Kategoriarkiv: opinion

Ekonomi eller ekonomi?


2019-12-10

Vi vill ha minskad konsumtion och produktion för att kunna fortsätta leva på en jord med anständig temperatur. Samtidigt krävs ökad produktion och konsumtion för att vi ska ha jobb att gå till. Nina Björk ser ett motsägelsefullt förhållningssätt och menar att omställningen måste röra det mest grundläggande: ekonomin.

 

Text: Nina Björk

Ekonomi är läran om hur samhället hanterar sina knappa resurser, skriver Gregory Mankiw och Mark Taylor i inledningen till sin lärobok Economics. Det är en klassisk definition, som på Wikipedia uttrycks som att ”ekonomi är läran om hushållande med begränsade resurser i ett tillstånd av knapphet”.

Okej, men om detta är ekonomi – vad ska vi då kalla det vi har?

Sveriges Radio sände i höstas en granskande programserie i sju delar med namnet Prylarnas pris. I det första programmet säger reportern: ”De elektriska apparater som vi använder hemma får allt kortare livslängd. Många företag tillverkar med flit apparater så att de går sönder snabbare”.

En intervju med en brittisk tv-reparatör vid namn Alvin Hardy följer.

Han hade reagerat på hur många tv-apparater som folk lämnade in till honom för reparation, trots att apparaterna var ganska nya. När han undersökte saken närmare visade det sig att det fanns led-lampor i dem som belastades med en mycket högre spänning än de var gjorda för. Knappast en slump. Enligt en professor på Linköpings Universitet, som intervjuas i programmet, är det många företag som använder sig av så kallat ”planerat åldrande”, det vill säga att man medvetet tillverkar prylar så att de går sönder snabbare än nödvändigt. Man bygger in sådana funktioner som att batterier inte går att byta och att reservdelar inte uppdateras, ”ofta med avsikten att få konsumenter att komma tillbaka snabbare”.

Jag får intrycket av att programmakarna inte tycker att det här med planerat åldrande är särskilt bra. De säger att deras serie handlar om ”prylarnas klimat- och miljöpåverkan och vad vi kan göra för att minska den”. De säger att 40 procent av de växthusgaser vi människor släpper ut kommer från de prylar vi omger oss med. ”Och för att tillverka alla de prylar vi egentligen inte behöver plundras jorden i snabb takt på råvaror”.

Det verkar dåligt. Riktigt dåligt faktiskt med tanke på att jorden befinner sig i ett ytterst prekärt läge. Så vad kan vi göra? De företag som ägnar sig åt planerat åldrande skulle ju till exempel kunna sluta att ägna sig åt detta. De skulle till exempel kunna börja ägna sig åt att tillverka saker som håller. Och vi konsumenter kan ju till exempel börja ägna oss åt att konsumera lite färre nya prylar, för jag håller med radioreportern om att vi köper många grejer vi inte behöver.

 

Men vänta lite nu! Vad skulle då hända med tv-reparatör Alvin Hardy? Han skulle ju få mindre apparater att reparera, kanske bli arbetslös. Och vad skulle hända med de som arbetar med att framställa tv-apparater? De skulle behöva bli färre. En del övertaliga tv-montörer blir det. Och vad händer med de företagsägare som för att kunna vara just företagsägare är beroende av sina vinster? Om sakerna de tillverkade inte gick sönder och inte blev omoderna och inte behövde förnyas med jämna mellanrum, eller om vi konsumenter slutade konsumera alla deras prylar? De skulle gå i konkurs.

Och hur skulle allt det här påverka vår ”ekonomi” som ju faktiskt inte handlar om att hushålla med begränsade resurser, utan om att slösa med de begränsade resurser som vi behandlar som om de vore obegränsade? Den skulle krisa. Och den krisen skulle drabba oss alla, vi som är beroende av att skatter betalas och välfärden finansieras; vi som lönearbetar och är beroende av att ”ekonomin” går ”bra” så att vi har några jobb att gå till; vi som har bostadslån som måste betalas.

 

Om det som skaparna av radioprogrammet Prylarnas pris verkar vilja ska hända verkligen skulle hända, då skulle andra radioprogram som handlar om ekonomi och nyheter få bråda dagar att rapportera om följderna av den ekonomiska kris som drabbat landet. Och det här skriver jag inte för att jag ömmar om arbetssituationen på Sveriges Radio. Det här skriver jag för att vi ska kunna se att det inte är hat som är den största åkomman i vårt samhälle – utan sinnessjukdom. För vi har ju inte en ekonomi, vi har en ”ekonomi”.

Och den ”ekonomin” gör att det som är bra för klimat och miljö är dåligt för ”ekonomin”. Det vill säga: det är omöjligt att tänka i termer av helhet. Det är som om vi människor är splittrade i två delar. En del som behöver en viss medeltemperatur på jorden för att kunna leva anständigt på den och en annan del som behöver ett jobb att gå till. Den ena delen kräver minskad produktion och konsumtion. Den andra delen kräver ökad produktion och konsumtion. Den ena delen kräver alltså det som den andra delen omöjliggör.

En människa delad i motsägande bitar, ett samhälle delat i motsägande bitar – det är just detta den berömda ”omställningen” måste vara en reaktion på. Och den måste röra det mest grundläggande i vår nuvarande schizofreni: eko-nomin. Det är den som är roten; det är den som är det radikala.

 

Den rationella ekonomiska frågan är ”vilket arbete behöver utföras i samhället så att människor kan få det vi behöver utifrån de knappa resurser som existerar på jorden?” Och inte, som vi gör nu, fråga oss ”vilka arbeten ska vi hitta på så att människor kan få lön?”

För vi kan ju inte vara så dumma att vi tror att det är lönen som ger oss mat, bostad, kläder.

Lönen, pengarna, är ju bara ett instrument – en metod – för att uppnå någonting annat än själva lönen. Om metoden blir viktigare än målet med metoden, då är vi irrationella. Och om metoden dessutom innebär att vi måste öka produktionen av varor och tjänster som utarmar jordens resurser, ja då är det en vansinnig metod som inte ens om den fungerar kan leda till några som helst ekologiskt hållbara mål.

Nina Björk är litteraturvetare, frilansjournalist och författare. Texten har även publicerats i Dagens ETC.

Höj skatten på kapital


2019-09-28
Höga skatter är enda sättet att bevara välfärden. Men de senaste årtiondena har allt mer av skatteuttaget flyttats till löneinkomster, medan kapital, fastigheter och finansiella strömmar gynnats.  I denna förändrade verklighet, och i en tid när JAK söker en förnyad identitet, kan medlemsbanken ha mycket att bidra med i en ekonomisk-politisk diskussion.
Inte minst kan tankarna om skuld och ofrihet bli intressanta på nya sätt.
Det menar Oskar Broberg, JAK-medlem och universitetslektor i ekonomisk historia.

 

Svenska JAK bildades för mer än 50 år sedan och har sedan dess utgjort en liten, men viktig, kraft för att tillföra och underhålla alternativa perspektiv på såväl privat- som samhällsekonomi. Stora förändringar på både global och nationell nivå under de senaste årtiondena har dock – inte minst genom det nyliberala tankegodsets genomslag – skapat en ny omvärld där myndigheterna förbjudit banken från att använda begreppet räntefri, men där JAK egentligen har mycket att erbjuda den ekonomisk-politiska diskussionen vad gäller frågor om ägande, skuldsättning och ofrihet.

JAK behöver därför finna en delvis förnyad identitet. En utgångspunkt, av flera möjliga, för en sådan förnyelse skulle kunna vara en diskussion om de orättvisor som finns inbyggda i det nuvarande skattesystemet.

I vintras publicerade tidskriften Ekonomisk Debatt * ett temanummer (2019, #4) som handlade om skatter. I numret ges såväl dagsaktuella som historiska perspektiv på skatter, politik och samhällsutveckling.

I en av artiklarna beskrev nationalekonomen Mikael Stenkula utvecklingen av det svenska skattesystemet från slu-
tet av 1800-talet och fram till början av 2000-talet. Artikeln innehåller flera intressanta poänger. För det första visar
Stenkula att hög beskattning av inkomst  är ett relativt nytt fenomen. I början av 1900-talet framstod de skattesatser som
vi idag betraktar som självklara, som fullständigt otänkbara. Huvuddelen av skatterna togs då i stället ut i genom tullar och varuskatter. Totalt sett var dock skatteuttaget lägre eftersom det inte, i någon större utsträckning, fanns en välfärdsstat som skulle finansieras.

För det andra visar Stenkula att skatter debatterats livligt under de senaste fyrtio åren, inte minst därför att nyliberala debattörer krävt lägre skatter för att inte snedvrida marknadsmekanismen och försämra näringslivets internationella konkurrenskraft. Det mest intressanta med detta är dock att denna diskussion till trots har Sverige (i likhet med de flesta av de rikaste länderna i världen) behållit ett, historiskt sett, högt skattetryck och en stor offentlig sektor. Och det har gått alldeles utmärkt.

 

Problemet är att den globala inkomstojämlikheten har ökat under dessa år och att skattesystemet inte har uppdaterats till att beskatta flera av de finansiella strömmar som mest har drivit på denna ökning – fastigheter i storstadsregioner, globalt verksamma kapitalfonder och internationellt organiserade företag.

Ojämlikheten har framförallt ökat inom länder (snarare än mellan länder) och de finansiella strömmar som genereras i dessa verksamheter gynnar oproportionerligt mycket en redan välbeställd del av befolkningen (i sina roller som aktieägare och/eller lönearbetare i ”den nya ekonomin”).

En del av dessa strömmar undandrar sig nationella skatter genom att de rör sig över nationsgränser med hjälp av digital teknologi på ett sätt som är svårt att övervaka och reglera. Det gäller till exempel företag som kan flytta vinster mellan olika dotterbolag. Andra kapitalströmmar, som avkastningen på fastigheter, beskattas lågt på grund av politikernas oförmåga att argumentera för behovet av en betydande fastighetsskatt.

Bristen på uppdateringen sliter också isär samhällen genom att det undergräver förtroendet för själva skattesystemet. Själva hotellmagnaten Petter Stordalen gav i Grus & Guld  (2019, #1) uttryck för denna process när han citerades för sitt engagemang för att få nätjättarna att betala skatt i de länder där det underliggande värdet av deras tjänster skapas.

 

Utvecklingen av nya kryptovalutor är ännu ett tecken i tiden. Oavsett om de är skapade av anonyma hackare (Bitcoin) eller någon av nätjättarna som Facebook (Libra) så är deras främsta egenskap att de undergräver möjligheten för nationalstaten att reglera och beskatta finansiella strömmar.

Missnöjet med dagens system har kommit upp till ytan under olika namn under 2000-talet – Attac, Occupy Wall Street och andra uttryck för den globala rättviserörelsen. Detta borde ha varit goda nyheter för JAK och dess möjligheter att växa. Men utvecklingen har samtidigt missgynnat aktörer som i praktiken försöker bryta den rådande normen kring finansiella relationer. I en ekonomi med begränsad kapitalskatt ökar skulderna i allmänhet, och bostadskrediterna i synnerhet.

Samtidigt har digitalisering och nya regelkrav i spåren av den senaste finanskrisen försvårat möjligheten att verka som liten fristående aktör på finansmarknaden. Utmaningarna att arbeta för en vision om en annan samhällsekonomi är betydande. Många människor kan idag (teoretiskt) bekymra sig för höga skuldsättningsnivåer (läs stigande huspriser), men samtidigt uppleva att man är fast i ett system som är mycket svårt att ta sig ur.

 

Vi lever i en tid som tycker sig stå inför ödesval (nu senast EU-valet i våras). Och på sätt och vis är det så. Samhället behöver ständigt fatta beslut som får långtgående konsekvenser in i framtiden. Och i alla tider har det lurat kaotiska och destruktiva krafter runt hörnet, som dessutom ges gott om utrymme att synas och höras i en demokratisk rättsstat.

Självklart behöver dessa krafter hanteras och lika självklart kan vi inte slå oss till ro och tro att stora samhällsutmaningar löser sig själva. Samtidigt behöver vi påminna oss om att de krafter som har skapat de system och institutioner som vi tycker är värdefulla i grunden bygger på trögrörliga sammanhang. Det är både en välsignelse och en förbannelse. Den goda nyheten är att historien kan lära oss att samhällen ofta är mer motståndskraftiga än vi tror. För medborgarna kämpar på i sin vardag för att få dem att fungera även när de yttre förutsättningarna försämras. Det innebär förstås inte att de är oförstörbara. Det finns dessvärre exempel på samhällsekonomier som kollapsat vid kraftigt vanstyre. Dessbättre hör det till undantagen. Förbannelsen är att det sällan finns någon enkel och snabb lösning när stora samhällsproblem identifieras. Den amerikanska sjukvården illustrerar på ett skrämmande sätt hur ett samhälle kan misslyckats att ge alla sina medborgare ett skyddsnät, trots stark ekonomisk tillväxt i hundrafemtio år.

 

Vad vi behöver är diskussioner om politik och ekonomi som kan motverka kortsiktighet och som förmår att fokusera på utvecklingstendenser och möjliga åtgärder som är mest betydelsefulla på lång sikt. Ett sådant fundament är samhällets grundläggande skattestruktur. Ändå diskuteras detaljer i skattesystemet mer än själva kärnan. Vi pratar om nivån på vissa avdrag, när vi borde diskutera hur vi kan skapa ett rättvist skattesystem.

Idéer om grön skatteväxling är definitivt ett inslag som borde få mera uppmärksamhet (igen). Men jag menar också att vi på goda historiska grunder kan argumentera för att höga skatter generellt är det enda sättet att långsiktigt bibehålla en välfärdsstat och att vi behöver anpassa skattesystemet till globalisering och digitalisering genom att införa högre kapitalskatter på en rad områden. JAK har mycket ved att bidra med till en sådan långsiktig tankebrasa, för i en politisk-ekonomisk diskussion där kapitalinkomsternas roll för stigande ojämlikhet fick fäste skulle JAKs tankar om kopplingen mellan skuld och ofrihet kunna bli intressanta på nya sätt.

Oskar Broberg

Oskar Broberg är forskare och lärare i ekonomisk historia vid Handelshögskolan på Göteborgs universitet. Även ansvarig för Samhällsanalysprogrammet, en kandidatutbildning som fokuserar på gränslandet mellan ekonomi och samhällsutveckling.

* www.nationalekonomi.se/ED

 

Framtiden tillhör landsbygden


2019-06-20

Det är tack vare den rikliga tillgången på fossila bränslen som urbaniseringen kunnat gå dithän
 att mer än halva jordens befolkning nu bor i städer. Den utvecklingen kommer att vända. 
Fler människor måste bo på landet och livsmedelsproduktionen måste bli mer regional. 
Det menar Jason Bradford vid tankesmedjan Post Carbon Institute, Kalifornien.

Den globaliserade ekonomi som vi lever i är den mest komplexa sociala struktur som historien skådat. Och nu upplever vi hur dess energimässiga och materiella grundval sviktar. Inte nog med att råvaruresurser i höga koncentrationer blir mer sällsynta, vi ser också hur infrastruktur förfaller och står inför växande hot från klimatförändringar och sociala störningar. Att komplexa  samhällen kollapsar är vanligt, historiskt sett, men det vi står inför nu är i en skala som aldrig tidigare skådats.

En effekt som vi kommer att se handlar om stadsutvecklingen. I motsats till vad de flesta demografer säger i sina prognoser kommer urbaniseringsprocessen att vändas till sin motsats under detta århundrade.

När tillgången på fossila bränslen avtar och förnybara alternativ inte kan ersätta dem fullt ut, kommer den kraftigt urbaniserade strukturen inte att kunna vidmakthållas. Människor måste flytta ut på landet. Kort sagt, framtiden tillhör landsbygden.

Med tanke på de drastiska förändringar som väntar är det mycket viktigt att vi:

– Förstår hur det kraftigt urbaniserade och globaliserade samhället uppstod och varför ett mer landsbygdsbaserat samhälle är oundvikligt.

– Ger en ram, utifrån principer om hållbarhet och resiliens, för hur man bör tänka när det gäller vår utsatthet och de nödvändiga förändringarna.

– Granskar de mest framträdande aspekterna av agronomi, markvetenskap och lokala livsmedelssystem.

– Erbjuder en strategi för att främja omvandlingen till ett lokalt, hållbart, motståndskraftigt livsmedelssystem.

Vi måste erkänna att vårt sätt att producera och distribuera livsmedel befinner sig i ett riskabelt läge, eftersom vi har byggt ett system som är starkt beroende av billig fossil energi. Från producent till konsument bygger varje länk i kedjan på antagandet att det kommer att finnas billig energi till hands.

I stället måste många av oss bereda sig på att ta ett större ansvar för den egna livsmedelssäkerheten. Människor i kraftigt urbaniserade och globalt integrerade länder kommer att behöva lämna staden, som en anpassning både till minskad tillgång på fossila bränslen och till klimatförändringarna.

Vårt ekonomiska och vårt politiska system har låst sig fast vid det omöjliga – evig tillväxt på en ändlig planet. Men för att förstå varför framtiden är landsbygdens och varför en fullständig återuppbyggnad av ett samhälle som sätter matproduktionen i centrum är i antågande måste vi göra en tillbakablick på hur staden utvecklats.

För första gången i mänsklighetens historia lever idag fler människor ett urbant liv än ett lantligt.

Att städerna har kunnat växa i denna omfattning beror på att de kunnat dra nytta av landområden som är flera hundra gånger större än deras egen yta. Och detta har bara varit möjligt tack vare den energi som finns i olja, med kraft att förflytta tung utrustning och transportera varor över långa avstånd.

Sambandet mellan energi och urbanisering blir uppenbart när man jämför länder utifrån två faktorer: energiförbrukning per capita och andel landsbygdsbefolkning.

År 2008 fanns 24 länder där minst 75 procent bodde på landsbygden. I dessa länder uppgick den årliga energikonsumtionen till mindre än ett fat oljeekvivalent (BOE) per capita. I andra ändan av skalan, där mindre än 25 procent bodde på landsbygden, använde man 32 gånger så mycket energi per capita och i USA så mycket som 56,6 BOE. Ett fat motsvarar 50 ”energislavar” som arbetar oavbrutet under ett års tid.

Förnybara energikällor och teknologier kommer inte att kunna kompensera fullt ut för nedgången i fossila bränslen. Samhället måste bli mer energieffektivt och använda energi mycket annorlunda – en omställning som kommer att få omfattande följdverkningar på ekonomin, politiken och kulturen.

Så som jordbruket utvecklats har det blivit en av de mest miljöskadliga aktiviteterna, och ironiskt nog undergräver det, genom externa effekter, framtida kapacitet att producera livsmedel, särskilt om klimatförändringar och minskade energitillgångar tas med i kalkylen. Långt driven regional specialisering i jordbruket har gjort lokalsamhällen beroende av global handel för grundläggande matförsörjning, en situation som inte är hållbar i längden.

Mekanisering och globalisering har i det industriella livsmedelssystemet fortlöpande ersatt människors och djurs arbetsinsatser och slagit ut lokala marknader. Nästan varje led i detta livsmedelssystemet är så energikrävande att mat som äts i USA har krävt tio gånger mer energi på sin väg fram till tallriken, än den energimängd som finns i själva maten.

Hur kan ett företag överleva när kostnaderna är högre än intäkterna? Jo, framför allt för att kostnaderna till stor del betalas av någon annan, i många fall av framtida generationer.

När energin blir dyrare kommer storstäderna att få det allt svårare med sin försörjning. Befolkningen kommer av nödtvång att  behöva fördela sig jämnare över landskapet. Mindre städer och städer omgivna av områden med hög biokapacitet kommer att klara sig bättre än stora städer och kan bli tillflyktsorter för utflyttare. En lokal ekonomi som fokuserar på grundläggande varor och tjänster som alla behöver, såsom mat, energi och färskvatten, kommer att få ett längre liv än den som baseras på icke-essentiella företeelser, som finansiella tjänster och turism.

I antropologiska termer: när vi har mindre energi blir vårt samhälle mindre komplicerat. Vi får färre penningtransaktioner och en ökning när det gäller självförsörjning och informella ekonomier. De kulturella konsekvenserna är vittgående. Mindre energi från fossila bränslen kommer att kräva större arbetskraftsinsatser och mindre beroende av mekanisering över tid. Detta blir en chock för en kultur som mytologiserat en bild av 1900-talets dominerande trender innebärande att urbanisering, finansialisering och ersättning av arbetskraft med kapital och maskiner skulle vara bevis för framsteg.

Den process som beskrivs här kommer sammanfattande att benämnas ”Den stora förenklingen” (the Great Simplification) och motsvarar det som permakulturpionjären David Holmgren kallar Energy Descent-scenariot:

Nya teknologier och kulturella mönster kan underlätta en nedtrappning, men kommer inte att kunna förhindra den process som leder mot mindre komplexa men mer hållbara sätt att tillgodose människors behov och värderingar. Så som skett med många tidigare civilisationer (inklusive det romerska riket) kan nedgången ske via en serie djupa kriser som punkterar längre perioder av stabilitet.

Förutsättningarna när det gäller livsmedelsproduktion kommer att vara starkt drivande för den demografiska utvecklingen under detta århundrade.Produktionen behöver öka, med metoder som är anpassade för plats och omständigheter. Människor med livsupplevelser och träning för stadsliv kommer att behöva lära sig vad som krävs för att bo på landet, och konventionella bönder kommer att ha en brant inlärningskurva mot enklare och mer hållbara metoder.

Kuba är ett exempel på hur ett land snabbt kan anpassa sig till en ny energisituation, när man efter Sovjetunionens fall inte längre fick några oljeleveranser. Ett program startades för att klara denna ”Speciella period” med mindre fossilberoende teknik, och många av den tidens reformer finns kvar idag.

Om vi ​​är vad vi äter, hur ska vi då hantera det faktum att fossila bränslen ligger bakom vårt matssystem? Vi är varelser i den fossileldade världen, inte bara fysiskt utan även i våra sinnen.

När vi säger att det moderna jordbruket och livsmedelssystemet är otroligt effektivt så är detta sant bara i den meningen att insatsen av mänskligt fysiskt arbete har minskat. Men om vi tar med fler perspektiv, såsom resursanvändning och föroreningar, ser vi både grymheter och stor ineffektivitet.

De flesta gödningsmedel som används idag är produkter från gruvdrift och andra energiintensiva tillverkningsprocesser. Fosfat bryts på några få platser och genomgår energikrävande processer för att ge superfosfatgödselmedel. Kaliumkarbonat (pottaska) bryts i gamla sjöbottnar osv.

Vi har brutit vår förbindelse med de omgivningar som gav oss vår mat, i stället betalar vi för de föroreningar som uppstår i städerna och för att utvinna, tillverka, transportera och sprida ersättningsmineraler tillbaka till odlingsmarkerna. Detta kallas ”framsteg”.

Vårt energislukande livsmedelssystem är en förvillelse som så småningom kommer att framstå som en tillfällig avvikelse i människans historia. Vi kommer att kräva att våra gårdar ska ge ett överskott av energi, för att undvika svält. Studier av traditionella jordbrukssystem visar att de vanligtvis gav fem till tio kalorier tillbaka för varje satsad kalori. Nutida försök i USA har gett samma resultat. Men mycket lite forskning görs för att se hur gårdar kan fasa ut fossila bränslen, vilket är mycket märkligt med tanke på hur snabbt det behöver ske.

Att utveckla ett fossilbränslefritt energisystem för att driva övriga led i livsmedelssystemet, och i resten av ekonomin, är en stor utmaning inom den tidsram vi har till vårt förfogande.

Uppgiften att omstöpa ett lokalt livsmedelssystem kan verka överväldigande. Men om varje år fem procent av den jordbruksmark som betjänar den globala marknaden ställs om till att betjäna den lokala, kommer halva totala arealen att vara omställd på 14 år. Erfarenhet från krigstider har visat oss att snabb omvandling är möjlig när behovet är uppenbart. När den stora förenklingen förverkligas har vi möjlighet att skapa nya och vackra sätt att leva på jorden. Den oerhörda energin i fossila kolväten var en fantastisk gåva, men den krävde ett stort pris, inte minst påtagliga förluster av regional självförsörjning.

Artikeln bygger på rapporten The Future is Rural av Jason Bradford, biolog, bonde och styrelseordförande i tankesmedjan Post Carbon Institute.
Rapporten finns på  www.postcarbon.org/publications/the-future-is-rural/)

I slutet av juni leder Jason Bradford ett webbsänt seminarium kring rapporten, www.postcarbon.org

Text  Jason Bradford

Illustration  Ulla Granqvist

Översättning/bearbetning   Hans Månsson

Basinkomst gav förbättrad hälsa


2018-11-14

 

Mindre stress, bättre hälsa och bättre koncentrationsförmåga.
Det var några av de positiva effekter som kunde noteras när 2000 personer fick ta emot vardera 560 euro i månaden, i ett tvåårigt forskningsprojekt som just avslutats i Finland.

Det finns alltså en del att ta fasta på för dem som tror att basinkomst/medborgarlön är en bra idé.
Men även motståndarna har funnit argument i projektets resultat. Till exempel visade det sig att gruppen som fick det ekonomiska stödet bara nådde marginellt högre sysselsättning än kontrollgruppen, trots att ett huvudsyfte med projektet var att utreda om en arbetslös med ekonomisk grundtrygghet lättare skulle finna ett jobb.
– Men då ska man också veta att underlaget var väldigt avgränsat, betonar forskningsledaren Olli Kangas, som är arbetslivsprofessor vid Åbo Universitet. De två tusen i den beforskade gruppen måste vara anmälda som arbetslösa i november 2016, och de fick inte ha någon a-kassa utöver det grundbelopp som samhället erbjuder. Därutöver fanns en kontrollgrupp. Alla lottades fram, helt slumpmässigt.

Ännu återstår mycket analys, men för deltagarnas del finns flera positiva effekter, menar Olli Kangas – varav några är nämnda i ingressen.
– Viktiga är också de psykologiska effekterna av att få pengar utan krångel, utan motkrav. Det visade sig i ökad tillit både till samhället och till framtiden. Men om vi fått mer tid till projektet och kunnat göra ett bredare urval hade fler lärdomar kunnat dras.
– Det hade till exempel varit intressant att veta vad som skulle hända med lågavlönade, frilansare och mikroföretagare om de fick en basinkomst. Och vi vet från andra försök med basinkomst att det krävs längre tid för att se hur beteendeförändringar utvecklas.
Att det blev så pass begränsat hade delvis politiska skäl; regeringen tyckte sig inte ha tid med de lagändringar som skulle krävas för att få med fler grupper. Det var lättare att skapa det juridiska ramverket för en mer specifik grupp. Vad tror då Olli Kangas? Skulle den här modellen fungera i full skala, för en generell basinkomst?
– Nej, det är ganska orealistiskt. Eftersom finansdepartmentet inte levererade en skattemodell betalades pengarna ut skattefritt. Den här modellen skulle kosta tio-elva miljarder euro. En modell där basinkomst skattas bort när arbetsinkomsten ökar skulle vara billigare.
– Jag tror det vore lättare att få igenom ett system med negativ inkomstskatt, där alla garanteras en viss miniminivå, till exempel 700 euro. För den som har inkomst sker det via skattesystemet; när inkomsten når över en viss nivå så fasas den negativa inkomstskatten ut helt. Medan den som inte har någon annan inkomst får beloppet ograverat utbetalt till sitt konto.

Olli Kangas med medarbetare vill gärna forska vidare, och avvaktar nu resultatet av riksdagsvalet i april.
– Socialdemokraterna och de konservativa, Samlingspartiet, är emot. Vänsterförbundet och De Gröna är för. Sedan finns nog en fraktion bland de konservativa – de ultraliberalistiska – som också är för. Men det är många som har inställningen att de sämst ställda behöver hållas efter med piska av byråkrater för att bete sig på ett riktigt sätt. Man tror att de blir lata om det kommer manna från himlen.

Hans Månsson