Kategoriarkiv: Miljö

Reko-ringar
i hela landet


2019-12-10

Sensommaren 2016 startades Sveriges första Reko-ring i Grästorp i Västra Götaland. Idag finns det 150 Reko-ringar, från Trelleborg i söder till Luleå/Boden i norr.

Antalet Reko-ringar fortsätter att öka och i början av oktober förnyade Jordbruksverket Hushållningssällskapets uppdrag att stötta och främja utvecklingen.

– Vi som följt utvecklingen ett tag har hela tiden trott att nu kommer inga fler Reko-ringar att starta. Så tänkte vi till exempel i våras, men då dök flera nya upp och nu finns det Reko-ringar i princip överallt, säger Håkan Eriksson som är en av tre på Hushållningssällskapet som på deltid arbetar med Jordbruksverkets satsning på Reko-ringarna.

De 150 Reko-ringarna har sammanlagt 390 000 medlemmar kopplade till sig på Facebook. Medlemmarna är både producenter och konsumenter och en del är medlemmar i flera Reko-ringar.

– En utmaning vi har framför oss är att få alla medlemmar att faktiskt handla på Reko-ringarna, det finns en hel del ”hang-arounds”. Dessutom måste vi hålla intresset uppe bland de som faktiskt handlar. Vi vill att det ska bli en vana att handla mat från Reko-ringarna, säger Håkan Eriksson.

 

Det förnyade uppdraget från Jordbruksverket löper ytterligare ett år men innebär inga fler pengar till Hushållningssällskapet som sammanlagt fått 2,5 miljoner kronor för att stötta och främja utvecklingen. För pengarna har de bland annat administrerat ambassadörer som hjälpt nya Reko-ringar att komma igång, samlat ihop tips och frågor och svar på sin hemsida. Dessutom finns nu även ett profilmaterial med en logotype för Reko.

– De beachflaggor vi tryckte upp gick åt direkt, säger Håkan Eriksson.

Han gläds även åt att loggan används kreativt av nästan hälften av alla Reko-ringar.

– En del lägger till ortsnamn, eller byter färg. Vi har inga krav eller regler kring att loggan måste användas på ett visst sätt. Det är upp till var och en. Vårt uppdrag är att stötta, säger Håkan Eriksson.

I Hushållningssällskapets uppdrag ingår även att lämna in en handlingsplan, en omvärldsanalys till Jordbruksverket, vilket kommer att ske innan uppdraget är slutfört hösten 2020.

Kristin Karlsson

”Dags att erkänna naturens rättigheter”


2019-06-20

”Vi domare i tribunalen om sjön Vätterns rättigheter finner att de destruktiva följderna av ökade militära övningsbombningar, gruvprojekt och ökade flygaktiviteter över och i anslutning till Vättern bryter mot Deklarationen om rättigheter för Moder Jord.”

Så inleds ”domen” i den tribunal för Vätterns rättigheter som utgjorde ett slags kärnpunkt i den konferens om Naturens rättigheter som hölls i Sigtuna i maj.

Det var drygt hundratalet deltagare som samlats för att genomlysa detta synsätt på naturen, som de senaste åren väckt allt större intresse, både i Sverige och globalt. Med inspiration från naturfolks förhållande till naturen har en rörelse vuxit fram, med ambitionen att bana nya vägar genom paragrafernas djungel, till skydd för naturen med argument och metoder som går bortom ordinär miljölagstiftning.

Det är en synvända man är ute efter. Ett paradigmskifte i synen på naturen. Från den som råder i konsumtionsbaserade tillväxtekonomier, där naturen hanteras som ett skafferi att ständigt tillskansa sig nyttigheter från – till den som i naturen och ekosystemen ser jämställda parter med existensberättigande i sin egen rätt.

”Det finns ett visdomens väsen bakom varje träd”, som Stefan Mikaelsson från Udtja sameby uttryckte det i inledningen av konferensen.

Extra näring fick diskussionerna av den rapport om tillståndet för naturen som samma vecka kom från IPBES, en kunskapsplattform som stöds av FN. En miljon växt- och djurarter hotas av utrotning om inte omfattande systemförändringar kommer till stånd, konstaterade IPBES i den mycket uppmärksammade rapporten.

Vattenfrågor hamnar med självklarhet i centrum när frågor om miljöförstöring och naturens rättigheter diskuteras. Utan vatten finns ingen förutsättning för liv över huvud taget. Hos urfolken fokuseras symbolik och ritualer kring vatten. Något som Erena Rangimarie Rhöse, maorier från Nya Zeeland, bekräftade i sitt vittnesbörd:

– Jag är dotter av floden Whanganui, som har fått rättigheter som juridisk person. Jag talar för vattnet. Luft är det första livsvillkoret, vatten är det andra och mat är det tredje av de mest grundläggande mänskliga behoven.

Mari Margil, som verkar inom den globala rörelsen för naturens rättigheter, kom från USA till Sigtuna och berättade om hur begreppet fått oväntat och omfattande stöd kring sjön Erie, en av de stora sjöarna i nordöstra USA, på gränsen mot Kanada.

– Vi har tidigare sett hur floders rättigheter erkänts i Nya Zeeland och Colombia och hur begreppet införts i Ecuadors grundlag. Det finns på olika håll i Brasilien. Och nu även i USA!

Närmare bestämt i delstaten Ohio, och staden Toledo vid Eries västra spets.

Den utlösande händelsen var när sjön för några år sedan – efter decennier av övergödning – drabbades av en så kraftig algblomning att vattnet under en period inte gick att rena till tjänligt dricksvatten. Då gick människor i den mest drabbade staden, Toledo, samman, i kamp för drickbart vatten.

– De nyttjade en möjlighet som finns i USA: att medborgare kan ta fram egna lagförslag, berättade Mari Margil.

Ett förslag till grundläggande juridiska rättigheter för sjön formulerades och i februari i år skulle befolkningen rösta om eventuellt införande av denna Lake Erie Bill of Rights.

Först försökte motståndarna i bred koalition stoppa omröstningen. När inte det gick satte man igång en nej-kampanj med rena skrämselpropagandan. Byggnadsfack och handelskammare krokade arm med såväl oljeindustri som kycklingfarmare. Och det var ett omfattande elände som hotade, enligt dessa. Inte bara högre priser på i stort sett allt. Till och med kyrkorna skulle påverkas negativt om sjön fick egna rättigheter.

Ändå blev det ett rungande ja från Toledo-borna.

– 69 procent röstade för införande av denna lag. Den första i USA som erkänner ett ekosystems rättigheter, förklarade Mari Margil.

Därmed är det inte sagt att lagen kommer att fungera i det amerikanska rättssystemet. Motståndarna, som finns ända upp till delstaten Ohios justitieminister, har inte alls slagit sig till ro.

Men Mari Margil var ändå jublande nöjd, för i och med den här historien har frågan om naturens rättigheter kommit in även i motståndarsidans språkbruk. Bara det är en seger värd att fira, menade hon.

– Kom ihåg att ingenting kommer att hända om vi ska vänta tills våra valda politiker agerar. Det kommer de aldrig att göra om inte vi går före. Lagar och förändringar följer kulturen, så frågan är hur vi ändrar kulturen.

Ett sätt att ändra kulturen genom eget agerande är att själv formulera sin bild av hur det borde vara, och visa i praktisk handling vart detta kan leda.

Så som man gjorde vid Sigtunakonferensen genom att ordna en tribunal för Vättern, åberopande Deklarationen om Moder Jords rättigheter, som antogs vid en global konferens i Bolivia 2010.

Med domare, åklagare och vittnen formades en förhandling där de stora hoten lyftes fram. Militärens övningar, där ammunition i tiotusental och bomber i hundratal landar i sjön. Planerna på utbyggd militärflygplats med ännu fler flygningar. Och sist men inte minst de risker för allvarliga föroreningar som gruvor i sjöns närhet skulle innebära.

– Vatten har medvetande och intelligens. Vi är satta att att skydda och vakta sjön och ekosystemen, konstaterade Tom Goldtooth från IEN, urfolkens miljönätverk i USA, som var en av domarna vid tribunalen.

– I min kultur ser vi vatten som en gåva från Skaparen och vi är skyldiga att vårda det. Alla människor har rätt till rent vatten, ren luft och opåverkade ekosystem.

– Varför har vi ett samhälle där vi måste försvara vattnet på detta sätt? Hur kommer det sig att andra inte förstår dessa saker lika som vi? Många gånger är vår längsta resa den mellan sinne och hjärta (mind and heart).

Efter överläggningar fann domstolen att de som är ansvariga för de militära aktiviteterna och gruvplanerna vid Vättern har förbrutit sig mot artikel tre i deklarationen, som handlar om människors – och deras institutioners – skyldigheter gentemot Moder Jord.

– Det var hjärtskärande att höra om behandlingen av Vättern. Effekten av det som händer där går emot människornas intressen, konstaterade Margaret Stewart, jurist vid Center for Earth Jurisprudence i Florida och en av domarna i tribunalen.

 

Text och foto: Hans Månsson

McKibben ser en avgörande tid


Trettio år efter att han gav ut boken End of Nature, som gjort honom legendarisk i miljökretsar, är aktivisten och författaren Bill McKibben tillbaka med en ny bok: Falter. Vi träffade honom för att prata om vad som hänt under de tre decennierna. 

Första gången vi möter honom sitter han lätt krum i ryggen på sitt kontor vid skolan Middlebury College i ett snöinslaget Vermont. Kontoret är fullt av böcker, i hyllor och i högar på golvet. Många av dem om natur, miljö och klimatförändringar. En bra symbol för vad han precis har avslutat ett resonemang om.

– Jag trodde länge att den diskussion som pågick om global uppvärmning behövde mer fakta, mer argument, fler artiklar, mer böcker. Som skribent och intellektuell var mitt svar att skriva mer. Men så insåg jag att jag hade tänkt helt fel. Vi behövde inte fler böcker.

Diskussionen om klimatförändringar var över, den var vunnen. Faktan fanns där. Men ändå höll han på att förlora bråket. För som bråk ofta gör handlade det om pengar och makt, inte miljö.

– Och på andra sidan det här bråket fanns väldens rikaste och därför mest mäktiga kraft i mänsklighetens historia: den fossila bränsleindustrin. Och de brydde sig inte om att de förlorat argumentationen, de brydde sig bara om att vinna bråket, säger Bill McKibben.

Så varför har du nu skrivit en ny bok?

– Ränderna går aldrig ur en gammal tiger, säger han.

Bill McKibben startade sin skribentkarriär redan under studieåren. Som student på välrenommerade Harvard University blev han redaktör för skoltidningen The Harvard Crimson. Efter sin examen 1982 fick han jobb på den legendariska tidskriften The New Yorker. Han var redaktionens yngste reporter och skrev deras Talk of The Town-artiklar. Vilket betydde att han åkte runt i New York City och skrev spännande historier om okända personer.

– Det var det perfekta jobbet. Om det inte var så att vår planet håller på att gå under skulle jag vilja ha det fortfarande, säger han.

Efter några år som anställd på The New Yorker fick Bill McKibben uppdraget att skriva en lång artikel om var allt i hans hem kom ifrån. Under ett år jobbade han med artikeln. Han åkte till Alaska där el genererades i stora vattenkraftverk, han var nere i Brasilien där ConEdison utvann olja, han var ute på pråmar som dumpade avfall i havet.

– Jag växte upp i en förort. Städer är ett sätt att gömma var allting kommer ifrån. Du vet bara att vatten kommer ur kranen, mat ur kylen. Att under ett år med egna ögon se den fysiska sidan av New York förberedde mig väl för att läsa de tidiga rapporterna om klimatförändringar som sen började komma. Jag hade byggt upp en påtaglig förståelse för systemens ömtåligheten. Jag började utveckla ett ekologiskt samvete, säger Bill McKibben.

Vid 80-talets mitt började han att jobba på sin numera kultförklarade bok The End of Nature, en av världens första populärt skrivna böcker om klimatförändringar, stigande temperaturer, människans roll i förloppet och vilka konsekvenser som skulle följa.

– Jag såg på temat från början med en journalists ögon: ”Det här är en väldigt bra historia som ingen annan har täckt”. Men under arbetet med boken förändrades jag. Det stod klart för mig att det inte bara var den största historien just nu, utan det var det största och läskigaste som hänt på vår planet under mänsklighetens hela tid på jorden och vi måste klura ut hur vi ska stoppa det!

När han var klar med boken insåg han att han inte var en objektiv journalist längre. Han hade blivit aktivist.

När vi möts har hans nya bok Falter precis kommit ut. Det är en dyster genomgång av sakernas tillstånd. Det finns helt enkelt inte mycket hopp kvar för att vi ska lyckas rädda vår planet, menar han.

– Jag är journalist i grunden och min roll är att säga sanningen. Det är en öppen fråga om mänskligheten och jorden kommer att klara sig. Det återstår att se, säger han.

Mycket har hänt under de trettio år som passerat sedan End of Nature gavs ut. Bill McKibben har gått från teori till praktik, bland annat genom att grunda organisationen 350.org och genom att utgöra en enorm mobiliserande kraft inom miljörörelsen och divesteringsrörelsen.

Rader av rapporter om klimatförändringar har publicerats under dessa tre decennier och läget förklaras som allt dystrare av världens samlade forskarkår.

– När jag började skriva om det här var det många fenomen jag läste om i forskningen som jag aldrig trodde att jag skulle uppleva i min livstid, men som nu är här, säger han.

Som den största förändringen sedan hans första bok släpptes pekar han på att sådant som då bara var teorier nu sker i praktiken.

– Det fanns då ingenting en redaktör kunde skicka ut en fotograf att fotografera. Nu syns klimatförändringarna i världen, säger han.

För Sverige var 2018 ett speciellt år, med till exempel kraftiga skogsbränder, vilket förde upp klimatfrågan på den politiska agendan. Hur ser du på 2018?

– Ja, förra året var en brytpunkt. Här i USA men även på många andra ställen. Det berodde på flera olika faktorer. Ett: flera tunga rapporter kom ut och viktigast var den från IPCC. Inte för att den sa något nytt men för att den äntligen gav oss en konkret tidslinje: om vi inte har gjort grundliga förändringar om 12 år så kan vi helt enkelt inte nå de mål som vi har satt upp. Det hjälper folk att fokusera.

Han fortsätter och listar andra punkter. Två: Den samlade effekten av det vi sett ske de senaste fyra åren. De har varit de varmaste fyra åren i mänsklighetens historia. Och effekterna av det finns nu i överflöd. Vissa av dem är så dramatiska att det inte går att komma undan från dem.

– Jag tror att bilderna från skogsbränderna i Kalifornien förra året innebar ett skifte. Delvis på grund av att Hollywood pumpat ut en bild av Kalifornien som en idealisk plats, så nära paradiset på jorden som vi har, och plötsligt såg vi folk döende i sina bilar, städer insvepta i mörk rök … folk blev berörda.

Tredje punkten: Trumpeffekten. Trump är en ”sådan idiot”, säger McKibben, och alla runt om i världen ser att han är det så att när han fortsätter att prata om klimatförändringar som en bluff så får det ”alla som har en hjärna” att inse och uppmärksamma att klimatförändringarna är ett fruktansvärt problem som vi behöver ta itu med.

– Jag tror att folk verkligen börjar få panik. Det är inte bara så att världens ledare ingenting gör åt problemen – nu försöker några av de viktigaste, Trump och Putin till exempel, aktivt få oss att inte göra något alls.

Utan att någon behöver föra svenska Greta Thunberg på tal så tar Bill McKibben upp henne. Han kallar henne ”the best” och säger att någonting är fel med världen om hon inte får fredspriset.

– Av alla de människor som jag har sett under de här trettio åren så kan jag inte komma på någon annan som är så fångande, så smart och som pratat om klimatförändringar på att så användbart sätt. Det raka och direkta sätt som hon pratar om hela grejen på är väldigt uppfriskande, säger han.

Bill McKibben ser med sina glasögonprydda, färgmässigt svårplacerade ögon (grönblåbrungrå?) på världen med en väldigt dyster blick. Men allt hopp är inte ute. Den rörelse som Greta Thunberg väckt ser han på med enorm glädje och han säger att den proteströrelse som växte fram under 1900-talet, med icke-våld som ledande princip, är det bästa det århundradet gav mänskligheten. Aktioner i den andan, och snabba framsteg på marknaden för förnyelsebar energi – där finns mänsklighetens hopp, menar han.

– Det är nu billigare att framställa energi från förnyelsebara källor än med fossilt bränsle. Och varje dag sjunker det priset. Vi kan gå över till en renare el nu om vi bara vill. Det enda som saknas är viljan och politiken.

Ett par veckor senare får vi ett fototillfälle med Bill Mc Kibben i Brattle Theatre, Cambridge, Massachusetts – en plats där han tillbringade mycket tid under sina studieår. Han har tidigare förklarat att han inte längre tror att diskussionen kan vinnas med fler böcker, mer fakta. Och utvecklingen under de tre decennier som passerat sedan han släppte ”The End of Nature” har inte precis gjort omställningen lättare. Ändå står han nu här med ännu en bok i sin hand, inför allvarligt lyssnande åhörare i en fullsatt salong.

Som sagt: ränderna går aldrig ur en gammal tiger.

 Text  Martin Brusewitz    Foto  Mattias Lundblad

Dags följa upp forskning bortom  BNP-tillväxt


2018-11-14

– Jag upplever att det finns ett intresse för vår rapport som går att bygga vidare på. Det finns en växande beredskap att tänka kring hur man skapar ett samhälle utan ständig BNP-tillväxt.

Mikael Malmaeus, forskare vid Svenska Miljöinstitutet IVL, ser optimistiskt på möjligheterna att forskningsprojektet ”Bortom BNP-tillväxt” ska ge ringar på vattnet. Det har nu gått några månader efter slutredovisningen och Malmaeus blickar framåt.

– Vi är flera från projektet som anlitats av kommuner, företag och andra aktörer för att berätta om våra slutsatser och stimulera till diskussion.

Rapportens underrubrik var ”Scenerier för hållbart samhällsbyggande”. Sjutton forskare från olika områden tog fram fyra huvudscenarier. Fyra modeller med olika karaktär renodlades: kollaborativ  ekonomi, lokal självförsörjning, automatisering och cirkulär ekonomi.

Alla alternativ visar att resurser behöver omfördelas, att varukonsumtion och köttätande måste minska, liksom även flygresandet. Men de skiljer sig på andra punkter, som hur välfärden ska organiseras, var och hur människor ska bo, hur infrastrukturen ska se ut, hur mycket och med vad man ska arbeta.

En uppmuntrande slutsats var att samtliga alternativ enligt forskarna är fullt förenliga med både hållbarhet och välfärd – alltså utan växande BNP.

Men hur tar man detta vidare? I ett första steg är det viktigt med samtal, menar Mikael Malmaeus.

– Jag tror mycket på dialog. Samtal i kommuner, vid seminarier osv, ger bra synpunkter och nya perspektiv, ofta av personer man inte hade väntat det ifrån.

Det finns goda skäl att gå vidare, för att inte samtalen ska tystna, menar Mikael Malmaeus och hans kolleger, som söker finansiering för en fortsättning. Till exempel skulle man kunna utveckla ett studiematerial där scenarierna förs in i ett samhällsplaneringsperspektiv.

– Att styra en samhällsutveckling i önskad riktning är stort och svårhanterligt. Men Sverige har ju gjort det tidigare, när vi byggde upp välfärdsstaten.

Hans Månsson
Slutrapport: http://www.bortombnptillvaxt.se/

 

Klimatkris på Påskön


Stigande havsnivåer, höjd vattentemperatur och minskande regn hotar Påskön och dess mystiska stenstatyer. Nu kräver aktivister och myndigheter snabba åtgärder mot klimatförändringarna.

Ludovic Burws Tuki, lärare och aktiv i miljöorganisationen Te Mau o te Vaikava o Rapa Nui, berättar hur de stigande havstemperaturerna gjort att vissa koraller vid ön har börjat blekna. Och på land ser man hur årstiderna hamnat i otakt.

– Nu i februari borde ön vara gulfärgad, men den är grön. Det regnar mer under en period när det inte borde regna, och regnen är kortare och intensivare, vilket leder till erosion ner mot havet där det eroderade materialet lägger sig på korallerna, säger han till IPS.

Dessutom har en ny typ av alger uppstått, som äter på korallerna, samtidigt som en annan alg, unik för Påskön, nästan försvunnit, berättar Ludovic Burws Tuki.

Till detta kommer problemen med mikroplasterna.
– Avfall kommer hit utifrån och förvandlas till mikroplaster, fiskarna äter dem och sedan äter vi fisken.

Borgmästaren i Hanga Roa, Pedro Edmunds Paoa, berättar att Påskön sedan lång tid drabbats av ett minskande fiskbestånd. En faktor är de höjda vattentemperaturerna. I närheten av ön, på 40 meters djup, har ett fartyg från USAs forskningsmyndighet NOAA, National Oceanic and Atmospheric Administration, mätt upp en temperatur på 29 grader. Normal temperatur på ytan har förr varit högst 24 grader – och betydligt lägre på 40 meters djup .

Temperaturhöjningen påverkar korallerna negativt, vilket försämrar förutsättningarna för fiskens reproduktion, säger Pedro Edmunds Paoa. Men det pågår även ett överfiske, säger han.

– Det utförs av utländska båtar på våra vatten, fast de hävdar att de inte bedriver något fiske här.

Sedan förra året finns ett skyddat marint område vid Påskön. Det är med sina 720 000 kvadratkilometer det största i sitt slag i Latinamerika. Men Ludovic Burws Tuki säger att Chile bara anslagit en bråkdel av vad som skulle behövas för att sköta den marina parken.

Juristen Tiare Aguilera Hey menar att hela Påsköns kulturarv riskerar att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser.

– Det gäller även de enorma stenstatyerna, moais, som i första hand finns vid kustområdena, säger hon.

Vid sidan av hotet om stigande vatten varnar hon också för att minskad nederbörd och ökad erosion riskerar att slå mycket hårt mot både jordbruket och fisket.

Orlando Milesi/IPS