Kategoriarkiv: Omställning

Ökat intresse
för omställning


2020-06-09

Coronapandemin har visat hur sårbart samhället är och Omställningsnätverket har fått ett rejält uppsving med fullbokade webbinarier och nya omställare.

– Omställningsrörelsen har alltid försökt att ta ett helhetsgrepp om de ekonomiska, ekologiska och sociala kriser som hotar samhället. I coronatider landar det helt rätt, menar Arci Pasanen, styrelseledamot i Omställningsnätverket.

– Svaren räcker inte nu från många andra rörelser. Att vi lamslås på det här sättet visar att våra system är sårbara och det är något som omställningsrörelsen har pratat om i femton år. Plötsligt låter vi inte så knäppa längre.

Det ökade intresset blev tydligt i april under Omställningsnätverkets online-seminarium ”Ställ om – inte tillbaka”.

– Vi kom rakt in i en tid då detta verkligen behövdes och mötte människors oro och längtan, säger Arci Pasanen.

Över 900 personer anmälde sig och flera tusen följde webbinariet via Facebook.

Omställningsnätverket planerade snabbt nya webbinarier för att möta den stora efterfrågan. Det har blivit två till tre i veckan med fokus på matförsörjning i samarbete med Omställning Österbotten.

– Vi har knappt behövt annonsera. Folk har verkligen dykt upp, flera hundra på varje.

 

Föreningen har också fått många nya medlemmar och sedan slutet av mars har antalet följare på Facebook ökat med över 1 000 personer. Det är också många fler än vanligt som bara hör av sig för att ge sitt stöd eller få veta hur de kan engagera sig.

– Vi försöker kanalisera engagemanget genom existerande lokalgrupper och regionala samordnare. Vi vill uppmuntra dem att starta lokala initiativ och att förstå värdet av självorganisering, att känna att de är en del av en rörelse och att de inte ska vänta på någon annan, säger Arci Pasanen.

– Vi deltar även i kampanjer, som Potatisuppropet som startade i Söderhamn (se spalt). Det är väldigt många som är intresserade och som taggar #potatisuppropet i sociala medier. När vi bjöd in till nationell flashmobb den 1 maj var det över hundra initiativ som satte potatis, fortsätter hon.

Text: Abigail Sykes

 

Fartvinden stillnar


Boken Fartrusiga, som förutser att vår fartförtrollade flygande livsstil snart kommer vara ett minne blott, kom med närapå profetisk tajming ut just när coronaviruset fick världen att stanna upp i språnget. Författaren Björn Forsberg ser krisen i pandemins spår som en generalrepetition för en långsammare fossilfri framtid som varken behöver betyda försakelse eller armod.

Text och foto: Anna Persson

Hos författaren, forskaren och miljödebattören Björn Forsberg i Bursiljum finns många detaljer som påminner om att livet inte alltid varit lika snabbt föränderligt och globalt tillgängligt som idag. Vattensamlingen nedanför gården var en gång en sjö som sakta, sakta torkat ut på grund av landhöjningen. Den pyttelilla svängda muren är gjord av torv, uråldrig och vacker. Längre bort tronar en tröskloge, 150 år gammal, knuttimrad och åttakantig. Och nog känns det som att tiden går lite långsammare här.

Långsamhet är just vad Björn Forsberg försöker förbereda oss på i sin senaste bok. Med närapå profetisk tajming kom Fartrusiga – om en gränslöst massmobil tid och vår fossilfria morgondag ut just när världen gick in i coronakrisens eskalerande reseinskränkningar. Med sin djupdykning i mobilitetens historia och nutid vill han både bredda kunskapen om hur vi har färdats genom tiderna, och förbereda oss för en fossilfri framtid. Våra resor och transporter kommer snart att inskränkas kraftigt och ta mycket längre tid än i dag, skriver han.

 

När vi slår oss ned i den gamla Västerbottengårdens kök säger han att vi lever i en tvåhundraårig epok av fossildopad fartfest som snart nått vägs ände. Han ser flera skäl till att vår massmobila tid kan vara en parentes i mänsklighetens historia. Klimatkrisen kräver det. Dessutom är oljan, med sin extrema energitäthet, en ändlig resurs – och tillskotten på senare tid från så kallad okonventionell olja, skifferolja, är både dyrare att utvinna och ger lägre nettoenergi.

– Vi står inför en drastiskt inskränkt mobilitet eftersom hela 96 procent av världens transporter idag sker med fossil energi, säger Björn Forsberg.

– Och det är en villfarelse att fossilt kan bytas till förnybart med samma resultat. Resurserna räcker inte för det på långa vägar, vi måste minska omfattningen på transporterna. Dessutom är vi beroende av fossil stödenergi för allt runtomkring – som att tillverka asfalt, bygga och underhålla vägar, tillverka fordon och utvinna mineraler till batterier.

Elflyg ser han stora svårigheter med. Han tror inte heller att mineralerna, som krävs för batterierna, räcker för att ersätta dagens alla bensinbilar med elbilar. Dessutom kräver litiumutvinning stora vattentillgångar, påpekar han. Och när det gäller biobränslen ser han målkonflikter med såväl matproduktion, biologisk mångfald och skogen som kolsänka.

Kritiker menar att det kommer ny teknik som vi inte känner till i dag.

– Som flygande bilar, knäcka fusionsenergins gåta och kolonialisera Mars? Verkligheten ser helt annorlunda ut.

 

När Fartrusiga skickades till tryck kunde inte Björn Forsberg ana hur snabbt hans spaningar om strandade flygplan, glesare vägtrafik och en värld som åter ter sig mer avlägsen skulle materialiseras.

Vad tänkte du när din bok kom ut mitt i coronakrisen?

– Ja, framtidsscenariot som jag tecknat i boken har ju till stor del inträffat. Det är intressant att de påminner så mycket om varandra, säger han.

– Det verkligt billiga flygets tid är sannolikt förbi. Kanske blir det en återgång till 1980-talets nivå för flygtrafiken, som den såg ut innan 1990-talets avregleringar.

En del menar ju att entreprenörer och riskkapitalister bygger upp flygbranschen igen?

– Flygbranschen krisade redan innan corona och många kommer framöver dra sig för att sätta sig i en flygkabin, som är en perfekt smitthärd. Dessutom tror jag vi kommer se mer av kontroll och visumkrav. Jag har svårt att se att branschen skulle kunna återgå till samma nivå som före coronakrisen. På sikt tror jag inte att vi kommer ha kvar konventionellt trafikflyg alls.

 

Björn Forsberg betraktar coronakrisen som en generalrepetition inför en annorlunda framtid. Redan i sin första bok Tillväxtens sista dagar från 2007 beskrev han motsättningen mellan fortsatt ekonomisk tillväxt och lösningar av den ekologiska krisen. I sin andra bok, Omställningens tid 2012, slog han fast att världsekonomin gått rakt in i naturresursväggen och att den fossila energin inte längre är att räkna med som motor. Därmed, förutspådde han, skulle också allt som är beroende av billig energi bli dyrare och den ”kreditdopade” köpfesten vara över – med konsekvenser även för det finansiella systemet. Vägen framåt? Omställning. Inte med snävt fokus på lågenergilampor och elbilar, utan på en grundläggande förändring till ett resurssnålare samhälle med mer lokal produktion och konsumtion.

Coronakrisen ser han som ett helt unikt tillfälle.

– Den öppnar möjligheter att utforska en annan utveckling, en bättre morgondag. Krisen har visat att folk är beredda till ganska stora omställningar. Jag har tittat mycket på samhällen som går före i omställning och de är nästan alltid krisdrabbade – av hög utflyttning, ekonomisk nedgång, strukturomvandlingar eller liknande. Kriser öppnar för att tänka lite mer förutsättningslöst, säger han.

Samtidigt ser han en dragkamp framför sig, där starka krafter kommer göra allt för att samhället ska återgå till business-as-usual.

– En kris kan också öppna mot avgrunden om man bara tänker att allt löser sig. Och det kan vara svårt att komma ur en nedåtgående ekonomisk spiral.

Vad säger det att coronaviruset fått oss att acceptera inskränkningar som klimatkrisen inte lyckats med under årtionden?

– Coronaviruset är så påtagligt. Klimatet är mer abstrakt. Trots bränder, torka och varmare vinter ser vi det ännu inte som ett hot mot vår egen livhank. Men det positiva är att medvetenheten om sårbarheten i vårt system har ökat överlag, säger Björn Forsberg.

 

I den nya boken tar han med läsarna på en resa i mobilitetens historia från antikens löpare mellan Marathon och Aten fram till i dag. Det är lätt att förlora sig i de historiska delarna, med målande bilder av leriga vägar, skjutsbönder och luftfarkoster.

– Visst fanns det pilgrimer, krigare, sjöfarare och högre samhällsskikt som reste, men så sent som för 200 år sedan färdades de flesta väldigt lite – kanske bara till sockenkyrkan eller marknaden. Resandet innebar mycket större vedermödor och tog makalöst mycket tid, säger Björn Forsberg och beskriver långsamheten i att ta sig fram till fots, hur vagnshjul sjönk ner i leran och hur ryttare begränsades av återkommande hästbyten.

Sakta, sakta ändrades förutsättningarna under århundradena. När ångbåten kom innebar den en mindre revolution, trots begränsningen till vatten och isfri årstid. Först vid mitten av 1800-talet öppnades Sveriges första järnväg vilket snabbt förändrade resandet i grunden. Därefter kom bilen. Sedan flyget.

Nu är målet att Sveriges transporter ska vara oberoende av fossila bränslen år 2030.

– Då kommer vi inte ens att vara i närheten av vad vi vant oss vid när det gäller transporter. Vi står inte bara inför en övergång till fossilfria transporter, utan till en återgång. Det innebär absolut inte att vi ska leva som för 200 år sedan, men vi borde förhålla oss till hur det såg ut förra gången vi levde fossilfritt.

Björn Forsberg tror till och med att vi har något att lära av forna tiders resenärer.

– Förr reste man med mer närvaro, ett större sinnespåslag. I dag har något gått förlorat. Flyget berövar oss alla begrepp om rummet, om geografin, säger han.

Dessutom tror han att återkommande utlandsresor, som weekendresor, skapar slentrian.

– Visst är det tråkigt att inte kunna resa långt bort, men vi kommer att tvingas återupptäcka närhetens mirakel, säger Björn Forsberg.

Han menar dock varken att det internationella utbytet ska upphöra eller att vi ska sluta resa och upptäcka världen.

– Järnvägen ut i Europa kommer så klart finnas där!

Tror du att vi kan förändra dagens extrema effektivitetstänkande?

– Vår syn på vad som är effektivt kan förändras. Den billiga oljan har möjliggjort massmobiliteten och påverkat vår syn på vad som är effektivt. I dag är höga hastigheter i relation till kostnaden effektivt. I äldre samhällen var det tvärtom. Att färdas snabbare än promenadtakt var väldigt dyrt.

 

När jag frågar hur en transportomställning kan gå till rent konkret är det samhällsplaneringen, cyklarna och järnvägen som Björn Forsberg först nämner.

– Bilen är fortfarande norm, vilket låser fast oss vid biltrafiken. Förr fanns en butik i varje bostadsområde, nu förväntas man köra bil till externa handelsområden. Även arbetspendlingen måste minska.

Han ser både framför sig att vi kommer att cykla mer, använda oss av bilpooler, kollektivtrafik och annan samordning.

– Jag vurmar väldigt mycket för varubussen, den når den mest avlägsna håla och kan ersätta många bilresor. Jag ser en framtid på landet där väldigt få har bil. Det kommer faktiskt att bli så.

Elcykeln ser han som mer löftesrik än elbilen, och nämner att samma mängd ändliga resurser som krävs för en normalstor elbil räcker till 200 elcykelbatterier. Han menar även att velomobiler, inbyggda cyklar som man halvligger i, har stor potential.

– De har bättre kraftöverföring än en vanlig cykel och går mycket snabbare, dessutom har de tre hjul så det gör mindre om det är halt.

Innan vi skiljs frågar jag Björn om han tror att vi människor kan vänja oss vid minskad mobilitet.

– Om vi bara ser vad vi kommer att förlora blir det såklart väldigt besvärligt och jobbigt – att inte få köra lika mycket bil, inte kunna flyga till Thailand… Tyvärr är det oftast så vi närmar oss de här frågorna. Men i stället borde vi titta på vad vi öppnar upp för, se möjligheterna. Det är den diskussionen vi behöver föra.


2020-03-31

Fantasi för förändring

Krönika i Grus & Guld nr 1/20

 

Tänk om vi faktiskt kan ställa om samhället? Tänk om det är möjligt att skapa en livsbejakande, regenerativ kultur, där vi investerar i att leva med fred hellre än att rusta för krig? Där vi forskar mer på att samarbeta med naturen än att kontrollera den? Hur skulle det se ut?

Det är en avlägsen tanke för de flesta, i en tid när vi kollektivt agerar som om det inte ens fanns någon morgondag. You will die of old age – I will die of climate change står det på ett av klimatstrejkernas plakat. Unga människor världen över har tappat tron på en framtid. Det är hjärtskärande.

Vad händer med vår föreställningsförmåga när vi förlorar hoppet om framtiden? Psykiatrikern Robert J Lifton beskriver i The Broken Connection hur användningen av kärnvapen innebar att vi kollektivt var tvungna att föreställa oss möjligheten att mänskligheten utplånas. Detta innebar ett helt nytt kulturellt förhållningssätt till tid; förmågan att leva med en relation till framtiden blev skadad. Lifton kallar det en radikal biologisk splittring.  Vi blev i stället fångade i nuet.

”Fantasin och kreativiteten är utrotningshotade, samtidigt som de nu är av avgörande betydelse”

Med klimatförändringarna är en kollaps av livet som vi känner det inte längre enbart en möjlighet; det börjar närma sig en sannolikhet. När vi mer än någonsin behöver kunna drömma om ett samhälle som ser helt annorlunda ut än dagens, håller vi alltså på att förlora förmågan att föreställa oss en framtid överhuvudtaget. Men hur ska vi kunna skapa något vi inte ens vågar föreställa oss? Är vi inlåsta i ett destruktivt system för att vi begränsar oss själva?

Rob Hopkins, en av omställningsrörelsens grundare, beskriver i den nya boken From What is to What if? hur fantasin och kreativiteten idag är utrotningshotade, samtidigt som de nu är av avgörande betydelse. Dessa unikt mänskliga förmågor är vad omställningsrörelsen bygger på. Det möjliga blir möjligt för att vi gör det möjligt. Fantasin formar världen.

Så hur skapar vi framtider att längta till, hellre än att fly ifrån? Till exempel genom utrymmen där vi gemensamt vågar fantisera. På en omställningskurs nyligen sa en av deltagarna ”Det är som att jag plötsligt fick tillåtelse att drömma om en framtid. Som att jag klev över en gräns, jag hörde mig själv säga hur det såg ut där… Om jag kan säga det måste det ju vara möjligt?”

Tänk om… vad längtar du efter?

Pella Thiel
Ekolog, aktivist och omställare

 

 

 

 

 

McKibben ser en avgörande tid


2019-06-20

Trettio år efter att han gav ut boken End of Nature, som gjort honom legendarisk i miljökretsar, är aktivisten och författaren Bill McKibben tillbaka med en ny bok: Falter. Vi träffade honom för att prata om vad som hänt under de tre decennierna. 

Första gången vi möter honom sitter han lätt krum i ryggen på sitt kontor vid skolan Middlebury College i ett snöinslaget Vermont. Kontoret är fullt av böcker, i hyllor och i högar på golvet. Många av dem om natur, miljö och klimatförändringar. En bra symbol för vad han precis har avslutat ett resonemang om.

– Jag trodde länge att den diskussion som pågick om global uppvärmning behövde mer fakta, mer argument, fler artiklar, mer böcker. Som skribent och intellektuell var mitt svar att skriva mer. Men så insåg jag att jag hade tänkt helt fel. Vi behövde inte fler böcker.

Diskussionen om klimatförändringar var över, den var vunnen. Faktan fanns där. Men ändå höll han på att förlora bråket. För som bråk ofta gör handlade det om pengar och makt, inte miljö.

– Och på andra sidan det här bråket fanns väldens rikaste och därför mest mäktiga kraft i mänsklighetens historia: den fossila bränsleindustrin. Och de brydde sig inte om att de förlorat argumentationen, de brydde sig bara om att vinna bråket, säger Bill McKibben.

Så varför har du nu skrivit en ny bok?

– Ränderna går aldrig ur en gammal tiger, säger han.

Bill McKibben startade sin skribentkarriär redan under studieåren. Som student på välrenommerade Harvard University blev han redaktör för skoltidningen The Harvard Crimson. Efter sin examen 1982 fick han jobb på den legendariska tidskriften The New Yorker. Han var redaktionens yngste reporter och skrev deras Talk of The Town-artiklar. Vilket betydde att han åkte runt i New York City och skrev spännande historier om okända personer.

– Det var det perfekta jobbet. Om det inte var så att vår planet håller på att gå under skulle jag vilja ha det fortfarande, säger han.

Efter några år som anställd på The New Yorker fick Bill McKibben uppdraget att skriva en lång artikel om var allt i hans hem kom ifrån. Under ett år jobbade han med artikeln. Han åkte till Alaska där el genererades i stora vattenkraftverk, han var nere i Brasilien där ConEdison utvann olja, han var ute på pråmar som dumpade avfall i havet.

– Jag växte upp i en förort. Städer är ett sätt att gömma var allting kommer ifrån. Du vet bara att vatten kommer ur kranen, mat ur kylen. Att under ett år med egna ögon se den fysiska sidan av New York förberedde mig väl för att läsa de tidiga rapporterna om klimatförändringar som sen började komma. Jag hade byggt upp en påtaglig förståelse för systemens ömtåligheten. Jag började utveckla ett ekologiskt samvete, säger Bill McKibben.

Vid 80-talets mitt började han att jobba på sin numera kultförklarade bok The End of Nature, en av världens första populärt skrivna böcker om klimatförändringar, stigande temperaturer, människans roll i förloppet och vilka konsekvenser som skulle följa.

– Jag såg på temat från början med en journalists ögon: ”Det här är en väldigt bra historia som ingen annan har täckt”. Men under arbetet med boken förändrades jag. Det stod klart för mig att det inte bara var den största historien just nu, utan det var det största och läskigaste som hänt på vår planet under mänsklighetens hela tid på jorden och vi måste klura ut hur vi ska stoppa det!

När han var klar med boken insåg han att han inte var en objektiv journalist längre. Han hade blivit aktivist.

När vi möts har hans nya bok Falter precis kommit ut. Det är en dyster genomgång av sakernas tillstånd. Det finns helt enkelt inte mycket hopp kvar för att vi ska lyckas rädda vår planet, menar han.

– Jag är journalist i grunden och min roll är att säga sanningen. Det är en öppen fråga om mänskligheten och jorden kommer att klara sig. Det återstår att se, säger han.

Mycket har hänt under de trettio år som passerat sedan End of Nature gavs ut. Bill McKibben har gått från teori till praktik, bland annat genom att grunda organisationen 350.org och genom att utgöra en enorm mobiliserande kraft inom miljörörelsen och divesteringsrörelsen.

Rader av rapporter om klimatförändringar har publicerats under dessa tre decennier och läget förklaras som allt dystrare av världens samlade forskarkår.

– När jag började skriva om det här var det många fenomen jag läste om i forskningen som jag aldrig trodde att jag skulle uppleva i min livstid, men som nu är här, säger han.

Som den största förändringen sedan hans första bok släpptes pekar han på att sådant som då bara var teorier nu sker i praktiken.

– Det fanns då ingenting en redaktör kunde skicka ut en fotograf att fotografera. Nu syns klimatförändringarna i världen, säger han.

För Sverige var 2018 ett speciellt år, med till exempel kraftiga skogsbränder, vilket förde upp klimatfrågan på den politiska agendan. Hur ser du på 2018?

– Ja, förra året var en brytpunkt. Här i USA men även på många andra ställen. Det berodde på flera olika faktorer. Ett: flera tunga rapporter kom ut och viktigast var den från IPCC. Inte för att den sa något nytt men för att den äntligen gav oss en konkret tidslinje: om vi inte har gjort grundliga förändringar om 12 år så kan vi helt enkelt inte nå de mål som vi har satt upp. Det hjälper folk att fokusera.

Han fortsätter och listar andra punkter. Två: Den samlade effekten av det vi sett ske de senaste fyra åren. De har varit de varmaste fyra åren i mänsklighetens historia. Och effekterna av det finns nu i överflöd. Vissa av dem är så dramatiska att det inte går att komma undan från dem.

– Jag tror att bilderna från skogsbränderna i Kalifornien förra året innebar ett skifte. Delvis på grund av att Hollywood pumpat ut en bild av Kalifornien som en idealisk plats, så nära paradiset på jorden som vi har, och plötsligt såg vi folk döende i sina bilar, städer insvepta i mörk rök … folk blev berörda.

Tredje punkten: Trumpeffekten. Trump är en ”sådan idiot”, säger McKibben, och alla runt om i världen ser att han är det så att när han fortsätter att prata om klimatförändringar som en bluff så får det ”alla som har en hjärna” att inse och uppmärksamma att klimatförändringarna är ett fruktansvärt problem som vi behöver ta itu med.

– Jag tror att folk verkligen börjar få panik. Det är inte bara så att världens ledare ingenting gör åt problemen – nu försöker några av de viktigaste, Trump och Putin till exempel, aktivt få oss att inte göra något alls.

Utan att någon behöver föra svenska Greta Thunberg på tal så tar Bill McKibben upp henne. Han kallar henne ”the best” och säger att någonting är fel med världen om hon inte får fredspriset.

– Av alla de människor som jag har sett under de här trettio åren så kan jag inte komma på någon annan som är så fångande, så smart och som pratat om klimatförändringar på att så användbart sätt. Det raka och direkta sätt som hon pratar om hela grejen på är väldigt uppfriskande, säger han.

Bill McKibben ser med sina glasögonprydda, färgmässigt svårplacerade ögon (grönblåbrungrå?) på världen med en väldigt dyster blick. Men allt hopp är inte ute. Den rörelse som Greta Thunberg väckt ser han på med enorm glädje och han säger att den proteströrelse som växte fram under 1900-talet, med icke-våld som ledande princip, är det bästa det århundradet gav mänskligheten. Aktioner i den andan, och snabba framsteg på marknaden för förnyelsebar energi – där finns mänsklighetens hopp, menar han.

– Det är nu billigare att framställa energi från förnyelsebara källor än med fossilt bränsle. Och varje dag sjunker det priset. Vi kan gå över till en renare el nu om vi bara vill. Det enda som saknas är viljan och politiken.

Ett par veckor senare får vi ett fototillfälle med Bill Mc Kibben i Brattle Theatre, Cambridge, Massachusetts – en plats där han tillbringade mycket tid under sina studieår. Han har tidigare förklarat att han inte längre tror att diskussionen kan vinnas med fler böcker, mer fakta. Och utvecklingen under de tre decennier som passerat sedan han släppte ”The End of Nature” har inte precis gjort omställningen lättare. Ändå står han nu här med ännu en bok i sin hand, inför allvarligt lyssnande åhörare i en fullsatt salong.

Som sagt: ränderna går aldrig ur en gammal tiger.

 Text  Martin Brusewitz    Foto  Mattias Lundblad

Fantasins ekonomi


2018-04-04

 

Framtidens ekonomi kan både bli smakrikare, fantasifullare, roligare och mer varierad. Det menar omställningsrörelsens grundare Rob Hopkins, som ser bubblande möjligheter i nödvändigheten att skapa en energisnålare ekonomi.

 

Han har varit med och startat ett bryggeri i hemstaden Totnes i södra England. Ingredienserna hämtas inom en radie av fem mil. Ändå blir ölen långt mycket godare än de globala bryggeriimperiernas, enligt Rob Hopkins.

– Har du en gång smakat en hantverksöl vill du aldrig mer dricka en Heineken eller Budweiser, säger han.

– Inom geografiska begränsningar kan kreativiteten blomma.

Mikrobryggerirörelsen får tjäna som illustration av hans vision om en framtida mer energisnål men mer inkluderande och fantasifull lokal ekonomi.

– För femton år sedan sålde en handfull stora företag nästan all öl i USA. Idag tillverkas en femtedel av små bryggerier som experimenterar med olika smaker, och fylligheter. På ganska kort tid har en ganska trist marknad fått nytt liv. Unga människor kommer in och folks preferenser förändras, säger han.

 

Det är nu över tio år sedan som Rob Hopkins gav sina dåvarande elever på Irland i uppgift att göra en plan för hur deras stad skulle klara omställningen till ett mindre fossilberoende samhälle. Resultatet, som kom att involvera många olika grupper i kommunen, lade grunden för omställningsrörelsen som sedan dess har spritts över hela världen. Fokus ligger på att skapa levande lokalsamhällen som klarar energi-, klimat-, miljö-, finanskris eller andra chocktillstånd i omvärlden.

– Ska vi göra förändringar i den skala som krävs för att inte förstöra livet på den här planeten måste vi skala ned rejält. Och för att få med oss människor på den resan behöver vi berätta att ett energisnålare liv faktiskt kan bli alldeles underbart, säger Rob Hopkins och ler.

 

Med dagens ekonomi ser han många problem, ett är att pengarna extraheras från lokalsamhällena och koncentreras till allt färre händer.

– Stora affärskedjor har sällan en roll i närområdet. Jag vill ha en ekonomi där pengarna i högre utsträckning stannar lokalt, och för varje varv de cirkulerar skapar ett nytt arbete, en ny anledning för unga människor att bo kvar, nya möjligheter till kreativitet och uppfinningsrikedom…

– Min bild av ekonomi är att det i grunden handlar om samhörighet och relationer. En mer lokal ekonomi kan både öka delaktigheten och minska sårbarheten mot störningar i omvärlden.

Han jämför med hur en skog samlar regnvattnet och använder det på olika sätt innan det blir torrt. På samma sätt vill han att pengarna ska rotera i lokalsamhället.

 

Rob Hopkins ser ingen fara för isolationism eller inskränkthet med den lokalisering han förespråkar. Tvärtom menar han att de lokalekonomiska omställningsprojekten som pågår runt om i världen präglas av stor öppenhet och inkludering.

– Det handlar inte om självhushållning eller om en totalt lokal ekonomi, utan om en ekonomi som är mer lokalt förankrad. Idag har pendeln svängt väldigt långt åt det globala hållet, säger han.

Lokalisering är inte heller ett självändamål, understryker Rob Hopkins. Inom omställningsrörelsen har ett antal kriterier utarbetats för vilken typ av nya företag som behövs. De ska bland annat vara koldioxidsnåla, förhålla sig till att jordens resurser är begränsade, ha mål bortom den egna vinsten och vara medskapande i omställningen.

– Om vi bygger en ny ekonomi med grund i de värderingarna är det ingen risk att vi hamnar fel, menar Rob Hopkins.

 

I Totnes hålls varje år ett entreprenörsforum för att stötta omställningsföretag. Alla som kan bidra med något kallas investerare, även om det som erbjuds är en kontorsplats eller bokföringshjälp. Men många satsar även pengar. Under sex år har närmare en miljon kronor investerats i 27 olika företag, varav 24 fortfarande är igång.

– En del flyttar sina pensionsbesparingar, eftersom de vet att en portfölj med de här företagen kan ge bättre avkastning, säger Rob Hopkins.

Exakt hur avkastningen ser ut beror på företagen. Vissa vill ha rena gåvor, andra utlovar ränta i allt från grönsaker till pengar. Det handlar dock om riskkapital, fungerar inte idén förlorar investeraren. Gemenskapen som skapas kring projekten finns dock kvar.

– Bäst fungerar ett entreprenörsforum med massa folk. När människor möts öppnas möjligheter upp som ingen tänkt på tidigare, säger Rob Hopkins.

 

Ibland krävs det större pengar för att få igång en verksamhet än den folkfinansiering ett entreprenörsforum kan erbjuda. I Totnes har till exempel ett lokalt icke vinstdrivande utvecklingsbolag startats. Dess första projekt är att omvandla ett nedlagt mejeri till en levande plats designad, ägd och använd av invånarna. Enbart för planeringsarbetet behövdes nästan sju miljoner kronor.

– Ingen av bankerna, inte heller de etiska, ville låna ut innan vi fått bygglov. Utan privata välgörare hade projektet havererat, säger Rob Hopkins och önskar att den traditionella finanssektorn skulle spela en större roll för att förverkliga av nya affärsidéer.

– Det skulle underlätta med fler banker som inser att om vi inte lyckas skifta till en mer resilient lokal ekonomi så kommer det inte längre finnas någon anledning att driva bank…

Han känner till JAK-modellen sedan länge.

– Det är fantastiskt att JAK finns kvar. Jag älskar att se olika idéer blomstra. Om det är något ny ekonomi handlar om så är det diversitet. Det finns inte en modell som kommer lösa alla problem utan vi behöver olika verktyg för olika saker, säger Rob Hopkins.

 

Nu är planerna för mejeriområdet i Totnes klara. Invånarna har röstat fram ett hotell, en möteslokal, bostäder och verkstadslokaler i ett av de första engelska utvecklingsprojekten som klubbats genom en folkomröstning.

– Den stora styrkan med projektet är att inom 10-15 års tid när allt är klart kommer det generera intäkter som vi kan använda till annat. Det ger oss större makt över vårt öde, säger Rob Hopkins.

Än så länge är ett ganska litet antal personer med och äger utvecklingsbolaget, men tanken är att alla Totnesbor ska erbjudas en andel för tio kronor.

– Vi kommer även erbjuda större investeringar mot avkastning. Men alla medlemmar ska ha samma rösträtt.

 

I omställningsrörelsens barndom låg fokus på att föra samman människor och skapa nya visioner att arbeta för. Idag menar Rob Hopkins att arbetet måste gå vidare.

– Att arbeta ideellt är bra, men inte tillräckligt. Vi måste skapa nya försörjningsmöjligheter, nya företag, säger han.

Samtidigt finner han hopp i att politiskt valda församlingar i stora städer som Barcelona och Paris anammat rörelsens idéer.

– Borgmästaren i Paris har just publicerat deras koldioxidsnåla budget, som innehåller massa omställningsprojekt.

– Ibland kan det kännas som att vi inte gör tillräckligt snabba framsteg. Men du vet aldrig var brytpunkterna finns. Du kan inleda ett projekt utan att veta vem som hör om det och inspireras. Därför det är så viktigt att sätta igång, att våga prova sina idéer. Det värsta som kan hända är ju att det inte fungerar.

Text: Karin Backström