mängder av giftet (till och med så små att de inte kan mätas) försvagar bina och deras larver, så att de blir mer mottagliga för sjukdomar. I USA, där tilltagande bidöd ses som ett stort nationellt problem, var förra vintern den femte i rad då minst en tredjedel av bisamhällena dog ut.
”Samverkan mellan pesticider och patogener (bekämpningsmedel och sjukdomsalstrare, min anm) kan vara en viktig bidragande orsak till den ökade dödligheten bland honungsbin, inklusive colony collapse disorder (bisamhälles-död), liksom minskningar bland andra pollinatörer”, sammanfattar Pettis.

Neonikotinoider är ett nervgift som efterliknar sättet att fungera hos vanligt nikotin, ”naturens eget” insektsbekämpningsmedel. Det vanliga användningssättet är betning, alltså att utsädet dränks in i bekämpningsmedel. Detta tas av förespråkarna till intäkt för att det är bättre än medel som sprutas på grödorna, eftersom man inte behöver använda lika stora mängder. Men å andra sidan innebär betning att giftet finns inuti plantan och ofelbart når alla som äter av växten, dess nektar och pollen.
Neonikotinoiderna har varit i bruk sedan början av 90-talet och finns i ett flertal varianter och varunamn. En av de mest omdiskuterade är Imidacloprid, som tillverkas av tyska kemiföretaget Bayer CropScience. I Frankrike förbjöds det redan år 2000, just på misstanken att det kunde orsaka bidöd. Även i Tyskland, Italien och Slovenien har flera preparat i denna familj förbjudits av samma skäl.
I både Storbritannien och USA är användningen riklig, men allt mer omdiskuterad. I USA kopplar GMO-experten Jeffrey Smith bidöden även till introduktionen av genmodifierade grödor i början av 90-talet. I en intervju med webb-tv-sajten Natural News säger han att neonikotinoider började användas i stor skala när GMO-grödorna introducerades i början av 90-talet. Av olika anledningar används en större mängd bekämpningsmedel på varje utsädeskorn av GMO-gröda – upp till fem gånger mer, enligt Jeffrey Smith.

I Sverige är Imidacloprid fortfarande tillåtet, och används bland annat vid odling av sockerbetor, raps och potatis. Ett av branschens argument är att man därmed kan minska mängden ”aktiv substans” avsevärt, jämfört med konventionella bekämpningsmedel. Så sent som i december 2011 hölls en workshop om neonikotinoider vid Sveriges Lantbruksuniversitet, där för- och nackdelar diskuterades, men där ändå ingen förespråkade förbud, att döma av sammanfattningen.

I en värld där framgång och välstånd mäts i tillväxtprocent kan det vara svårt att rätt värdera binas betydelse. I en rapport från FN-organet UNEP (pdf-fil) uppskattas värdet av denna ekotjänst till någonstans mellan 22,8 och 57 miljarder euro. Men man kan ju fråga sig vad alternativet skulle vara. Kan man skicka ut människor att handpensla alla dessa bipollinerade växter som ger mänskligheten långt mer än hälften av dess föda?