Kategoriarkiv: Jordbruk

Åsikt: Samarbeta för räntefri utveckling


2015-12-16

FNs nya utvecklingsmål är ett gyllene tillfälle att uppmärksamma möjligheterna med räntefri finansiering, menar Shaji Joseph, Almuth Holmqvist och Maria Westerholm som föreslår ett nytt samarbete mellan JAK Medlemsbank och Pakkamgruppen.
Deras inlägg publiceras i Grus & Guld nr 4, men kan även läsas och diskuteras här:

2001 grundade några JAK-medlemmar Pakkamgruppen Sverige (PGS) för att med ett JAK-inspirerat projekt hjälpa fattiga bönder att ta sig ur skuldfällan. Höga räntor hade lett till stora mängder självmord i den indiska delstaten Kerala, och PGS fick ett finansiellt bidrag på 250 000 kronor från JAK för att starta ett räntefritt mikrokreditprojekt i byn Pakkam.

Genom projektet lyckades 300 kvinnor ta sig ur skuldfällan och öka sina intäkter genom ekologisk odling och rättvisemärkt handel. Även om projektet avslutades i förtid, eftersom det rådde olika uppfattningar i byn kring hur det skulle ledas, så blev lärdomen att det går att skapa hållbar utveckling med hjälp av väldigt små resurser.

Idag mobiliserar såväl regeringar, företag och sociala rörelser för uppfyllandet av FNs nya utvecklingsmål till 2030. Detta är ett gyllene tillfälle att tillföra även våra visioner och mål. PGS planerar nu två nya projekt tillsammans med etablerade indiska gräsrotsorganisationer. Projekten kan till 90 procent finansieras med statligt stöd, och Pakkamgruppen besitter kompetensen som krävs för rapportering och uppföljning.

”Det är ett gyllene tillfälle att tillföra även våra visioner och mål”

En del i projekten är att erbjuda unga människor praktikplatser i Indien, vilket också skulle kunna bidra till att skapa en ny generation JAK-medlemmar med fördjupad kunskap om hur JAKs ideologi kan bidra till hållbar utveckling baserad på rättvis ekonomi.

En annan del är att sprida information om projekten till allmänheten, bland annat på skolor och universitet. Här skulle även JAKs idéer om en rättvis ekonomi kunna förmedlas, vilket kan öka stödet för såväl PGS som JAK.

Om JAK Medlemsbank, eller lokalavdelningar inom JAK, så önskar finns det flera möjligheter till samarbete. Kanske skulle det vara en vara en bra femtioårspresent från JAK Medlemsbank till världen, mänskligheten och medlemmarna?

Shaji Joseph
Almuth Holmqvist
Maria Westerholm

Melvin Wisdahl – ett liv av kamp. Nu regerar oljan hans bygd.


2013-10-11

Under ett långt liv har han kämpat för bönder och lokalsamhälle. I många stycken framgångsrikt. Och han önskar att han finge vara med länge till, för nu är motståndaren starkare än någonsin, när oljeboomen på nytt kommit till North Dakota. Idag med ny teknik i bagaget, som möjliggör utvinning i enorm skala, med kraftig inverkan på både jordbruk och miljö.

Men 88 år gammal är Melvin Wisdahl lite ”stukad”. Efter ett lårbensbrott i vintras kan han inte längre bo på gården i Corinth, 46 miles norrut. Nu rör han sig inte mycket utanför rehabiliteringscentrat Bethel Lutheran Home i Williston där jag träffar honom och hans fru Morrene.

Om han är mindre rörlig rent fysiskt så är han desto mer aktiv i intellektet. TIme Magazine ligger uppslagen på rullatorn som står vid hans läsfåtölj, och han refererar under samtalet till händelser och insatser under ett långt och aktivt liv, som i sig är ett stycke samtidshistoria.

Till exempel är Melvin närapå årsbarn med Bank of North Dakota – bildad 1919 och fortfarande den enda statligt ägda banken i USA. Bakom bildandet låg Non-Partisan League of North Dakota, berättar han – en radikal bonderörelse med socialistiska rötter. Tanken var redan från början att inte ”göda” Wall Street i onödan, utan behålla skattepengar och federala medel på hemmaplan, så att de kunde bidra till finansiering i den lokala ekonomin.

En annan åtgärd av bestående värde som Non-Partisan League stod bakom var beslutet 1932 att all jordbruksmark i delstaten skulle vara bondeägd – storföretag med markspekulativa intressen skulle hållas borta. Ett förhållande som gäller än idag.

Skatt på olja den största insatsen
I Nonpartisan-rörelsens anda har Melvin också verkat – och på en punkt har han bidragit till en insats av närmast historiska dimensioner för sitt samhälle.

– Jag var ung och mest en budbärare. Men jag fick vara med när mineralskatten infördes i North Dakota. Först 5 procent på 50-talet, sen ytterligare 6,5 procent på 60-talet. Att oljebolagen än idag måste betala 11,5 procent av produktionsvärdet är tack vare vår kamp på den tiden.

Det var en stark folklig vilja som ledde fram till dessa beslut, berättar Melvin. Upprördheten var stor över att oljebolag kunde föra ut stora vinster, utan ersättning till regionen. En stark rörelse växte fram, för att få en beslutande folkomröstning till stånd. Man lyckades, och fick till och med majoritet. Drivande var en lokal skolledare i Williston, Leroy Digerness, som var son till en vänsterradikal, om inte rent av kommunistisk, norsk skomakare. För hundra år sedan såg ju det politiska landskapet i USA helt annorlunda ut än idag.

– Oljebolagen sa att de skulle lämna North Dakota om det blev en skatt, men det var ju bara snack. Så länge som de kan tjäna pengar är de kvar, konstaterar Melvin Wisdahl.

Och idag tjänar bolagen mer pengar än någonsin. Man har lärt sig att utvinna olja som ligger inbäddad i skifferlager långt under markytan. Med hjälp av så kallad fracking skapas sättningar, så att olja och gas frigörs och kan pumpas upp till  markytan. Tack vare Melvins och andras insatser på 50-60-talet får nu delstaten årliga intäkter i miljardklassen från oljeutvinningen.

Och det var tur att man gjorde sin kampanj då, menar han. Idag hade det varit omöjligt att vinna. Bolagen skulle lägga ner enorma resurser på att bedriva kampanj för sin sak, och alltför många skulle låta sig luras av deras argument.

För Melvin är detta ändå en dubbelbottnad historia. Å ena sidan får han tårar i ögonen av rörelse när han berättar att de som ledde denna kampanj ville ha honom med, och att han fick göra en insats.

Men å andra sidan är han starkt kritisk mot den snabbt växande oljeutvinningen, trots att den även ger stora inkomster till både delstat och markägare. Ja, även hans fru Morrene får del av markägarersättningen, eftersom ett bolag har borrat horisontellt in under hennes mark och utvinner olja där.

– Men jag hade hellre sluppit den här oljeboomen, säger Melvin – och Morrene som sitter strax intill nickar instämmande.

– Det är många som oroar sig för följderna, för naturen och för jordbruket. Men det är få som kritiserar, för det är också många som tjänar stora pengar på detta.

Efter mötet med Melvin och Morrene tillbringar jag några timmar med att köra runt i det kuperade jordbrukslandskapet utanför ”boomtown Williston”. Dimensionen av det som pågår här är mer omfattande än jag kunnat föreställa mig. Det går inte en sekund utan att man har några pumpar eller någon borr-rigg i sikte. Långtradare kör i skytteltrafik till och från anläggningarna. En svag lukt av underjordiska dofter vilar över fälten och söker sig även in i bilen. Jag stannar och tar några bilder i solnedgången på en av de pumpar som ska stå här och bocka sig i 20 år.

När jag sedan reser vidare med tåget österut passerar jag den bangård där oljan pumpas över från lastbilarna. Varje dag fylls här 5000 järnvägsvagnar för att fraktas till raffinaderier på olika håll i Nordamerika. Det svarta guldet har tagit över.

Hydrualic fracturing, allmänt kallat ”fracking” (spräckning), är en teknik för att utvinna olja och gas ur underjordiska skifferlager, ofta från djup på ett par-tre kilometer. Genom att i borrhål spruta ner stora mängder vätska under högt tryck – vatten blandat med sand och kemikalier – skapas sättningar i berget och oljan/gasen kan ledas upp via borrhålet. Tack vare att man numera även kan borra först vertikalt och sedan horisontellt, kan stora områden bearbetas via ett enda borrhål på markytan. North Dakotas stora oljefält ”The Bakken” beräknas innehålla minst ett par miljarder fat utvinningsbar olja.

 

Framtidsjobb – i vilken framtid?


2013-09-13

I nya numret av papperstidningen Grus & Guld finns en artikel om framtidsjobb. Där undersöker vi om prognosmakarna tagit hänsyn till den energiknappa framtid som många inom miljö- och omställningsrörelsen bedömer som den mest troliga.

Men några svenska råd direkt till den som vill börja ställa om hittade vi inte. I USA har en sådan omställning blivit mer akut, eftersom så många redan idag är drabbade av den ekonomiska kris som alltfler menar är här för att stanna. Där finns många anledningar att tänka på nya sätt när det gäller att välja studier och yrke.

Två coacher för egenföretagare som specialiserat sig på just de här omställningsfrågorna är Paul och Sarah Edwards i Kalifornien. Här är deras checklista för att undersöka om det egna jobbet håller för framtiden:

Är mitt eget yrke framtidssäkert?

1- Kan mitt arbete tillfredsställa något basbehov i mitt omgivande samhälle, som kommer att efterfrågas även när folk tvingas skära ner på icke nödvändiga utgifter?

2 – Kan jag använda mina kunskaper för att byta till mig varor och tjänster i lokalsamhället där jag bor om det skulle behövas?

3 – Är mitt arbete sådant att det inte stör naturen eller grannskapet och kan jag göra det självständigt i mitt hem?

4 – Klarar jag mitt arbete med energieffektivt, icke-nedsmutsande råmaterial och utrustning som går att få tag på lokalt?

5 – Kan jag arbeta på distans och få inkomster från klienter/kunder/arbetsgivare på annat håll utan att behöva resa?

6 – Finns det risk att mitt arbete flyttas till någon annan del av världen eller tas över av maskiner?

Källa: Paul och Sarah Edwards.

 

Börja smått

Om det känns stort att börja fundera över yrkesvalet, så rekommenderar makarna Edwards att börja smått och utveckla sina egna intressen och få lite framtidsinriktade nya färdigheter på köpet.

Skaffa en hobby:

  • Odling och djurhållning
  • Förädling av mat
  • Sömnad
  • Sjukvård och omsorg
  • Rörmokeri
  • Svetsning
  • Snickeri, byggnadsteknik med lokala material
  • Reparationer av allt möjligt, ex hushållsmaskiner
  • Transporter som inte kräver fossilenergi
  • Bygga och installera system för värme, el etc som inte kräver fossilenergi

Källa: Paul och Sarah Edwards.

 

Ett axplock av svenska kurser och utbildningar:

Universitet och högskolor:

Jönköpings högskola: Hållbar omställning – vägar ut ur kriserna. Karlstads universitet: Ekofilosofi samt nordiska miljö- och klimatstudier. Stockholms universitet: Stockholm Resilience Centre Världens eko, Social-Ecological Resilience for Sustainable Development. Stockholms universitet, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi: sommarkurs i Stadsodling – planering, miljö och hälsa. Örebro universitet: Måltidsekologprogrammet. Uppsala universitet och Lantbruksuniversitetet, CEMUS, Centrum för miljö- och utvecklingsstudier: Hållbar utveckling, miljö, energi och samhälle samt Urban Agriculture – Permaculture and Local Food Systems. Göteborgs universitet: Kulturvård i Göteborg och Kulturvård i Mariestad. Högskolan i Halmstad: Förnybar energi, Energiingenjör förnybar energi, Energiekonom. Blekinge Tekniska högskola: Strategiskt ledarskap för hållbarhet, Hållbar produkt- och tjänsteinnovation, Högskoleingenjör i Energisystem för hållbar utveckling, Mittuniversitetet Östersund/Södertälje: Ekoteknik.

Folkhögskolor:

Mora folkhögskola: Ekologisk odling & hållbar livsföring i Skattungbyn. Hola folkhögskola: Ekobruk och självhushållning. Klarälvdalens folkhögskola: Självhushållning. Färnebo folkhögskola: Småskalig ekologisk trädgårdsodling och stadsodling. Holma folkhögskola under bildande: kurs i stadsodling. Glokala folkhögskolan: Samhällsentreprenör.

Övriga:

Yrkeshögskolor, t ex trädgårdsmästarutbildning med biodynamisk inriktning på Skillebyholm i Järna, trädgårdsmästarutbildning med inriktning hälsa och kultur i Gunnebo trädgårdar. Fristående skolor, till exempel Capellagården: textil, möbel och inredning, keramik och trädgård. Kurser i permakultur. Studieförbunden: kurser i alla möjliga hantverk och odling. Webbplatsen alternativ.nu och tidningen Åter: om självförsörjning. Lokala omställningsgrupper: http://transitionsweden.ning.com.

Källa: Grus & Guld nr 4/2013 (länken fungerar tills nästföljande nummer kommer ut)

 

Hitta själv fler svenska utbildningar:

jamforutbildning.studera.nu – Länk till arbeten inom ”miljö”:

http://jamforutbildning.studera.nu/sok-jamfor/omrade/miljo-129

http://utbildningsinfo.se/sb/d/196/a/105/nocache/1

http://allastudier.se/utbildningar/på/eftergymnasialt/inom/naturvetenskap/miljö/

http://www.studentum.se/search/universitet-hogskola-miljo/a6-c230

http://www.kyutbildningar.se/

Källa: Håkan Konstenius, syv-utbildad svensk omställare.

 

”EUs nya frölag kan bli en förbättring”


2013-05-24

Det cirkulerar en mängd påståenden om det förslag till ny lag om utsäde, frön och plantor som EU-kommissionen nyligen publicerat. Till exempel här, här och här. Odlingsintresserade är rädda att lagen utformas så att det enda som tillåts är storbolagens frösorter, och att det ska bli ännu svårare att bevara lokala, traditionella sorter. Snabbt har det skrivits protestlistor och planer på civil olydnad, bland annat i gruppen Fröupproret på Facebook. Den största oron är att det ska bli förbjudet att använda egna fröer eller att byta fröer med andra hobbyodlare.

Vi har frågat tre personer som arbetar med att bevara lokala, traditionella sorter hur de ser på det nya EU-lagförslaget.

Foto: NordGen

En av dem som jobbar med traditionella sorter är Jens Weibull på Jordbruksverket. Han fick Den biologiska mångfaldens pris för 2013 av Naturskyddsföreningen i Skåne, för sitt arbete med att bevara gammaldags odlade trädgårdsväxter tillsammans med Eva Jansson på SLU i Programmet för odlad mångfald.

– Vi är lite olyckliga över det som skrivs på nätet om det här förslaget just nu. Hela EU-förslaget andas faktiskt förenkling. Om det här förslaget går igenom så är tanken att man tar bort den avgift som finns idag för sorter för nischmarknaden, som det heter i det nya förslaget, säger Jens Weibull.

Det kostar idag 800 kronor i engångsavgift för den som vill registrera en sort för försäljning på listan för amatör- och bevarandesorter. Den avgiften skulle kunna tas bort om det nya förslaget går igenom i EU.

– Den nya lagen reglerar sorter som säljs kommersiellt och privatpersoner berörs över huvud taget inte. Småodlare kallas mikroföretag i det här förslaget, och det undantar odlare med en årsomsättning under 2 miljoner euro. Väldigt många producenter hamnar under den gränsen, säger Jens Weibull.

En annan person som arbetar för att bevara sorter är Morten Rasmussen på Nordiskt Genresurscenter, NordGen. Han betonar att den nu föreslagna EU-lagstiftningen inte direkt rör odling utan marknadsföring och försäljning av utsäde, fröer och plantor. Enligt honom är de etablerade fröfirmorna bekymrade över EU-lagförslaget eftersom det ser ut att tillåta marknadsföring av mer ohomogent utsäde, med lite större genetisk variation. Oron gäller att detta ger variationer i kvalitet och kanske även i avkastning, vilket skulle skada både odlare och frömarknaden.

Morten Rasmussen menar att lagförslaget samtidigt kan vara en förbättring för ekologiska odlare och odlare som vill odla gamla sorter som nischproduktion eftersom det ofta är heterogent material. För dem är det viktigt att om det kommer in till exempel ett svampangrepp så kan delar av grödan klara sig bättre om allt utsäde inte är exakt likadant.

Men att det skulle kunna bli olagligt att odla fram sina egna fröer i trädgården, det avfärdar Morten Rasmussen.

– Ingen kan förhindra det som kallas odlarens privilegium, att använda sina egna fröer. Men ska du marknadsföra och sälja dem till andra, då är det reglerat.

Han menar att i många länder är det redan olagligt att marknadsföra frön som inte finns på sortlistor eller är kvalitetskontrollerade. Men ofta har myndigheterna ändå tyckt att det inte lönat sig att lägga stora resurser på att förhindra det, så det har vuxit upp många entusiastiska små fröförmedlare, av vilka en del inte har följt regelverket.

– Det nya EU-lagförslaget försöker öppna upp för dessa aktiviteter så att de kan fortgå innanför lagens ramar, säger Morten Rasmussen.

I grunden är det viktigt att det finns en frökontroll för att inte sprida sjukdomar.

– Om oseriösa odlare utan tillgång till bra laboratorier tillåts sälja frön, så finns en risk att de omedvetet kan sprida utsädesburna växtsjukdomar.

Morten Rasmussen menar att lagen försöker tillmötesgå intresset och behovet att bevara traditionella, lokala sorter.

– Det finns ett intresse för att odla traditionella sorter och NordGen har ett antal sorter som man under vissa tider på året kan beställa en liten mängd av och sedan själv föröka för hobbyodling, säger han.

Vid sådan hobbyodling är risken för sjukdomsspridning begränsad.

– Det är genast mer allvarligt om man uppförökar svaga, sjukdomsmottagliga sorter av viktiga grödor, oavsett om det gäller gamla lantsorter eller andra, eftersom risken då finns att de sprider smitta till den övriga produktionen i området, säger Morten Rasmussen.

Föreningen Sesam samlar dem som fröodlar och därmed bevarar gamla köksväxter.

– Att använda eget utsäde är tillåtet idag och i det nya förslaget. Undantaget är om man odlar stora kvantiteter av moderna sorter med växtförädlarrätt, säger Agneta Börjeson, aktiv i föreningen.

I nuvarande svensk lag får man ge bort fröer, men inte kräva en motprestation. Där är det nya förslaget tydligare, enligt Agneta Börjeson.

– I det nya förslaget är det tydligt tillåtet i artikel 2 (d) att ge bort och byta utan betalning i pengar om det är mellan privatpersoner, säger Agneta Börjeson.

Hon är inte orolig för att fler ska bli betraktade som professionella odlare med det nya lagförslaget. Det räcker inte med att äga en jordbruksfastighet för att räknas som professionell odlare som påståtts på en del ställen.

– Nej, för att räknas som professionell operatör ska du vara yrkesverksam som utsädesodlare med avsikt att sälja utsäde eller vara utsädeshandlare, säger hon.

Men det finns saker som Sesam vill förändra när det gäller EU-lagförslaget.

– Hela lagstiftningen är väldigt omständlig och i grunden anpassad för storskalig odling. Det finns ett undantag för nischgrödor i Artikel 36 som egentligen är positivt, men det finns många frågetecken runt detta. Får man till exempel sälja utsäde av sorter som nischgrödor om de finns på sortlistan? Hur stora kvantiteter avses? Går det att sälja åkergrödor på detta sätt?

Varför är det då så viktigt med fröer? Varför så mycket upprörda känslor och engagemang just nu? En del av svaret finns i en debattartikel av Kemikalieinspektionens f d generaldirektör Ethel Forsberg. Hon beskriver hur kemiindustrin de senaste tjugo åren har köpt upp växtförädlingsföretagen, de som designar och tar patent på det nya genmodifierade utsädet. Utsädet tillverkas nu för att tåla de speciella kemiska bekämpningsmedel som just det kemiföretaget säljer. Odlarna köper paket med utsäde och bekämpningsmedel, och måste varje år köpa en ny omgång.

Och här förstår vi bättre farhågorna som regleringar av fröhandel väcker – om de lokala sorterna inte odlas vidare ökar risken att vi blir beroende av kemiföretagens sorter.

Agneta Börjeson på Sesam har ett råd till den som vill engagera sig.

– Bästa sättet är att börja fröodla själv. Gillar man en sort, oavsett om den är ny eller gammal, ska man inte tro att andra gör jobbet i all evighet. Sesam har fröodlingskurser och det har även en del länsstyrelser.

Självklart att ifrågasätta även det självklara


2012-10-15

Pannsvetten rinner. ”Det är ju varmt som en högsommardag”, säger någon. Fast det är långt in i oktober. Solfångarna har strålande tider och vrider sig likt ljushungriga ängsblommor i rätt vinkel mot himlen. Den konstgjorda sjön, som ska ge vatten till odlingarna året om, är nästan tom. Den fick ju knappt någon påfyllnad senaste vintern, som var den torraste i mannaminne.

Det är sista dagarna på min färd genom Sydeuropas krisländer och jag har kommit till dess allra sydligaste punkt. Jag har rest till Tamera – en experimentby och boendegemenskap ca 20 mil söder om Portugals huvudstad Lissabon – för att delta i en studiedag med permakultur och hållbarhet som tema.

Tack vare möjligheten till bevattning grönskar odlingarna fortfarande, och bymedlemmen Katia berättar entusiastiskt för sin besöksgrupp om hur man restaurerar landskapet utifrån österrikaren Sepp Holzers idéer om permakultur. Hon visar en toppig odlingsbädd, byggd med stockar och trädrester, jord och gröngödning, som ger goda växtbetingelser i 7-10 år. Hon berättar om vattnets centrala roll; om hur den stora sjön och de mindre vattensamlingarna bidrar till hela dalens frodighet.

Och så kommer hon till frågan om djuren.

Här i Tamera är man vegetarianer. Med rötter i västtyska ungdoms- och proteströrelser från 60- och 70-talet bygger den här gemenskapen på en idealistisk modell, där det ses som självklart att kombinera det konkreta arbetet med en andlig inställning till livet och världen. Där ingår också att bara äta det som kommer från växtriket.

Men nu har man tagit hjälp av djuren i sitt arbete med att restaurera naturen och odlingslandskapet. Grisar som bökar upp och rör om, hönsen som därefter bidrar till ytterligare finfördelning. Fiskarna som man planterat in i sjöar och vattensamlingar för att skapa fungerande ekosystem.

Någon av besökarna undrar om inte även människan kan ses som en del av detta ekosystem och äta av åtminstone överskottsäggen och av fiskarna.

Katia svarar öppet att det här är en fråga som man måste ställa sig. Att om nu hönorna värper fler ägg än vad de behöver för att reproducera sig så kan det vara en mening med det. Och fiskarna; ja tanken verkar inte främmande att människorna skulle kunna tillgodogöra sig det överskott som kan produceras i dammarna, lika gärna som att man ger det till grisarna.

Hennes öppna bemötande av frågan blir inte i första hand ett argument emot vegetarisk kost. Däremot visar det att man i sökandet efter en hållbar livsstil behöver ha en öppen attityd, och beredskap att ifrågasätta även sina mest välgrundade självklarheter.