Kategoriarkiv: Ekologisk mat


2017-12-18

Jordbruket kan rädda klimatet

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning. Frilansjournalist Hans Månsson skriver om jordbrukets centrala roll i klimatproblematiken.

Att föra in siffror och uträkningar i en text är ofta bästa sättet att skrämma bort läsarna långt innan de nått fram till slutsatser och eventuell knorr i slutet av artikeln.

Men jag tar risken, för när det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Låt oss först betrakta atmosfären. Vi vet att koncentrationen av den viktigaste växthusgasen, koldioxid, stiger till alltmer alarmerande nivåer och att den 2014 för första gången nådde över 400 ppm (parts per million = miljondelar), det vill säga nästan 150 ppm högre än före industrialismens genombrott. Och vi ser redan här effekter på klimatet som ligger helt i linje med det som forskarna sagt kan hända vid höjda koldioxidnivåer.

När det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Sedan sänker vi vår blick till jorden vi lever av – matjorden, som ger oss det mesta av vår föda. Där har – i motsats till vad som skett i atmosfären – kolinnehållet minskat, på grund av utarmande metoder inom jordbruket, som plöjning, erosion och köttproduktion i industriell skala. Det finns uppgifter om att svenska konventionella spannmålsodlingar förlorar 100-200 kg kol per hektar varje år. Förutom att detta spär på och förstärker växthuseffekten så leder det också till försämrade odlingsbetingelser. Mullhalten krymper. Bördigheten utarmas. Näringsinnehållet minskar – och folkhälsan hotas.

Vi har alltså för mycket kol i atmosfären och för lite i matjorden … tänk om det gick att flytta kolatomerna … (och inte då genom att gräva ner kol, vilket också är en möjlighet, utan genom hur vi brukar jorden).

Här kommer matematiken in i bilden.

På vår planet finns i runda tal fem miljarder hektar åker-, ängs- och betesmark. Och det går att föra ner kol i jorden från atmosfären. Webbplatsen thecarbonunderground.org rapporterar om olika studier som visat att man årligen kan lagra ner mellan ett och nio ton kol på varje hektar, från atmosfären till matjorden – och tillägger att det finns rapporter om ända upp till 30 ton per hektar.

Men låt oss stanna vid tre ton per hektar, i likhet med till exempel Rodale Institute i Pennsylvania, USA. Om alla de fem miljarder hektaren kunde omfattas av åtgärderna skulle vi efter 20 år ha fört ner hela 300 miljarder ton från atmosfären. Något som för klimatproblematiken skulle få hisnande konsekvenser, med en snabb återgång till gamla tiders förhållanden. Koldioxidhalten i atmosfären skulle komma ner till de nivåer som rådde före industrialismen, 265 ppm. (Varje ppm motsvaras av två miljarder ton kol; 300 miljarder ton blir då lika med 150 ppm.)

Tyvärr finns förstås en massa faktorer som gör att detta inte kommer att ske, så snabbt och i så stor skala. Men uträkningen är ändå väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken, och vilken väg jordbrukspolitiken behöver slå in på, för att göra livsmedelsproduktionen till en livets medspelare på alla plan.

Uträkningen är väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken.

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning, i stället för att odlings- och betesmarken betraktas som ett objekt att hantera med kemi och teknologi som främsta verktyg. Återskapandet handlar om minskad plöjning och om rätta val av växtföljder och grödor – som flerårig vall och baljväxter. Och det handlar inte minst om att bryta den utveckling där djuren samlas i storskaliga former och matas med fodergrödor som odlats industriellt på andra jättegårdar. I stället måste betesdjuren ges en roll i det lokala kretsloppet av växtnäringsämnen.
Så stärker man livsbetingelserna för alla små organismer i matjordens mångfald, med högre mullhalt och kolinnehåll. Allt som växer där kan då ta åt sig mer av mineralerna, vilket även gör alla livsmedel som produceras utifrån denna jord rikare på näring, smak och energi. Det skulle vara en vinn-vinn-vinn-lösning för alla – från mikrob till planet.

Omvärldsanalys av Hans Månsson i Grus & Guld nr 4/17

Markbank för unga


2017-09-20

 

En bank med jordbruksmark för unga människor som vill ägna sig åt hållbar matproduktion. Det har blivit verklighet i Frankrike. Sedan 2011 har organisationen Terre de Liens köpt över 3000 hektar mark som de arrenderar ut till 139 lantbruksföretag med olika inriktning. I närheten av Tours, 30 mil söder om Paris, ligger en av gårdarna – La Ferme du Cabri au Lait.

 

På gården La Ferme du Cabri au Lait, som drivs av Sebastien Beaury och Claire Proust, finns ett 70-tal skimrande ljusbruna getter och ett nybyggt litet mejeri för getostproduktion.

Precis som för många andra unga människor var tillgången till kapital ett problem för Sebastien och Claire när de skulle köpa gården. De hade en del besparingar och fick lån från banken för att köpa huset och lantbruksbyggnaderna. Det räckte däremot inte till marken som i stället köptes av Terre de Liens som nu arrenderar ut den.

 

Terre de Liens föddes ur ett samarbete mellan rörelser som jobbar med folkbildning, ekologiskt lantbruk, ekonomisk solidaritet och landsbygdsutveckling. Organisationen består av en ideell organisation med flera regionala föreningar och en investeringsfond som förvaltar kapitalet och skriver avtal med lantbrukare. Utöver det finns en fond för rena donationer.

På några få år har fransmännen investerat 55 miljoner euro som använts för att köpa mark och gårdar runt om i landet. Femton gårdar har donerats till föreningen. Det finns flera förklaringar till framgångarna. En av dem är en form av politisk reglering av handeln med jordbruksmark. Véronique Rioufol på Terre de Liens förklarar hur det fungerar:

– Här i Frankrike finns en organisation som heter Safer. De har rätt att ingripa vid försäljning av jordbruksmark genom att ge köpare med samhällsnyttiga företagsidéer förköpsrätt även om det finns andra som är beredda att betala ett högre pris.

Safer bildades på 60-talet och består av flera regionala styrelser som kontrolleras av jordbruks- och finansdepartementen. I styrelserna sitter politiker, tjänstemän och representanter för banker, fackliga organisationer och ideella föreningar i regionen. Numera finns ett nära samarbete mellan Safer och Terre de liens eftersom de till stor del jobbar mot samma mål, att bevara jordbruksmark och bidra till att den brukas på ett hållbart sätt.

En direkt konsekvens av Safer är de förhållandevis låga markpriserna i Frankrike. En hektar kostar i genomsnitt omkring 40-50 000 kr vilket kan jämföras med det svenska genomsnittet på 120 000 kr. Men Terre de Liens köper inte bara marken utan i många fall även hela gården, inklusive byggnaderna.

– Byggnaderna är en förutsättning för att driva lantbruket och det är inte alla som har det kapital som krävs för att köpa loss dem, säger Véronique Rioufol.

­ I vissa fall går kommunen in och köper byggnaderna som de i sin tur arrenderar ut till lantbrukarna.

 

Tillgången till kapital är kanske den största men långt ifrån den enda stötestenen för unga, oerfarna, blivande lantbrukare. Den mark som säljs köps ofta upp av granngårdar som vill skala upp. För säljaren ställs långvariga, välbekanta relationer och odlingsmetoder mot nya och okända.

För Sebastien och Claire tog det några år innan de hittade rätt.

– Vi letade först efter en gård närmare Tours där vi bodde förut men vi hittade ingen, förklarar Sebastien.

­– Men så dök det upp två gårdar i det här området, några mil längre söderut. Det tog fem månader innan vi kom överens med den ena av säljarna. De var båda väldigt skeptiska. Vi var ju inte från trakten och hade inte lantbrukarbakgrund.

När de väl övertygat säljaren var det bråttom att få ihop kapital till investeringen i marken. Sebastien skulle snart fylla 40 år vilket är gränsen för att kunna söka det EU-stöd som delas ut till unga lantbrukare. Terre de Liens var berett att gå in och köpa upp marken, men en del av insatsen måste alltid komma från folk som vill stötta den specifika gården.

– Vi skickade e-post till alla våra vänner för att be om hjälp, säger Claire.

Redan efter tre veckor hade de fått ihop tillräckligt många andelar för att Terre de Liens skulle kunna köpa marken. Andelarna som Claire och Sebastien hade samlat ihop till sitt projekt kompletterades med kapital som Terre de Liens samlat ihop på andra sätt. Många väljer att investera i fonden utan att stötta en särskild gård. Det kan handla om att man vill stötta ett hållbart lantbruk eller fransk matproduktion i allmänhet.

Sebastien och Claire valde att själva investera i byggnaderna eftersom det ger dem friheten att göra vad de vill utan att först diskutera varje ingrepp med Terre de Liens. Vid mitt besök på gården jobbar de för fullt med att färdigställa en samlingslokal som också ska kunna användas för att torka örter till örtsalt, olja och olika örtteer.

De säljer allt de producerar lokalt, via konsumentkooperativ, butiker och marknader, och har på så sätt lärt känna många av sina kunder. Flera av dem har gjort betydande arbetsinsatser genom åren, några har kommit att bli nära vänner och många har varit med och bidragit ekonomiskt till den nya lokalen.

– Vi har fått ihop 5 500 av 10 000 euro via crowdfunding, säger Sebastien, som till slut bestämde sig för att låna resten för att kunna komma igång med bygget.

 

Det var genom att de själva var med och startade ett konsumentkooperativ som Sebastien insåg att han vill ägna sig åt lantbruk. Nu jobbar han heltid på gården tillsammans med två deltidsanställda, en som hjälper till med ystningen och en med besöksverksamheten. Gården tar emot mer än 3 000 besökare per år, allt från skolor och förskolor till studenter och pensionärer, som kommer för att delta i olika workshops och rundvandringar. Här har de haft nytta av Claires tidigare erfarenhet av att arbeta med turistinformation. Hon har bland annat kontakt med flera resebyråer som förmedlar information om gårdens evenemang.

Claire jobbar fortfarande halvtid på kommunen, som guide på slottet. Den stora utmaningen är nu att båda ska kunna försörja sig på det gården ger. Förhoppningen är att kunna utöka produktionen av medicinalväxter och andra örter, som är Claires stora intresse. I den lilla gårdsbutiken finns bland annat örtsalter, blomvatten och aromatiska oljor.

 

André Laurent är aktiv i Terre de liens på regional nivå och har följt Claire och Sebastiens arbete med gården sedan starten. Han är pensionerad sedan några år tillbaka, men bakom sig har han ett långt yrkesliv med erfarenhet av företagande och projektledning. Hans uppgift inom Terre de Liens är att avgöra om de nya lantbrukarnas affärsidéer håller och stötta dem när de väl kommit igång.

– Jag jobbar tillsammans med två andra, en pensionerad lantbrukare och en före detta vinodlare som skolat om sig till lärare inom lantbruk. De kan lantbruksdelen, allt från jordanalyser till vilka lagar och regler som gäller.

Tillsammans med den regionala styrelsen, som har ungefär 15 medlemmar, ska de avgöra om idéerna bär och om de blivande lantbrukarna har tillräcklig kompetens för att genomföra dem.

– Det är många som inte har jobb och som tänker att de kanske kan försörja sig på lite mark, säger André.

­– Men de är oftast inte intressanta. Det är också viktigt att lantbrukarna står bakom organisationens idéer om hur lantbruk ska drivas och en del i det är att det ska vara ekologiskt.

 

Just nu har de problem med cirka tio procent av arrendatorerna inte vill följa delar av kontraktet, eller har svårigheter att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt och därför inte kan betala arrendet. En annan utmaning är att Terre de Liens som organisation har vuxit väldigt fort. Ju mer kapital som samlas in desto fler gårdar kan de köpa vilket i sin tur kräver en större administration, med fler människor, lokalt och nationellt, som ska samarbeta och komma överens.

– Konsten är att behålla idealen och samtidigt få det att funka i praktiken, säger André.

­– Är det till exempel okej att låta en statlig institution investera mycket pengar vilket medför en risk att de får en särskild position och stort inflytande? Och hur stor är i så fall risken att de små investerarna minskar i betydelse eller inte ser sitt värde?

 

Runt om i Europa finns flera organisationer som inspirerats av Terre de Liens och startat upp liknande verksamheter. De är alla medlemmar nätverket Access to land där de utbyter erfarenheter och jobbar tillsammans för att påverka politiskt på EU-nivå. Men ingen av de andra organisationerna är i närheten av de framgångar som man haft i Frankrike.

Organisationen Safer, lägre markpriser och skatteavdrag för de som donerar pengar eller investerar i allmännyttiga organisationer är några av förklaringarna. Kanske handlar det också om att det finns en levande matkultur och en stark facklig tradition inom lantbruket? Frankrike är det land i Europa med störst antal andelsjordbruk och konsumentkooperativ. Samtidigt brottas franska bönder med precis samma saker som de här hemma – den globala handeln med livsmedel som slår ut lokala marknader, ökad konkurrens om jordbruksmark som leder till spekulation och EUs bidragssystem som generellt gynnar de stora gårdarna på bekostnad av de små.

Här i Sverige uppskattar Lantbrukarnas riksförbund, LRF, att ungefär 1,7 miljoner hektar, av ett sammanlagt värde på över 100 miljarder kronor, kommer att behöva byta ägare de kommande 15 åren. Lantbrukarkåren blir allt äldre men vem har egentligen råd att ta över? Det är inte bara marken som kostar – maskiner, växthus och stallar är andra exempel på stora investeringar. I regeringens förslag till livsmedelsstrategi som kom tidigare i år öppnar man upp för att låta aktiebolag äga mark, vilket inte är tillåtet i Sverige idag. Målet är att öka inflödet av kapital till jordbruket men risken är ökad spekulation på mark, och att makten över marken och maten förskjuts från bönderna till storföretagen.

Text och foto: Ylva Andersson

Reko-ringar
sprider sig


2016-12-02

En reko-ring är en facebookgrupp där lokala livsmedelsproducenter lägger ut varor och medlemmarna lägger upp beställningar. Sedan träffas de regelbundet för samordnad varu-utlämning utan mellanhänder och svinn. Idén kommer från Frankrike, men reko-ringar har också blivit vanliga i Finland där drygt 250 000 personer är anslutna. Nu sprider sig modellen i Sverige. Reko Linköping var först ut och fick på kort tid 2500 medlemmar.

De investerar
i gemenskap


2016-09-14


De vill förbereda sig för en fossilsnålare framtid – och de vill göra det tillsammans. En före detta församlingsgård är ansiktet utåt och ett gammalt jordbruk bjuder på odlingsmark och renoveringsövningar. Tack vare medlemmarnas insatser och sparande har 2,4 miljoner kronor investerats i fasta värden i Sambruket i Sösdalabygden i Skåne.


Sambruket Sösdalabygden
 möts en grupp engagerade människor som investerar tid och pengar i mark, hus, kunskap och gemenskap för att klara en osäker framtid. Det finns en stolthet här, det känns direkt. Den spirar lika kraftigt som Jacks bönstjälk, om än mer ödmjukt, och inom en kvart känner jag till Sambrukets alla nyheter: Att Sambruket har beslutat att införa ett halvårs provmedlemskap. Att odlingscirkeln i vintras beslutade att alla som arbetar aktivt, även om det inte är med odlingarna, ska få ta del av skörden. Och sociokrati, inte att förglömma, en metod för transparent, likvärdigt och effektivt självstyre som Sambruket ska testa fram till årsskiftet 2017/2018.


Kaféet på
Klockaregården surrar av röster, sociokrati är nytt och intressant. Det innebär bland annat att det inte finns arbetsgrupper längre, utan cirklar; t ex Odlingscirkeln, Byggcirkeln och Informationscirkeln, får jag veta. Och alla beslut tas med samtycke.

Någon berättar att Sambruket inte är en ekoby, inte heller ett kollektiv, utan en ekonomisk förening som bland annat driver ett andelsjordbruk i Ankhult. Medlemmarna bor i egna hus eller lägenheter.

Denna varma sommardag är det Ulla Carlssons och Ingrid Strands tur att stå för driften av kaféet i den före detta församlingsgården. Ulla är en av flera som har flyttat hit tack vare Sambruket.

– Från Växjö. Det var faktiskt en liten notis i Grus & Guld som var upprinnelsen till att jag och min man flyttade hit, berättar hon.

– Det kändes mycket tilltalande här, det är en fin trakt och här fanns många människor vi gillar.

– Det kom också i rätt tid, vår dotter hade flyttat hemifrån och själv fick jag veta att jag hade fått MS. Ingen vet hur den kommer att utvecklas. Jag kände att jag ville leva ett bra liv, så både jag och min man sade upp oss från våra jobb.

Ulla har alltid velat ha en annan värld och varit aktiv i Alternativ stad, kärnkraftsfrågan och arbetat med solidaritetsarbete i Centralamerika.

– Jag har bott i kollektiv, men nu ville vi ha vårt privata liv, bo själva samtidigt som vi ville ha gemenskap och samarbete och lära av andra.

Rune Forssén har också flyttat till Sambruket, från Halland. Än så länge är han provmedlem men känner att han har hittat rätt.

– Urbansk flykting och biodlare! presenterar han sig som, och berättar att det var när en bonde sprutade mot rapsbaggar och alla Runes bin dog som han bestämde sig för en förändring.

– Och jag har kört Volvo 245 i många år, men nu har jag lånat en skoter i stället och funderar på en ellastcykel, säger han och ser omåttligt nöjd ut.

Som gammal skeppsbyggare, sjökapten och miljöhantverkare har han kunnat börja så smått med renoveringen av Sambrukets vackra men nedgångna gård i Ankhult.


Sambruket
i Sösdalabygden har ca 50 medlemmar varav ett tjugotal bor i närheten. Resten bor i andra delar av landet och betalar medlemsinsatsen, 10 000 kronor, utan krav på att arbeta med verksamheten. En fristående förening, Sambrukets vänner, har ett trettiotal medlemmar som stödjer Sambruket på olika sätt och får delta i gemenskapen och aktiviteterna.

– Många tycker om idén men vill eller kan inte lägga 10 000 kronor, eller de kanske vill kolla in verksamheten först, förklarar Lars Åström som är ordförande i Sambrukets vänner.

– Vi kan ta del av kurser, aktiviteter och av gemenskapen, och arrangerar själva utflykter eller bjuder på fika under en kurs.

Lars berömmer den tillåtande atmosfären.

– Det är som ett smörgåsbord, och att ha Klockaregården som samlingspunkt är perfekt.

 

Sambruket utgår från tanken att en kärvare framtid väntar med mindre lättillgänglig energi efter att världen har passerat oljetoppen*. Man menar att tillgången och efterfrågan på olja påverkar världsekonomin otroligt starkt och var en bidragande orsak till finanskraschen. Medlemmarna menar att vi alla behöver lära oss producera vår egen mat och ta vara på kunskap om lågteknologi i vardagen, till exempel hur man underhåller och renoverar sina hus.

De här frågorna har initiativtagaren Susanne Velander Vretare och Sambruket Sösdalabygdens ordförande, och tidigare vd:n för JAK Medlemsbank, Oscar Kjellberg, arbetat med länge. Båda har rötter i omställningsrörelsen, Susanne med praktiskt arbete och mångåriga planer på ett sambruk medan Oscar ville komplettera sin teoretiska kunskap om den globala ekonomins fossilberoende med praktisk förändring.

– Jag startade en omställningsgrupp, men det var inte tillräckligt praktiskt. Jag ville att det skulle hända något nu. Så jag började prata med Susanne och insåg att hon hade ett intressant nätverk.

Efter en del upp- och nedgångar startade de Sambruket Sösdalabygden, och Oscar flyttade till mellersta Skåne från Stockholm.

 

Sambrukets medlemsinsatser uppgår sammanlagt till cirka en halv miljon kronor. Medlemmarna har också möjlighet att spara i fasta värden i Sambruket, vilket tillsammans med medlemsinsatserna har möjliggjort köpet av mark och fastigheter till ett värde av 2,4 miljoner.

– Vi är oerhört stolta över att vi har finansierat det här själva, utan bidrag eller banklån. Vi hade inte kunnat göra det utan medlemmarnas sparande, säger Susanne och Oscar tillägger att det är viktigt för Sambruket att stå fritt från den globala kapitalmarknaden dit de svenska storbankerna hör.

– Om vi trots våra varierande inkomster skulle ta lån skulle vi vara piskade att få fram pengar varje månad till amortering och ränta, säger Oscar.

Medlemmarna kan välja att placera sparinsatser i Sambruket med en bindningstid på fem år. Den som vill ta ut insatsen måste säga upp den ett år i förväg, vilket ger Sambruket tid att agera för att få fram pengar. Uttag av sparinsatser kan ta längre tid om många vill ha ut sina pengar samtidigt. Allt regleras i lagen om ekonomiska föreningar.

– Under den här tiden har två personer tagit ut sina pengar eftersom de behövde dem. Det gäller att planera för ett in- och utflöde över tiden, säger Oscar Kjellberg.

Kaféet, uthyrning av lokalerna och grönsaksförsäljning ger en del inkomster, än mer kommer i form av gåvor från medlemmarna. Förra året var sambrukets intäkter 76 000 kronor och verksamhetens överskott 25 000 kronor.

 

De säger att de lagt medlemsinsatsen lågt för att inte stänga ute människor.

– Detta är enormt mycket billigare än att flytta till en ekoby och billigare än en kolonistuga. Man kan köpa ett mindre hus, med mindre tomt, eller man kan bo i en lägenhet här i närheten och ändå odla sin egen mat i Sambruket. De som i stället köper en egen gård tvingas ofta ta lån, medan vi tycker det är viktigt att vara skuldfri och ha resurser att falla tillbaka på.

– Plus att man i Sambruket kan samverka om mycket annat som bidrar till ekonomisk frigörelse, fortsätter Susanne Velander Vretare.

– Det ena ger det andra. Vi har till exempel ett par lånebilar som en medlem ställt i ordning och fler bilar är på gång. En sjukgymnast tejpade min hälsporre häromsistens och i källaren finns en bytarhörna. Ju fler vi blir, ju fler idéer poppar upp och ju lättare blir de att genomföra.

– Den som tittar efter ser globalt att krisen har startat, att vi har nerväxt, inte tillväxt, och att en skulddeflation börjar ta fart på grund av hushållens höga belåning, säger Oscar.

– Man sköter sina lån och hyror men tvingas dra ner på konsumtionen, varpå företagen sänker sina priser. De som har pengar kan köpa mer för dem men de flesta kan inte det. Detta brukar utvecklas i en mycket negativ spiral som leder till depression. Det här är vårt sätt att förbereda oss på de stora förändringar som kommer i framtiden, ett omställningsinitiativ som vi hoppas ska sprida sig.

 

Det finns olika omställningsinitiativ runt om i landet, men bara två eller möjligtvis tre sambruk som bygger på gemensamt ägande och delaktighet, berättar Oscar Kjellberg och Susanne Velander Vretare, som växlar repliker närapå som två skådespelare.

– Vi ville göra det här tillsammans med andra, vi vill att alla ska få kunskapen, inte bara några få, fortsätter Susanne.

– Det tar tid att ställa om till ett lågenergisamhälle, att lära sig, och därför är det viktigt att några redan har börjat när oljebristen blir mer kännbar, säger Oscar.

– Vi hoppas att vi kan inspirera andra. Man kan väl säga att vår mission är att bygga upp ett sambruk här, och vår vision är att det ska starta tusentals sambruk runt om i landet. På så vis får vi en omställning som startas underifrån.

– Tusen sambruk betyder tusen levande små samhällen, tillägger Susanne, och berättar att Klockaregården tar emot sällskap till begravningskaffe och fester.

Gården köptes när inköpet av jordbruket i Ankhult drog ut på tiden och medlemmarnas pengar inte gjorde någon nytta på banken.

– Klockaregården ligger mitt i byn och när den blev till salu köpte vi den, här kan vi ha kurser, möten, kafé och en samlingsplats för hela samhället. Folk kan komma på kaféet och titta på de där sambruksmänniskorna. Har de långt hår och mysbyxor kanske? säger Susanne och ler.

– Vi måste ha bygden med oss och vi måste väcka liv i bygden igen i stället för att vara beroende av globala enheter någonstans därute, fyller Oscar i.

De tycker inte att Sambruket är en dröm som har besannats, utan något helt annat.

– Det här är en testmiljö för hur man finansierar ett sambruk, hur man samarbetar och får kunskap, säger Susanne.

– Man jobbar på en plats med de förutsättningar som finns där; med marken, husen och de människor som kommer dit. Själv bor jag i närheten, många har flyttat hit och så finns det de som inte har flyttat hit än. Men de som bor långt bort kanske måste flytta hit om det blir en krissituation.

– Man tar de resurser man har och stoppar in i Sambruket. Jag har en traktor och lite betesdjur, någon annan har verktyg, stora odlingskunskaper eller pengar.

 

Problematiseringen kring hur en framtid utan lättillgängliga fossila bränslen kommer att utveckla sig är det inte alla som är så intresserade av, säger båda två. Visst pratas det om oljetoppen på kurser och vid intervjuerna när man blir provmedlem, men det är främst odlingen av mat som förenar sambrukarna.

– Jag tror att det praktiska tar över för att det är så roligt, själva samverkandet och glädjen i att producera egen, superb mat, säger Susanne.

– Vi är i en uppbyggnadsfas och just nu prioriterar vi att ta hand om husen och att odla. Det kommer nog en tid när fler blir intresserade av teorierna bakom.

Text och foto: Anna Persson

Fotnot: Oljetoppen inträffar när hälften av världens
oljetillgångar har utvunnits och oljan därefter blir dyrare och dyrare.

”EUs nya frölag kan bli en förbättring”


2013-05-24

Det cirkulerar en mängd påståenden om det förslag till ny lag om utsäde, frön och plantor som EU-kommissionen nyligen publicerat. Till exempel här, här och här. Odlingsintresserade är rädda att lagen utformas så att det enda som tillåts är storbolagens frösorter, och att det ska bli ännu svårare att bevara lokala, traditionella sorter. Snabbt har det skrivits protestlistor och planer på civil olydnad, bland annat i gruppen Fröupproret på Facebook. Den största oron är att det ska bli förbjudet att använda egna fröer eller att byta fröer med andra hobbyodlare.

Vi har frågat tre personer som arbetar med att bevara lokala, traditionella sorter hur de ser på det nya EU-lagförslaget.

Foto: NordGen

En av dem som jobbar med traditionella sorter är Jens Weibull på Jordbruksverket. Han fick Den biologiska mångfaldens pris för 2013 av Naturskyddsföreningen i Skåne, för sitt arbete med att bevara gammaldags odlade trädgårdsväxter tillsammans med Eva Jansson på SLU i Programmet för odlad mångfald.

– Vi är lite olyckliga över det som skrivs på nätet om det här förslaget just nu. Hela EU-förslaget andas faktiskt förenkling. Om det här förslaget går igenom så är tanken att man tar bort den avgift som finns idag för sorter för nischmarknaden, som det heter i det nya förslaget, säger Jens Weibull.

Det kostar idag 800 kronor i engångsavgift för den som vill registrera en sort för försäljning på listan för amatör- och bevarandesorter. Den avgiften skulle kunna tas bort om det nya förslaget går igenom i EU.

– Den nya lagen reglerar sorter som säljs kommersiellt och privatpersoner berörs över huvud taget inte. Småodlare kallas mikroföretag i det här förslaget, och det undantar odlare med en årsomsättning under 2 miljoner euro. Väldigt många producenter hamnar under den gränsen, säger Jens Weibull.

En annan person som arbetar för att bevara sorter är Morten Rasmussen på Nordiskt Genresurscenter, NordGen. Han betonar att den nu föreslagna EU-lagstiftningen inte direkt rör odling utan marknadsföring och försäljning av utsäde, fröer och plantor. Enligt honom är de etablerade fröfirmorna bekymrade över EU-lagförslaget eftersom det ser ut att tillåta marknadsföring av mer ohomogent utsäde, med lite större genetisk variation. Oron gäller att detta ger variationer i kvalitet och kanske även i avkastning, vilket skulle skada både odlare och frömarknaden.

Morten Rasmussen menar att lagförslaget samtidigt kan vara en förbättring för ekologiska odlare och odlare som vill odla gamla sorter som nischproduktion eftersom det ofta är heterogent material. För dem är det viktigt att om det kommer in till exempel ett svampangrepp så kan delar av grödan klara sig bättre om allt utsäde inte är exakt likadant.

Men att det skulle kunna bli olagligt att odla fram sina egna fröer i trädgården, det avfärdar Morten Rasmussen.

– Ingen kan förhindra det som kallas odlarens privilegium, att använda sina egna fröer. Men ska du marknadsföra och sälja dem till andra, då är det reglerat.

Han menar att i många länder är det redan olagligt att marknadsföra frön som inte finns på sortlistor eller är kvalitetskontrollerade. Men ofta har myndigheterna ändå tyckt att det inte lönat sig att lägga stora resurser på att förhindra det, så det har vuxit upp många entusiastiska små fröförmedlare, av vilka en del inte har följt regelverket.

– Det nya EU-lagförslaget försöker öppna upp för dessa aktiviteter så att de kan fortgå innanför lagens ramar, säger Morten Rasmussen.

I grunden är det viktigt att det finns en frökontroll för att inte sprida sjukdomar.

– Om oseriösa odlare utan tillgång till bra laboratorier tillåts sälja frön, så finns en risk att de omedvetet kan sprida utsädesburna växtsjukdomar.

Morten Rasmussen menar att lagen försöker tillmötesgå intresset och behovet att bevara traditionella, lokala sorter.

– Det finns ett intresse för att odla traditionella sorter och NordGen har ett antal sorter som man under vissa tider på året kan beställa en liten mängd av och sedan själv föröka för hobbyodling, säger han.

Vid sådan hobbyodling är risken för sjukdomsspridning begränsad.

– Det är genast mer allvarligt om man uppförökar svaga, sjukdomsmottagliga sorter av viktiga grödor, oavsett om det gäller gamla lantsorter eller andra, eftersom risken då finns att de sprider smitta till den övriga produktionen i området, säger Morten Rasmussen.

Föreningen Sesam samlar dem som fröodlar och därmed bevarar gamla köksväxter.

– Att använda eget utsäde är tillåtet idag och i det nya förslaget. Undantaget är om man odlar stora kvantiteter av moderna sorter med växtförädlarrätt, säger Agneta Börjeson, aktiv i föreningen.

I nuvarande svensk lag får man ge bort fröer, men inte kräva en motprestation. Där är det nya förslaget tydligare, enligt Agneta Börjeson.

– I det nya förslaget är det tydligt tillåtet i artikel 2 (d) att ge bort och byta utan betalning i pengar om det är mellan privatpersoner, säger Agneta Börjeson.

Hon är inte orolig för att fler ska bli betraktade som professionella odlare med det nya lagförslaget. Det räcker inte med att äga en jordbruksfastighet för att räknas som professionell odlare som påståtts på en del ställen.

– Nej, för att räknas som professionell operatör ska du vara yrkesverksam som utsädesodlare med avsikt att sälja utsäde eller vara utsädeshandlare, säger hon.

Men det finns saker som Sesam vill förändra när det gäller EU-lagförslaget.

– Hela lagstiftningen är väldigt omständlig och i grunden anpassad för storskalig odling. Det finns ett undantag för nischgrödor i Artikel 36 som egentligen är positivt, men det finns många frågetecken runt detta. Får man till exempel sälja utsäde av sorter som nischgrödor om de finns på sortlistan? Hur stora kvantiteter avses? Går det att sälja åkergrödor på detta sätt?

Varför är det då så viktigt med fröer? Varför så mycket upprörda känslor och engagemang just nu? En del av svaret finns i en debattartikel av Kemikalieinspektionens f d generaldirektör Ethel Forsberg. Hon beskriver hur kemiindustrin de senaste tjugo åren har köpt upp växtförädlingsföretagen, de som designar och tar patent på det nya genmodifierade utsädet. Utsädet tillverkas nu för att tåla de speciella kemiska bekämpningsmedel som just det kemiföretaget säljer. Odlarna köper paket med utsäde och bekämpningsmedel, och måste varje år köpa en ny omgång.

Och här förstår vi bättre farhågorna som regleringar av fröhandel väcker – om de lokala sorterna inte odlas vidare ökar risken att vi blir beroende av kemiföretagens sorter.

Agneta Börjeson på Sesam har ett råd till den som vill engagera sig.

– Bästa sättet är att börja fröodla själv. Gillar man en sort, oavsett om den är ny eller gammal, ska man inte tro att andra gör jobbet i all evighet. Sesam har fröodlingskurser och det har även en del länsstyrelser.