Kategoriarkiv: Mat

Tyskar investerar
i lokal mat


2019-12-10

I Tyskland finns aktiebolag som ägs av medborgarna och stöder regional matproduktion. Nyligen besökte initiativtagaren Sverige för att ta idén hit.

25 grönsaksodlare, vinproducenter, restauranger och andra ekologiska matföretag från regionen kring den sydtyska staden Freiburg är med i Regionalwert Freiburg AG. Aktiebolaget köper en andel av företagen i proportion till hur mycket pengar de behöver, och företagen blir partners i Regionalwerts nätverk. Aktiebolaget erbjuder rådgivning och företagen i nätverket stöder varandra.

Varje partner redovisar årligen sina insatser för social, ekologisk och så kallad regional-ekonomisk hållbarhet för aktieägarna. För investerarna är aktien ett sätt att stödja regional, ekologisk matproduktion och självförsörjning. Målet är att kunna betala utdelning inom några år, berättar forskaren och talespersonen Eric Waibel på Regionalwert Freiburg.

– På årsmötena är responsen alltid väldigt bra, trots att ingen har fått tillbaka några pengar än. I stället får de socio-ekologisk ränta, det är därför vi investerar i just dessa företag. Men vi behöver alltid fler investerare.

 

Förra året blev Regionalwert Freiburg kontaktat av fler företag än man hade möjlighet att hjälpa. Andra utmaningar är att få den offentliga sektorn att se värdet av det Regionalwert gör – och att bidra till finansieringen, enligt initiativtagaren och vd:n Christian Hiss.

– Han säger att det han verkligen har blivit besviken på genom åren är hur lite pengar och stöd Regionalwert har fått från den offentliga sektorn – trots att nätverket gör insatser som samhället annars skulle vara tvunget att göra, säger Eric Waibel.

Christian Hiss har också fått lägga mycket energi på att få företagen att engagera sig i nätverket. Han har blivit förvånad över att en del har tagit emot hjälp när de har haft det tufft men inte gett så mycket tillbaka till nätverket när de är framgångsrika, berättar Eric Waibel.

 

Det som både konsumenter och producenter är mest nöjda med är hur Regionalwert för dem närmare varandra. Livsmedelskedjan blir mer transparent när konsumenter kan besöka gårdarna och se hur deras mat produceras.

– Något vi ofta hör från producenterna är att Regionalwert har ökat medvetenheten och respekten inför det de gör, säger Eric Waibel.

Regionalwert bedriver även forskning om en ny slags bokföring för matproducenter i projektet Richtig rechnen (Räkna rätt). Det ska synliggöra fler kostnader och värden, som kostnaden för att utarma jorden och värdet av att främja biologiska mångfald.

 

I september besökte Christian Hiss företagare och allmänhet i Vreta kloster och Järna. Initiativtagare var den före detta riksdagsledamoten för Miljöpartiet Annika Lillemets. Hon säger att hon blev glatt överraskad över det stora gensvaret. Nu är tanken att sätta ihop en arbetsgrupp som kan starta en svensk motsvarighet till Regionalwert.

– Med tanke på intresset för rekoringar och andelsjordbruk är jag optimistisk att det ska finnas intresse för att investera på det här sättet. Köper du aktier är det ett mycket mer långsiktigt åtagande för att dela risken med lokala matproducenter, säger Annika Lillemets.

Abigail Sykes

 

Kampen om åkermarken


Klimatkris, förlust av biologisk mångfald och en växande befolkning att mätta. Stora delar av åkermarken i Europa byggs bort samtidigt som sättet vi använder marken på är avgörande för flera av världens utmaningar.
På många håll höjs nu röster mot att åkermark asfalteras och i Uppsala väntar slutstriden.

Söder om Uppsala ligger slätten inbäddad i tjock dimma. Varken de mäktiga kraftledningsstolparna eller höstlövens färger syns. På nära håll däremot sticker det skira, gröna höstvetet upp ovanför den mörka lerjorden. Åkermarken tillhör gårdarna i Danmarks-Söderby som omgärdas av både motorväg och järnväg.

– Där borta planerar kommunen att bygga en trafikplats, säger Ragnar Brugård och pekar över det öppna fältet mot en röd lada som ligger precis intill E4an.

– Det får bara inte hända. Om de asfalterar förstörs jordbruksmarken för all framtid.

Ragnar Brugård vänder sig om och med motorvägen i ryggen går han tillbaka mot gården där han växte upp.

– Jag blev aldrig en riktig bonde, men känslan för jorden och landsbygden har jag i mig, säger han.

Tillsammans med sina två syskon arrenderar han ut åkermarken till en granne, som även brukar sin egen och merparten av de andra markägarnas åkrar på Danmarksslätten. Det är framför allt kvarngrödor som odlas, om kvalitén håller vill säga, annars blir det djurfoder.

– Men kvalitén är oftast bra. De här lerjordarna är enormt bördiga, säger Ragnar Brugård.

 

Det är dags för förmiddagsfika och idag får kaffekoppen samsas med en bunt utredningar och kartor på köksbordet.

– Det här Uppsalapaketet är verkligen ett jättemaskineri, säger Ragnar Brugård.

Uppsalapaketet är uppgörelsen mellan Uppsala kommun och staten, där den sistnämnda lovat att bekosta ytterligare två järnvägsspår mellan Uppsala och Stockholm om kommunen i gengäld bygger 33 000 bostäder i anslutning till spåren. På Danmarkslätten, runt Bergsbrunna, planeras för en ny tågstation med anslutande vägar och trafikplats till E4an.

Ragnar Brugård för kaffekoppen till munnen, men hejdar sig.

– Jag kommer aldrig acceptera att de bygger på åkermarken och jag har juridiken på min sida, säger han och hänvisar till miljöbalken.

I miljöbalken står det att jord- och skogsbruk är av nationell betydelse och inte får bebyggas om inte ett väsentligt samhällsintresse ska tillgodoses och det inte finns annan mark att använda. Men juridiken kan vara en tolkningsfråga. En granskning från 2013 visar att det var väldigt få kommuner som följde miljöbalken. Det är till exempel inte alla som verkligen utreder vad som är ett väsentligt samhällsintresse eller om det finns andra områden att bygga på.

– Antingen är miljöbalken vagt formulerad eller så behöver kommunerna vägledning för hur de ska resonera, säger Olof Enghag, som utförde granskningen åt Jordbruksverket.

 

En som menar att miljöbalken inte skyddar åkermarken tillräckligt är Anders Larsson, universitetslektor i landskapsplanering vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU i Alnarp.

– Formuleringarna i miljöbalken är ospecifika och luddiga. Sverige har världens svagaste lagstiftning för att skydda åkermarken. Det måste vi ändra på så fort det bara går.

De senaste åren har Anders Larsson engagerat sig i den ideella föreningen Den goda jorden som bland annat överklagar byggärenden på åkermark för drabbade medlemmar. Arbetet har fått fart efter en prejudicerande dom 2016, då Mark- och miljööverdomstolen stoppade Ystad kommun från att bygga en 400 kvadratmeter stor villa på åkermark.

– Jag tycker det är märkligt att det tog två år att reda ut om en lyxvilla är ett väsentligt samhällsintresse. Kommunen borde sagt nej på en gång, men oftast tänker de väldigt kortsiktigt, säger Anders Larsson.

Efter att rättsläget klarnade har Mark- och miljödomstolen, MÖD, avgjort till åkermarkens fördel i så gott som alla ärenden, fyra detaljplaner och drygt 30 bygglov. I princip klassar MÖD all jordbruksmark, det vill säga åker- och betesmark, som brukningsvärd och ofta saknas utredningar av alternativa områden att bygga på.

 

Svårigheten att driva rättsliga processer är inte bara att Den goda jorden arbetar med ideella krafter, ofta kommer den även in i ett för sent skede eftersom överklagande bara kan ske om aktören yttrat sig under granskningsskedet av byggplanerna. Föreningen noterar också att kunskapen om det tydligare rättsläget inte tycks ha nått till kommunal nivå.

– Det är ett hejdlöst byggande idag. Kommunerna ger nästan bort åkermarken gratis till företag som vill investera eftersom de måste täcka sina behov av skatteintäkter, säger Anders Larsson och berättar att åkermarken i Europa försvinner i rasande takt. Ungefär 250 hektar åkermark går förlorad varje dag, och i Sverige skriver Jordbruksverket 2017 att åkermarken de senaste 20 åren minskat med en hektar i timmen, ungefär 30 fotbollsplaner per dygn. All åkermark bebyggs inte, en del växer helt enkelt igen.

– Åkermarken här i Europa är dessutom tio gånger mer produktiv än världsgenomsnittet. I princip försvinner alltså 2500 hektar varje dag, säger Anders Larsson som oroar sig för utvecklingen.

– Åkermarken minskar här, men globalt ökar den just nu eftersom fattiga länder bränner sin regnskog för att kunna tjäna pengar på att exportera mat till oss i den rika delen. Men när regnskogen huggs ner förvärras klimatet och det blir ännu svårare att odla, till exempel i södra Europa och då blir åkermarken i Sverige ännu viktigare.

– Om tio, tjugo år, när vi förstår vad vi har gjort, kommer vi att ångra oss, säger Anders Larsson.

 

Långt från regnskog, mitt i ett stilla oktoberregn, skyndar sig Uppsalas kommunalråd Erik Pelling (S) in i porten på ett nybyggt bostadshus.

– Det är full gas från kommunens sida när det gäller Uppsalapaketet och vi förväntar oss lika högt tempo från staten. Det har vi blivit lovade, säger Erik Pelling och berättar att den nya tågstationen i Bergsbrunna, med alla spår som leder dit, ska stå klar 2029.

– Tio år är en kort period, säger han och slår sig ner i trappen.

Genom fönstren i trapphuset kan Erik Pelling blicka ut över Sveriges Lantbruksuniversitet, SLUs försöksodlingar i Ultuna, åkermark som även den ingår i Uppsalapaketet och eventuellt kommer att bebyggas. Förhandlingar mellan kommunen och SLU pågår just nu och lokaltidningen skriver att slutstriden kommer ske under hösten.

– Jag tänker att vi kanske kan förtäta ännu mer inom SLUs campus, men att inte röra någon jordbruksmark kommer att bli svårt, säger Erik Pelling och menar att han som gammal agronom och SLU-student får ont i själ och hjärta av att bygga på åkermark.

– Jordbruksmark är en sinande naturresurs och hela tiden är vi fler som ska ha mat, säger Erik Pelling och förklarar att det var just därför han valde att utbilda sig till agronom.

Och ändå, med din kunskap, är du ansvarig för att bygga på den?

– Vår strategi är att vi överlag ska vara mycket försiktiga med att bygga på åkermark och vi är bättre nu än vad vi varit historiskt. Men om marken är stadsnära, som här i Ultuna och på Danmarksslätten, ja då står bostadsbyggande högre i rang. Däremot tänker vi inte bygga på Uppsalaslätten, säger Erik Pelling som medger att de ständiga intressekonflikterna inte alltid gynnar ett långsiktigt och globalt perspektiv, att det ofta blir de nära och kortsiktiga som vinner.

– Vi måste hela tiden väga väldigt många intressen mot varandra. Till exempel har Uppsala varit bra på att skydda skog och parker, även om det ibland kanske hade varit klokare att bygga i skogen, men då riskerar vi att få opinionen emot oss. Fokus från till exempel Naturskyddsföreningen är ju att värna rekreativa områden som skog och naturreservat, säger Erik Pelling.

Att politiker är känsliga för opinion är ingen nyhet och Erik Pelling är inget undantag.

– Det är slagsida i debatten och jag saknar någon som kommer till åkermarkens försvar på samma sätt som det finns de som alltid står upp för skogen, säger Erik Pelling och trotsar regnet för att skynda vidare till ett möte med Trafikverket om genomförandet av Uppsalapaketet.

 

På andra sidan åkern, på institutionen för mark och miljö på SLU, befinner sig professor Ingmar Messing. Han har engagerat sig mot kommunens planer att bebygga åkermarken.

– I Sverige finns bara drygt sju procent jordbruksmark, men det finns nästan 70 procent skog. Går det inte att förtäta och bygga på höjden är det bättre att bygga på skogsmark. Den är dessutom inte lika bördig. Att bygga på åkermark är ett oåterkalleligt beslut, säger Ingmar Messing och menar att kommunens översiktsplan behöver ändras.

– Staten har tagit fram en livsmedelsstrategi som sätter fokus på åkermarkens livsviktiga funktion och jag vill att den vägs in i en ny version av kommunens översiktsplan och av samma anledning bör Uppsalapaketet också göras om, säger Ingmar Messing, väl medveten om att hans önskningar kan bli svåra att få igenom.

Med en spade i hand visar han runt på SLUs ägor.

– Den här åkermarken är mycket viktig för vår forskning och undervisning. Dessutom är den väldigt representativ för Sveriges jordar, som ett Sverige i miniatyr, säger Ingmar Messing samtidigt som han gräver en liten grop i åkermarken.

– En mask! Den bästa jordbearbetaren som finns, ropar han förtjust.

Bakom honom syns den nya byggnaden där Erik Pelling intervjuades och tanken på fler nybyggen på området lockar inte.

– Det är urbaniseringen och de starka marknadskrafterna som gör att det ser ut som det gör. Vi skulle till exempel behöva se till så att det blir lönsamt att bo kvar på mindre orter, säger Ingmar Messing.

 

När vi hörs per telefon vid ett senare tillfälle berättar Erik Pelling om urbaniseringens utmaningar, hur kommunen försöker få balans mellan stad och land.

– Vi försöker gasa på i områden där marknaden inte tycker att det är tillräckligt attraktivt att bygga, och där marknaden är på väg att käka upp marken vill vi i stället bromsa. Det är inte en enkel ekvation att få till, men vi försöker, säger Erik Pelling.

Anders Larsson menar däremot att ekvationen går att lösa, utan att vare sig bebygga skogs- eller åkermark.

– Vi kan bygga tillräckligt med bostäder till en dubbelt så stor befolkning på de områden som redan är hårdgjorda idag. Dessutom kan städernas grönområden både bevaras och utökas, säger Anders Larsson och förklarar att Tyskland lyckas med detta.

– Här i Sverige tror vi att det är omöjligt och inställningen bottnar nog i att vi är ett land med stora ytor, vana att bre ut oss. Ett första steg är att lära oss av andra och förstå att vårt system inte alltid är bäst, säger Anders Larsson, som också menar att åkermarken måste skyddas genom att ställa om jordbruket till ekologisk, hållbar produktion där till exempel fler våtmarker anläggs.

– Vi kan inte hela tiden eftersträva effektivitet och större volymer. Kanske har miljörörelsen i Sverige haft svårt att samla sig kring det ofta miljöfarliga jordbruket som bedrivs idag, säger Anders Larsson som en tänkbar förklaring på varför fler tycks stå upp för skogen än för åkermarken.

 

I köket hemma hos Ragnar Brugård är kaffet urdrucket. Han berättar om när E4an byggdes 1972 och hur hans pappa och grannar skapade en folkstorm och lyckades flytta motorvägen 400 meter längre bort från gården.

– Vi kommer inte att väcka en hel folkopinion nu, vi är för få här på slätten idag, säger Ragnar Brugård som tänker samla alla markägare i gemensamt brev till kommunen.

– De kan få bygga i skogen, men inte på åkermarken. Den ger vi inte upp.

 

Ragnar Brugård är inte ensam i sin kamp. Runt om i Sverige finns flera exempel där röster höjs för att skydda åkermarken mot asfaltering. Under hösten stoppades till exempel Örebro kommuns planer på att exploatera åkermark i Ormesta efter att grannarna till bondgården överklagat. Och i Staffanstorps kommun i Skåne, startades nyligen en namninsamling till åkermarkens försvar då kommunen vill bygga bostäder på halva ytan av en stadsnära ekogård. Att intresset för åkermarkens betydelse ökar märker även Anders Larsson.

– Nu får jag ofta nya förfrågningar om att föreläsa eller skriva om behovet av att skydda vår åkermark. Så var det inte tidigare.

Text och foto: Kristin Karlsson

Dags följa upp forskning bortom  BNP-tillväxt


2018-11-14

– Jag upplever att det finns ett intresse för vår rapport som går att bygga vidare på. Det finns en växande beredskap att tänka kring hur man skapar ett samhälle utan ständig BNP-tillväxt.

Mikael Malmaeus, forskare vid Svenska Miljöinstitutet IVL, ser optimistiskt på möjligheterna att forskningsprojektet ”Bortom BNP-tillväxt” ska ge ringar på vattnet. Det har nu gått några månader efter slutredovisningen och Malmaeus blickar framåt.

– Vi är flera från projektet som anlitats av kommuner, företag och andra aktörer för att berätta om våra slutsatser och stimulera till diskussion.

Rapportens underrubrik var ”Scenerier för hållbart samhällsbyggande”. Sjutton forskare från olika områden tog fram fyra huvudscenarier. Fyra modeller med olika karaktär renodlades: kollaborativ  ekonomi, lokal självförsörjning, automatisering och cirkulär ekonomi.

Alla alternativ visar att resurser behöver omfördelas, att varukonsumtion och köttätande måste minska, liksom även flygresandet. Men de skiljer sig på andra punkter, som hur välfärden ska organiseras, var och hur människor ska bo, hur infrastrukturen ska se ut, hur mycket och med vad man ska arbeta.

En uppmuntrande slutsats var att samtliga alternativ enligt forskarna är fullt förenliga med både hållbarhet och välfärd – alltså utan växande BNP.

Men hur tar man detta vidare? I ett första steg är det viktigt med samtal, menar Mikael Malmaeus.

– Jag tror mycket på dialog. Samtal i kommuner, vid seminarier osv, ger bra synpunkter och nya perspektiv, ofta av personer man inte hade väntat det ifrån.

Det finns goda skäl att gå vidare, för att inte samtalen ska tystna, menar Mikael Malmaeus och hans kolleger, som söker finansiering för en fortsättning. Till exempel skulle man kunna utveckla ett studiematerial där scenarierna förs in i ett samhällsplaneringsperspektiv.

– Att styra en samhällsutveckling i önskad riktning är stort och svårhanterligt. Men Sverige har ju gjort det tidigare, när vi byggde upp välfärdsstaten.

Hans Månsson
Slutrapport: http://www.bortombnptillvaxt.se/

 

Sveriges agerande är betydelsefullt


 

För femton år sedan gav den dåvarande S-regeringen i uppdrag till biologen och författaren Stefan Edman att utreda hållbarhetsfrågorna
och föreslå åtgärder för att anpassa ekonomi och välfärd till planetens bärkraft.”Om jag gjorde en liknande utredning idag skulle jag fokusera på mat och klimat”, skriver Stefan Edman i denna framåtblickande uppföljning.

Bilen, biffen, bostaden – hur gick det, och vad måste göras framöver?
För snart femton år sedan kom min statliga enmansutredning från trycket, Bilen, biffen bostaden. Hållbara laster – smartare konsumtion (SOU 2005:51). Den var ett av Sveriges bidrag till diskussionen efter Johannesburg 2002, då det famösa Riomötet 1992 om miljö och hållbar utveckling utvärderades. I Johannesburg lovade Sverige och övriga nationer att ”därhemma” föreslå åtgärder som försöker anpassa ekonomi och välfärd till det vi bedömer vara Jordens bärkraft. Efter konsultation med ett stort antal experter, branschföreträdare och folkrörelser presenterade jag ett 60-tal förslag om hur Sverige kan och måste förändra konsumtion och därmed produktion i de tre sektorerna transporter, mat och boende.

Min utgångspunkt var att Sverige skulle bli mindre tärande på planetens resurser genom grön teknik och ”smartare” livsstil – ja, jag använde det uttrycket. När jag nu bläddrar i tidningsläggen ser jag hur förbluffande stort utrymme Bilen, biffen, bostaden fick i media.

DN hade till exempel flera stora uppslag, radio och TV diskuterade åtgärderna. Själv kvistade jag runt i landet, höll föredrag och deltog i seminarier. Boken trycktes i överupplaga och användes på somliga håll i undervisningen på gymnasiet och högre utbildning. Och politikerna? Jo, regeringen tog till sig fler av förslagen och förde in dem i propositioner. Bland annat beslöt riksdagen att rekommendera kommunerna att anta strategier för att 30 procent av den offentliga konsumtionen av livsmedel senast år 2010 skulle utgöras av ekologiska livsmedel. Annat gick inte vidare, till exempel mitt förslag – underbyggt av en ekonom jag samarbetade med – om att genom skatteväxling göra resurssnål ickemateriell konsumtion som till exempel kultur billigare än ”prylar”.

Om jag idag fick uppdraget att göra en liknande statlig utredning skulle jag fokusera på områdena mat och klimat, de som i vid mening avgör mänsklighetens överlevnad på planeten och i grunden handlar om rättvisa, mänskliga rättigheter och fred.
Klimatfrågan. Efter FNs klimatkonferenser i Paris och Katowice måste det tuffa arbetet nu börja med att höja och säkra ambitionsnivån i klimatarbetet på alla nivåer: globalt, nationellt, lokalt, i företag och hushåll. 1,5-gradersmålet kräver 45 procents minskade utsläpp redan till 2030 och ett globalt nettonollutsläpp år 2050, alltså om bara en generation. Den supereffektiva tekniken spelar därvid en helt avgörande roll.

Den fysiska mobiliteten måste effektiviseras och ännu snabbare än idag delvis ersättas av videokonferenser, det internationella flygets exempellösa expansion måste brytas. Förnybar energi och elektrifiering samt nya lättare material måste in i fordonsparken (globalt har världen ca 5 miljarder fordon, jämför Sverige med 4,8 miljoner). System måste skapas för återvinning av de sällsynta jordartsmetaller som är kärnan i sol- och vindkraft, elfordon och annan elektronik. En knäckfråga är hur den moderna fossiltörstiga livsmedelsproduktionen ska kunna ställas om.

Men det räcker inte att minska utsläppen radikalt, koldioxid som redan finns i atmosfären måste också ”sugas ut” och lagras i jordens inre; det kräver förfining av den nya så kallade BECCS-tekniken. Mer trä i husbyggnation på bekostnad av betong, effektivare skogsskötsel (samtidigt som den biologiska mångfalden värnas!)

Marknadens spelregler måste radikalt förändras, bland annat med omfattande skatteväxling, en global koldioxidskatt och vassare styrmedel överlag. Bara så blir det dyrare att slösa, släppa ut och skita ner – och påtagligt lönsamt att spela den nya ”gröna matchen” med jordens resurser. Kol och olja är i dag på tok för billiga; fossila råvaror subventioneras dessutom globalt med 400 miljarder dollar per år, i Sverige med 30 miljarder kronor. A propos Sverige:

Riksdagens mål att till 2030 minska trafikens utsläpp av klimatgaser med 70 procent kommer inte att nås såvida inte den årliga minskningstakten fyrdubblas, från 2 till 8 procent (källa: Trafikverket)

Överflödskonsumtionen måste stävjas. Idag vet vi det vi inte visste för femton år sedan – att vår svenska genomsnittskonsumtion måste ner till en tredjedel av dagens nivå om Sverige skall kunna bidra till att uppnå 2-gradersmålet. Annars äts den effektiva teknikens klimatvinster upp; den globala medelklassens glupande materiella aptit är en ödesfråga i klimatpolitiken (rebound-effekten). En fråga är hur en sund värdeförskjutning kan ske, där kultur, andlighet och gemenskap skänker större upplevd livsmening än materiell överkonsumtion. Det är så att säga den inre klimatstrategin, ”hjärtats omställning”. För det behöver vi hjälp av beteendevetare, filosofer, teologer. I ”Biffen bilen bostaden”, lade jag flera förslag.

Matfrågan. I ”Bilen, biffen, bostaden” modell 2019 skulle jag fortsätta plädera för en stark satsning på svensk livsmedelsproduktion och dito konsumtion.
Av minst sex skäl:
1. Den globala livsmedelsekvationen kan bara lösas om all befintlig och potentiellt odlingsbar mark bevaras och vårdas, för nuet och framtiden. Det gäller också Sverige, där 600 000 hektar prima åker idag ligger för fäfot; orsaken är bland annat att vi importerar mer än 50 procent av nötköttet och 40 procent av fläsket. Plus en del andra livsmedel.
2. Sveriges nationella självförsörjningsgrad på baslivsmedel är den lägsta i EU. Vi är oerhört sårbara. Och vårt jordbruk är i detta stycke ohållbart, till 90 procent beroende av fossila råvaror.
3. Svenska baslivsmedel måste bli förstahandsval för oss konsumenter; råvarukvalitet, djurvälfärd och miljöanpassning håller generellt mycket hög klass (även om mer måste göras, exempelvis vad gäller kemiska bekämpningsmedel). Svenskt nötkött är per kilo EUs klimatsmartaste (eftersom cirka 90 procent av fodret produceras på gården eller nära. Källa: FAO)
4. Sveriges rikaste biologiska mångfald har utvecklats i odlingslandskapet och kan bara bevaras och utvecklas om det finns bönder och betesdjur – vilket förutsätter att vi konsumenter köper svensk basmat även om den är något dyrare (på grund av god djurvälfärd och miljö).
5. Bioråvaror som ersätter klimatstörande oljeprodukter – drivmedel, plast med mera – utvinns ur svenska åkrar och i svensk skog.
6. En hållbar landsbygdsutveckling med öppna landskap, jobb och rättvis välfärd förutsätter delvis att lantbruk och livsmedelsföretag kan överleva och utvecklas.

Världen står inför en ofattbart tuff utmaning. Hur Sverige agerar är inte betydelselöst. Tvärtom borde vi, med ödmjukhet, ta på oss ledartröjan och skapa en fossilfri, solidarisk välfärdsnation.
/Stefan Edman

Utdelning i Matbanken


2018-04-04

 

Insättningarna består av livsmedel som annars skulle ha slängts. Uttagen görs i form av gratis mat. Jobbet görs av volontärer, och vinsten räknas i resurshushållning, omfördelning och solidaritet. Följ med till Matbanken på aktivitetshuset Kontrapunkt i Malmö.

 

Det är över en timme tills Matbanken slår upp portarna i en gammal tryckerilokal i Malmö, men Maggan sitter redan på en av de eftertraktade stolarna i början av kön. Efter ett långt arbetsliv är benen trötta, men pensionen liten. Hon brukar komma hit två-tre gånger i veckan med sina väl ihopvikta kassar.

– Jag har aldrig någonsin slängt mat, och uppskattar möjligheten att vara med och ta tillvara på svinnet. Men jag måste också dryga ut när pengarna inte räcker, förklarar hon.

Bredvid står Thomas, med jackans huva neddragen långt i pannan. Han har en sårig berättelse om flickvännen som bollas mellan socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa.

– Min lön räcker inte åt båda, jag är här varje dag, säger han.

Trots kylan växer kön snabbt i skymningen. Tooni är asylsökande med en dagsersättning från Migrationsverket på 61 kronor. Arietta har precis börjat jobba och får inte lön förrän nästkommande månad. Victoria och Martin bekämpar matsvinnet. Maja hjälper en sjuk släkting med hyra och läkarräkningar.

– Jag hoppas det är för en övergångsperiod, och är så oerhört tacksam att detta finns. Annars hade jag inte klarat det, säger hon.

Klockan 18 slussas ett femtiotal personer in i värmen av aktivitetshuset Kontrapunkts volontärer. Alla får varsin kölapp där det står ”mat”, ”kläder” eller ”mat och kläder”. De flesta ska hämta mat, men några ska även till freeshopen som erbjuder gratis kläder och hygienartiklar.

– Mina fötter måste ha omsorg om jag inte ska bli sjuk, säger Pavlo som behöver ett par strumpor.

* * *

I matbanken har arbetet pågått hela dagen. Volontärer hämtar utsorterade varor från en stormarknad och ett bageri. Ett företag, vars affärsidé går ut på att ta hand om svinn från anslutna butiker, levererar både på för- och eftermiddagen. Vissa dagar lämnar en närliggande skola färdiglagade rätter, och stötvis donerar även andra. Allt noteras, packas upp, kontrolleras och sorteras i genomskinliga plastbackar. Grönsaker för sig. Bröd för sig. Mejerivaror i kylen…

– Ibland kanske en påse har gått sönder lite eller en burk blivit bucklig, säger Johanna Anemalm, en av samordnarna.

– Om det behövs känner och luktar vi, men så länge vi är bekväma med att lämna ut maten gör vi det oavsett vad det står på datumstämpeln.

Vissa särskilt känsliga livsmedel tackar dock matbanken nej till, och checklistor är uppsatta intill luckorna där maten lämnas ut.

– Det är absurda mängder mat som slängs eftersom affärerna inte får sälja den, eller vill göra plats för annat som säljer bättre. Bara genom att vi kan tillhandahålla den här lilla platsen blir det möjligt både för konsumenter och producenter att bidra till ett mer hållbart resursutnyttjande, säger Johanna Anemalm.

– Och att överflödet omfördelas till människor som annars inte får äta sig mätta är minst lika viktigt.

Yassir Asadi och Hussein Hazare kommer hit varje måndag och hjälper till. På ett språk som är ganska nytt för dem berättar de att det något de ser fram emot. Samuel Fast brukar boka in sig för ett pass så fort han kan. Han är ny i staden och vill träffa folk, dessutom är han arbetslös just nu, och tar gärna med lite mat hem.

– Men framför allt är det väldigt givande att stå här och skänka ut något som är helt livsnödvändigt för folk, säger han.

– Enda gången det är jobbigt är när maten inte räcker.

* * *

Allt började för över tio år sedan. Under devisen ”av folket för folket” arrangerades en grannskapsfestival i stadsdelen Möllevången. Efter några år ville gänget bakom ta engagemanget vidare. 2009 invigdes Kontrapunkt för att ”med kulturen som redskap bidra till en mer solidarisk stad”. I början låg fokus främst på kulturarrangemang, men 2013 startades även ett folkkök där det bjöds på hemlagad dumpstrad och köpt mat.

– Först kom mest människor i våra egna nätverk som ville sänka sina kostnader för att kunna lägga mer tid på kreativitet och samhällsengagemang, berättar Johanna Nilsson, som var med från början.

– Sedan började många rumänska romer etablera sig i Malmö. Vi bjöd in dem, och steg för steg blev Kontrapunkt mer av det sociala center vi hade tänkt.

Så kom hösten 2015. På bara tre månader anlände över hundratusen människor till Sverige för att söka skydd undan krig och nöd. Kontrapunkt ställde snabbt om verksamheten till ett akut flyktingboende som sammanlagt gav 17 000 personer mat och tak över huvudet.

– Det skedde i princip över en natt, men utan den organisation vi byggt upp hade vi inte klarat det, säger Johanna Nilsson.

Kontrapunkt drivs inte av anställda. Alla arbetar ideellt, men ändå avsätter tjugo personer heltid. Att det är möjligt beror på något de kallar fördelningssystemet.

– Världen vi vill förändra arbetar både heltid och övertid. Tror vi att vi ska kunna göra om den på vår fritid är det nog kört från början. Därför har vi organiserat oss för att kunna lägga ned mer tid, säger Johanna Nilsson.

De heltidsaktiva på Kontrapunkt lovar att engagera sig så mycket som möjligt och hjälpas åt att lösa allas behov. Kostnaderna minskas genom mat och kläder från matbanken och freeshopen. De hjälper varandra med billiga boendelösningar och har en gemensam sparkassa för oväntade utgifter, berättar Johanna Nilsson. Intäkter genererar bland annat ett affischeringskooperativ, cateringuppdrag och eventuella inkomster vid sidan av.

– I många föreningar uppstår konflikter mellan ideellt aktiva och avlönad personal. Därför har vi försökt göra något annorlunda där pengar inte är kopplade till uppgift eller position utan till behov, säger hon.

– Det är så mycket värderingar och status kopplat till pengar. Vi försöker göra dem till vad de faktiskt är – ett transaktionsmedel och något som kanske ibland inte ens behövs.

Utöver de heltidsaktiva finns 200 volontärer som arbetar när de kan och vill.

* * *

I gratisaffären hänger kläder i långa rader. Här finns också blöjor, tamponger, rakhyvlar, tandborstar och andra hygienartiklar. En kosmetikkedja har just gjort en donation, och Clément Pont från Frankrike är i full gång med att packa upp badbomber och kroppsbalsam. Han kom hit under en resa ­ och blev kvar i åtta månader.

– Kontrapunkt är en jättebra plats för den som vill arbeta ideellt och leva väl på lite pengar. Här får jag både trevligt sällskap, mat och kläder, säger han.

Nu ska han snart återvända. Men Sofie Eriksson, som står bredvid, stannar. Hon hittade sitt ”pensionärsprojekt” här när hon kom för att donera några saker i samband med flyktingkrisen 2015.

– Det visade sig vara den perfekta sysselsättningen för mig som hela livet velat arbeta med människor som behöver hjälp med det mest grundläggande, säger hon.

– Och så får jag umgås med unga kreativa, driftiga människor som ger allt här. Det mår jag bra av.

Sedan i somras har hon tillbringat varje eftermiddag i förrådet bakom gratisaffären där hylla efter hylla fylls med kartonger. I samband med flyktingmottagandet donerades så mycket att Kontrapunkt blev tvungna att säga stopp. Men nu är allt från långkalsonger till filtar sorterade och snyggt uppmärkta.

– Våra kunder lever på gatan, har inte råd eller är aktivister. Syftet är att kunna erbjuda hela, rena, praktiska och bekväma kläder. Finkläder skänker vi vidare, säger Sofie Eriksson.

På hemsidan finns en lista över vad som efterfrågas och en affisch på väggen visar hur mycket varje besökare kan hämta varje dag. Endast en av varje gäller det mest eftertraktade: underkläder, strumpor, varma jackor, väskor, skor och vissa hygienartiklar.

* * *

Utanför freeshopen står Ramy El Hamed. Han har arbetat i byggbranschen i 16 år. Nu ligger han bakom en stor del av snickerierna i den gamla verkstadslokalen där väggar byggts av lastpallar, cykelhjul blivit fönsterkarmar och återvunna textilier fina tapeter.

– Ibland har vi inte pengar att köpa virke, men vi har folk som avsätter tid, kraft och energi, säger han.

– Kapitalismen bygger på att vi bara ska tänka på oss själva och ständigt sträva efter mer pengar. Men när vi delar resurser och kunskap med varandra behöver vi inte den.

* * *

Maggan har fått sina två kassar fyllda i matbanken, och gräver lite i dem för att svara på vad det blev.

– Pumpa, sallad, kål, vindruvor, apelsiner, vetemjöl – och, vad är det här? Åh jag har fått kassler! utropar hon.

Pavlo har hittat ett par strumpor och räcker nu fram sin kasse för att få mat. Bilderna med olika livsmedel som ligger på disken för att underlätta vid språkförbistring, behöver han inte peka på.

– Jag vill ha allt, säger han, men hejdar ändå Hussein Hazare, som sträcker sig mot grönsakslådorna, och ber om mer bröd istället.

Samuel Fast väger den fulla kassen och Yassir Asadi lägger till 3,4 kilo på listan över den totala mängden utlämnad mat på över 10 ton sedan december.

* * *

Klockan är snart 20. Kön är slut, och matlådorna nästan tomma. Några av volontärerna fikar med donerade bakelser i en av de återvunna sofforna. Semlorna däremot har lastats på hembyggda lastcyklar tillsammans med linsgrytan, som tillagats tidigare under dagen. Allt körs till värmestugan som Kontrapunkt driver under vintern tillsammans med Röda korset och Svenska kyrkan.

Där kan den som behöver få ett mål lagad mat, fika, gå på toaletten, ladda mobilen och slumra i en fåtölj.

– När jag såg ett gäng som försöker skapa de lösningar de vill se i stället för att bara kräva dem av andra eller prata så ville jag också vara en del. Kommunens härbärge har 40 platser. Stadsmissionens 25. Men det finns 3000 hemlösa i Malmö, säger Samuel Eriksson, en av nattens volontärer.

Den här kvällen fylls stolarna av ett femtiotal personer. Under köldknäppen som snart ska slå mot hela landet kommer antalet dubblas.

* * *

På Malmö Central kostar ett toalettbesök tio kronor. När jag vill vända åter för att fylla vattenflaskan får jag betala lika mycket.

– Jag är ledsen men vi har ett system där varje entré räknas, säger mannen i kassan.

På det enda öppna matstället erbjuds bara bubbelvatten på flaska.

Om knappt två timmar stänger portarna, och de spridda grupperna som samlats i vänthallen måste ut.

På nattåget bläddrar jag i mina anteckningar och markerar Johanna Nilssons svar på frågan om varför Kontrapunkt behövs.

– Om vi vill ha ett annat samhälle måste vi bygga alternativa strukturer här och nu, även om det bara är i liten skala. Förhoppningsvis kan det bli modeller att lära av, inspireras av och bygga vidare på.

Text: Karin Backström