Kategoriarkiv: Klimat

Dricksvatten som lyxvara


2019-12-10

Allt fler peruaner flyttar till huvudstaden Lima, bort från bergens förändrade klimat. I de växande kåkstäderna kring en av världens torraste huvudstäder är dricksvatten är en lyxvara och lokala ”langare” tjänar pengar på att sälja smutsigt vatten. Lägg till föroreningar och korruption och du har en katastrof i vardande.

Text: Izabella Rosengren
Foto: Sara Johari

Vägen är dammig av den eviga sanden som drar fram längs gatorna i utkanten av Lima, världens näst torraste huvudstad efter Kairo. De mer eller mindre fallfärdiga husen har färgats beiga efter åratal av eroderande sandiga vindar och i den lilla kiosken gapar hyllorna tomma. Det enda det finns ett överflöd av är lokalt odlad frukt och billiga importerade kakor. Här, i området som kallas Lurin, bor de som tillhör de allra fattigaste i mångmiljonstaden Lima. Många migrerade från landsbygden under krigsåren på 1980- och 1990-talet och hade inte tillräckligt med pengar för att skapa sig ett nytt liv i de mer bemedlade delarna av staden. Men de senaste åren har det även börjat komma andra typer av migranter: De som flyttar från bergen på grund av klimatförändringen som gör att de inte längre kan bedriva jordbruk; de som flyr från bergen för att glaciärerna smälter och skapar flodvågor som hotar att ödelägga hela byar; de som flyr från torkan i låglandet.

 

Idag bor en tredjedel av Perus befolkning, cirka 11 miljoner i huvudstaden. Det är lättförståeligt att detta har satt en oerhörd press på existerande infrastruktur, bland annat när det gäller tillgången till dricksvatten. För även om det statliga vattenbolaget Sedapal på senare tid har börjat att bygga ut vattenledningarna saknar 1,5 miljoner ­ – 2 miljoner Limabor fortfarande indraget vatten. I stället får de förlita sig på aguateros, vattenlangare med privatägda tankbilar, vars vatten är långt mycket dyrare än det från kranen.

– Vi betalar tolv soles för att de ska fylla vår tank på 1 100 liter. Vi vet inte var de hämtar vattnet ifrån, och ibland har det varit så smutsigt att det flutit kartongbitar i det. Vi kokar det alltid så att beläggningarna sjunker och så tar vi bara från ytan. Det som är kvar i botten kastar vi, säger Leslie Llamacurry, 21 år, som bor i ett av de slitna husen i Lurin tillsammans med sin familj på sju personer.

Trots att Leslie Llamacurrys släkt har bott i Lurin i över 80 år tror hon inte att de kommer att få något vatten indraget den närmaste framtiden.

Tolv soles, vilket motsvarar drygt 35 kronor, kanske inte låter mycket, men tar man i beaktande att minimilönen i Peru är cirka 2 800 kronor per månad är det en betydande utgift.

Leslie Llamacurry böjer sig ner och klappar den lilla lurviga hunden som vilar vid hennes fötter. Hon berättar att i Limas mest välmående områden kostar 200 liter vatten runt sex céntimos, vilket motsvarar 1,7 kronor.

Vanligtvis får hennes familj fylla på tanken var femte dag, men om de tvättar kläder eller duschar räcker vattnet bara i tre dagar. Vattenfiltret byter de varannan vecka för att vara på den säkra sidan.

– Skulle vi få vatten indraget skulle livet bli mycket lättare. Först och främst skulle vi köpa en tvättmaskin och kunna duscha. Allt skulle bli mycket renare.

 

På en mindre tvärgata, om möjligt ännu mer dammig än den första, står flera blå tankbilar med texten Agua potable, parkerade i kö.

Längst fram finns ett hus med texten ”Utdelningsbrunn”. Från taket går ett rör som slutar precis ovanför den första bilens tank. Först kommer bara en tunn stril, men sen hörs ett splash och vattnet börjar skvalpa.

På tur att fylla sin bil är Mario som inte vill uppge sitt efternamn. Han har märkt av en ökad konkurrens aguateros emellan.
– Det är för att befolkningen växer. Ju fler samhällen desto hårdare konkurrens, säger han.

Föraren i den första bilen heter Juan Carlos. Sitt efternamn vill han inte uppge av rädsla att bli nedslagen för att ha pratat med oss. Ändå ägnar han sig inte åt någon kriminell verksamhet ­ att vara aguatero är fullständigt lagligt. Han menar dock att det handlar om ”privata saker”, men går trots sin motvillighet ändå med på att berätta hur en aguatero arbetar.

– Att fylla tankbilen kostar 15 till 40 soles beroende på hur stor tanken är. Antingen ringer folk eller så stoppar de en på vägen för att köpa vatten och det kostar från 2,5 sol för en liten tank på några hundra liter och uppåt.

Trots att det statliga vattenbolaget Sedapal har gjort ett hästjobb med att på senare tid dra in vatten till människors hus menar han att aguateros aldrig har haft så mycket att göra som nu. Och då har han ändå arbetat med detta i 39 år.

– Förr var det bättre för det fanns färre bilar. Du kunde vila och folket kunde vänta till nästa dag med sitt vatten. Idag jobbar jag hela tiden, till exempel började jag klockan 03 idag och jobbar till 15. Det krävs 12 timmar för att kunna sälja vattnet.

Anledningen till att antalet aguateros har ökat menar han är att folk har dålig fantasi och hellre kopierar en lyckad affärsidé än att komma på en egen.

– Folk har ingen utbildning och inga idéer och säger ”åh, vilken bra affär, den branschen ska jag ge mig in i”.

 

Efter att ha släppt ut sin frustration och sedan funderat en stund tillägger han att den ökade efterfrågan även kan bero på det förändrade klimatet. Han berättar att floderna har börjat torka ut och att det är mycket varmare och torrare än förut. Lima har inget vatten kvar.

– Förr var det inte så här. Då fanns det vatten i mängder. Allt det här var jordbruksmark där folk odlade och bevattnade sina marker.

Tanken är full och Juan Carlos kör iväg så det skvalpar från taket. Ur de rostiga fogarna som håller ihop den blåmålade plåten sipprar vatten.

 

För några år sedan mutade vattenlangarna tjänstemännen på Sedapal för att få tillgång till vattenkällor. I takt med att Sedapal har fått upp ögonen för verksamheten har detta dock stoppats och idag slangar langarna antingen vatten från vattenledningarna eller köper vatten billigt från speciella stationer. Dessa stationer finns i två varianter: de som har licens för att sälja vatten för konsumtion och de som inte har det. De sistnämnda måste ha en skylt uppsatt som informerar om att vattnet inte ska drickas, men i slutändan saknas kontroll. Vattnet som rinner ner i tankbilarna kommer antingen från floden Rimac som flyter genom Lima eller från underjordiska källor. Ingen kontrollerar om det är rent, vilket det enligt vattenforskaren Hernán Zapata Gamarra med all sannolikhet inte är. Han undervisar på civilingenjörsprogrammet vid universitetet Universidad Peruana Cayetano Heredia samt driver ett företag som analyserar spill- och avloppsvatten.

– Av alla aguateros kanske en procent har en aning om var vattnet kommer ifrån, resten bryr sig inte. Universitetet har bland annat hittat arsenik i grundvattnet, vilket är allvarligt eftersom det är en tungmetall med stor miljö- och hälsopåverkan, säger han.

 

Det som främst påverkar vattenkvaliteten är illegala industrier och avfall. I Lurin har man till exempel grävt avfallsgropar där invånarna slänger sina sopor och på andra håll slängs de direkt i floden. När farliga ämnen från avfallet läcker förorenas både grundvatten och vattendrag.

– Floden kan rena sig själv på ett år, men för grundvattnet tar det minst ett sekel. Det är en jävlighet som kommer att vara för evigt.

Enligt Hernán Zapata Gamarra görs det inga försök att komma tillrätta med föroreningarna. Folk är för upptagna med att se om sitt eget för att tänka på andra.

 

Vad gäller Limas brist på vatten, vare sig det är förorenat eller inte, tror Hernán Zapata Gamarra inte att den främst beror på klimatförändringen. Visst har det blivit varmare och torrare, men vattenresurserna är fortfarande mer än tillräckliga för att möta efterfrågan. Problemet beror snarare på hur vattnet tillvaratas och fördelas under året, menar han.

– Det är sant att vattenmängden har minskat, men den är fortfarande fullt tillräcklig. Problemet är att vi inte sparar vatten när vi har det, till exempel på somrarna när det regnar mycket i bergen och det blir översvämningar nedströms.

Hernán Zapata Gamarra undervisar på civilingenjörsprogrammet vid universitetet Universidad Peruana Cayetano Heredia samt driver ett företag som analyserar spill- och avloppsvatten.

Han berättar att i de fattiga områdena är vattenledningarna dessutom i så dåligt skick att det vatten som finns ofta läcker ut. Så mycket som 40 procent uppskattas läcka ut på vägen till invånarnas kranar.

Trots att han inte ser klimatförändringen som en orsak till vattenbristen håller han med om att migrationen från landsbygden till viss del beror på förändrade livsmiljöer, vilket indirekt har bidragit till Limas vattenbrist.

Det är dock inget man talar om.

– Ingen pratar om klimatkrisen här. Folk har större problem med fattigdom och kriminalitet och det finns inget utrymme för miljö- och klimatfrågor. Människor upplever otrygghet dagligen och ser frågan om säkerhet som viktigare än hur mycket koldioxid industrierna släpper ut.

 

Leslie Llamacurrys lilla hund har sprungit utom synhåll och hon ställer sig upp för att gå in. Trots att hennes släkt har bott i Lurin i över 80 år tror hon inte att de kommer att få något vatten indraget den närmaste framtiden.

– Politikerna lovar och lovar, men det händer ingenting. Och även om de skulle dra hit vatten finns det folk som inte vill ha det. Jag har släktingar som bor vid floden som vattnet skulle tas ifrån. De säger att den är väldigt förorenad och att de hellre köper vatten från en aguatero.

Orättvisan i att de som betalar minst får renast vatten är inget hon har funderat över. Hon har accepterat faktum.

– Jag har inte tänkt på det eftersom jag aldrig ser de som har vatten indraget, men nu när du påpekar det så tycker jag att det är väldigt dåligt.


En värld bortom klimatskam

Omvärldsanalys av Karin Kali Andersson i Grus & Guld nr 4/2019

 

När morgnarna börjar mörkna blir jag irriterad på min sambo för att han tänder lamporna i hela lägenheten, i stället för att dra upp persiennerna när han går upp på morgonen. Han svarar lugnt att det inte är de släckta lamporna som kommer att förändra världen, följt av lite kilowattstatistik. Trots att jag vet att han har rätt kan jag inte låta bli att anmärka på detta mikroslöseri, onödiga lampor känns ju fel. Som klimatpsykolog borde jag verkligen veta bättre.

Det första problemet med att lägga ansvaret för de ekologiska kriserna på oss som individer, är att det får oss att gräla. Lika mycket som vi själva skäms när vi har gjort något dumt, kastar vi också små nypor av skuld och skam omkring oss när vi ser andra som inte anstränger sig. När klockan tickar och hoppet sinar blir det inte lättare att hålla god min. Frustrationen måste ta vägen någonstans, och det blir naturligt att vi riktar den dit vi tänker oss att lösningen finns: på våra egna och vännernas axlar.

 

Det andra problemet är att det här med individansvar inte fungerar särskilt bra. Folk som säger att de gör mycket för miljön, har till exempel visat sig ha lika stor energianvändning som andra och lika stora ekologiska fotavtryck. I en studie i USA såg man till och med att klimatskeptiker i USA var mer miljövänliga på vissa områden, än de som oroar sig allra mest för klimatet. Vi människor lider omedvetet av det som kallas moraliskt rättfärdigande. När vi har varit duktiga slappnar vi av och unnar oss något miljöbelastande någon annanstans. Vill det sig illa blir det lilla unnet mycket större än det vi just sparat in. Ambitiösa sopsorterare tycker exempelvis att det är mer rättfärdigat att köra mycket bil, jämfört med de som inte sorterar så duktigt. En hel del livsstilsförändringar får ingen effekt alls på ekosystemet. I värsta fall kan de till och med vara negativa. Så klimatavtrycket per person har inte minskat nämnvärt de senaste åren, trots att klimatdebatten nu är på högvarv och grönt är det nya svarta.

 

I grund och botten handlar det inte om att miljövänner är lata eller lurar sig själva. Det är bara så oerhört komplicerat att leva i denna värld på ett miljövänligt sätt. Det är svårt att ha koll på alla tusentals variabler, och det är krävande att konsekvent säga nej till alla de frestelser som finns överallt. Många jag träffar kämpar dagligen med att göra allting rätt, men känner ändå skuld och skam över sin otillräcklighet och litenhet.

Vem tjänar egentligen på att vi vänder ut och in på oss själva för att leva så bra som möjligt, och samtidigt tjafsar om varandras levnadsvanor på familjemiddagar och i sociala medier?

Inte planeten. Men kanske de politiker och företagsledare som slipper stå till svars för de verkligt stora utsläppen, allt medan vi kämpar med vardagens små ting. Sett till forskningen har konsumentmakt och individansvar historiskt sett inte kunnat skapa systemförändring utan bara förskjutningar i enstaka frågor. Den tiden har vi inte nu.

 

Vi behöver ett nytt sätt att tänka, bort från idén att vi ska förändra världen en människa i taget. När vi går samman i större grupper blir vi starkare, har roligare och slipper känna oss ensamma. Då minskar frustrationen. Det bästa vi kan göra nu är att låta oss själva och varandra vara operfekta konsumenter, som tillsammans reser oss för att förändra politiken och lagarna. Vi kan bygga en värld där alla slipper klimatskam.

Karin Kali Andersson är psykolog och författare

Kampen om åkermarken


Klimatkris, förlust av biologisk mångfald och en växande befolkning att mätta. Stora delar av åkermarken i Europa byggs bort samtidigt som sättet vi använder marken på är avgörande för flera av världens utmaningar.
På många håll höjs nu röster mot att åkermark asfalteras och i Uppsala väntar slutstriden.

Söder om Uppsala ligger slätten inbäddad i tjock dimma. Varken de mäktiga kraftledningsstolparna eller höstlövens färger syns. På nära håll däremot sticker det skira, gröna höstvetet upp ovanför den mörka lerjorden. Åkermarken tillhör gårdarna i Danmarks-Söderby som omgärdas av både motorväg och järnväg.

– Där borta planerar kommunen att bygga en trafikplats, säger Ragnar Brugård och pekar över det öppna fältet mot en röd lada som ligger precis intill E4an.

– Det får bara inte hända. Om de asfalterar förstörs jordbruksmarken för all framtid.

Ragnar Brugård vänder sig om och med motorvägen i ryggen går han tillbaka mot gården där han växte upp.

– Jag blev aldrig en riktig bonde, men känslan för jorden och landsbygden har jag i mig, säger han.

Tillsammans med sina två syskon arrenderar han ut åkermarken till en granne, som även brukar sin egen och merparten av de andra markägarnas åkrar på Danmarksslätten. Det är framför allt kvarngrödor som odlas, om kvalitén håller vill säga, annars blir det djurfoder.

– Men kvalitén är oftast bra. De här lerjordarna är enormt bördiga, säger Ragnar Brugård.

 

Det är dags för förmiddagsfika och idag får kaffekoppen samsas med en bunt utredningar och kartor på köksbordet.

– Det här Uppsalapaketet är verkligen ett jättemaskineri, säger Ragnar Brugård.

Uppsalapaketet är uppgörelsen mellan Uppsala kommun och staten, där den sistnämnda lovat att bekosta ytterligare två järnvägsspår mellan Uppsala och Stockholm om kommunen i gengäld bygger 33 000 bostäder i anslutning till spåren. På Danmarkslätten, runt Bergsbrunna, planeras för en ny tågstation med anslutande vägar och trafikplats till E4an.

Ragnar Brugård för kaffekoppen till munnen, men hejdar sig.

– Jag kommer aldrig acceptera att de bygger på åkermarken och jag har juridiken på min sida, säger han och hänvisar till miljöbalken.

I miljöbalken står det att jord- och skogsbruk är av nationell betydelse och inte får bebyggas om inte ett väsentligt samhällsintresse ska tillgodoses och det inte finns annan mark att använda. Men juridiken kan vara en tolkningsfråga. En granskning från 2013 visar att det var väldigt få kommuner som följde miljöbalken. Det är till exempel inte alla som verkligen utreder vad som är ett väsentligt samhällsintresse eller om det finns andra områden att bygga på.

– Antingen är miljöbalken vagt formulerad eller så behöver kommunerna vägledning för hur de ska resonera, säger Olof Enghag, som utförde granskningen åt Jordbruksverket.

 

En som menar att miljöbalken inte skyddar åkermarken tillräckligt är Anders Larsson, universitetslektor i landskapsplanering vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU i Alnarp.

– Formuleringarna i miljöbalken är ospecifika och luddiga. Sverige har världens svagaste lagstiftning för att skydda åkermarken. Det måste vi ändra på så fort det bara går.

De senaste åren har Anders Larsson engagerat sig i den ideella föreningen Den goda jorden som bland annat överklagar byggärenden på åkermark för drabbade medlemmar. Arbetet har fått fart efter en prejudicerande dom 2016, då Mark- och miljööverdomstolen stoppade Ystad kommun från att bygga en 400 kvadratmeter stor villa på åkermark.

– Jag tycker det är märkligt att det tog två år att reda ut om en lyxvilla är ett väsentligt samhällsintresse. Kommunen borde sagt nej på en gång, men oftast tänker de väldigt kortsiktigt, säger Anders Larsson.

Efter att rättsläget klarnade har Mark- och miljödomstolen, MÖD, avgjort till åkermarkens fördel i så gott som alla ärenden, fyra detaljplaner och drygt 30 bygglov. I princip klassar MÖD all jordbruksmark, det vill säga åker- och betesmark, som brukningsvärd och ofta saknas utredningar av alternativa områden att bygga på.

 

Svårigheten att driva rättsliga processer är inte bara att Den goda jorden arbetar med ideella krafter, ofta kommer den även in i ett för sent skede eftersom överklagande bara kan ske om aktören yttrat sig under granskningsskedet av byggplanerna. Föreningen noterar också att kunskapen om det tydligare rättsläget inte tycks ha nått till kommunal nivå.

– Det är ett hejdlöst byggande idag. Kommunerna ger nästan bort åkermarken gratis till företag som vill investera eftersom de måste täcka sina behov av skatteintäkter, säger Anders Larsson och berättar att åkermarken i Europa försvinner i rasande takt. Ungefär 250 hektar åkermark går förlorad varje dag, och i Sverige skriver Jordbruksverket 2017 att åkermarken de senaste 20 åren minskat med en hektar i timmen, ungefär 30 fotbollsplaner per dygn. All åkermark bebyggs inte, en del växer helt enkelt igen.

– Åkermarken här i Europa är dessutom tio gånger mer produktiv än världsgenomsnittet. I princip försvinner alltså 2500 hektar varje dag, säger Anders Larsson som oroar sig för utvecklingen.

– Åkermarken minskar här, men globalt ökar den just nu eftersom fattiga länder bränner sin regnskog för att kunna tjäna pengar på att exportera mat till oss i den rika delen. Men när regnskogen huggs ner förvärras klimatet och det blir ännu svårare att odla, till exempel i södra Europa och då blir åkermarken i Sverige ännu viktigare.

– Om tio, tjugo år, när vi förstår vad vi har gjort, kommer vi att ångra oss, säger Anders Larsson.

 

Långt från regnskog, mitt i ett stilla oktoberregn, skyndar sig Uppsalas kommunalråd Erik Pelling (S) in i porten på ett nybyggt bostadshus.

– Det är full gas från kommunens sida när det gäller Uppsalapaketet och vi förväntar oss lika högt tempo från staten. Det har vi blivit lovade, säger Erik Pelling och berättar att den nya tågstationen i Bergsbrunna, med alla spår som leder dit, ska stå klar 2029.

– Tio år är en kort period, säger han och slår sig ner i trappen.

Genom fönstren i trapphuset kan Erik Pelling blicka ut över Sveriges Lantbruksuniversitet, SLUs försöksodlingar i Ultuna, åkermark som även den ingår i Uppsalapaketet och eventuellt kommer att bebyggas. Förhandlingar mellan kommunen och SLU pågår just nu och lokaltidningen skriver att slutstriden kommer ske under hösten.

– Jag tänker att vi kanske kan förtäta ännu mer inom SLUs campus, men att inte röra någon jordbruksmark kommer att bli svårt, säger Erik Pelling och menar att han som gammal agronom och SLU-student får ont i själ och hjärta av att bygga på åkermark.

– Jordbruksmark är en sinande naturresurs och hela tiden är vi fler som ska ha mat, säger Erik Pelling och förklarar att det var just därför han valde att utbilda sig till agronom.

Och ändå, med din kunskap, är du ansvarig för att bygga på den?

– Vår strategi är att vi överlag ska vara mycket försiktiga med att bygga på åkermark och vi är bättre nu än vad vi varit historiskt. Men om marken är stadsnära, som här i Ultuna och på Danmarksslätten, ja då står bostadsbyggande högre i rang. Däremot tänker vi inte bygga på Uppsalaslätten, säger Erik Pelling som medger att de ständiga intressekonflikterna inte alltid gynnar ett långsiktigt och globalt perspektiv, att det ofta blir de nära och kortsiktiga som vinner.

– Vi måste hela tiden väga väldigt många intressen mot varandra. Till exempel har Uppsala varit bra på att skydda skog och parker, även om det ibland kanske hade varit klokare att bygga i skogen, men då riskerar vi att få opinionen emot oss. Fokus från till exempel Naturskyddsföreningen är ju att värna rekreativa områden som skog och naturreservat, säger Erik Pelling.

Att politiker är känsliga för opinion är ingen nyhet och Erik Pelling är inget undantag.

– Det är slagsida i debatten och jag saknar någon som kommer till åkermarkens försvar på samma sätt som det finns de som alltid står upp för skogen, säger Erik Pelling och trotsar regnet för att skynda vidare till ett möte med Trafikverket om genomförandet av Uppsalapaketet.

 

På andra sidan åkern, på institutionen för mark och miljö på SLU, befinner sig professor Ingmar Messing. Han har engagerat sig mot kommunens planer att bebygga åkermarken.

– I Sverige finns bara drygt sju procent jordbruksmark, men det finns nästan 70 procent skog. Går det inte att förtäta och bygga på höjden är det bättre att bygga på skogsmark. Den är dessutom inte lika bördig. Att bygga på åkermark är ett oåterkalleligt beslut, säger Ingmar Messing och menar att kommunens översiktsplan behöver ändras.

– Staten har tagit fram en livsmedelsstrategi som sätter fokus på åkermarkens livsviktiga funktion och jag vill att den vägs in i en ny version av kommunens översiktsplan och av samma anledning bör Uppsalapaketet också göras om, säger Ingmar Messing, väl medveten om att hans önskningar kan bli svåra att få igenom.

Med en spade i hand visar han runt på SLUs ägor.

– Den här åkermarken är mycket viktig för vår forskning och undervisning. Dessutom är den väldigt representativ för Sveriges jordar, som ett Sverige i miniatyr, säger Ingmar Messing samtidigt som han gräver en liten grop i åkermarken.

– En mask! Den bästa jordbearbetaren som finns, ropar han förtjust.

Bakom honom syns den nya byggnaden där Erik Pelling intervjuades och tanken på fler nybyggen på området lockar inte.

– Det är urbaniseringen och de starka marknadskrafterna som gör att det ser ut som det gör. Vi skulle till exempel behöva se till så att det blir lönsamt att bo kvar på mindre orter, säger Ingmar Messing.

 

När vi hörs per telefon vid ett senare tillfälle berättar Erik Pelling om urbaniseringens utmaningar, hur kommunen försöker få balans mellan stad och land.

– Vi försöker gasa på i områden där marknaden inte tycker att det är tillräckligt attraktivt att bygga, och där marknaden är på väg att käka upp marken vill vi i stället bromsa. Det är inte en enkel ekvation att få till, men vi försöker, säger Erik Pelling.

Anders Larsson menar däremot att ekvationen går att lösa, utan att vare sig bebygga skogs- eller åkermark.

– Vi kan bygga tillräckligt med bostäder till en dubbelt så stor befolkning på de områden som redan är hårdgjorda idag. Dessutom kan städernas grönområden både bevaras och utökas, säger Anders Larsson och förklarar att Tyskland lyckas med detta.

– Här i Sverige tror vi att det är omöjligt och inställningen bottnar nog i att vi är ett land med stora ytor, vana att bre ut oss. Ett första steg är att lära oss av andra och förstå att vårt system inte alltid är bäst, säger Anders Larsson, som också menar att åkermarken måste skyddas genom att ställa om jordbruket till ekologisk, hållbar produktion där till exempel fler våtmarker anläggs.

– Vi kan inte hela tiden eftersträva effektivitet och större volymer. Kanske har miljörörelsen i Sverige haft svårt att samla sig kring det ofta miljöfarliga jordbruket som bedrivs idag, säger Anders Larsson som en tänkbar förklaring på varför fler tycks stå upp för skogen än för åkermarken.

 

I köket hemma hos Ragnar Brugård är kaffet urdrucket. Han berättar om när E4an byggdes 1972 och hur hans pappa och grannar skapade en folkstorm och lyckades flytta motorvägen 400 meter längre bort från gården.

– Vi kommer inte att väcka en hel folkopinion nu, vi är för få här på slätten idag, säger Ragnar Brugård som tänker samla alla markägare i gemensamt brev till kommunen.

– De kan få bygga i skogen, men inte på åkermarken. Den ger vi inte upp.

 

Ragnar Brugård är inte ensam i sin kamp. Runt om i Sverige finns flera exempel där röster höjs för att skydda åkermarken mot asfaltering. Under hösten stoppades till exempel Örebro kommuns planer på att exploatera åkermark i Ormesta efter att grannarna till bondgården överklagat. Och i Staffanstorps kommun i Skåne, startades nyligen en namninsamling till åkermarkens försvar då kommunen vill bygga bostäder på halva ytan av en stadsnära ekogård. Att intresset för åkermarkens betydelse ökar märker även Anders Larsson.

– Nu får jag ofta nya förfrågningar om att föreläsa eller skriva om behovet av att skydda vår åkermark. Så var det inte tidigare.

Text och foto: Kristin Karlsson

IPCC visar orosmoln och nödvändigheter


2019-09-28

Tre fjärdedelar av all isfri landyta nyttjas av människor. Växande befolkning och konsumtion driver på skogsavverkning. Köttkonsumtionen har fördubblats sedan 1961 och högintensivt jordbruk gör att matjord försvinner hundra gånger snabbare än den nybildas, på plogade åkrar. FNs klimatorgan IPCC har samlat oroande fakta i sin senaste rapport.

Slutsatsen är att naturtyper som lagrar kol måste skyddas, dvs skogar, torv- och våtmarker. Det måste ske en övergång till jordbrukstekniker som inte bidrar till erodering. Köttätandet, fr a i de rika länderna, måste minska. Småjordbrukare måste få stöd till att höja sina skördar. Att stärka urfolkens rättigheter är viktigt, eftersom de har djup kunskap om att leva på naturens villkor. Samt, inte minst, måste matsvinnet bekämpas. Av all mat som produceras idag blir 25-30 procent aldrig uppäten.

Klimatoro på Grönland


För första gången har forskare undersökt hur grönländare upplever klimatförändringen. Oron är utbredd, men bilden är kluven.

Grönland står i centrum för den globala klimatdiskussionen, på grund av risken för havsnivåhöjning vid fortsatt isavsmältning. Men hur ser grönländarna själva på klimatfrågan? Det var temat för en forskningsrapport som presenterades i augusti. Huvudförfattaren Kelton Minor vid Kraks Fond Byforskning i Köpenhamn poängterar att detta är första gången som en så bred undersökning gjorts.

– Vi har mer kunskap om Grönlands is än om dess befolkning, säger han.

 

Medan världen diskuterar om man ska klara att hålla temperaturhöjningen under 1,5 eller 2 grader så har många i de arktiska regionerna redan upplevt höjningar som är större än så.

Och när det gäller den övergripande frågan, om det alls sker någon klimatförändring, så råder ingen tvekan bland grönländare. 92 procent anser det, bara en procent svarar det motsatta.

En stor majoritet, 79 procent, anser att lokala isar blivit farligare att färdas på. Mer än 80 procent säger att klimatfrågan är viktig för dem personligen.

Det finns mycket i utvecklingen som kan skapa det som i rapporten kallas negative sentiment – negativa känslor – vilket är något mer grundläggande än vanlig oro, säger Kelton Minor.

En kanadensisk läkare, Cortney Howard, ordförande i Physicians for the Environment, uttrycker det i en intervju med The Guardian som att människor i Arktis visar ”ekologisk sorg” och posttraumatisk stress när deras miljöer drabbas av klimatförändringarna.

 

Men forskningsrapporten visar också att bilden inte är entydig. En tredjedel tror till exempel att klimatförändringarna inte beror på mänskliga aktiviteter. Något som föranleder mer forskning, säger Kelton Minor.

Svaren visar också på en kluvenhet.
På frågan om borrning efter olja bör förbjudas är nejsägarna exakt lika många som jasvararna: 33 procent. Samtidigt
är stödet starkt för satsningar på alternativ energi, och för att Grönland borde återinträda i Parisavtalet, som Grönlands regering gjort ett ”territoriellt förbehåll” för att slippa uppfylla.

Hans Månsson