Kategoriarkiv: Omställning


2020-03-31

Fantasi för förändring

Krönika i Grus & Guld nr 1/20

 

Tänk om vi faktiskt kan ställa om samhället? Tänk om det är möjligt att skapa en livsbejakande, regenerativ kultur, där vi investerar i att leva med fred hellre än att rusta för krig? Där vi forskar mer på att samarbeta med naturen än att kontrollera den? Hur skulle det se ut?

Det är en avlägsen tanke för de flesta, i en tid när vi kollektivt agerar som om det inte ens fanns någon morgondag. You will die of old age – I will die of climate change står det på ett av klimatstrejkernas plakat. Unga människor världen över har tappat tron på en framtid. Det är hjärtskärande.

Vad händer med vår föreställningsförmåga när vi förlorar hoppet om framtiden? Psykiatrikern Robert J Lifton beskriver i The Broken Connection hur användningen av kärnvapen innebar att vi kollektivt var tvungna att föreställa oss möjligheten att mänskligheten utplånas. Detta innebar ett helt nytt kulturellt förhållningssätt till tid; förmågan att leva med en relation till framtiden blev skadad. Lifton kallar det en radikal biologisk splittring.  Vi blev i stället fångade i nuet.

”Fantasin och kreativiteten är utrotningshotade, samtidigt som de nu är av avgörande betydelse”

Med klimatförändringarna är en kollaps av livet som vi känner det inte längre enbart en möjlighet; det börjar närma sig en sannolikhet. När vi mer än någonsin behöver kunna drömma om ett samhälle som ser helt annorlunda ut än dagens, håller vi alltså på att förlora förmågan att föreställa oss en framtid överhuvudtaget. Men hur ska vi kunna skapa något vi inte ens vågar föreställa oss? Är vi inlåsta i ett destruktivt system för att vi begränsar oss själva?

Rob Hopkins, en av omställningsrörelsens grundare, beskriver i den nya boken From What is to What if? hur fantasin och kreativiteten idag är utrotningshotade, samtidigt som de nu är av avgörande betydelse. Dessa unikt mänskliga förmågor är vad omställningsrörelsen bygger på. Det möjliga blir möjligt för att vi gör det möjligt. Fantasin formar världen.

Så hur skapar vi framtider att längta till, hellre än att fly ifrån? Till exempel genom utrymmen där vi gemensamt vågar fantisera. På en omställningskurs nyligen sa en av deltagarna ”Det är som att jag plötsligt fick tillåtelse att drömma om en framtid. Som att jag klev över en gräns, jag hörde mig själv säga hur det såg ut där… Om jag kan säga det måste det ju vara möjligt?”

Tänk om… vad längtar du efter?

Pella Thiel
Ekolog, aktivist och omställare

 

 

 

 

 

McKibben ser en avgörande tid


2019-06-20

Trettio år efter att han gav ut boken End of Nature, som gjort honom legendarisk i miljökretsar, är aktivisten och författaren Bill McKibben tillbaka med en ny bok: Falter. Vi träffade honom för att prata om vad som hänt under de tre decennierna. 

Första gången vi möter honom sitter han lätt krum i ryggen på sitt kontor vid skolan Middlebury College i ett snöinslaget Vermont. Kontoret är fullt av böcker, i hyllor och i högar på golvet. Många av dem om natur, miljö och klimatförändringar. En bra symbol för vad han precis har avslutat ett resonemang om.

– Jag trodde länge att den diskussion som pågick om global uppvärmning behövde mer fakta, mer argument, fler artiklar, mer böcker. Som skribent och intellektuell var mitt svar att skriva mer. Men så insåg jag att jag hade tänkt helt fel. Vi behövde inte fler böcker.

Diskussionen om klimatförändringar var över, den var vunnen. Faktan fanns där. Men ändå höll han på att förlora bråket. För som bråk ofta gör handlade det om pengar och makt, inte miljö.

– Och på andra sidan det här bråket fanns väldens rikaste och därför mest mäktiga kraft i mänsklighetens historia: den fossila bränsleindustrin. Och de brydde sig inte om att de förlorat argumentationen, de brydde sig bara om att vinna bråket, säger Bill McKibben.

Så varför har du nu skrivit en ny bok?

– Ränderna går aldrig ur en gammal tiger, säger han.

Bill McKibben startade sin skribentkarriär redan under studieåren. Som student på välrenommerade Harvard University blev han redaktör för skoltidningen The Harvard Crimson. Efter sin examen 1982 fick han jobb på den legendariska tidskriften The New Yorker. Han var redaktionens yngste reporter och skrev deras Talk of The Town-artiklar. Vilket betydde att han åkte runt i New York City och skrev spännande historier om okända personer.

– Det var det perfekta jobbet. Om det inte var så att vår planet håller på att gå under skulle jag vilja ha det fortfarande, säger han.

Efter några år som anställd på The New Yorker fick Bill McKibben uppdraget att skriva en lång artikel om var allt i hans hem kom ifrån. Under ett år jobbade han med artikeln. Han åkte till Alaska där el genererades i stora vattenkraftverk, han var nere i Brasilien där ConEdison utvann olja, han var ute på pråmar som dumpade avfall i havet.

– Jag växte upp i en förort. Städer är ett sätt att gömma var allting kommer ifrån. Du vet bara att vatten kommer ur kranen, mat ur kylen. Att under ett år med egna ögon se den fysiska sidan av New York förberedde mig väl för att läsa de tidiga rapporterna om klimatförändringar som sen började komma. Jag hade byggt upp en påtaglig förståelse för systemens ömtåligheten. Jag började utveckla ett ekologiskt samvete, säger Bill McKibben.

Vid 80-talets mitt började han att jobba på sin numera kultförklarade bok The End of Nature, en av världens första populärt skrivna böcker om klimatförändringar, stigande temperaturer, människans roll i förloppet och vilka konsekvenser som skulle följa.

– Jag såg på temat från början med en journalists ögon: ”Det här är en väldigt bra historia som ingen annan har täckt”. Men under arbetet med boken förändrades jag. Det stod klart för mig att det inte bara var den största historien just nu, utan det var det största och läskigaste som hänt på vår planet under mänsklighetens hela tid på jorden och vi måste klura ut hur vi ska stoppa det!

När han var klar med boken insåg han att han inte var en objektiv journalist längre. Han hade blivit aktivist.

När vi möts har hans nya bok Falter precis kommit ut. Det är en dyster genomgång av sakernas tillstånd. Det finns helt enkelt inte mycket hopp kvar för att vi ska lyckas rädda vår planet, menar han.

– Jag är journalist i grunden och min roll är att säga sanningen. Det är en öppen fråga om mänskligheten och jorden kommer att klara sig. Det återstår att se, säger han.

Mycket har hänt under de trettio år som passerat sedan End of Nature gavs ut. Bill McKibben har gått från teori till praktik, bland annat genom att grunda organisationen 350.org och genom att utgöra en enorm mobiliserande kraft inom miljörörelsen och divesteringsrörelsen.

Rader av rapporter om klimatförändringar har publicerats under dessa tre decennier och läget förklaras som allt dystrare av världens samlade forskarkår.

– När jag började skriva om det här var det många fenomen jag läste om i forskningen som jag aldrig trodde att jag skulle uppleva i min livstid, men som nu är här, säger han.

Som den största förändringen sedan hans första bok släpptes pekar han på att sådant som då bara var teorier nu sker i praktiken.

– Det fanns då ingenting en redaktör kunde skicka ut en fotograf att fotografera. Nu syns klimatförändringarna i världen, säger han.

För Sverige var 2018 ett speciellt år, med till exempel kraftiga skogsbränder, vilket förde upp klimatfrågan på den politiska agendan. Hur ser du på 2018?

– Ja, förra året var en brytpunkt. Här i USA men även på många andra ställen. Det berodde på flera olika faktorer. Ett: flera tunga rapporter kom ut och viktigast var den från IPCC. Inte för att den sa något nytt men för att den äntligen gav oss en konkret tidslinje: om vi inte har gjort grundliga förändringar om 12 år så kan vi helt enkelt inte nå de mål som vi har satt upp. Det hjälper folk att fokusera.

Han fortsätter och listar andra punkter. Två: Den samlade effekten av det vi sett ske de senaste fyra åren. De har varit de varmaste fyra åren i mänsklighetens historia. Och effekterna av det finns nu i överflöd. Vissa av dem är så dramatiska att det inte går att komma undan från dem.

– Jag tror att bilderna från skogsbränderna i Kalifornien förra året innebar ett skifte. Delvis på grund av att Hollywood pumpat ut en bild av Kalifornien som en idealisk plats, så nära paradiset på jorden som vi har, och plötsligt såg vi folk döende i sina bilar, städer insvepta i mörk rök … folk blev berörda.

Tredje punkten: Trumpeffekten. Trump är en ”sådan idiot”, säger McKibben, och alla runt om i världen ser att han är det så att när han fortsätter att prata om klimatförändringar som en bluff så får det ”alla som har en hjärna” att inse och uppmärksamma att klimatförändringarna är ett fruktansvärt problem som vi behöver ta itu med.

– Jag tror att folk verkligen börjar få panik. Det är inte bara så att världens ledare ingenting gör åt problemen – nu försöker några av de viktigaste, Trump och Putin till exempel, aktivt få oss att inte göra något alls.

Utan att någon behöver föra svenska Greta Thunberg på tal så tar Bill McKibben upp henne. Han kallar henne ”the best” och säger att någonting är fel med världen om hon inte får fredspriset.

– Av alla de människor som jag har sett under de här trettio åren så kan jag inte komma på någon annan som är så fångande, så smart och som pratat om klimatförändringar på att så användbart sätt. Det raka och direkta sätt som hon pratar om hela grejen på är väldigt uppfriskande, säger han.

Bill McKibben ser med sina glasögonprydda, färgmässigt svårplacerade ögon (grönblåbrungrå?) på världen med en väldigt dyster blick. Men allt hopp är inte ute. Den rörelse som Greta Thunberg väckt ser han på med enorm glädje och han säger att den proteströrelse som växte fram under 1900-talet, med icke-våld som ledande princip, är det bästa det århundradet gav mänskligheten. Aktioner i den andan, och snabba framsteg på marknaden för förnyelsebar energi – där finns mänsklighetens hopp, menar han.

– Det är nu billigare att framställa energi från förnyelsebara källor än med fossilt bränsle. Och varje dag sjunker det priset. Vi kan gå över till en renare el nu om vi bara vill. Det enda som saknas är viljan och politiken.

Ett par veckor senare får vi ett fototillfälle med Bill Mc Kibben i Brattle Theatre, Cambridge, Massachusetts – en plats där han tillbringade mycket tid under sina studieår. Han har tidigare förklarat att han inte längre tror att diskussionen kan vinnas med fler böcker, mer fakta. Och utvecklingen under de tre decennier som passerat sedan han släppte ”The End of Nature” har inte precis gjort omställningen lättare. Ändå står han nu här med ännu en bok i sin hand, inför allvarligt lyssnande åhörare i en fullsatt salong.

Som sagt: ränderna går aldrig ur en gammal tiger.

 Text  Martin Brusewitz    Foto  Mattias Lundblad

Fantasins ekonomi


2018-04-04

 

Framtidens ekonomi kan både bli smakrikare, fantasifullare, roligare och mer varierad. Det menar omställningsrörelsens grundare Rob Hopkins, som ser bubblande möjligheter i nödvändigheten att skapa en energisnålare ekonomi.

 

Han har varit med och startat ett bryggeri i hemstaden Totnes i södra England. Ingredienserna hämtas inom en radie av fem mil. Ändå blir ölen långt mycket godare än de globala bryggeriimperiernas, enligt Rob Hopkins.

– Har du en gång smakat en hantverksöl vill du aldrig mer dricka en Heineken eller Budweiser, säger han.

– Inom geografiska begränsningar kan kreativiteten blomma.

Mikrobryggerirörelsen får tjäna som illustration av hans vision om en framtida mer energisnål men mer inkluderande och fantasifull lokal ekonomi.

– För femton år sedan sålde en handfull stora företag nästan all öl i USA. Idag tillverkas en femtedel av små bryggerier som experimenterar med olika smaker, och fylligheter. På ganska kort tid har en ganska trist marknad fått nytt liv. Unga människor kommer in och folks preferenser förändras, säger han.

 

Det är nu över tio år sedan som Rob Hopkins gav sina dåvarande elever på Irland i uppgift att göra en plan för hur deras stad skulle klara omställningen till ett mindre fossilberoende samhälle. Resultatet, som kom att involvera många olika grupper i kommunen, lade grunden för omställningsrörelsen som sedan dess har spritts över hela världen. Fokus ligger på att skapa levande lokalsamhällen som klarar energi-, klimat-, miljö-, finanskris eller andra chocktillstånd i omvärlden.

– Ska vi göra förändringar i den skala som krävs för att inte förstöra livet på den här planeten måste vi skala ned rejält. Och för att få med oss människor på den resan behöver vi berätta att ett energisnålare liv faktiskt kan bli alldeles underbart, säger Rob Hopkins och ler.

 

Med dagens ekonomi ser han många problem, ett är att pengarna extraheras från lokalsamhällena och koncentreras till allt färre händer.

– Stora affärskedjor har sällan en roll i närområdet. Jag vill ha en ekonomi där pengarna i högre utsträckning stannar lokalt, och för varje varv de cirkulerar skapar ett nytt arbete, en ny anledning för unga människor att bo kvar, nya möjligheter till kreativitet och uppfinningsrikedom…

– Min bild av ekonomi är att det i grunden handlar om samhörighet och relationer. En mer lokal ekonomi kan både öka delaktigheten och minska sårbarheten mot störningar i omvärlden.

Han jämför med hur en skog samlar regnvattnet och använder det på olika sätt innan det blir torrt. På samma sätt vill han att pengarna ska rotera i lokalsamhället.

 

Rob Hopkins ser ingen fara för isolationism eller inskränkthet med den lokalisering han förespråkar. Tvärtom menar han att de lokalekonomiska omställningsprojekten som pågår runt om i världen präglas av stor öppenhet och inkludering.

– Det handlar inte om självhushållning eller om en totalt lokal ekonomi, utan om en ekonomi som är mer lokalt förankrad. Idag har pendeln svängt väldigt långt åt det globala hållet, säger han.

Lokalisering är inte heller ett självändamål, understryker Rob Hopkins. Inom omställningsrörelsen har ett antal kriterier utarbetats för vilken typ av nya företag som behövs. De ska bland annat vara koldioxidsnåla, förhålla sig till att jordens resurser är begränsade, ha mål bortom den egna vinsten och vara medskapande i omställningen.

– Om vi bygger en ny ekonomi med grund i de värderingarna är det ingen risk att vi hamnar fel, menar Rob Hopkins.

 

I Totnes hålls varje år ett entreprenörsforum för att stötta omställningsföretag. Alla som kan bidra med något kallas investerare, även om det som erbjuds är en kontorsplats eller bokföringshjälp. Men många satsar även pengar. Under sex år har närmare en miljon kronor investerats i 27 olika företag, varav 24 fortfarande är igång.

– En del flyttar sina pensionsbesparingar, eftersom de vet att en portfölj med de här företagen kan ge bättre avkastning, säger Rob Hopkins.

Exakt hur avkastningen ser ut beror på företagen. Vissa vill ha rena gåvor, andra utlovar ränta i allt från grönsaker till pengar. Det handlar dock om riskkapital, fungerar inte idén förlorar investeraren. Gemenskapen som skapas kring projekten finns dock kvar.

– Bäst fungerar ett entreprenörsforum med massa folk. När människor möts öppnas möjligheter upp som ingen tänkt på tidigare, säger Rob Hopkins.

 

Ibland krävs det större pengar för att få igång en verksamhet än den folkfinansiering ett entreprenörsforum kan erbjuda. I Totnes har till exempel ett lokalt icke vinstdrivande utvecklingsbolag startats. Dess första projekt är att omvandla ett nedlagt mejeri till en levande plats designad, ägd och använd av invånarna. Enbart för planeringsarbetet behövdes nästan sju miljoner kronor.

– Ingen av bankerna, inte heller de etiska, ville låna ut innan vi fått bygglov. Utan privata välgörare hade projektet havererat, säger Rob Hopkins och önskar att den traditionella finanssektorn skulle spela en större roll för att förverkliga av nya affärsidéer.

– Det skulle underlätta med fler banker som inser att om vi inte lyckas skifta till en mer resilient lokal ekonomi så kommer det inte längre finnas någon anledning att driva bank…

Han känner till JAK-modellen sedan länge.

– Det är fantastiskt att JAK finns kvar. Jag älskar att se olika idéer blomstra. Om det är något ny ekonomi handlar om så är det diversitet. Det finns inte en modell som kommer lösa alla problem utan vi behöver olika verktyg för olika saker, säger Rob Hopkins.

 

Nu är planerna för mejeriområdet i Totnes klara. Invånarna har röstat fram ett hotell, en möteslokal, bostäder och verkstadslokaler i ett av de första engelska utvecklingsprojekten som klubbats genom en folkomröstning.

– Den stora styrkan med projektet är att inom 10-15 års tid när allt är klart kommer det generera intäkter som vi kan använda till annat. Det ger oss större makt över vårt öde, säger Rob Hopkins.

Än så länge är ett ganska litet antal personer med och äger utvecklingsbolaget, men tanken är att alla Totnesbor ska erbjudas en andel för tio kronor.

– Vi kommer även erbjuda större investeringar mot avkastning. Men alla medlemmar ska ha samma rösträtt.

 

I omställningsrörelsens barndom låg fokus på att föra samman människor och skapa nya visioner att arbeta för. Idag menar Rob Hopkins att arbetet måste gå vidare.

– Att arbeta ideellt är bra, men inte tillräckligt. Vi måste skapa nya försörjningsmöjligheter, nya företag, säger han.

Samtidigt finner han hopp i att politiskt valda församlingar i stora städer som Barcelona och Paris anammat rörelsens idéer.

– Borgmästaren i Paris har just publicerat deras koldioxidsnåla budget, som innehåller massa omställningsprojekt.

– Ibland kan det kännas som att vi inte gör tillräckligt snabba framsteg. Men du vet aldrig var brytpunkterna finns. Du kan inleda ett projekt utan att veta vem som hör om det och inspireras. Därför det är så viktigt att sätta igång, att våga prova sina idéer. Det värsta som kan hända är ju att det inte fungerar.

Text: Karin Backström

På spaning
efter framtidens by


2017-12-18

 

För att klara samtidens utmaningar behöver vi nya byar där forna tiders kretsloppstänkande och moderna tiders teknik gör det möjlig att både bo, arbeta och producera mat. Det menar anordnarna av en pilotutbildning som syftar till mycket mer än att skapa nya klungor av hus. Följ med på spaning efter framtidens hållbara bygemenskap.

– Jag bor i en helt vanlig by som vill leva vidare, tänk om vi därmed kan vara en del i lösningen av de stora problem vi står inför, säger Maria Engelbrektsson.

För drygt ett år sedan sade hon upp sig från jobbet som socionom och flyttade till byn med det vackra namnet Drömme. Nu utforskar hon lokalsamhällets potential i omställningen till ett hållbart samhälle tillsammans med ett femtontal andra deltagare i kursen Framtidens by.

­– Vi har väldigt kort tid på oss att vända utvecklingen och det kan inte bara vara miljöaktivister som gör det, säger hon.

Displayen på instrumentbrädan visar vägen till Tjärnvik utanför Söderhamn där den andra av sex träffar fördelade över läsåret ska äga rum. Kurt och Christina Hansson har precis hämtat oss vid tåget i sin ultramoderna ljudlösa elbil. Hemma byn utanför Västerås har de gjort gården självförsörjande med solenergi, och Kurt håller på att utveckla en kabeldriven traktor.

­- Farfar var självförsörjande med el och redan på 1920-talet gick det att driva traktorer elektriskt, varför skulle inte vi också kunna det? undrar han.

 

Bildörrarna svävar upp, och vi kliver ur hemma hos Anders Persson där gruppen ska göra studiebesök. För sju år sedan växte gräset högt här, men nu odlas broccoli, bondbönor, potatis, grönkål, jordärtskockor, tomater och mycket annat på friland och i växthus. En naturstig för skolbarn startar bakom ett av husen. Hedemorahönsen pickar, och under det stora päronträdet skvallrar en låda mjölksyrade morötter om att det även pågår viss livsmedelsförädling.

Allt började när yngste sonen föddes och Anders Persson på djupet tog in klimathotets gravallvar. Han är konstnär och tecknare i grunden och säger att han inte kunde någonting odling. Men han frågade sig: hur svårt kan det vara? En yrkesutbildning satte honom på rätt spår, och idag utbildar han bland annat blivande småbrukare i Tjärnvik.

­– Att odla är en politisk handling för mig, säger han.

­– Vi måste ha större lokal matproduktion och vi har inte många år på oss att bygga upp den.

Långt mindre än hälften av det vi äter har sitt ursprung i Sverige, enligt Statistiska centralbyrån. Med en minskad tillgång på fossila bränslen med 50-75 procent skulle vi snabbt hamna i en svältsituation, enligt fd Institutet för jordbruks- och miljöteknik.

Anders Persson visar hur han effektivt sår 7000 kålplantor per år och understryker att han inte är självhushållare, utan matproducent. Grönsakerna levereras både till restauranger och fasta kunder.

­– Framtidens by vill varken gå i ekoby- eller självhushållningsfällan utan vara del i ett samhälle där vi tar hand om varandra, säger Thorsten Laxvik som är en av initiativtagarna till kursen Framtidens by.

 

Begreppet ”bredbandsbullerby” föddes för några år sedan i Thorsten Laxviks ångermanländska hemtrakter. Startpunkten var att människor samlades för att röja igenvuxna strandsluttningar längst Faxälven. Sedan gav det ena det andra. För att fortsätta hålla niplandskapet öppet organiserades naturbetesjordbruk. Därefter startades företag för försäljning, slakt och förädling, huvudsakligen i kooperativ form. Den lokala tankesmedjan Nipakademin bildades och satte in arbetet i ett större sammanhang.

– En bredbandsbullerby handlar helt enkelt om att pussla ihop det vi redan har utvecklat, säger Thorsten Laxvik.

­– Om vi ska klara klimat, mångfald och försörjning behövs det en massiv återflyttning till landsbygden. Det handlar även om solidaritet med fattiga länders befolkningar som behöver sina egna jordar.

Det allmännyttiga bostadsföretaget i Sollefteå har redan beslutat att köpa in en jordbruksfastighet för att konkretisera begreppet bredbandsbullerby. När, var och exakt hur är ännu inte klart, men gruppen bakom kursen Framtidens by hoppas att deras erfarenheter ska komma till nytta i processen.

 

Kursens klangbotten är omvärldsutvecklingen. Det industriella jordbruket står för betydande utsläpp av växthusgaser och förstörelse av biologisk mångfald. Samtidigt sjunker näringsvärdet i det vi lägger på tallriken. Förhoppningen är att energikloka jordbruk som både bidrar till biologisk mångfalt, lagrar kol i marken och producerar kvalitets-mat ska kunna återskapas i framtidens by.

Flera av deltagarna är intresserade av biokol.

­– Det skulle kunna sätta fart på hela det norrländska jordbruket, menar Björn Welin som studerat hur terra preta-tekniken gav indianerna i Amazonas en extremt bördig jord med hjälp av träkol för över tusen år sedan.

I kursens klangbotten finns även den ökade stressen i samhället, utanförskap, arbetslöshet, ohälsa och funderingar kring hur nya svenskar kommer med i samhällsgemenskapen. Och så finns där bostadsbristen, och det faktum att grönområden och innergårdar i storstäderna i allt snabbare takt försvinner för att ge plats åt förtätningar.

Barnmorskan Lena Ahlner har bott i Stockholm hela sitt liv. Samtidigt har hon alltid längtat efter ett liv med djur och odling. Nu söker hon nya vägar.

– Jag tror det är väldigt många som söker sammanhang med större gemenskap och närhet till naturen. I staden lever människor så parallella liv, och det är vatten i kranen och mat i affären utan att man riktigt tänker på hur det kommer dit, säger hon.

Niklas Högberg, som ingår i arbetsgruppen bakom kursen, menar att vi behöver utforska relationen till oss själva, varandra och platsen där vi befinner oss – var vi än bor.

­– Relationen till planeten kan bara byggas lokalt eftersom vi tappar kontakten med ett fungerande ekosystem när vi förlorar anknytningen till en plats, säger han.

 

I Tjärnviks ateljé försöker de 13 deltagarna forma en cirkel kring ett rektangulärt bord. Alla ska kunna ta samma plats och göra sin plats till bordets huvud, men uppmärksamheten dras ändå mot ena kortändan.

­– Vad lätt det är att vi tror att någon styr när ett bord är avlångt, konstaterar Niklas Högberg.

Thorsten Laxvik berättar om den föräldrakooperativa förskolan som fungerade bra så länge alla var lika delaktiga. Men så snart när några började tala om ”de i styrelsen” och lät sig representeras av andra uppstod problem.

­– Det är så otroligt mycket svårare att bygga fungerande sociala och kulturella system än att täckodla och bygga ekologiska hus. Alldeles för många goda projekt har havererat för att det inte har funnits tillfredställande sätt att komma överens, säger han.

På nästa träff ska gruppen utforska hur beslut kan fattas på ett sätt som gör dem ”hållbara och legitima för alla”. Och på förra träffen funderade de bland annat över hur ork, lust, glädje och kreativitet vidmakthålls.

Ingrid Stiernström, som även hon ingår i arbetsgruppen bakom i kursen, tar fram lerkärlen som deltagarna tummat och ringlat.

­– För att skapa byar krävs realism, hjärna. Men det behövs även hjärta. Vi måste utforska hur vi kommer vi i kontakt med våra längtor så att vi inte fastnar i måsten, hur vi förhåller oss till varandra… Hur förverkligar vi meningsfulla liv i balans med naturen, omvärlden, varandra och oss själva? säger hon.

En grund för att dela de tankar och känslor som uppstår i gruppen är ”cirkeln”, en runda där deltagarna själva väljer vad de vill ta upp.

– Det är en spännande process som hela tiden skapar nya frågor att utforska omkring, säger Ingrid Stiernström,

 

Det är dags för lunch, och vi följer grönsakerna från Tjärnvik några kilometer till norra stadsdelen i Söderhamn. Temat för denna träff är lokal ekonomi, och kursen ska besöka Stenbackens boende- och arbetskooperativ, som bland annat levererar närproducerad mat till förskolor. Planen är dock att skapa flera arbetstillfällen inom den lokala matkedjan med såväl produktion, förädling och distribution i samarbete med den ideella föreningen Södra Norrlands Omställningscentrum, Snoc, och den ekonomiska föreningen Närjord.

Stenbacken består av två huslängor som liksom många andra fastigheter skulle rivas i spåren av nedläggningar och utflyttning vid millennieskiftet. De räddades när även stadens härbärge lade ned och 41 lägenheter ställdes i ordning med hjälp av återbruk från de omkringliggande rivningshusen tillsammans med bostadslösa människor.

­– I början var det framför allt personer med missbruksproblematik som inte fick lägenhet på grund av betalningsanmärkningar, men nu är det även många nysvenskar som söker sig till hit, berättar föreståndare Andreas Helgesson.

Från utanförskap till medborgarskap lyder devisen, och målet är både bostad och sysselsättning. All vinst återinvesteras i företaget och beslut om verksamheten, som just nu omfattar hämtning av hushållsnära källsortering och leverans av ekologiska fruktkorgar, fattas gemensamt.

Tvärs över gatan ligger Kreativboden, ett annat socialt kooperativ som startade när fyra personer lade 3000 kronor var för att köpa in gamla möbler för att renovera och sälja. Idag arbetar sju anställda och tio deltagare, finansierade av arbetsförmedlingen, med att sy om, måla, laga och sälja.

Här finns även Söderhamns enda skomakeri.

­– Kompetensen hittar vi hos nysvenskar, säger Mimmi Kangas, på Kreativboden.

 

Åter i Tjärnvik reflekterar deltagarna:

– Byn kan vara ett kvarter i staden, den behöver inte ligga på landet, säger Ingrid Stiernström.

­ – Jag gillar det här med att göra saker tillsammans många olika människor. Alla får vara med utifrån sina förutsättningar. Det blir inget vi och dom, säger Lena Ahlner.

­– Kan man tänka sig att en bredbandsbullerby skapar sociala företag som ett sätt att bygga relationer till den närliggande staden? funderar David Bennett.

 

Som man frågar får man svar, brukar det sägas. När svaren känns otillfredställande behöver alltså frågeställningarna formuleras om. Kanske är det som sker på kursen Framtidens by? Här ställs fråga efter fråga i ett utforskande som snirklar sig från det personliga till det globala, från det känslomässiga till det praktiska.

Målet med kursen är inte att lära ut utan att utforska och sätta människor i rörelse.

­– Ingen vet vad en by egentligen är, och vi vet inte vad som ska komma ut av den här kursen. Men de som har gått den ska kunna leda processer som är till nytta i byaskapandet, säger Thorsten Laxvik.

­– Jag vet att människor hittar svar när de kommer samman. Då skapas tillit och sker en enorm delning av kunskap.

Text: Karin Backström

Pessimist och optimist


2017-06-14

 

– Vi måste agera nu, innan storsamhället kollapsar!
Konstnären och författaren Rolf Kjellberg bläddrar i sin framtidsbok om geten Linus. Den utspelar sig samma år som han själv fyller hundra år. Omvärlden är i sönderfall, men lokalsamhället i Kall blomstrar. Bland annat tack vare sin egen bank.


Solen skiner
när jag kommer till Kallbygden i Åre kommun, där jag ska besöka Rolf och Eva Kjellberg för att prata framtid. Jag är tidigt ute, så jag hinner med en sväng bort till Kalls kyrka, som måste ha ett av Sveriges vackraste lägen, på sluttningen ner mot Kallsjön med den helvita Åreskutan som fond på andra sidan. Här blir det fint att ta en bild på Rolf sedan, för att illustrera hans tankar om bygdens framtid tänker jag, och vänder tillbaka några kilometer längs vägen, bort till det sista väglyset, där jag är instruerad att svänga ner mot sjön.

Och strax sitter jag med Rolf och Eva vid deras köksbord, i det ombonade ekohuset mitt emellan Kallsjön och storskogen, där den öppna planlösningen ger rum för att fästa blicken långt borta. Här har de bott i 20 år nu, efter att den stora lottovinsten för en gångs skull hamnade hos någon som verkligen inte hade mer än det nödvändigaste av materiell rikedom – och som ville använda pengarna till något bestående.

– Vi hade tittat på Kallbygden tidigare, och tänkt att där skulle vi vilja bo. När vi sen vunnit pengarna fick vi av en slump veta att det här stället var till salu, med ett litet fritidshus och ett skogsskifte. Då visste vi att det var här vi skulle slå oss ner och bygga vårt hus, berättar Rolf.


Jag drar
mig till minnes första gången jag träffade Rolf Kjellberg. Det var någon gång i mitten av 1980-talet, efter midnattsmässan en julafton, runt fikabordet hemma hos mina föräldrar i södra Jämtland. Byns pensionerade sjukhuspräst var också med – han som spelade ”sfärernas musik” på sin fiol för de sjuka, genom att blåsa på strängarna och hålla klanglådan mot personens öra, och som sades vara beredd att ge bort sin sista ytterrock till en hemlös på Stockholms gator. Samtalet vindlade fram längs tankevägar som nog aldrig tidigare beträtts vid det finrumsbordet.

Med denne filosofpräst berättar Rolf att han umgicks nästan dagligen i många år, då de bodde grannar innan flytten gick till Kall. Och det är värt att nämna eftersom detta för Rolf blev något av en skola för livet, långt ifrån den maskiningenjörsexamen han läste in vid Stockholms Tekniska Institut i början av 60-talet.


I Jämtland
utvecklade Rolf så småningom sitt måleri och blev känd som konstnären och mentorn med stort hjärta och egen målarskola. Han som såg elevens förmåga och ambition, och som menade att vägen framåt går via uppmuntran och positiv analys snarare än via drill av teknisk briljans. Han träffade Eva, som också flyttat från Stockholm till Jämtland och som var lågstadielärare vid en mindre skola. De fann att de harmonierade, och så kom vinsten på den stående lotto-raden…

Och här bor de nu, i den vackraste av bygder, i ett hus som är byggt utifrån egna drömmar och behov. De säger själva att de är ”lite utanför världen”, och allt som händer där. Utan bredband och teve blir det mer tid till att läsa, samtala och lyssna på radio – program ett, förstås.

– Vi har en egen utsiktspunkt, som att vi från utsidan står och blickar in i fängelsegården, säger Rolf.

– Vi får tid att göra positiva saker och umgås med folk som tänker liknande tankar som vi, tillägger Eva.

– Och jag har tid att skriva mina böcker, säger Rolf.


Böckerna, ja
. Det är de illustrerade berättelserna om geten Linus, som till formen ser ut som barnböcker, men som Rolf lika gärna ser att vuxna tar till sig. Inspiration har han fått från geten som tidigare bodde här på gården, men det är inte svårt att se att Linus nog mest är hans eget alter ego.

För några år sedan drog verklighetens Linus sin sista get-suck, och somnade in. Då lät Rolf honom göra det även i fjärde Linus-boken, och man trodde att sagan därmed var slut.

Men så i höstas kom en femte bok med Linus i huvudrollen, till mångas överraskning.

Lite krasst kan man säga att det var Rolf som väckte upp honom, för att på ett pedagogiskt sätt kunna föra fram det budskap han nu upplever som allra viktigast: att vi människor på jorden måste lägga om vårt sätt att leva, och bygga upp något nytt, som kan ge oss ett gott liv när de stora strukturerna rämnar – något som Rolf menar kommer att ske ganska snart.

Därför gäller det nu att inspirera till handling. Det gör Rolf genom att visa hur ett gott framtidsliv kan se ut i Kallbygden, och det är det som han visar för Linus när han kommer tillbaka.


Året är 2039
och Rolf har just fyllt hundra. Världen utanför har drabbats av kris, krig och katastrof, så bygden här på Åreskutans ”baksida” har blivit helt isolerad – vilket ju normalt sett skulle vara förödande. Men nu blev det inte så, för i de här byarna hade man varit förutseende och sett till att bli självförsörjande med både mat och energi, med lokala transporter – hästdrivna, förstås – och med en egen bank, Kallbanken. En bank där man lånar utan ränta, för att sen betala tillbaka dubbelt, och så småningom få tillbaka lika mycket som man lånat.

”Man tvingas liksom att spara. En bra idé, som vi snott från JAK-banken en gång i tiden. Fungerar utmärkt”, konstaterar bokens Rolf, då han guidar Linus runt i bygden.

– Alla banker blir ju satta ur spel vid en samhällskollaps. Vanliga JAK fungerar inte heller som det brukar, eftersom kommunikationerna är så dåliga. Men JAK kan ha ”döttrar” som etablerat sig ute i byarna, och inspiratörer kan rida runt på hästrygg och hjälpa till att starta på nya ställen, funderar Rolf.

Penningsystemet brakar förstås också ihop i denna framtidsbild, konstaterar Rolf. Därför behöver det skapas nya lokala valutor – ”kallkronor” i Kallbygden – som ska tryckas upp i god tid. För när krisen kommer blir alla fattiga och då ska kallkronorna delas ut, lika mycket till alla, så att den lokala ekonomin kan komma igång.

Finast av allt det som Linus får se i denna framtidsresa är ”Klostret”. Det är något av bygdens hjärta, med både bibliotek, teater, hotell och restaurang. Plus sjukhus, äldreboende och vård i livets slutskede.


På det lokala
planet är det en inspirerande framtid som Linus möter. Därför har boken också underrubriken ”En solskenshistoria”. Men för världen i stort är det en trasig och kaotisk tid. Och Rolf är allvarlig kring detta. Att han för ut sitt budskap i barnbokens form ska inte misstolkas som att det är mindre seriöst menat.

För han är både pessimist och optimist i ett och samma andetag. Andas in – och känn vart det bär hän med världen till följd av klimatförändringarna och sårbarheten i våra ekonomiska och tekniska system. Andas ut – och se vad som går att göra i närmiljön, framför allt i byarna på landsbygden.

– Det är nu vi måste agera och förbereda oss. Vi kanske bara har fem år på oss innan det börjar vackla ordentligt.


I ett samhälle
där nästan allt är beroende av storskaliga och sårbara system, byggda på elektricitet och digital kommunikation, är det bättre att bo på landet. Där finns större möjligheter än i städerna att bygga hållbarhet och en lokal ekonomi, menar Rolf.

I det perspektivet kan man också säga att Rolf och Eva hamnat rätt, som inflyttade i Kallbygden. Här finns en stark tradition av lokal initiativkraft och bygdeutveckling. En intresseförening samlar byalag och föreningar, och driver frågor som är viktiga för bygden. Här finns till och med en extra nivå i det kommunala systemet; en områdesstyrelse för Kallbygden ansvarar för förskola, fritids och skola upp till årskurs sex, och dessutom hemvården.

Ändå känns det ofta som att den här bygden är styvmoderligt behandlad inom Åre kommun, säger Rolf Kjellberg. Häromåret var till exempel äldreboendet på väg att läggas ner, men det räddades tack vare bygdens mobilisering.

– Då var vi riktigt arga. I såna lägen enas bygdens befolkning. Och här finns så mycket duktigt folk. Därför har jag gjort boken om Linus som en hyllning till Kallbygden.

Men får han bygden med sig i sin framtidsvision? Den ligger ju ändå väldigt långt från de föreställningar som människor har när de skapar sina liv.

– Visst är det så, medger Rolf. De tycker att det mesta i boken är en dystopi. Mina idéer om ”Klostret” uppskattas, men att bilarna försvinner och att vi måste köra med häst är mindre populärt. Och det är klart att den som köpt en skogsmaskin för tre miljoner sitter i en rävsax.

Så nog återstår en hel del att uträtta, om bokens visioner ska kunna förverkligas. Men optimisten i Rolf tar fasta på det positiva.

– Vi är med i en studiecirkel på biblioteket i Järpen om de här frågorna. Vid nästa möte ska Jämtlands Tidning komma och göra ett reportage. Och jag tror det är mer än femtio som är med på mejl-listan – utom vi då, för vi har ju ingen mejl.

I denna anda lämnar jag Linus, Rolf och Eva, och det blir ingen fotografering med Åreskutan som fond, för medan vi samtalade har fjällvädret gjort sig påmint och svept in bygden i snöyra.

Text och foto: Hans Månsson