Kategoriarkiv: Vatten

Dricksvatten som lyxvara


2019-12-10

Allt fler peruaner flyttar till huvudstaden Lima, bort från bergens förändrade klimat. I de växande kåkstäderna kring en av världens torraste huvudstäder är dricksvatten är en lyxvara och lokala ”langare” tjänar pengar på att sälja smutsigt vatten. Lägg till föroreningar och korruption och du har en katastrof i vardande.

Text: Izabella Rosengren
Foto: Sara Johari

Vägen är dammig av den eviga sanden som drar fram längs gatorna i utkanten av Lima, världens näst torraste huvudstad efter Kairo. De mer eller mindre fallfärdiga husen har färgats beiga efter åratal av eroderande sandiga vindar och i den lilla kiosken gapar hyllorna tomma. Det enda det finns ett överflöd av är lokalt odlad frukt och billiga importerade kakor. Här, i området som kallas Lurin, bor de som tillhör de allra fattigaste i mångmiljonstaden Lima. Många migrerade från landsbygden under krigsåren på 1980- och 1990-talet och hade inte tillräckligt med pengar för att skapa sig ett nytt liv i de mer bemedlade delarna av staden. Men de senaste åren har det även börjat komma andra typer av migranter: De som flyttar från bergen på grund av klimatförändringen som gör att de inte längre kan bedriva jordbruk; de som flyr från bergen för att glaciärerna smälter och skapar flodvågor som hotar att ödelägga hela byar; de som flyr från torkan i låglandet.

 

Idag bor en tredjedel av Perus befolkning, cirka 11 miljoner i huvudstaden. Det är lättförståeligt att detta har satt en oerhörd press på existerande infrastruktur, bland annat när det gäller tillgången till dricksvatten. För även om det statliga vattenbolaget Sedapal på senare tid har börjat att bygga ut vattenledningarna saknar 1,5 miljoner ­ – 2 miljoner Limabor fortfarande indraget vatten. I stället får de förlita sig på aguateros, vattenlangare med privatägda tankbilar, vars vatten är långt mycket dyrare än det från kranen.

– Vi betalar tolv soles för att de ska fylla vår tank på 1 100 liter. Vi vet inte var de hämtar vattnet ifrån, och ibland har det varit så smutsigt att det flutit kartongbitar i det. Vi kokar det alltid så att beläggningarna sjunker och så tar vi bara från ytan. Det som är kvar i botten kastar vi, säger Leslie Llamacurry, 21 år, som bor i ett av de slitna husen i Lurin tillsammans med sin familj på sju personer.

Trots att Leslie Llamacurrys släkt har bott i Lurin i över 80 år tror hon inte att de kommer att få något vatten indraget den närmaste framtiden.

Tolv soles, vilket motsvarar drygt 35 kronor, kanske inte låter mycket, men tar man i beaktande att minimilönen i Peru är cirka 2 800 kronor per månad är det en betydande utgift.

Leslie Llamacurry böjer sig ner och klappar den lilla lurviga hunden som vilar vid hennes fötter. Hon berättar att i Limas mest välmående områden kostar 200 liter vatten runt sex céntimos, vilket motsvarar 1,7 kronor.

Vanligtvis får hennes familj fylla på tanken var femte dag, men om de tvättar kläder eller duschar räcker vattnet bara i tre dagar. Vattenfiltret byter de varannan vecka för att vara på den säkra sidan.

– Skulle vi få vatten indraget skulle livet bli mycket lättare. Först och främst skulle vi köpa en tvättmaskin och kunna duscha. Allt skulle bli mycket renare.

 

På en mindre tvärgata, om möjligt ännu mer dammig än den första, står flera blå tankbilar med texten Agua potable, parkerade i kö.

Längst fram finns ett hus med texten ”Utdelningsbrunn”. Från taket går ett rör som slutar precis ovanför den första bilens tank. Först kommer bara en tunn stril, men sen hörs ett splash och vattnet börjar skvalpa.

På tur att fylla sin bil är Mario som inte vill uppge sitt efternamn. Han har märkt av en ökad konkurrens aguateros emellan.
– Det är för att befolkningen växer. Ju fler samhällen desto hårdare konkurrens, säger han.

Föraren i den första bilen heter Juan Carlos. Sitt efternamn vill han inte uppge av rädsla att bli nedslagen för att ha pratat med oss. Ändå ägnar han sig inte åt någon kriminell verksamhet ­ att vara aguatero är fullständigt lagligt. Han menar dock att det handlar om ”privata saker”, men går trots sin motvillighet ändå med på att berätta hur en aguatero arbetar.

– Att fylla tankbilen kostar 15 till 40 soles beroende på hur stor tanken är. Antingen ringer folk eller så stoppar de en på vägen för att köpa vatten och det kostar från 2,5 sol för en liten tank på några hundra liter och uppåt.

Trots att det statliga vattenbolaget Sedapal har gjort ett hästjobb med att på senare tid dra in vatten till människors hus menar han att aguateros aldrig har haft så mycket att göra som nu. Och då har han ändå arbetat med detta i 39 år.

– Förr var det bättre för det fanns färre bilar. Du kunde vila och folket kunde vänta till nästa dag med sitt vatten. Idag jobbar jag hela tiden, till exempel började jag klockan 03 idag och jobbar till 15. Det krävs 12 timmar för att kunna sälja vattnet.

Anledningen till att antalet aguateros har ökat menar han är att folk har dålig fantasi och hellre kopierar en lyckad affärsidé än att komma på en egen.

– Folk har ingen utbildning och inga idéer och säger ”åh, vilken bra affär, den branschen ska jag ge mig in i”.

 

Efter att ha släppt ut sin frustration och sedan funderat en stund tillägger han att den ökade efterfrågan även kan bero på det förändrade klimatet. Han berättar att floderna har börjat torka ut och att det är mycket varmare och torrare än förut. Lima har inget vatten kvar.

– Förr var det inte så här. Då fanns det vatten i mängder. Allt det här var jordbruksmark där folk odlade och bevattnade sina marker.

Tanken är full och Juan Carlos kör iväg så det skvalpar från taket. Ur de rostiga fogarna som håller ihop den blåmålade plåten sipprar vatten.

 

För några år sedan mutade vattenlangarna tjänstemännen på Sedapal för att få tillgång till vattenkällor. I takt med att Sedapal har fått upp ögonen för verksamheten har detta dock stoppats och idag slangar langarna antingen vatten från vattenledningarna eller köper vatten billigt från speciella stationer. Dessa stationer finns i två varianter: de som har licens för att sälja vatten för konsumtion och de som inte har det. De sistnämnda måste ha en skylt uppsatt som informerar om att vattnet inte ska drickas, men i slutändan saknas kontroll. Vattnet som rinner ner i tankbilarna kommer antingen från floden Rimac som flyter genom Lima eller från underjordiska källor. Ingen kontrollerar om det är rent, vilket det enligt vattenforskaren Hernán Zapata Gamarra med all sannolikhet inte är. Han undervisar på civilingenjörsprogrammet vid universitetet Universidad Peruana Cayetano Heredia samt driver ett företag som analyserar spill- och avloppsvatten.

– Av alla aguateros kanske en procent har en aning om var vattnet kommer ifrån, resten bryr sig inte. Universitetet har bland annat hittat arsenik i grundvattnet, vilket är allvarligt eftersom det är en tungmetall med stor miljö- och hälsopåverkan, säger han.

 

Det som främst påverkar vattenkvaliteten är illegala industrier och avfall. I Lurin har man till exempel grävt avfallsgropar där invånarna slänger sina sopor och på andra håll slängs de direkt i floden. När farliga ämnen från avfallet läcker förorenas både grundvatten och vattendrag.

– Floden kan rena sig själv på ett år, men för grundvattnet tar det minst ett sekel. Det är en jävlighet som kommer att vara för evigt.

Enligt Hernán Zapata Gamarra görs det inga försök att komma tillrätta med föroreningarna. Folk är för upptagna med att se om sitt eget för att tänka på andra.

 

Vad gäller Limas brist på vatten, vare sig det är förorenat eller inte, tror Hernán Zapata Gamarra inte att den främst beror på klimatförändringen. Visst har det blivit varmare och torrare, men vattenresurserna är fortfarande mer än tillräckliga för att möta efterfrågan. Problemet beror snarare på hur vattnet tillvaratas och fördelas under året, menar han.

– Det är sant att vattenmängden har minskat, men den är fortfarande fullt tillräcklig. Problemet är att vi inte sparar vatten när vi har det, till exempel på somrarna när det regnar mycket i bergen och det blir översvämningar nedströms.

Hernán Zapata Gamarra undervisar på civilingenjörsprogrammet vid universitetet Universidad Peruana Cayetano Heredia samt driver ett företag som analyserar spill- och avloppsvatten.

Han berättar att i de fattiga områdena är vattenledningarna dessutom i så dåligt skick att det vatten som finns ofta läcker ut. Så mycket som 40 procent uppskattas läcka ut på vägen till invånarnas kranar.

Trots att han inte ser klimatförändringen som en orsak till vattenbristen håller han med om att migrationen från landsbygden till viss del beror på förändrade livsmiljöer, vilket indirekt har bidragit till Limas vattenbrist.

Det är dock inget man talar om.

– Ingen pratar om klimatkrisen här. Folk har större problem med fattigdom och kriminalitet och det finns inget utrymme för miljö- och klimatfrågor. Människor upplever otrygghet dagligen och ser frågan om säkerhet som viktigare än hur mycket koldioxid industrierna släpper ut.

 

Leslie Llamacurrys lilla hund har sprungit utom synhåll och hon ställer sig upp för att gå in. Trots att hennes släkt har bott i Lurin i över 80 år tror hon inte att de kommer att få något vatten indraget den närmaste framtiden.

– Politikerna lovar och lovar, men det händer ingenting. Och även om de skulle dra hit vatten finns det folk som inte vill ha det. Jag har släktingar som bor vid floden som vattnet skulle tas ifrån. De säger att den är väldigt förorenad och att de hellre köper vatten från en aguatero.

Orättvisan i att de som betalar minst får renast vatten är inget hon har funderat över. Hon har accepterat faktum.

– Jag har inte tänkt på det eftersom jag aldrig ser de som har vatten indraget, men nu när du påpekar det så tycker jag att det är väldigt dåligt.