Kategoriarkiv: Klimatfrågan

Finansbranschen manas till ökat klimatansvar


2019-06-20

Det globala finansiella systemet står inför ett existentiellt hot från klimatförändringarna, och måste vidta åtgärder med det snaraste.

Det skrev cheferna för Bank of England och Banque de France, Mark Carney och François Villeroy de Galhau, i en gemensam debattartikel i april. Och de fortsatte med att tydligt deklarera branschens ansvar:

”Vi kan inte ignorera de tydliga fysiska risker som är uppenbara inför våra ögon. Klimatförändringen är ett globalt problem som kräver globala lösningar, där hela finanssektorn har en central roll att spela.”

Debattartikeln publicerades i samband med att NGFS, Network for Greening the Financial System, en organisation för centralbanker och finansiella övervakningsorgan, släppte en rapport på samma tema.

I rapporten, Climate Change as a Source of Financial Risk, ges rekommendationer till medlemmarna om hur de bör hantera klimatproblematiken och integrera kunskapen om de pågående förändringarna i sitt agerande – så långt som deras mandat tillåter dem.

Det kan exempelvis handla om att finna analysmodeller som visar hur klimatförändringar kan påverka ekonomiska prognoser och finansiell stabilitet.

Det kan också innefatta att sprida kunskap inom hela finansbranschen att klimatfrågorna måste hanteras med prioritet, på styrelsenivå, och vägas in i både företagsstrategi och investeringspolicy. Samt, inte minst, bidra till investeringar som minskar fossilbränsleanvändningen.

Aktörer som inte anpassar sig har ingen framtid. De kommer att upphöra att existera, konstaterade Carney och De Galhau i sin debattartikel.

Fotnot: NGFS bildades vid ett toppmöte i Paris i december 2017 och har idag 34 centralbanker och kontrollmyndigheter som medlemmar, bl a Sveriges Riksbank och Finansinspektionen. De länder som representeras står för hälften av växthusgasutsläppen.

”Dags att erkänna naturens rättigheter”


”Vi domare i tribunalen om sjön Vätterns rättigheter finner att de destruktiva följderna av ökade militära övningsbombningar, gruvprojekt och ökade flygaktiviteter över och i anslutning till Vättern bryter mot Deklarationen om rättigheter för Moder Jord.”

Så inleds ”domen” i den tribunal för Vätterns rättigheter som utgjorde ett slags kärnpunkt i den konferens om Naturens rättigheter som hölls i Sigtuna i maj.

Det var drygt hundratalet deltagare som samlats för att genomlysa detta synsätt på naturen, som de senaste åren väckt allt större intresse, både i Sverige och globalt. Med inspiration från naturfolks förhållande till naturen har en rörelse vuxit fram, med ambitionen att bana nya vägar genom paragrafernas djungel, till skydd för naturen med argument och metoder som går bortom ordinär miljölagstiftning.

Det är en synvända man är ute efter. Ett paradigmskifte i synen på naturen. Från den som råder i konsumtionsbaserade tillväxtekonomier, där naturen hanteras som ett skafferi att ständigt tillskansa sig nyttigheter från – till den som i naturen och ekosystemen ser jämställda parter med existensberättigande i sin egen rätt.

”Det finns ett visdomens väsen bakom varje träd”, som Stefan Mikaelsson från Udtja sameby uttryckte det i inledningen av konferensen.

Extra näring fick diskussionerna av den rapport om tillståndet för naturen som samma vecka kom från IPBES, en kunskapsplattform som stöds av FN. En miljon växt- och djurarter hotas av utrotning om inte omfattande systemförändringar kommer till stånd, konstaterade IPBES i den mycket uppmärksammade rapporten.

Vattenfrågor hamnar med självklarhet i centrum när frågor om miljöförstöring och naturens rättigheter diskuteras. Utan vatten finns ingen förutsättning för liv över huvud taget. Hos urfolken fokuseras symbolik och ritualer kring vatten. Något som Erena Rangimarie Rhöse, maorier från Nya Zeeland, bekräftade i sitt vittnesbörd:

– Jag är dotter av floden Whanganui, som har fått rättigheter som juridisk person. Jag talar för vattnet. Luft är det första livsvillkoret, vatten är det andra och mat är det tredje av de mest grundläggande mänskliga behoven.

Mari Margil, som verkar inom den globala rörelsen för naturens rättigheter, kom från USA till Sigtuna och berättade om hur begreppet fått oväntat och omfattande stöd kring sjön Erie, en av de stora sjöarna i nordöstra USA, på gränsen mot Kanada.

– Vi har tidigare sett hur floders rättigheter erkänts i Nya Zeeland och Colombia och hur begreppet införts i Ecuadors grundlag. Det finns på olika håll i Brasilien. Och nu även i USA!

Närmare bestämt i delstaten Ohio, och staden Toledo vid Eries västra spets.

Den utlösande händelsen var när sjön för några år sedan – efter decennier av övergödning – drabbades av en så kraftig algblomning att vattnet under en period inte gick att rena till tjänligt dricksvatten. Då gick människor i den mest drabbade staden, Toledo, samman, i kamp för drickbart vatten.

– De nyttjade en möjlighet som finns i USA: att medborgare kan ta fram egna lagförslag, berättade Mari Margil.

Ett förslag till grundläggande juridiska rättigheter för sjön formulerades och i februari i år skulle befolkningen rösta om eventuellt införande av denna Lake Erie Bill of Rights.

Först försökte motståndarna i bred koalition stoppa omröstningen. När inte det gick satte man igång en nej-kampanj med rena skrämselpropagandan. Byggnadsfack och handelskammare krokade arm med såväl oljeindustri som kycklingfarmare. Och det var ett omfattande elände som hotade, enligt dessa. Inte bara högre priser på i stort sett allt. Till och med kyrkorna skulle påverkas negativt om sjön fick egna rättigheter.

Ändå blev det ett rungande ja från Toledo-borna.

– 69 procent röstade för införande av denna lag. Den första i USA som erkänner ett ekosystems rättigheter, förklarade Mari Margil.

Därmed är det inte sagt att lagen kommer att fungera i det amerikanska rättssystemet. Motståndarna, som finns ända upp till delstaten Ohios justitieminister, har inte alls slagit sig till ro.

Men Mari Margil var ändå jublande nöjd, för i och med den här historien har frågan om naturens rättigheter kommit in även i motståndarsidans språkbruk. Bara det är en seger värd att fira, menade hon.

– Kom ihåg att ingenting kommer att hända om vi ska vänta tills våra valda politiker agerar. Det kommer de aldrig att göra om inte vi går före. Lagar och förändringar följer kulturen, så frågan är hur vi ändrar kulturen.

Ett sätt att ändra kulturen genom eget agerande är att själv formulera sin bild av hur det borde vara, och visa i praktisk handling vart detta kan leda.

Så som man gjorde vid Sigtunakonferensen genom att ordna en tribunal för Vättern, åberopande Deklarationen om Moder Jords rättigheter, som antogs vid en global konferens i Bolivia 2010.

Med domare, åklagare och vittnen formades en förhandling där de stora hoten lyftes fram. Militärens övningar, där ammunition i tiotusental och bomber i hundratal landar i sjön. Planerna på utbyggd militärflygplats med ännu fler flygningar. Och sist men inte minst de risker för allvarliga föroreningar som gruvor i sjöns närhet skulle innebära.

– Vatten har medvetande och intelligens. Vi är satta att att skydda och vakta sjön och ekosystemen, konstaterade Tom Goldtooth från IEN, urfolkens miljönätverk i USA, som var en av domarna vid tribunalen.

– I min kultur ser vi vatten som en gåva från Skaparen och vi är skyldiga att vårda det. Alla människor har rätt till rent vatten, ren luft och opåverkade ekosystem.

– Varför har vi ett samhälle där vi måste försvara vattnet på detta sätt? Hur kommer det sig att andra inte förstår dessa saker lika som vi? Många gånger är vår längsta resa den mellan sinne och hjärta (mind and heart).

Efter överläggningar fann domstolen att de som är ansvariga för de militära aktiviteterna och gruvplanerna vid Vättern har förbrutit sig mot artikel tre i deklarationen, som handlar om människors – och deras institutioners – skyldigheter gentemot Moder Jord.

– Det var hjärtskärande att höra om behandlingen av Vättern. Effekten av det som händer där går emot människornas intressen, konstaterade Margaret Stewart, jurist vid Center for Earth Jurisprudence i Florida och en av domarna i tribunalen.

 

Text och foto: Hans Månsson

McKibben ser en avgörande tid


Trettio år efter att han gav ut boken End of Nature, som gjort honom legendarisk i miljökretsar, är aktivisten och författaren Bill McKibben tillbaka med en ny bok: Falter. Vi träffade honom för att prata om vad som hänt under de tre decennierna. 

Första gången vi möter honom sitter han lätt krum i ryggen på sitt kontor vid skolan Middlebury College i ett snöinslaget Vermont. Kontoret är fullt av böcker, i hyllor och i högar på golvet. Många av dem om natur, miljö och klimatförändringar. En bra symbol för vad han precis har avslutat ett resonemang om.

– Jag trodde länge att den diskussion som pågick om global uppvärmning behövde mer fakta, mer argument, fler artiklar, mer böcker. Som skribent och intellektuell var mitt svar att skriva mer. Men så insåg jag att jag hade tänkt helt fel. Vi behövde inte fler böcker.

Diskussionen om klimatförändringar var över, den var vunnen. Faktan fanns där. Men ändå höll han på att förlora bråket. För som bråk ofta gör handlade det om pengar och makt, inte miljö.

– Och på andra sidan det här bråket fanns väldens rikaste och därför mest mäktiga kraft i mänsklighetens historia: den fossila bränsleindustrin. Och de brydde sig inte om att de förlorat argumentationen, de brydde sig bara om att vinna bråket, säger Bill McKibben.

Så varför har du nu skrivit en ny bok?

– Ränderna går aldrig ur en gammal tiger, säger han.

Bill McKibben startade sin skribentkarriär redan under studieåren. Som student på välrenommerade Harvard University blev han redaktör för skoltidningen The Harvard Crimson. Efter sin examen 1982 fick han jobb på den legendariska tidskriften The New Yorker. Han var redaktionens yngste reporter och skrev deras Talk of The Town-artiklar. Vilket betydde att han åkte runt i New York City och skrev spännande historier om okända personer.

– Det var det perfekta jobbet. Om det inte var så att vår planet håller på att gå under skulle jag vilja ha det fortfarande, säger han.

Efter några år som anställd på The New Yorker fick Bill McKibben uppdraget att skriva en lång artikel om var allt i hans hem kom ifrån. Under ett år jobbade han med artikeln. Han åkte till Alaska där el genererades i stora vattenkraftverk, han var nere i Brasilien där ConEdison utvann olja, han var ute på pråmar som dumpade avfall i havet.

– Jag växte upp i en förort. Städer är ett sätt att gömma var allting kommer ifrån. Du vet bara att vatten kommer ur kranen, mat ur kylen. Att under ett år med egna ögon se den fysiska sidan av New York förberedde mig väl för att läsa de tidiga rapporterna om klimatförändringar som sen började komma. Jag hade byggt upp en påtaglig förståelse för systemens ömtåligheten. Jag började utveckla ett ekologiskt samvete, säger Bill McKibben.

Vid 80-talets mitt började han att jobba på sin numera kultförklarade bok The End of Nature, en av världens första populärt skrivna böcker om klimatförändringar, stigande temperaturer, människans roll i förloppet och vilka konsekvenser som skulle följa.

– Jag såg på temat från början med en journalists ögon: ”Det här är en väldigt bra historia som ingen annan har täckt”. Men under arbetet med boken förändrades jag. Det stod klart för mig att det inte bara var den största historien just nu, utan det var det största och läskigaste som hänt på vår planet under mänsklighetens hela tid på jorden och vi måste klura ut hur vi ska stoppa det!

När han var klar med boken insåg han att han inte var en objektiv journalist längre. Han hade blivit aktivist.

När vi möts har hans nya bok Falter precis kommit ut. Det är en dyster genomgång av sakernas tillstånd. Det finns helt enkelt inte mycket hopp kvar för att vi ska lyckas rädda vår planet, menar han.

– Jag är journalist i grunden och min roll är att säga sanningen. Det är en öppen fråga om mänskligheten och jorden kommer att klara sig. Det återstår att se, säger han.

Mycket har hänt under de trettio år som passerat sedan End of Nature gavs ut. Bill McKibben har gått från teori till praktik, bland annat genom att grunda organisationen 350.org och genom att utgöra en enorm mobiliserande kraft inom miljörörelsen och divesteringsrörelsen.

Rader av rapporter om klimatförändringar har publicerats under dessa tre decennier och läget förklaras som allt dystrare av världens samlade forskarkår.

– När jag började skriva om det här var det många fenomen jag läste om i forskningen som jag aldrig trodde att jag skulle uppleva i min livstid, men som nu är här, säger han.

Som den största förändringen sedan hans första bok släpptes pekar han på att sådant som då bara var teorier nu sker i praktiken.

– Det fanns då ingenting en redaktör kunde skicka ut en fotograf att fotografera. Nu syns klimatförändringarna i världen, säger han.

För Sverige var 2018 ett speciellt år, med till exempel kraftiga skogsbränder, vilket förde upp klimatfrågan på den politiska agendan. Hur ser du på 2018?

– Ja, förra året var en brytpunkt. Här i USA men även på många andra ställen. Det berodde på flera olika faktorer. Ett: flera tunga rapporter kom ut och viktigast var den från IPCC. Inte för att den sa något nytt men för att den äntligen gav oss en konkret tidslinje: om vi inte har gjort grundliga förändringar om 12 år så kan vi helt enkelt inte nå de mål som vi har satt upp. Det hjälper folk att fokusera.

Han fortsätter och listar andra punkter. Två: Den samlade effekten av det vi sett ske de senaste fyra åren. De har varit de varmaste fyra åren i mänsklighetens historia. Och effekterna av det finns nu i överflöd. Vissa av dem är så dramatiska att det inte går att komma undan från dem.

– Jag tror att bilderna från skogsbränderna i Kalifornien förra året innebar ett skifte. Delvis på grund av att Hollywood pumpat ut en bild av Kalifornien som en idealisk plats, så nära paradiset på jorden som vi har, och plötsligt såg vi folk döende i sina bilar, städer insvepta i mörk rök … folk blev berörda.

Tredje punkten: Trumpeffekten. Trump är en ”sådan idiot”, säger McKibben, och alla runt om i världen ser att han är det så att när han fortsätter att prata om klimatförändringar som en bluff så får det ”alla som har en hjärna” att inse och uppmärksamma att klimatförändringarna är ett fruktansvärt problem som vi behöver ta itu med.

– Jag tror att folk verkligen börjar få panik. Det är inte bara så att världens ledare ingenting gör åt problemen – nu försöker några av de viktigaste, Trump och Putin till exempel, aktivt få oss att inte göra något alls.

Utan att någon behöver föra svenska Greta Thunberg på tal så tar Bill McKibben upp henne. Han kallar henne ”the best” och säger att någonting är fel med världen om hon inte får fredspriset.

– Av alla de människor som jag har sett under de här trettio åren så kan jag inte komma på någon annan som är så fångande, så smart och som pratat om klimatförändringar på att så användbart sätt. Det raka och direkta sätt som hon pratar om hela grejen på är väldigt uppfriskande, säger han.

Bill McKibben ser med sina glasögonprydda, färgmässigt svårplacerade ögon (grönblåbrungrå?) på världen med en väldigt dyster blick. Men allt hopp är inte ute. Den rörelse som Greta Thunberg väckt ser han på med enorm glädje och han säger att den proteströrelse som växte fram under 1900-talet, med icke-våld som ledande princip, är det bästa det århundradet gav mänskligheten. Aktioner i den andan, och snabba framsteg på marknaden för förnyelsebar energi – där finns mänsklighetens hopp, menar han.

– Det är nu billigare att framställa energi från förnyelsebara källor än med fossilt bränsle. Och varje dag sjunker det priset. Vi kan gå över till en renare el nu om vi bara vill. Det enda som saknas är viljan och politiken.

Ett par veckor senare får vi ett fototillfälle med Bill Mc Kibben i Brattle Theatre, Cambridge, Massachusetts – en plats där han tillbringade mycket tid under sina studieår. Han har tidigare förklarat att han inte längre tror att diskussionen kan vinnas med fler böcker, mer fakta. Och utvecklingen under de tre decennier som passerat sedan han släppte ”The End of Nature” har inte precis gjort omställningen lättare. Ändå står han nu här med ännu en bok i sin hand, inför allvarligt lyssnande åhörare i en fullsatt salong.

Som sagt: ränderna går aldrig ur en gammal tiger.

 Text  Martin Brusewitz    Foto  Mattias Lundblad

Konkurrens tär på naturen


2019-03-20

När produkter blir mer effektiva tenderar människor att nyttja detta till att öka sin förbrukning så att miljövinsten blir liten eller ingen alls. Så länge effektivisering styrs av marknadskonkurrens och vinstintresse kommer trycket på naturens resurser att fortsätta öka, menar Gunnar Rundgren.

”Vi måste minska konsumtionen.” Det är ett påstående som kanske inte har brett politiskt stöd, men som de allra flesta nog innerst inne kan hålla med om, i alla fall om man med ”konsumtion” menar förbrukning av resurser. ”Vi måste minska produktionen”, verkar däremot vara betydligt svårare att smälta.

Men allt som produceras kommer att konsumeras. De verkliga drivkrafterna för resursförbrukningen hittar vi i produktionens villkor. Där spelar konsumenternas efterfrågan bara en liten roll.

Allt fler verkar anse att minskad konsumtion kan vara det som verkligen behövs för att minska vår påverkan på miljön. Men, invänder vän av framsteg, har vi inte effektiviserat produktionen enormt så det går åt mindre resurser idag än tidigare?

Kan vi inte bryta sambandet mellan konsumtion och resursförbrukning? Vi får ju samma mängd ljus från en LED-lampa som från en vanlig glödlampa som drar tjugo gånger mer ström.

Men tyvärr, trots den enorma effektiviseringen i de flesta sektorer så förbrukar vi långt mer resurser än tidigare samhällen. När bilens bränsleförbrukning minskar så minskar också kostnaderna för att köra en extra mil. Det gör att folk kör mer, nettobesparingen är liten om någon alls. I vissa fall kan effektivisering till och med leda till ökad resursförbrukning. Den som tidigare inte tyckte sig ha råd att ha en bil kanske köper den. Det här kallas för rekyleffekten, eller Jevons paradox och är ett välkänt fenomen.

Men man kan inte riktigt förstå detta genom att enögt titta på konsumtions- sidan. De verkliga drivkraterna är de  som styr hur de viktigaste ekonomiska  aktörerna – företag och kapitalägare – agerar  på det som vi kallar marknaden. De två viktigaste drivkrafterna är konkurrens och kraven på avkastning på kapital.

Konkurrens verkar förstås olika på olika typer av marknad, framför allt är det skillnad mellan marknader som kan växa mycket därför att behoven är omättliga och marknader som är begränsade på grund av råvarubrist eller brist på avsättning. Jordbruk är ett exempel på marknad med begränsad avsättning.

På en sådan marknad fungerar konkurrensen ungefär så här: Ny teknik möjliggör att mindre arbete går åt för att producera samma mängd (ny skördetröska) eller att man kan producera mer från samma areal (konstgödsel, bevattning).

I båda fallen leder det till lägre kostnad och ökad insats av externa resurser (energi, mineraler osv). Den lägre kostnaden kan under en kort tid eventuellt öka lönsamheten, men ju fler som använder samma teknik desto lägre kommer priset att bli, till dess att lönsamheten är tillbaks på den låga nivå där den började.

Eftersom folks förmåga att äta mer är begränsad har överproduktion under lång tid varit det normala i jordbruket. Därför är den starkaste drivkraften att minska arbetsinsatsen per producerad enhet.

Att det är så är ju lätt att konstatera eftersom andelen sysselsatta i jordbruk har minskat från kanske 80 procent till mindre än 2 procent på hundrafemtio år i de avancerade ekonomierna. Jordbruket har, i vissa fall, minskat resursförbrukningen per producerad enhet. Per arbetad timme har resursförbrukningen ökat enormt.

Alla de människor som ”frigjordes” från jordbruket skulle ha något annat att göra och en stor del hamnade i industrin. I industrin fungerar ungefär samma logik som i jordbruket, med  skillnaden att det i många fall går att stimulera en kraftigt ökad konsumtion under lång tid.

I de fallen kan en hel industrisektor växa så fort att antalet sysselsatta ökar parallellt med produktionen, så var till exempel fallet med bilindustrin under efterkrigstiden. Men förr eller senare ökar konkurrenstrycket och marknader blir mättade. Då måste man rationalisera produktionen för att sänka kostnaderna.

Även om man samtidigt effektiverar produktionen och använder mindre råvaror per producerad enhet, så minskar arbetskraften snabbast och användningen av resurser per arbetad timme ökar. De anställda som får sparken sysselsätts i andra näringar där samma drivkrafter verkar, dvs resurserna per arbetad timme ökar och ökar. Produktivitetsförbättringarna leder också till ökade löner. I kombination med fallande priser leder ökade löner till en kraftigt ökad konsumtion.Detta leder till följande förhållande på samhällsnivå:

Produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion.

Om alla som jobbar förbrukar mindre  resurser per producerad enhet, men mer resurser per arbetad timme är det inte svårt att förstå varför den totala resursförbrukningen per person i världen ökar trots de mycket omfattande effektiviseringarna.

För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektiviteten. För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, för att få avkastning på kapitalet. Ökad konsumtion och ökad resursförbrukning är därför både en logisk följd av och en helt nödvändig beståndsdel av denna kapitalistiska marknadsekonomi.

Utan en konkurrensutsatt marknad kan skomakaren som hittar på ett sätt att göra skor dubbelt så snabbt välja att gå och fiska efter fyra timmar. Men om det finns fler skomakare som konkurrerar på marknaden och en hittar på en arbetssparande metod som sänker priset på skor, då måste alla andra skomakare hänga med – fisket får vänta.
Så får vi hjulen att rulla och ekonomin att växa.

Det är nog en del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre.

Opinionsartikel av Gunnar Rundgren

Jannies dröm – rädda renen i ändrat klimat


– Renarna är det finaste jag har, men dom kan inte föra sin egen talan. Därför har jag bestämt mig för att göra det. Folk säger till mig att  ”du är så engagerad ” – men det är ju bara för att allt det jag älskar är hotat. Möt Jannie Staffansson, ung same i klimatförändringarnas generation.

Hennes steg är rappa, när vi vandrar mot hägnet med renar som av olika anledningar inte kan vara med sina fränder ute på fjället. Hon bär på två nätsäckar med handplockad renlav, som hon hämtat i sin farbror Peters butik Renbiten. (En verksamhet som förresten kunde starta tack vare att JAK ställde upp med lån – men det är en annan historia.)Har du alltid bråttom? undrar jag, som har lite svårt att hinna med i Jannies takt, och samtidigt ta bilder.

– Det gäller att fort göra klart det man håller på med, så att man kan ta itu med nästa uppgift, förklarar hon med ett stort leende.Men stressad är hon inte, betonar hon med emfas på min följdfråga.

Det handlar om rytm och harmoni. Att bli ett med flödet i renarnas livscykel. Stress – det hör hemma någon annanstans. Och Jannie Staffansson bör veta hur man finner balansen, då hon pendlar mellan sina renar i Idre, hemmet i Jokkmokk och sitt globala klimatarbete.

Nu är vi på hennes hemmaplan, Grövelsjön i nordligaste Dalarna, hörnet som sticker upp mellan Norge och Härjedalen. Här finns Sapmis sydligaste och näst minsta sameby, Idre – eller på sydsamiska: Eajra. Jannie har renar här, men är inte renskötare. Det finns bara plats för ett begränsat antal, så hon har tagit en annan väg, men fortfarande med kärleken till renen som drivkraft.

– Jag vill ju rädda renen i ett ändrat klimat. Dom är det finaste jag har, men dom kan inte föra sin egen talan och berätta hur dom har det. Därför måste jag göra det, och skaffa mig kunskap, så jag förstår deras livsvillkor även vetenskapligt, utöver den erfarenhetskunskap jag bär med mig som same.

– Det är såna fina drömmar man har när man är ung, tillägger hon lite självironiskt.

Drömmen ledde till kemistudier i Göteborg. Idag är Jannie nästan klar med sin master.

– Allt grundarbete är gjort. Det enda som fattas är att jag sätter mig ner och skriver. Men det finns så många andra eldar att släcka just nu, så uppsatsen är lite nedprioriterad.

Vi är framme vid ingången till renhägnet. Solen som för en stund sedan fick höstlöven att lysa som guld har krupit bakom molnen. Regnet hänger i luften.

Jannie drar undan några slanor så att vi kan krypa in. Hon ger mig en förhållningsregel.

– Det finns en härk här som kan vara lite elak. Om han kommer för nära dig är det bara att du tar tag i hornet på honom, bröstar upp dig och låter som en björn!

Inget att bekymra sig för alltså. Möter man en utmaning är det bara att hämta kraft från magtrakten och ta renen vid hornen.

Jannies anvisning för hur man hanterar en bufflig ren ger mig en förklaring till hennes insats enda gången jag tidigare mött henne.

Det var för knappt tre år sedan, i en helt annan inramning, långt från renhägnet i Grövelsjön. Platsen var det stora klimatmötet i Paris, COP 21, där världens nationer samlats för att underteckna ett avtal om att hålla nere temperaturstegringen till maximalt två grader – eller ännu hellre en och en halv.

Det var bara några dagar kvar av konferensen. Förhandlingarna om klimatavtalet närmade sig slutpunkten. Men den franska regeringen hade just tagit bort avsnittet om mänskliga rättigheter ur artikel 2 i huvudtexten. Detta upprörde många av de civilsamhällets aktörer, inte minst bland världens urfolk, som fanns med vid Paris-mötet. De hade arbetat hårt för att få med just en sådan skrivning.

Därför samlades nu dessa grupper och krävde att avsnittet skulle vara kvar. Jannie Staffansson representerade urfolken vid presskonferensen och tog till orda, sammanbitet känslostark:

”My friends. This is the face of an angry saami person …”

Samlad och bestämd, med en tydlig men kontrollerad vrede. Känslomässigt helt klar över vad hon skulle säga, med ord direkt från hjärtat.

”Vi tystas av våra stater, de som annars talar så mycket om mänskliga rättigheter.

Vi är mycket kritiska mot Frankrikes agerande …
Vi är de som går igenom isarna, som dör i laviner.

Hur kan syftet med förhandlingarna inte vara människor?

Hur kan våra röster bli tystade gång på gång?

Jag är ledsen, vänner.
Vi har gjort vad vi kunnat under dessa förhandlingar och vi uppmanar civilsamhället att resa sig.

Tryck på era ministrar, så att man stoppar övergrepp, dödande och landstölder och i stället räddar planeten för framtiden.”

Starkt rörd, med blanka ögon, tystnade Jannie. Greenpeace’ generalsekreterare Kumi Naidoo, som satt vid hennes sida, la sin hand mjukt mot hennes arm. När nyhetssajten Arctic Display en tid senare presenterade Jannie Staffansson i sin serie ”Kommande ledare i Arktis” kommenterade man hennes insats med att det var ”ett inlägg som inte kommer att falla i glömska i första taget”.

Vad rörde sig i ditt huvud den där stunden i Paris för tre år sedan?

– Jag var bara djupt besviken att man hade strukit formuleringar om respekt för urfolks rättigheter från förslaget till slutdokument.

– Sen kom det en liten ljusglimma när några listiga stater i sista stund kastade in en skrivelse om att ta med en urfolksplattform i avtalet. Den finns fortfarande kvar, men överlever bara från ett COP-möte till nästa. Där måste den få nytt mandat för att leva vidare. Och det krävs varje gång att någon bråkar om det.

Att de mänskliga rättigheterna  lyfts fram i klimatavtalet är jätteviktigt för världens urfolk, betonar Jannie.

– Det är ju ofta vi som drabbas först av ett ändrat klimat. Samtidigt är vi väldigt anpassningsbara och har mycket att lära ut om hur man överlever i samklang med naturen.

– Mänskliga rättigheter hör också samman med urfolksrättigheter genom alla miljöaktivister som dödas i kampen för hotade miljöer. De flesta av dem hör till något urfolk.

här på gräsmarken i hägnet, mellan fjällbjörken och den strömmande Grövlan, har Jannie öppnat säckarna med renlav. Hon strör ut den i strängar på marken och renarna finner snabbt dit. Den lynniga Vihtje, som Jannie varnat för, ger sig till känna genom att fösa bort en försiktig kalv.

Då förvandlas Jannie till en björn och schasar bort busen … den lilla kalven har hon nämligen särskilda känslor för.

– Den heter Enot. Min systers namn baklänges, förklarar hon.

– Vajan dog för hon var sjuk, och lämnade efter sig den här kalven. Nu har den fått gå hela sommaren i hägnet med tamrenarna, men snart ska vi släppa ut den.

– Vi får se hur det går. Kanske känner den igen några släktingar därute, den hann ju vara med dem i några veckor innan vi tog in den.

– Det kan också hända att någon vaja adopterar den, någon som inte kan få egna kalvar.

i renarnas närhet är det som att Jannie glömmer tiden och landar i ett utdraget nu. Det var så här hon växte upp – och insåg vad som så småningom skulle bli hennes uppgift i livet.

– I tioårsåldern började jag lyssna och förstå vad det handlade om när man i min omgivning pratade om det ändrade klimatet. Och jag förstod att mitt folk hade viktiga kunskaper men att dom inte kunde göra sig hörda.

– Jag blev arg och frustrerad och bestämde mig för att skaffa mig en utbildning som skulle göra att man lyssnade till mig och mitt folk, ta till sig av våra kunskaper.

När hon var färdig med utbildningen fick hon anställning vid Samerådet, som är ett samarbetsorgan för samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Där ansvarar hon för klimatfrågor och det är i den rollen som hon tar del i det globala klimatarbetet.

De viktigaste plattformarna är dels Arktiska rådet, ett samarbetsforum för åtta stater och sex urfolksorganisationer i Arktis, dels UNFCCC, det FN-organ som sedan 1992 ligger bakom de globala klimatförhandlingarna, COP-mötena, som det i Paris 2015.

I hög grad har Jannie fått se sina tankar om framtiden förverkligade, från barndomen när hon började förstå att ett ändrat klimat kunde hota hennes kära renar. Hon har idag en plattform där hon kan bidra till att rädda renen. Nu kan hon arbeta för att ”gifta samman” sitt folks erfarenhetskunskaper med det vetenskapliga förhållningssätt hon tillägnat sig vid universitetet. Ur syntesen ska det sedan växa kunskap om hur renen och samekulturen kan fortleva i ett ändrat klimat, tänker hon.

– Dom äldre berättar om sorgen och saknaden efter vintrar när klimatet var stabilt. Dom beskriver det som att naturen idag är stressad, liksom djuren.

– Vi samer har ju åtta årstider, som hänger samman med renens olika faser. Men nu kan vissa årstider vara mycket längre än vanligt, andra kommer snabbare eller uteblir helt.

– Det har alltid funnits hårdare och mildare vintrar, men förr var det mer regelbundet. Då kunde man läsa tecknen bättre. Det gick att se ena dagen vad det skulle bli för väder dagen därpå, och man kunde förutspå hur vintern skulle bli. Men det fungerar inte längre.

Detta är vad de äldre berättar. Själv är Jannie ungefär lika gammal som den period då klimatet blivit svajigt.

– Jag tillhör klimatförändringarnas generation och känner ingen annan verklighet. För oss unga samer är det oberäkneliga normalt.

– Vi har blivit bra på att anpassa oss och slåss för vår överlevnad. Vi är inte så många men vi kämpar på olika fronter. Och den kunskap vi samlar på oss kan vara avgörande för det övriga samhället också.

Frågan är hur renarna kan anpassa sig när klimatet ändrar på förutsättningarna. Snö som tinar och fryser om vartannat, så att marklavar hamnar under ett ispansar. Sjöar som inte får bärande isar och därför blir till dödsfällor för både renar och renskötare på traditionella flyttvägar. Skogsplantager där inga lavar trivs, gruvprojekt, järnvägar, rovdjur – det ena läggs till det andra och allt sammantaget gör att renen är extremt påfrestad, förklarar Jannie och pekar på de två senaste åren, som bjudit på stora utmaningar för renar och renägare.

– Värst var det i norr. Vintern 2016-17 var riktigt tuff. Sen kom en vår med knappt någon växtlighet i fjällen. Det föddes nästan inga kalvar. Sommaren 2017 var fortsatt kall och sen kom en vinter med väldigt mycket snö. Och på det den extremt varma sommaren i år, när snöfläckar smälte bort och myrar torkade ut, så att renarna knappt fann ett enda ställe där de kunde svalka sig.

– En tuff vinter i den här sydliga delen av Sapmi är inte lika katastrofal just nu. Av olika skäl har vi bra med marklav. Men å andra sidan har vi problem med högt rovdjurstryck. Det är vår största utmaning.

– Det är otroligt påfrestande att vara renskötare och leva med alla de här hoten. Man har så litet spelrum för att kunna
påverka sin egen verklighet.

Nu är renlaven uppäten. Jannie hittar någa friska björklöv som renarna inte nått upp till, och matar älsklingskalven Enot. Regnet faller stilla i små droppar, nästan som dimma, men väntas tillta under eftermiddagen.

Några dagar till stannar Jannie i Grövelsjön. kanske en vecka. Just nu är det renarna som styr. När som helst är det dags att samla in dem för slakt. Det måste ske innan tjurarna går in helt i brunsten, men det måste också vara ett väder som inte försvårar arbetet. Så för renägarna är det bara att avvakta och göra nytta på annat sätt under väntetiden.

Direkt efter slakten bär det så iväg hem till Jokkmokk, 90 mil norrut.

I arbetet på Samerådet – som hon alltid har med sig i datorn – väntar bland annat förberedelser inför nästa klimatmöte, COP 24 i polska Katowice, nu i december.

– Många säger till mig att ”du är så himla engagerad”. Men det är inte för att jag vill vara det, utan för att allt det jag älskar är hotat.

Text och foto  Hans Månsson