Sök

Kategoriarkiv: Klimatförändringar

Finansbranschen manas till ökat klimatansvar


2019-06-20

Det globala finansiella systemet står inför ett existentiellt hot från klimatförändringarna, och måste vidta åtgärder med det snaraste.

Det skrev cheferna för Bank of England och Banque de France, Mark Carney och François Villeroy de Galhau, i en gemensam debattartikel i april. Och de fortsatte med att tydligt deklarera branschens ansvar:

”Vi kan inte ignorera de tydliga fysiska risker som är uppenbara inför våra ögon. Klimatförändringen är ett globalt problem som kräver globala lösningar, där hela finanssektorn har en central roll att spela.”

Debattartikeln publicerades i samband med att NGFS, Network for Greening the Financial System, en organisation för centralbanker och finansiella övervakningsorgan, släppte en rapport på samma tema.

I rapporten, Climate Change as a Source of Financial Risk, ges rekommendationer till medlemmarna om hur de bör hantera klimatproblematiken och integrera kunskapen om de pågående förändringarna i sitt agerande – så långt som deras mandat tillåter dem.

Det kan exempelvis handla om att finna analysmodeller som visar hur klimatförändringar kan påverka ekonomiska prognoser och finansiell stabilitet.

Det kan också innefatta att sprida kunskap inom hela finansbranschen att klimatfrågorna måste hanteras med prioritet, på styrelsenivå, och vägas in i både företagsstrategi och investeringspolicy. Samt, inte minst, bidra till investeringar som minskar fossilbränsleanvändningen.

Aktörer som inte anpassar sig har ingen framtid. De kommer att upphöra att existera, konstaterade Carney och De Galhau i sin debattartikel.

Fotnot: NGFS bildades vid ett toppmöte i Paris i december 2017 och har idag 34 centralbanker och kontrollmyndigheter som medlemmar, bl a Sveriges Riksbank och Finansinspektionen. De länder som representeras står för hälften av växthusgasutsläppen.

”Dags att erkänna naturens rättigheter”


”Vi domare i tribunalen om sjön Vätterns rättigheter finner att de destruktiva följderna av ökade militära övningsbombningar, gruvprojekt och ökade flygaktiviteter över och i anslutning till Vättern bryter mot Deklarationen om rättigheter för Moder Jord.”

Så inleds ”domen” i den tribunal för Vätterns rättigheter som utgjorde ett slags kärnpunkt i den konferens om Naturens rättigheter som hölls i Sigtuna i maj.

Det var drygt hundratalet deltagare som samlats för att genomlysa detta synsätt på naturen, som de senaste åren väckt allt större intresse, både i Sverige och globalt. Med inspiration från naturfolks förhållande till naturen har en rörelse vuxit fram, med ambitionen att bana nya vägar genom paragrafernas djungel, till skydd för naturen med argument och metoder som går bortom ordinär miljölagstiftning.

Det är en synvända man är ute efter. Ett paradigmskifte i synen på naturen. Från den som råder i konsumtionsbaserade tillväxtekonomier, där naturen hanteras som ett skafferi att ständigt tillskansa sig nyttigheter från – till den som i naturen och ekosystemen ser jämställda parter med existensberättigande i sin egen rätt.

”Det finns ett visdomens väsen bakom varje träd”, som Stefan Mikaelsson från Udtja sameby uttryckte det i inledningen av konferensen.

Extra näring fick diskussionerna av den rapport om tillståndet för naturen som samma vecka kom från IPBES, en kunskapsplattform som stöds av FN. En miljon växt- och djurarter hotas av utrotning om inte omfattande systemförändringar kommer till stånd, konstaterade IPBES i den mycket uppmärksammade rapporten.

Vattenfrågor hamnar med självklarhet i centrum när frågor om miljöförstöring och naturens rättigheter diskuteras. Utan vatten finns ingen förutsättning för liv över huvud taget. Hos urfolken fokuseras symbolik och ritualer kring vatten. Något som Erena Rangimarie Rhöse, maorier från Nya Zeeland, bekräftade i sitt vittnesbörd:

– Jag är dotter av floden Whanganui, som har fått rättigheter som juridisk person. Jag talar för vattnet. Luft är det första livsvillkoret, vatten är det andra och mat är det tredje av de mest grundläggande mänskliga behoven.

Mari Margil, som verkar inom den globala rörelsen för naturens rättigheter, kom från USA till Sigtuna och berättade om hur begreppet fått oväntat och omfattande stöd kring sjön Erie, en av de stora sjöarna i nordöstra USA, på gränsen mot Kanada.

– Vi har tidigare sett hur floders rättigheter erkänts i Nya Zeeland och Colombia och hur begreppet införts i Ecuadors grundlag. Det finns på olika håll i Brasilien. Och nu även i USA!

Närmare bestämt i delstaten Ohio, och staden Toledo vid Eries västra spets.

Den utlösande händelsen var när sjön för några år sedan – efter decennier av övergödning – drabbades av en så kraftig algblomning att vattnet under en period inte gick att rena till tjänligt dricksvatten. Då gick människor i den mest drabbade staden, Toledo, samman, i kamp för drickbart vatten.

– De nyttjade en möjlighet som finns i USA: att medborgare kan ta fram egna lagförslag, berättade Mari Margil.

Ett förslag till grundläggande juridiska rättigheter för sjön formulerades och i februari i år skulle befolkningen rösta om eventuellt införande av denna Lake Erie Bill of Rights.

Först försökte motståndarna i bred koalition stoppa omröstningen. När inte det gick satte man igång en nej-kampanj med rena skrämselpropagandan. Byggnadsfack och handelskammare krokade arm med såväl oljeindustri som kycklingfarmare. Och det var ett omfattande elände som hotade, enligt dessa. Inte bara högre priser på i stort sett allt. Till och med kyrkorna skulle påverkas negativt om sjön fick egna rättigheter.

Ändå blev det ett rungande ja från Toledo-borna.

– 69 procent röstade för införande av denna lag. Den första i USA som erkänner ett ekosystems rättigheter, förklarade Mari Margil.

Därmed är det inte sagt att lagen kommer att fungera i det amerikanska rättssystemet. Motståndarna, som finns ända upp till delstaten Ohios justitieminister, har inte alls slagit sig till ro.

Men Mari Margil var ändå jublande nöjd, för i och med den här historien har frågan om naturens rättigheter kommit in även i motståndarsidans språkbruk. Bara det är en seger värd att fira, menade hon.

– Kom ihåg att ingenting kommer att hända om vi ska vänta tills våra valda politiker agerar. Det kommer de aldrig att göra om inte vi går före. Lagar och förändringar följer kulturen, så frågan är hur vi ändrar kulturen.

Ett sätt att ändra kulturen genom eget agerande är att själv formulera sin bild av hur det borde vara, och visa i praktisk handling vart detta kan leda.

Så som man gjorde vid Sigtunakonferensen genom att ordna en tribunal för Vättern, åberopande Deklarationen om Moder Jords rättigheter, som antogs vid en global konferens i Bolivia 2010.

Med domare, åklagare och vittnen formades en förhandling där de stora hoten lyftes fram. Militärens övningar, där ammunition i tiotusental och bomber i hundratal landar i sjön. Planerna på utbyggd militärflygplats med ännu fler flygningar. Och sist men inte minst de risker för allvarliga föroreningar som gruvor i sjöns närhet skulle innebära.

– Vatten har medvetande och intelligens. Vi är satta att att skydda och vakta sjön och ekosystemen, konstaterade Tom Goldtooth från IEN, urfolkens miljönätverk i USA, som var en av domarna vid tribunalen.

– I min kultur ser vi vatten som en gåva från Skaparen och vi är skyldiga att vårda det. Alla människor har rätt till rent vatten, ren luft och opåverkade ekosystem.

– Varför har vi ett samhälle där vi måste försvara vattnet på detta sätt? Hur kommer det sig att andra inte förstår dessa saker lika som vi? Många gånger är vår längsta resa den mellan sinne och hjärta (mind and heart).

Efter överläggningar fann domstolen att de som är ansvariga för de militära aktiviteterna och gruvplanerna vid Vättern har förbrutit sig mot artikel tre i deklarationen, som handlar om människors – och deras institutioners – skyldigheter gentemot Moder Jord.

– Det var hjärtskärande att höra om behandlingen av Vättern. Effekten av det som händer där går emot människornas intressen, konstaterade Margaret Stewart, jurist vid Center for Earth Jurisprudence i Florida och en av domarna i tribunalen.

 

Text och foto: Hans Månsson

Evig tillväxt inte hållbar


2019-03-20

 Ett penningsystem utan skuldsättning och växande klyftor, en ekonomi utan krav på ständig tillväxt, en omställning som räddar klimatet och kommer igång snarast – är detta möjligt?

Sådana frågor diskuterades i Malmö vid  konferensen Degrowth 2018.Visst finns det sådant som blir bättre i världen. Sjukdomar besegras och andelen riktigt fattiga minskar.

Men samtidigt tornar mörka moln upp sig på framtidshimlen i form av ekologiska, ekonomiska och sociala kriser; allt medan isande populistvindar sveper fram i land efter land. Och över alltihopa svävar det rent existentiella hotet i form av ett förändrat klimat.

Under en sen augustivecka, när landet fortfarande badade i eftervärmen till sommarens chocktorka samlades hundratals människor i Malmö Folkets Park till den internationella konferensen Degrowth 2018, under temat Dialogues in turbulent times. Detta var den sjätte ”Nerväxt”-konferensen på europeisk mark, sedan starten i Paris 2008.

Man kan säga att dessa konferenser – eller Degrowth-rörelsen som sådan – utgör ett slags paraply för många olika sociala rörelser och strömningar, där kritik av det rådande ekonomiska systemet och dess konsekvenser är en gemensam faktor.

Men om det finns en gemensam nämnare i att vara kritisk mot rådande paradigm, så finns det också skillnader i hur man ser på vägvalen framöver. Att det är så vet man inom nerväxt-rörelsen, och just därför fanns ordet ”dialog” med i konferenstemat. Med inspel från många olika håll kan man lära av varandra och skärpa sin analys. Kanske komma närmare målet – att finna redskap till att bryta upp det rådande paradigmet, där oavbruten tillväxt ses som ett villkor för en fungerande samhällsekonomi.

I en konferens med närmare 200 programpunkter går det att finna inslag till många olika tankevävar. Men den rödaste tråden var den som handlade om pengar och ekonomi, och hur man skulle kunna skapa ett alternativ till dagens tillväxtbaserade modell; rättvist och inom ramen för vad vår planet klarar av.

Inge Røpke är professor i ekologisk ekonomi vid Aalborg Universitet i Köpenhamn.

– Jag står för ett biofysiskt perspektiv, där ekonomin ses som en metabolisk organism inom biosfären, förklarade hon.

Hon menar alltså att ekonomin till storlek och funktion är beroende av – och begränsas av – biosfären, summan av jordens alla ekosystem. En fundamental skillnad gentemot ”mainstream”- ekonomer, som inte räknar med den relationen, säger Inge Røpke.

– Vi har ett visst biofysiskt spelrum, och det är inom detta som vi måste tillgodose alla människors behov.

En helt grundläggande faktor som traditionell ekonomi inte tar tillräcklig hänsyn till är frågan om energi, poängterade Inge Røpke.

– Den fossila energin har varit en absolut förutsättning för den industriella revolutionen, standardökningen och befolkningsutvecklingen. Något liknande var inte möjligt i de tidigare faserna av människans historia.

Men nu när de förödande klimatkonsekvenserna visar sig är läget akut. Vi måste gå in i en ny fas, där vi både klarar miljöutmaningarna och kan tillfredsställa de grundläggande mänskliga behoven hos en stor befolkning.

– Det krävs något mycket mer radikalt än bara en ny variant av kapitalismen eller en övergång till socialism. Jag har ingen färdig modell, men förutsättningen är given; vi måste hålla oss inom biosfärens ramar.

Att finna denna modell i något slags förhandlingskompromiss med mainstreamekonomin är uteslutet, sa Inge Røpke.

– Vi som står i opposition till det rådande paradigmet måste ena oss och bygga ett alternativ. Det är inte lätt, men nödvändigt.

Träget arbete kan ge resultat, även om det länge verkar tröstlöst, menade Inge Røpke och drog en djärv parallell.

– Se hur nyliberalerna gjorde. Vi kan lära av dem. När det keynesianska systemet fick problem på 1970-talet stod Milton Friedman och hans anhängare redo med ett alternativ som de hade arbetat på länge, utan större uppmärksamhet. Friedman konstaterade då att plötsligt blev det möjligt att genomföra det som dittills varit politiskt omöjligt, tack vare att de hållit sin modell levande och tillgänglig.

Flera presentationer och föredrag vid konferensen handlade om det ekonomiska systemets transaktionsmedel – pengarna. Att de inte utgör det neutrala, opolitiska instrument som många föreställer sig poängterade bland andra Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet.

Han började annars sitt anförande vid en av kvällssessionerna på ett mycket personligt och dramatiskt sätt. Bara knappt ett dygn tidigare hade han fått besked från sin fru att det brann i deras skog, utanför Västervik.

– Vi har knappt haft något regn på tre månader. Så slår blixten ner och tänder eld på skogen, samtidigt som det brinner ute i världen. Ni får ursäkta om jag har svårt att koncentrera mig. För säkerhets skull läser jag innantill ur mitt manus …

Klimatförändringens konsekvenser i konkret manifestation alltså. Inte längre bara i en teoretisk diskussion om makt och ekonomi.

Vad ser då Alf Hornborg som den främsta drivkraften bakom de processer som skapat denna i flerfaldig mening ohållbara situation?

– För mig är pengar en central faktor i det som sker, och därför extremt viktigt att tala om i ett Degrowth-sammanhang.

– Jag har största respekt för dem som säger att idén om ständig tillväxt är det största problemet. Eller kapitalismen, globaliseringen, det ekonomiska systemet, moderniteten.

– Men jag menar att alla dessa är resultatet av ett enda problem, denna vansinniga idé om ”allmänsyftespengar” – ”general purpose money” – som gör det möjligt att byta ut vad som helst mot något annat. Regnskogar mot Coca-Cola. Oljereserver mot teve-spel.

– Denna syn på pengar går hand i hand med nyliberal eller neoklassisk ekonomi. De ser allt som sker i penningsystemets spår som effektivt och rationellt. Som detta med ständig ekonomisk tillväxt.

– Det är ingen slump att neoklassisk ekonomi uppfanns i Storbritannien under kolonialimperiets glansperiod. Det är ju i huvudsak en ideologi, som syftar till att bevara koloniala strukturer efter koloniernas frigörelse.

Alf Hornborg liknade det som sker med ett monopolspel på global nivå. Och där vet ju alla vad som händer: ”för de flesta slutar det med katastrof”.

Men det finns ingen naturlag som säger att ett ekonomiskt system ska se ut som det rådande, menade Alf Hornborg. Det är bara så svårt att skapa sig en bild av alternativet när man är präglad av ett etablerat synsätt.

– I själva verket har allmänsyftespengar bara funnits i några hundra år. Och ännu på 1950-talet fanns det folkslag i Västafrika som kunde hantera tre sorters marknader och som inte ville byta värden marknaderna emellan.

Kan något liknande göras i vår ekonomi? Kan komplementärvalutor vara ett alternativ?

– Inte de lokala valutor som du kan använda hos din handlare för att köpa saker från Kina. Sådana valutor gör inget för att motverka globaliseringen.

– Min idé är att nationella myndigheter skulle utfärda komplementära valutor och fördela dem som ett slags basinkomst, att använda för varor och tjänster som producerats inom ett visst avstånd från platsen för köpet. Om vi verkligen vill ha nerväxt måste vi omdesigna pengarna. Men låter det sig göras?

Lily Ginsburg, ung miljöjurist från USA, spann på en liknande tråd som Alf Hornborg när hon i ett mindre seminarium talade om pengar som ”designade” – som ett sätt att styra, som ett medel för de styrande. Hon lutade sig starkt mot en mentor och lärare vid Harvard Law School, Christine Desan, som forskat och skrivit mycket om pengar och penningsystem.

– Ju mer kunskapen sprider sig om att pengars design har vissa konsekvenser, desto mer kommer människor att inse att fattigdom inte är deras eget fel. Och desto mer kommer de att gå samman för att motarbeta den penning-
design som ligger bakom deras belägenhet.

Lily Ginsburg poängterade att det är staten som ger en valuta dess legitimitet, även om det är bankerna som via sin långivning skapar nästan alla pengar. Men om inte staten accepterade dessa pengar som giltiga för skatteinbetalningar vore de inget värda. Därför är staten den egentliga ”stakeholdern” – huvudintressenten – i penningsystemet.

I ljuset av denna ”stakeholder”-analys bör systemet designas om, menade Lily Ginsburg. Bort från banksektorns kontroll, där kortsiktig vinst är främsta prioritet, till ett system där långsiktig betydelse för samhället betonas.

– Detta är degrowth-rörelsens utmaning. Att med stöd av juridiska, politiska och sociala strukturer designa ett penningsystem som sätter de idag missgynnade i främsta rummet – och inte, som dagens system, tär på jordens resureser och gynnar de redan superförmögna, menade Lily Ginsburg.

Men kanske finns redan en valuta för Degrowth-rörelsen?

I alla fall om man är beredd att omfamna en kryptovaluta, byggd på blockkedjeteknik. Jan Blažek från Masaryk University i Brno, Tjeckien, redogjorde för Faircoin, som utger sig för att vara ”stabil, global och okorrumperbar”. Den används framför allt inom Fair Coop – ett kooperativ med rötter inom katalanska alternativrörelsen Cooperativa Integral. Fair Coop säger sig vilja skapa en alternativ global ekonomi, präglad av etik, solidaritet och etiska förhållningssätt både mellan människor och nationer.

Med fast växelkurs, och under kontroll av en demokratisk process, ska Faircoin vara tryggare och säkrare än den stora kryptovalutan Bitcoin, som den uppger sig avvika från även på flera andra punkter – lägre energiförbrukning, snabbare betalningar, inga nyemissioner, ingen spekulation.

Eller ligger lösningen på valutaproblematiken och ruvar på helt annat håll – kanske i den svenska Riksbankens tankevalv?

Jo, så kan det vara, menade Ole Bjerg, ass professor vid Copenhagen Business School. Hans forskning och funderingar kretsar mycket kring frågan ”Vad är pengar?”.

– Den svenska centralbanken har intressanta planer; att utfärda en elektronisk valuta som komplement till sedlar och mynt; en e-krona.

Motivet  är att – i en tid med minskad kontanthantering – ge medborgarna ett alternativ, för att de inte ska vara helt hänvisade till pengar skapade av affärsbankerna.

– Men Riksbanken har inte insett vilken potential som finns i detta. Det kan bli lika revolutionerande som när de första sedlarna gavs ut, menade Ole Bjerg.

– Idag får bara affärsbankerna ha konto i Riksbanken, inte vi privatpersoner. Vi är alltså hänvisade till att göra våra elektroniska betalningar via affärsbankerna. Med e-krona skulle detta ändras, då kan Riksbanken öppna sitt system så att även privatpersoner kan ha konto där.

Den andra delen i e-kronerevolutionen skulle vara att pengar kan skapas utan att det samtidigt uppstår en motsvarande skuld. Ole Bjerg kallade detta ”generösa pengar”, till skillnad från de ”girighetspengar” som bankerna trollar fram.

– Staten skulle helt enkelt kunna säga till medborgarna: ”Varsågod, här är pengar, gör vad ni vill!”. Eller säga till sig själv: ”Här har jag pengar; jag bygger en bro!”

I en tänkt förlängning öppnar sig ännu större perspektiv.

– Om skulder i större skala kunde flyttas över till centralbanken, till exempel jordbrukssektorns – då skulle banken alltså äga alla bönders skulder, och kunna säga till dem: ”låt oss göra en överenskommelse. Om ni går över till ekologisk odling får ni en bra deal”. Idag är det svårt för bönder att ställa om, eftersom de är så skuldsatta.

– Min uppmaning till alla er i Sverige är att hjälpa Riksbanken med politisk mobilisering. Ni hjälper inte bara er själva utan hela världen, om Riksbanken blir föregångare med e-valuta.

Som en klangbotten till diskussionerna vid nerväxtkonferensen fanns hela tiden tankarna om en framtid med klimatförändringar och högerpopulistiska rörelser på frammarsch. Behovet av att ändra riktning är akut på så många plan.

Andreas Malm, som redan 2007 kom ut med boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”, undervisar nu i humanekologi vid Lunds Universitet.

Om det var på gränsen till för sent för elva år sedan – vad är det isåfall nu?

– Det är nödläge i klimatfrågan. Ta vilken fråga som helst: plasten i oceanerna, den sjätte massutrotningen, ockupationen av Palestina – klimatfrågan överskuggar dem alla.

– Det krävs global lagstiftning, halvering av utsläppen varje decennium. För Sveriges del menar jag att vi omedelbart bör bygga ut järnvägskapaciteten och stoppa allt inrikesflyg.

– Jag är visserligen själv gammal anarkist, men här måste staten ta ledningen, och använda sin makt mot fossilkapitalet. Det spelar ingen roll hur stark vår rörelse är, om fienden kontrollerar staten.

Max Koch, sociologiprofessor i Lund, höll med Andreas Malm om att staten måste spela en roll i en omställning. Tiden är för knapp för att man ska hinna mobilisera en förändring helt från gräsrotsnivå.

– Jag tror inte att staten kommer att vittra bort innan en katastrofal klimatändring står för dörren. Därför måste den vara en huvudaktör, sa Max Koch.

Samtidigt finns det andra faror och hot som måste bemötas, betonade han. Inte minst de växande auktoritära krafter som kan leda till ett slags ”Europa först”-politik, en populism som kan sluta med massdeportationer.

– Idag har vi inte det svar som behövs för att utmana dem. Det behöver skapas ytor och utrymme där alternativt tänkande och liv kan utforskas, där tillväxttänkandet inte tillåts kolonisera våra sinnen.

– Jag är rädd – men rädsla kan vara produktiv. Vi måste helt enkelt rädda världen för dem som kommer efter oss.

Text och foto  Hans Månsson

Kulturbygd i brytningstid – på väg mot en gruva?


2018-11-14

 

Öppna dagbrott i hjärtat av en levande bygd med mer än 50 byar.
Ett stenkast från de två kyrkorna, den ödmjukt hukande medeltidskyrkan och den högt spirande ”nya”, från början av 1900-talet. Skrämmande perspektiv, tycker många i trakten och ser framför sig dammande dagbrott och läckande bassänger som sprider giftiga lakrester ut i Storsjön.

Här har man sedan generationer byggt sina liv på annan grund. Jorden, gemenskapen, de starka traditionerna. I det öppna landskapet med de vida vyerna och den friska miljön.Att allt vilade på en berggrund av mineralrik alunskiffer visste man förstås sedan tidigare. Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, har ju kartlagt även denna del av landet.

Men att den skulle locka hit prospekteringsbolag från fjärran länder, med helt andra perspektiv på bygdens värden – det hade nog inte många räknat med.

Det kanadensiska prospekteringsbolaget Continental Precious Minerals, CPM, kom 2005 och mutade in en fyrkant, mer än 500 hektar stor. Riggar monterades bakom gamla gårdars husknutar och man borrade sig igenom det bördiga matjordsskiktet, ner till den mineralbärande alunskiffern. Metervis med borrkärnor hämtades upp och nöjda prospektörer kunde konstatera att här fanns en rejäl uranskatt att uttaxera, värd hundratals miljarder. Man gav projektet namnet Viken.

Säkert hade de vägletts och lockats av Sveriges generösa minerallagstiftning och av borrkärnearkivet i Malå, fritt tillhandahållet av SGU – en service gentemot intresserade bolag som är unik för Sverige.

Strax efter CPM kom australiensiska Aura Energy till byn för att muta in ett område på andra sidan av väg 321, närmare fjället. Även för detta bolag var det uranet som lockade.

Sedan följde ett antal år med varierande aktivitet från bolagens sida. Men de höll igång sina projekt, trots att kommunen inte visade minsta intresse för att gå dem till mötes. Vid den tiden fanns ju det kommunala vetot mot uranbrytning och en rätt stark övertygelse i bygden att det aldrig skulle bli något av med bolagens gruvplaner. En vanlig uppfattning var att de bara ville skapa en bild av framtida lönsamhet för att sedan sälja projekten vidare med god vinst till större globala aktörer.

Men så kom vändpunkten – med två viktiga markörer:

  • Riksdagen beslutade om förbud mot uranbrytning i Sverige. Kommunernas rätt att säga nej till urangruvor försvann alltså. Det behövdes inte när ändå ingen fick utvinna uran.
  • ”Vi bryter vanadin i stället”, förklarade bolagen, som upptäckt en växande marknad för den metallen i energiomställningens kölvatten.

Detta var för ungefär ett år sedan. Och sedan har det gått fort. Pionjären i området, Continental Precious Minerals, har sålt sin inmutning inklusive analysresultaten från 152 borrhål till ett annat kanadensiskt bolag, EU Energy corp. Den obligatoriska samrådsprocessen med sakägare och andra berörda inleddes i januari och därefter skickas ansökan om brytningskoncession till myndigheten Bergsstaten.

Förutom det ökade intresset för vanadin finns det även en tidsfaktor som gör att en ansökan om att få öppna gruva måste komma ungefär nu, säger Johan Morin, jurist vid Bergsstaten.
– Sex av bolagets åtta undersökningskoncessioner i Viken-området är från 2005 och har redan förlängts en gång, till 2020. Nu kan inte någon mer förlängning ges, så för bolagets del är det bråttom om de vill behålla sitt företräde till området.

Skulle det kunna vara så att bolaget då lämnar in en ansökan om brytning för att ”vinna tid” och inte gå miste om sin ”första-tjing”?Nej, det håller inte att göra så, menar Johan Morin.
– De måste visa att de ”har på fötter” i sin ansökan, vad gäller mineralhalter och totala mängder, hur de tänker bryta och anrika osv. Annars blir det snabbt avslag.

För motståndarna spelar det i nuläget mindre roll vad som ligger bakom att ansökan om brytning kommer att lämnas in inom kort, menar Elin Hoffner, en av de drivande i motståndet. Hon bor själv på andra sidan sjön, men hennes far och bror finns på släktgården inom ”zonen” i byn Åbbåsen.
– Det är skarpt läge nu. Så här nära har det inte varit någon gång sedan prospekteringarna började.

Människor i bygden – delvis de närmast berörda i de många småbyarna, men i än högre grad de som bor vid Storsjön men lite längre bort – kan nog sägas vara något yrvakna inför vanadinplanerna. Efter halvannat decennium med uranfrågan lätt surrande i bakgrunden och ett riksdagsbeslut om förbud var det många som tänkte att frågan var borta från dagordningen, tror Elin Hoffner.

– Den nya lagen med stopp för uranbrytning inger en falsk säkerhet. Det har blivit svårare att driva opinion, konstaterar hon, plus att det även finns de som tror att en gruva skulle skapa fler jobb. Det finns risk för splittring i bygden.

– Men vad gäller uranet så kommer ju det upp ändå, även om man i första hand är ute efter något annat, och det kan likafullt ställa till med skada. Förutom att det blir stora dagbrott ser vi de enorma riskerna för Storsjön med giftutsläpp från deponier och lakningsdammar, konstaterar hon.

För Bergs kommun är det något helt nytt att behöva hantera gruvfrågor. Här är jord, skog och turism de traditionella näringarna. Mycket småföretagande och rätt stor arbetspendling till Östersund.Så länge som gruvfrågan handlade om uran var saken ändå relativt enkel för kommunen; man hade ju sin vetorätt.

Nu är spelplanen förändrad, i och med att det är vanadin som ska brytas. Men enigheten i motståndet består, över partigränserna.En av de politiker som lagt många timmar på att sätta sig in i frågan är Daniel Arvastsson (S), själv bosatt i Oviken. Framför allt i den 
Facebookgrupp, Oviksbygden mot gruvbrytning, som han startat och administrerar.

– Det började med att jag var arg för att mitt boende och bygden hotades, men det har vuxit till en mycket större fråga, när man ser det som händer oss i ett globalt perspektiv.
– Och det är väldigt mycket man ska vara kunnig i för att kunna driva sin sak. Det är inte lätt för en liten kommun som vi, säger Daniel Arvastsson.

Men för att vara så pass resurssvag är ändå Bergs kommun någorlunda lyckligt lottad, då man ”råkar” ha en geolog i sin sold…
Väggarna i det före detta kommunkontorets källare pryds av runda konstverk med sjö- och fjällmotiv; påminnelser om det kommunen ser som sina största tillgångar: naturen och friluftslivet. Här möter jag Anders Olof Öhlén, som blivit en särskild resurs när det gäller gruvfrågorna, eftersom han har geologisk utbildning med inriktning mot hydrologi (vattenförhållanden), vilket ju är särskilt aktuellt i Ovikenfallet. Nu vill kommunledningen att han i princip ska kunna ägna sig åt gruvfrågorna på heltid.

– De starkaste argumenten mot brytning i alunskiffer handlar om vatten, säger han. Om något går snett vid gruvan kan konsekvenserna bli svåra för Storsjön. Det är tveksamt om det går att säkra sig mot att farliga rester från en gruvbrytning tar sig ut i Storsjön. Det finns flera varnande exempel med gruvdammar som brustit, nu senast i Brasilien.

– Även bolaget själv säger ju att viss urlakning kommer att ske från brytningsresterna.

Att gruvbolag är intresserade av området är förståeligt, säger Anders Olof Öhlén. Fyndigheten är ju gigantisk, med ett flera mil långt alunskifferbälte från Hallen i norr nästan ner till Svenstavik.

– Samtidigt är det den sedimentära berggrunden som gjort att vi har så fina jordbruksmarker runt Storsjön. Om det öppnas en gruva ändras karaktären på bygden totalt. Då blir det ett stort gruvbrytningsområde väster om Storsjön under överskådlig tid.

Visserligen går EU Energy ut relativt ”försiktigt” i samrådsmaterialet, jämfört med de jättelika dagbrott som var på tal tidigare, på ”urantiden”. Nu talar man om att öppna några ”mindre” dagbrott och fylla igenom dem allt eftersom med nyproducerade massor, medan man tuggar sig fram över området.

”Mindre” i detta sammanhang är ytor på 200 x 200 meter, och ett djup på 30-35 meter. Det innebär att om man har tre eller fyra dagbrott i det första skedet så handlar det om en yta på upp till 16 hektar. Därtill kommer vägar, byggnader, upplag, dammar med mera.

Medan EU Energy nu driver sin tillståndsprocess avvaktar Aura Energy och dess nybildade svenska dotterbolag Vanadis Battery Metals AB lite i skymundan, med sin inmutning längre västerut, på andra sidan länsvägen – som är betydligt större.

Om EU Energy får tillstånd till brytning bara en kilometer från Storsjön så kommer ingen juridik eller politik att kunna hindra att även Aura får starta gruva, menar Anders Olof Öhlén. Och sedan ligger fältet öppet för att bara fortsätta inom hela alunskifferbältet. Det är därför som den nu startade tillståndsprocessen är så viktig.

Att gruvbolagens fokus skiftade från uran till vanadin, just när uranbrytning förbjöds i Sverige – var det bara en taktisk manöver, eller finns det en affärsmässighet i detta? Jo, vanadin har fått ökad användning, säger Anders Olof Öhlén.
– Till exempel har Kina höjt kvalitetskraven på armeringsjärn. Det kan man åstadkomma genom att blanda in mer vanadin i legeringen. Men framför allt så har vanadin fått en tillämpning i stora batterier, som kan användas för att lagra el från vindkraftverk och solceller.

Och det är här som Ovikenprojektet ställs i särskild belysning. EU Energy är nämligen nära knutet till batteriföretaget CellCube Energy Storage Systems, som uppger sig vara världsledande när det gäller vanadinbatterier. Om det visar sig att vanadin är lösningen på problemet hur man lagrar vind- och solel blir marknaden enorm.

Det är lätt att se konflikten. Ett globalt miljöintresse ställs mot ett lokalt. Om vi ska vika av från fossilspåret, in i det förnybara kanske något måste offras på lokal nivå? Kvällsmörkret har sänkt sig över Oviksbygden. Men det lyser inne på konditoriet i Myrviken, vid korsningen där man kan ta av från 321:an mot bron över Storsjön vid Sannsundet eller till Gräftåvallen på fjällsidan. Runt ett bord pågår en diskussion om gruvplanerna.

– Man pustade ut när förbudet mot uranbrytning kom, säger Björn Forsanker, som driver konditoriet tillsammans med sin fru Ylva. De bor i byn Åbbåsen, precis på kanten till EU Energys prospekteringsområde. Ett av borrhålen finns bara ett stenkast från husknuten.

– Men så blev det aktuellt med vanadin i stället. Och då fattar till och med jag som är bagare att om man gräver i backen så kommer även uranet upp. Och det är märkligt att aktieägare från utlandet ska kunna komma och putta ut oss ur våra hem för att gräva en grop!

Ylva Forsanker konstaterar att det inte var detta de tänkte sig när hon och Björn flyttade till hans hemby för ett par år sedan.

– Här finns Björns familj och vi har många vänner. Det är en väldigt trevlig bygd, otroligt välkomnande. Det är trivsamt och vackert. Så kommer detta med gruvan, det känns som ett övergrepp på en bygd där gårdar ärvts i generationer. Man känner sig maktlös.

Anna Rydberg, som bor i Hällne, skriver under på Ylvas karakteristik av bygden. Hon flyttade hit med sambo för fyra år sedan, för att få nära till fjällen och skidåkningen.
– Vi trivs jättebra. Det är en sjukt välkomnande bygd. Här finns ny förskola med 80 barn och mycket kultur.

Emil Matzén berättar att hans familj flyttade hit för 30 år sedan, från Malmberget – ett samhälle som kom till på grund av gruvan. Men dagbrottet expanderade och familjens hus stod i vägen. Emil konstaterar det märkliga i att ett liknande hot nu tornar upp sig här. Själv läser han till landskapsarkitekt i Uppsala, och kan mycket väl tänka sig att flytta hemöver, till trakterna kring Storsjön.
– Jag har rest mycket, bland annat i Asien. Det man reagerar på under resorna är hur jäkla skitigt det är överallt, och man inser hur sällsynt det är med den rena miljö som vi har här. Och att det finns en levande jordbruksbygd så långt norrut och nära fjällen.

Men vad säger man då om miljöargumentet? Vanadinet är ju tänkt att nyttjas på ett sätt som gör sol- och vindkraft till mer användbara energikällor. Är inte det bra?
– Ja, om det inte vore så att vattnet hotades, säger Björn. I valet mellan batterier och rent vatten så är vattnet mycket viktigare. Det håller oss vid liv. Tänk att till Storsjön rinner friskt vatten från en stor del av fjällvärden som är fullt drickbart direkt ur vattendragen!

Anna Rydberg medger att det inte är en lätt fråga.
– Jag har tänkt supermycket på det här, det är skitsvårt. Men jag tror faktiskt att man kan leva fossilfritt även utan vanadin.
– När jag tar upp det med mina kolleger i Östersund – jag jobbar på ett it-företag – då tycker de att jag är en miljönisse. De fattar inte vidden, att det berör dem också, om Storsjön förorenas. Det här handlar om så mycket mer än att en del hem kan försvinna, även om det är hemskt nog för dem som drabbas.
– Om det blir gruvbrytning flyttar vi härifrån. Jag kommer från Bergslagen, och vet vad som händer med en ort när en gruva läggs ner. Jag kan inte se att det finns något som är bra med hela den här grejen.

Lars Nordberg bor inte i Oviksbygden, men har anslutit till samtalet på grund av sitt starka intresse för Storsjön. 2013 tog han initiativ till att bilda Intresseföreningen Skydda Storsjön, när en stor fiskodling planerades i den trakt där han själv bor. Föreningen pekade på risker som förstörd vattentäkt och påverkan på naturfisken, och efter en lång process lyckades man vinna i Miljööverdomstolen. Säkert med god hjälp av Lars Nordbergs kompetens som advokat.

– För min del struntar jag i om vanadin behövs för batterier. Den största bristvaran är färskvatten. Måste det brytas vanadin så får det vara där inte en sjö riskerar att förorenas.

Gruvprojektet kommer att prövas både mot minerallagen och mot miljöbalken. Lars Nordberg menar att det är på miljösidan som bedömningen blir hårdast.

– Jag kan tänka mig att det finns en chans att gruvplanerna stoppas av Miljödomstolen, eller av Miljööverdomstolen – om frågan skulle nå dit, där behövs ju prövningstillstånd. Miljöbalken är betydligt tuffare än minerallagen.

Man kan fundera över hur en gruva skulle kunna tillåtas om en fiskodling bedömdes som omöjlig, säger Lars Nordberg.
– En fiskodling är ändå bara biologiskt material som kanske skulle försvinna på 50 år. Men vad händer om en massa uran kommer ut, och hur länge blir det kvar?

Att måttstockarna kan skifta konstaterar Marica Hamberg, som bor i Bjärme, tvärs över sjön. Hon är utbildad skogsmästare och jämför med miljövillkoren i den branschen.

– Du får inte ens köra med skogsmaskin i vissa områden och inga slaggprodukter får komma ner i vattendragen från skogsbruket. Men en gruva kanske får startas … det är ett kortsiktigt tänk, som kan förstöra möjligheterna för andra näringar på lång sikt. Miljöhotet är mycket större än vinsten.

Oavsett vilka synpunkter som framförs i samrådsprocessen kan man räkna med att bolaget kommer att driva saken vidare, längs det spår som svensk lagstiftning anvisar (se faktaruta sid 22).

Anders Olof Öhlén på Bergs kommun ser det som sannolikt att ärendet till slut hamnar på regeringens bord, och att kanske även regeringens beslut överklagas, till Högsta Förvaltningsdomstolen. Om gruvbrytning slutligen tillåts så har det nog gått sex till åtta år från nu, tror Öhlén.

– Vår bästa chans att undvika det är att regering och riksdag bearbetas från kommunerna runt Storsjön, och det bör man sätta igång med genast, säger han.

Men är politiska beslut säkraste vägen för den som vill stoppa gruvplanerna?

Miljöpartiets EU-parlamentariker Max Andersson besökte Östersund i februari och förklarade vid ett välbesökt kvällsmöte hur han såg på EUs roll – med risker och möjligheter.

Möjligheterna ligger i att EU har ett stramare regelverk än Sverige, menade han. EUs miljöregler gäller lika för alla sektorer, medan Sverige ger gruvnäringen en (i praktiken ofta gynnande) särbehandling genom att projekt prövas inte bara mot miljöbalken utan även mot minerallagen. Och den senare väger tungt i den avvägningen.

I och med EU-medlemskapet har Sverige i princip lovat att anpassa sig efter EUs miljöregler, men processen går långsamt, eftersom svenska regeringar valt att låta anpassningen ske genom successiva praxisförändringar i domstolar och myndigheter – inte genom styrande beslut uppifrån.

Annars finns det en hel del att ta fasta på i EUs olika direktiv när det gäller gruvprojekt.
– Jag skulle särskilt rekommendera att ni tar en titt på vattendirektivet, med tanke på närheten till Storsjön, sa Max Andersson.

Men det finns också skeenden på EU-nivå som pekar åt andra hållet.
– Dels arbetas det sedan 2008 med en strategi för hur europeisk industri ska få en säker tillgång till råvaror, bland annat genom ökad exploatering i Europa, dels har vi risken för att gruvbolag kan få möjlighet att stämma stater om de anser att de berövats möjligheter att tjäna pengar på sina investeringar.

Ett sådant investeringsskydd finns i CETA, det färska handelsavtalet mellan EU och Kanada, men det är ännu inte avgjort om avtalet i den delen är förenligt med EU-rätten. Frågan behandlas i EU-domstolen som kan besluta 
redan i vår. EUs generaladvokat sa i sitt yttrande att skrivningarna är helt ok, men domstolen kan besluta annorlunda.

För Oviken-projektets del är det här viktigt, eftersom gruvbolaget är kanadensiskt.

Om skrivningen i CETA-avtalet skulle god-tas av EU-domstolen är det ändå mycket som är oklart. Det talas om ”legitima förväntningar”, ”rättvis behandling”, och om vad som är ”uppenbart orimligt” ifall ett land till exempel skärper miljöskyddet på ett sätt som hämmar företaget – och så vidare. Det ges vida marginaler för tolkningar.

Men det kan räcka med blotta risken att hamna i process för att politiker ska avstå från att ta strid, menar Max Andersson.
– Och det blir viktigt för alla inblandade, till och med kommunala tjänstemän, att vara noga med vad man säger till bolagen, för att inte ge dem möjlighet att hänvisa till att de fått en legitim förväntan på framtida vinster från sina investeringar.

Sverige har ända sedan Axel Oxenstiernas 1600-tal haft en mycket generös inställning till nya gruvprojekt – ytterligare accentuerat med 1991 års minerallag. Men kanske finns det antydningar om en viss reträtt, när det gäller brytning i alunskiffer. I den överenskommelse som ligger till grund för regeringspolitiken sägs det att ”regelverket för när utvinning av mineraler får ske från alunskiffer skärps” (p 33) med ny lagstiftning från 2022.

En lag som införs om tre-fyra år kommer dock svårligen att kunna åberopas för projekt som startat under dagens lagar. Men skrivningen kan tolkas som uttryck för en politisk viljeinriktning som kanske får betydelse.

Grus & Guld har bett om kommentarer från EU Energy, men den advokatbyrå som representerar företaget i Sverige har svarat att man ”i dagsläget inte har mer att tillföra än det som finns i samrådsunderlaget”.

I november, när företaget besökte Östersund för ett samrådsmöte uttalade sig EU Energys ägare Jack Purdy för Östersunds-Posten:

”Jag hoppas vi får en bättre förståelse för vilka vi är … alla vill veta vad vi ska göra med uranet, men det har ju legat där jämt. Det kommer inte att lakas ut mer nu än det redan har gjort. Vi ska stoppa tillbaka det i hålet och vi kommer att lämna marken i bättre skick än det var innan”.

Motståndare till gruvan har förstås sökt information om dem som står bakom bolagen och funnit att Jack Purdy bland annat  i början av millenniet skärskådades av USAs federala polis, FBI, i en penningtvättsutredning – han arresterades men dömdes inte för brott. Sådana historier har dock ingen betydelse för den svenska tillståndsprocessen, säger Bergs gruvexpert Anders Olof Öhlén. Där är det bolagets kompetens och fyndighetens kvalitet som avgör. Och om brytningsrätt ges är det sannolikt att den säljs vidare till en större global aktör, menar han.

Men på vägen dit är fortfarande bara de första stegen tagna. Och vad gäller Bergs kommun så råder politisk enighet kring fortsatt nej till gruva. Det uttrycktes bland annat i det samrådssvar som togs av en enig kommunstyrelse den 25 februari. Kommunstyrelsens ordförande Therese Kärngard (S) sammanfattar:
– Att låta miljöfarliga tungmetaller förorena både åkermark och dricksvattentäkter rimmar väldigt illa med kommunens strävan mot en god livsmiljö för alla i kommunen, med bland annat god tillgång till rent dricksvatten och möjligheter till hållbar, ekologisk och lokal livsmedelsproduktion i framtiden.

Men hur är det egentligen med det kommunala vetot mot uranbrytning? Är kortet verkligen helt ute ur leken eller kan det poppa upp som en joker? I det skarpa läget när koncessionsprocessen nu rullar igång har tanken börjat spira i Bergs kommunalkontor. Kanske finns det ändå en del att hämta i det juridiska finliret?

Uranhaltigt material kommer att hanteras, konstaterar man i sitt samrådssvar. Det kommer inte att ligga bundet på samma sätt som tidigare och dessutom ökar volymen när materialet finfördelas. Utifrån detta menar kommunen att Lag 1984:3 om kärnteknisk verksamhet kan åberopas. En bedömning som man finner stöd till i Europakommissionens förordning nr 302:2005 (Euratom).

Därmed skulle det kommunala vetot fortfarande gälla, trots att exploatörens huvudfokus skiftat från uran till vanadin. Saken lär komma upp till prövning, på denna prövningarnas väg.