Kategoriarkiv: Odling

Reko-ringar
i hela landet


2019-12-10

Sensommaren 2016 startades Sveriges första Reko-ring i Grästorp i Västra Götaland. Idag finns det 150 Reko-ringar, från Trelleborg i söder till Luleå/Boden i norr.

Antalet Reko-ringar fortsätter att öka och i början av oktober förnyade Jordbruksverket Hushållningssällskapets uppdrag att stötta och främja utvecklingen.

– Vi som följt utvecklingen ett tag har hela tiden trott att nu kommer inga fler Reko-ringar att starta. Så tänkte vi till exempel i våras, men då dök flera nya upp och nu finns det Reko-ringar i princip överallt, säger Håkan Eriksson som är en av tre på Hushållningssällskapet som på deltid arbetar med Jordbruksverkets satsning på Reko-ringarna.

De 150 Reko-ringarna har sammanlagt 390 000 medlemmar kopplade till sig på Facebook. Medlemmarna är både producenter och konsumenter och en del är medlemmar i flera Reko-ringar.

– En utmaning vi har framför oss är att få alla medlemmar att faktiskt handla på Reko-ringarna, det finns en hel del ”hang-arounds”. Dessutom måste vi hålla intresset uppe bland de som faktiskt handlar. Vi vill att det ska bli en vana att handla mat från Reko-ringarna, säger Håkan Eriksson.

 

Det förnyade uppdraget från Jordbruksverket löper ytterligare ett år men innebär inga fler pengar till Hushållningssällskapet som sammanlagt fått 2,5 miljoner kronor för att stötta och främja utvecklingen. För pengarna har de bland annat administrerat ambassadörer som hjälpt nya Reko-ringar att komma igång, samlat ihop tips och frågor och svar på sin hemsida. Dessutom finns nu även ett profilmaterial med en logotype för Reko.

– De beachflaggor vi tryckte upp gick åt direkt, säger Håkan Eriksson.

Han gläds även åt att loggan används kreativt av nästan hälften av alla Reko-ringar.

– En del lägger till ortsnamn, eller byter färg. Vi har inga krav eller regler kring att loggan måste användas på ett visst sätt. Det är upp till var och en. Vårt uppdrag är att stötta, säger Håkan Eriksson.

I Hushållningssällskapets uppdrag ingår även att lämna in en handlingsplan, en omvärldsanalys till Jordbruksverket, vilket kommer att ske innan uppdraget är slutfört hösten 2020.

Kristin Karlsson

Kampen om åkermarken


Klimatkris, förlust av biologisk mångfald och en växande befolkning att mätta. Stora delar av åkermarken i Europa byggs bort samtidigt som sättet vi använder marken på är avgörande för flera av världens utmaningar.
På många håll höjs nu röster mot att åkermark asfalteras och i Uppsala väntar slutstriden.

Söder om Uppsala ligger slätten inbäddad i tjock dimma. Varken de mäktiga kraftledningsstolparna eller höstlövens färger syns. På nära håll däremot sticker det skira, gröna höstvetet upp ovanför den mörka lerjorden. Åkermarken tillhör gårdarna i Danmarks-Söderby som omgärdas av både motorväg och järnväg.

– Där borta planerar kommunen att bygga en trafikplats, säger Ragnar Brugård och pekar över det öppna fältet mot en röd lada som ligger precis intill E4an.

– Det får bara inte hända. Om de asfalterar förstörs jordbruksmarken för all framtid.

Ragnar Brugård vänder sig om och med motorvägen i ryggen går han tillbaka mot gården där han växte upp.

– Jag blev aldrig en riktig bonde, men känslan för jorden och landsbygden har jag i mig, säger han.

Tillsammans med sina två syskon arrenderar han ut åkermarken till en granne, som även brukar sin egen och merparten av de andra markägarnas åkrar på Danmarksslätten. Det är framför allt kvarngrödor som odlas, om kvalitén håller vill säga, annars blir det djurfoder.

– Men kvalitén är oftast bra. De här lerjordarna är enormt bördiga, säger Ragnar Brugård.

 

Det är dags för förmiddagsfika och idag får kaffekoppen samsas med en bunt utredningar och kartor på köksbordet.

– Det här Uppsalapaketet är verkligen ett jättemaskineri, säger Ragnar Brugård.

Uppsalapaketet är uppgörelsen mellan Uppsala kommun och staten, där den sistnämnda lovat att bekosta ytterligare två järnvägsspår mellan Uppsala och Stockholm om kommunen i gengäld bygger 33 000 bostäder i anslutning till spåren. På Danmarkslätten, runt Bergsbrunna, planeras för en ny tågstation med anslutande vägar och trafikplats till E4an.

Ragnar Brugård för kaffekoppen till munnen, men hejdar sig.

– Jag kommer aldrig acceptera att de bygger på åkermarken och jag har juridiken på min sida, säger han och hänvisar till miljöbalken.

I miljöbalken står det att jord- och skogsbruk är av nationell betydelse och inte får bebyggas om inte ett väsentligt samhällsintresse ska tillgodoses och det inte finns annan mark att använda. Men juridiken kan vara en tolkningsfråga. En granskning från 2013 visar att det var väldigt få kommuner som följde miljöbalken. Det är till exempel inte alla som verkligen utreder vad som är ett väsentligt samhällsintresse eller om det finns andra områden att bygga på.

– Antingen är miljöbalken vagt formulerad eller så behöver kommunerna vägledning för hur de ska resonera, säger Olof Enghag, som utförde granskningen åt Jordbruksverket.

 

En som menar att miljöbalken inte skyddar åkermarken tillräckligt är Anders Larsson, universitetslektor i landskapsplanering vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU i Alnarp.

– Formuleringarna i miljöbalken är ospecifika och luddiga. Sverige har världens svagaste lagstiftning för att skydda åkermarken. Det måste vi ändra på så fort det bara går.

De senaste åren har Anders Larsson engagerat sig i den ideella föreningen Den goda jorden som bland annat överklagar byggärenden på åkermark för drabbade medlemmar. Arbetet har fått fart efter en prejudicerande dom 2016, då Mark- och miljööverdomstolen stoppade Ystad kommun från att bygga en 400 kvadratmeter stor villa på åkermark.

– Jag tycker det är märkligt att det tog två år att reda ut om en lyxvilla är ett väsentligt samhällsintresse. Kommunen borde sagt nej på en gång, men oftast tänker de väldigt kortsiktigt, säger Anders Larsson.

Efter att rättsläget klarnade har Mark- och miljödomstolen, MÖD, avgjort till åkermarkens fördel i så gott som alla ärenden, fyra detaljplaner och drygt 30 bygglov. I princip klassar MÖD all jordbruksmark, det vill säga åker- och betesmark, som brukningsvärd och ofta saknas utredningar av alternativa områden att bygga på.

 

Svårigheten att driva rättsliga processer är inte bara att Den goda jorden arbetar med ideella krafter, ofta kommer den även in i ett för sent skede eftersom överklagande bara kan ske om aktören yttrat sig under granskningsskedet av byggplanerna. Föreningen noterar också att kunskapen om det tydligare rättsläget inte tycks ha nått till kommunal nivå.

– Det är ett hejdlöst byggande idag. Kommunerna ger nästan bort åkermarken gratis till företag som vill investera eftersom de måste täcka sina behov av skatteintäkter, säger Anders Larsson och berättar att åkermarken i Europa försvinner i rasande takt. Ungefär 250 hektar åkermark går förlorad varje dag, och i Sverige skriver Jordbruksverket 2017 att åkermarken de senaste 20 åren minskat med en hektar i timmen, ungefär 30 fotbollsplaner per dygn. All åkermark bebyggs inte, en del växer helt enkelt igen.

– Åkermarken här i Europa är dessutom tio gånger mer produktiv än världsgenomsnittet. I princip försvinner alltså 2500 hektar varje dag, säger Anders Larsson som oroar sig för utvecklingen.

– Åkermarken minskar här, men globalt ökar den just nu eftersom fattiga länder bränner sin regnskog för att kunna tjäna pengar på att exportera mat till oss i den rika delen. Men när regnskogen huggs ner förvärras klimatet och det blir ännu svårare att odla, till exempel i södra Europa och då blir åkermarken i Sverige ännu viktigare.

– Om tio, tjugo år, när vi förstår vad vi har gjort, kommer vi att ångra oss, säger Anders Larsson.

 

Långt från regnskog, mitt i ett stilla oktoberregn, skyndar sig Uppsalas kommunalråd Erik Pelling (S) in i porten på ett nybyggt bostadshus.

– Det är full gas från kommunens sida när det gäller Uppsalapaketet och vi förväntar oss lika högt tempo från staten. Det har vi blivit lovade, säger Erik Pelling och berättar att den nya tågstationen i Bergsbrunna, med alla spår som leder dit, ska stå klar 2029.

– Tio år är en kort period, säger han och slår sig ner i trappen.

Genom fönstren i trapphuset kan Erik Pelling blicka ut över Sveriges Lantbruksuniversitet, SLUs försöksodlingar i Ultuna, åkermark som även den ingår i Uppsalapaketet och eventuellt kommer att bebyggas. Förhandlingar mellan kommunen och SLU pågår just nu och lokaltidningen skriver att slutstriden kommer ske under hösten.

– Jag tänker att vi kanske kan förtäta ännu mer inom SLUs campus, men att inte röra någon jordbruksmark kommer att bli svårt, säger Erik Pelling och menar att han som gammal agronom och SLU-student får ont i själ och hjärta av att bygga på åkermark.

– Jordbruksmark är en sinande naturresurs och hela tiden är vi fler som ska ha mat, säger Erik Pelling och förklarar att det var just därför han valde att utbilda sig till agronom.

Och ändå, med din kunskap, är du ansvarig för att bygga på den?

– Vår strategi är att vi överlag ska vara mycket försiktiga med att bygga på åkermark och vi är bättre nu än vad vi varit historiskt. Men om marken är stadsnära, som här i Ultuna och på Danmarksslätten, ja då står bostadsbyggande högre i rang. Däremot tänker vi inte bygga på Uppsalaslätten, säger Erik Pelling som medger att de ständiga intressekonflikterna inte alltid gynnar ett långsiktigt och globalt perspektiv, att det ofta blir de nära och kortsiktiga som vinner.

– Vi måste hela tiden väga väldigt många intressen mot varandra. Till exempel har Uppsala varit bra på att skydda skog och parker, även om det ibland kanske hade varit klokare att bygga i skogen, men då riskerar vi att få opinionen emot oss. Fokus från till exempel Naturskyddsföreningen är ju att värna rekreativa områden som skog och naturreservat, säger Erik Pelling.

Att politiker är känsliga för opinion är ingen nyhet och Erik Pelling är inget undantag.

– Det är slagsida i debatten och jag saknar någon som kommer till åkermarkens försvar på samma sätt som det finns de som alltid står upp för skogen, säger Erik Pelling och trotsar regnet för att skynda vidare till ett möte med Trafikverket om genomförandet av Uppsalapaketet.

 

På andra sidan åkern, på institutionen för mark och miljö på SLU, befinner sig professor Ingmar Messing. Han har engagerat sig mot kommunens planer att bebygga åkermarken.

– I Sverige finns bara drygt sju procent jordbruksmark, men det finns nästan 70 procent skog. Går det inte att förtäta och bygga på höjden är det bättre att bygga på skogsmark. Den är dessutom inte lika bördig. Att bygga på åkermark är ett oåterkalleligt beslut, säger Ingmar Messing och menar att kommunens översiktsplan behöver ändras.

– Staten har tagit fram en livsmedelsstrategi som sätter fokus på åkermarkens livsviktiga funktion och jag vill att den vägs in i en ny version av kommunens översiktsplan och av samma anledning bör Uppsalapaketet också göras om, säger Ingmar Messing, väl medveten om att hans önskningar kan bli svåra att få igenom.

Med en spade i hand visar han runt på SLUs ägor.

– Den här åkermarken är mycket viktig för vår forskning och undervisning. Dessutom är den väldigt representativ för Sveriges jordar, som ett Sverige i miniatyr, säger Ingmar Messing samtidigt som han gräver en liten grop i åkermarken.

– En mask! Den bästa jordbearbetaren som finns, ropar han förtjust.

Bakom honom syns den nya byggnaden där Erik Pelling intervjuades och tanken på fler nybyggen på området lockar inte.

– Det är urbaniseringen och de starka marknadskrafterna som gör att det ser ut som det gör. Vi skulle till exempel behöva se till så att det blir lönsamt att bo kvar på mindre orter, säger Ingmar Messing.

 

När vi hörs per telefon vid ett senare tillfälle berättar Erik Pelling om urbaniseringens utmaningar, hur kommunen försöker få balans mellan stad och land.

– Vi försöker gasa på i områden där marknaden inte tycker att det är tillräckligt attraktivt att bygga, och där marknaden är på väg att käka upp marken vill vi i stället bromsa. Det är inte en enkel ekvation att få till, men vi försöker, säger Erik Pelling.

Anders Larsson menar däremot att ekvationen går att lösa, utan att vare sig bebygga skogs- eller åkermark.

– Vi kan bygga tillräckligt med bostäder till en dubbelt så stor befolkning på de områden som redan är hårdgjorda idag. Dessutom kan städernas grönområden både bevaras och utökas, säger Anders Larsson och förklarar att Tyskland lyckas med detta.

– Här i Sverige tror vi att det är omöjligt och inställningen bottnar nog i att vi är ett land med stora ytor, vana att bre ut oss. Ett första steg är att lära oss av andra och förstå att vårt system inte alltid är bäst, säger Anders Larsson, som också menar att åkermarken måste skyddas genom att ställa om jordbruket till ekologisk, hållbar produktion där till exempel fler våtmarker anläggs.

– Vi kan inte hela tiden eftersträva effektivitet och större volymer. Kanske har miljörörelsen i Sverige haft svårt att samla sig kring det ofta miljöfarliga jordbruket som bedrivs idag, säger Anders Larsson som en tänkbar förklaring på varför fler tycks stå upp för skogen än för åkermarken.

 

I köket hemma hos Ragnar Brugård är kaffet urdrucket. Han berättar om när E4an byggdes 1972 och hur hans pappa och grannar skapade en folkstorm och lyckades flytta motorvägen 400 meter längre bort från gården.

– Vi kommer inte att väcka en hel folkopinion nu, vi är för få här på slätten idag, säger Ragnar Brugård som tänker samla alla markägare i gemensamt brev till kommunen.

– De kan få bygga i skogen, men inte på åkermarken. Den ger vi inte upp.

 

Ragnar Brugård är inte ensam i sin kamp. Runt om i Sverige finns flera exempel där röster höjs för att skydda åkermarken mot asfaltering. Under hösten stoppades till exempel Örebro kommuns planer på att exploatera åkermark i Ormesta efter att grannarna till bondgården överklagat. Och i Staffanstorps kommun i Skåne, startades nyligen en namninsamling till åkermarkens försvar då kommunen vill bygga bostäder på halva ytan av en stadsnära ekogård. Att intresset för åkermarkens betydelse ökar märker även Anders Larsson.

– Nu får jag ofta nya förfrågningar om att föreläsa eller skriva om behovet av att skydda vår åkermark. Så var det inte tidigare.

Text och foto: Kristin Karlsson


2017-12-18

Jordbruket kan rädda klimatet

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning. Frilansjournalist Hans Månsson skriver om jordbrukets centrala roll i klimatproblematiken.

Att föra in siffror och uträkningar i en text är ofta bästa sättet att skrämma bort läsarna långt innan de nått fram till slutsatser och eventuell knorr i slutet av artikeln.

Men jag tar risken, för när det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Låt oss först betrakta atmosfären. Vi vet att koncentrationen av den viktigaste växthusgasen, koldioxid, stiger till alltmer alarmerande nivåer och att den 2014 för första gången nådde över 400 ppm (parts per million = miljondelar), det vill säga nästan 150 ppm högre än före industrialismens genombrott. Och vi ser redan här effekter på klimatet som ligger helt i linje med det som forskarna sagt kan hända vid höjda koldioxidnivåer.

När det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Sedan sänker vi vår blick till jorden vi lever av – matjorden, som ger oss det mesta av vår föda. Där har – i motsats till vad som skett i atmosfären – kolinnehållet minskat, på grund av utarmande metoder inom jordbruket, som plöjning, erosion och köttproduktion i industriell skala. Det finns uppgifter om att svenska konventionella spannmålsodlingar förlorar 100-200 kg kol per hektar varje år. Förutom att detta spär på och förstärker växthuseffekten så leder det också till försämrade odlingsbetingelser. Mullhalten krymper. Bördigheten utarmas. Näringsinnehållet minskar – och folkhälsan hotas.

Vi har alltså för mycket kol i atmosfären och för lite i matjorden … tänk om det gick att flytta kolatomerna … (och inte då genom att gräva ner kol, vilket också är en möjlighet, utan genom hur vi brukar jorden).

Här kommer matematiken in i bilden.

På vår planet finns i runda tal fem miljarder hektar åker-, ängs- och betesmark. Och det går att föra ner kol i jorden från atmosfären. Webbplatsen thecarbonunderground.org rapporterar om olika studier som visat att man årligen kan lagra ner mellan ett och nio ton kol på varje hektar, från atmosfären till matjorden – och tillägger att det finns rapporter om ända upp till 30 ton per hektar.

Men låt oss stanna vid tre ton per hektar, i likhet med till exempel Rodale Institute i Pennsylvania, USA. Om alla de fem miljarder hektaren kunde omfattas av åtgärderna skulle vi efter 20 år ha fört ner hela 300 miljarder ton från atmosfären. Något som för klimatproblematiken skulle få hisnande konsekvenser, med en snabb återgång till gamla tiders förhållanden. Koldioxidhalten i atmosfären skulle komma ner till de nivåer som rådde före industrialismen, 265 ppm. (Varje ppm motsvaras av två miljarder ton kol; 300 miljarder ton blir då lika med 150 ppm.)

Tyvärr finns förstås en massa faktorer som gör att detta inte kommer att ske, så snabbt och i så stor skala. Men uträkningen är ändå väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken, och vilken väg jordbrukspolitiken behöver slå in på, för att göra livsmedelsproduktionen till en livets medspelare på alla plan.

Uträkningen är väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken.

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning, i stället för att odlings- och betesmarken betraktas som ett objekt att hantera med kemi och teknologi som främsta verktyg. Återskapandet handlar om minskad plöjning och om rätta val av växtföljder och grödor – som flerårig vall och baljväxter. Och det handlar inte minst om att bryta den utveckling där djuren samlas i storskaliga former och matas med fodergrödor som odlats industriellt på andra jättegårdar. I stället måste betesdjuren ges en roll i det lokala kretsloppet av växtnäringsämnen.
Så stärker man livsbetingelserna för alla små organismer i matjordens mångfald, med högre mullhalt och kolinnehåll. Allt som växer där kan då ta åt sig mer av mineralerna, vilket även gör alla livsmedel som produceras utifrån denna jord rikare på näring, smak och energi. Det skulle vara en vinn-vinn-vinn-lösning för alla – från mikrob till planet.

Omvärldsanalys av Hans Månsson i Grus & Guld nr 4/17

Trädgårdsdelare


2017-06-14


Co-Grow
är en mötesplats för odlare utan trädgård, och trädgårdsägare utan tid och ork att ta hand om den. Sedan i april finns tjänsten digitalt vilket gör att de kan kontakta varandra direkt och höra sig för om det skulle gå att inleda ett samarbete.
Det berättar Rebecka Hagman i en intervju i senaste Grus & Guld.

Vilka vinster finns med det här?

– Vi har ett fint exempel med 30-åriga Hanna som kom i kontakt med 90-åriga Bo med villa. Det sätter fingret på själva idén – att mötas över generationerna och stärka det sociala kapitalet i grannskapet när det som mest behövs i samhället. Att odla själv är bra på så många sätt. Det minskar transporter, är rekreativt, giftfritt och ekonomiskt smart.

Varför har så många en välklippt gräsmatta men inget grönsaksland?

– Det var den frågan jag ställde mig också, varför vi har så mycket brukbar mark som inte används? De samtal jag fått har handlat om att vara upptagen med annat. Trädgården blir ännu en börda att ta sig an mitt i livspusslandet.

Kan en tjänst som den här ha effekt på vår självförsörjningsgrad i Sverige?

– Det är såklart inte lösningen på framtidens matproblematik men det kan bidra till ett tankesätt kring ohållbar konsumtion, matpriser och att dela i stället för att äga. De stora globala processerna känns inte under huden här och nu. Mikrolösningarna på lokal nivå måste också ske.

Stina Hylén

 

 

 

 

 

Reko-ringar
sprider sig


2016-12-02

En reko-ring är en facebookgrupp där lokala livsmedelsproducenter lägger ut varor och medlemmarna lägger upp beställningar. Sedan träffas de regelbundet för samordnad varu-utlämning utan mellanhänder och svinn. Idén kommer från Frankrike, men reko-ringar har också blivit vanliga i Finland där drygt 250 000 personer är anslutna. Nu sprider sig modellen i Sverige. Reko Linköping var först ut och fick på kort tid 2500 medlemmar.