Sök
  • Hur ser vägen framåt ut efter corona? Grus & Guld har talat med fem personer om möjligheterna för en hållbar och rättvis omställning i pandemins spår. Hela reportaget läser du i e-tidningen. Nedan ett smakprov.
    Illustration: Kati Mets

Vägval i virusets spår


2020-09-29

Hur ser vägen framåt ut efter corona? Stora summor avsätts för att mota effekterna av pandemin i grind – och diskussionerna om hur ekonomin bäst startas om pågår för fullt.  Grus & Guld har talat med Helena Norberg-Hodge, föregångare inom den internationella rörelsen för en mer lokal ekonomi, Thomas Hahn, ekologisk ekonom, Ekaterina Chertkovskaya, nerväxtforskare, Tomas Kåberger, professor i förnybar energi och Markus Kallifatides, företagsekonom om hur de ser på möjligheterna för en hållbar och rättvis omställning i virusets spår.
Nedan publicerar vi ett smakprov.
Samtliga intervjuer hittar du här.

 

Helena Norberg-Hodge:
”Vi står i ett vägskäl”

Helena Norberg-Hodge är grundare av organisationen Local Futures och har fått det alternativa Nobelpriset Right Livelihood Award. Foto: John Page

 

Coronakrisen ökar definitivt möjligheterna att uppnå en positiv förändring mot mer motståndskraftiga lokala ekonomier. Men det finns också en risk att vi kan gå i exakt motsatt riktning, mot en högteknologisk no touch-framtid styrd av ideologin att större och snabbare är bättre.

Det säger Helena Norberg-Hodge, som arbetat globalt för ökad ekonomisk lokalisering ända sedan hon såg hur invånarnas livskvalitet utarmades när den tidigare ganska isolerade indiska provinsen Ladakh öppnades upp för ”utveckling” på 1970-talet.

I flera decennier har vi nu rört oss i två riktningar samtidigt, menar hon. Å ena sidan inser individer och samhällen runt om i världen att mer lokala, småskaliga och ekologiska sätt att leva ger hälsosammare och fullödigare liv. Samtidigt har trycket från regeringar och globala storföretag för fortsatt fokus på globalisering och teknisk utveckling intensifierats.

– Mänskligheten står nu i ett vägskäl där vi måste välja väg.

För Helena Norberg-Hodge handlar vägen framåt efter corona om att decentralisera och stärka lokala, regionala och nationella ekonomier i stället för att expandera en enda resursintensiv och odemokratisk global marknad.

 

Hon brukar tala om tre F: farming, fishery, forestry (jordbruk, fiske och skogsbruk).

– Så långt det är möjligt måste dessa områden bli småskaliga, med lokalt anpassade arter för att öka den biologiska mångfalden. Vi behöver ekologiska lantbruk som anställer människor, inte jordbruk skötta med avancerad teknik och robotar. Dessa är nästan alltid mer energi- och resursintensiva än de som sköts av människor. Det småskaliga jordbruket brukar också vara mer produktivt och hållbart, eftersom där odlas en rad olika grödor anpassade efter årstiderna.

”Vi behöver ekologiska lantbruk som anställer människor”

Givetvis finns det teknik vi behöver för att leva ett gott liv, påpekar Helena Norberg-Hodge.

– Men när det gäller produktionen för att möta våra basbehov finns det många studier som visar vilken social och ekologisk förödelse industrialiseringen har fört med sig.

Redan innan coronakrisen såg Helena Norberg-Hodge ett ökat intresse för att odla mat runtom i världen, och hon ser det som fullt naturligt.

– Att engagera sig i naturen och producera mat tillsammans med andra är något som är djupt rotat i våra gener. Allt fler studier visar att kontakt med andra människor och naturen kan bota depressioner och göra oss lyckligare.

 

Det största hindret för att världen i stort ska gå i denna riktning är att vårt nuvarande ekonomiska system är inriktat på storskalighet och en typ av effektivitet som i själva verket bara betyder ökad lönsamhet för stora företag, menar hon.

– Överallt är vi påverkade av storföretagens logik. För att ge ett exempel: inom biologin handlar mycket idag om genetisk ingenjörskonst och forskare måste kämpa för finansiering av studier om ekologiska lösningar. Stordrift och globalisering gynnas konsekvent av politik och regelverk.

”Överallt är vi påverkade av storföretagens logik”

Därför vill hon se mer av det hon kallar big picture activism. I begreppet lägger hon att vi måste visa hur de olika kriserna mänskligheten befinner sig i hänger ihop och har sina rötter i det nuvarande ekonomiska systemet. Samtidigt behöver positiva exempel på lokalisering runtom i världen lyftas fram. Det kan till exempel handla om forskning som visar på effektiviteten i småskalig matproduktion eller på traditionella medicinska kunskaper som fungerar.

– Som individer behöver vi se till att söka sådan information och dela den med andra. Jag tror det är få personer som verkligen förstår vårt globala system i grunden. Till och med de som jobbar i stora företag och på regeringsnivå är ofta blinda för vilka reella effekter deras beslut får, säger hon.

 

Hon tror inte på att demonisera storföretag eller skuldbelägga. I stället är det systemet vi måste ändra på.

– Alltför ofta har vi fått höra att världens problem är vårt eget fel, att den mänskliga naturen är girig och dum, men sanningen är en annan. Våra problem kommer från ett system som blivit inhumant på grund av storleken. Om du inte ser vilken inverkan dina handlingar har på en annan plats på jorden så kan du inte ta kloka beslut.

”Systemet har blivit inhumant på grund av storleken”

Därför understryker hon vikten av att börja i det lilla.

– Vi behöver inte vänta på att regeringar börjar lokalisera våra samhällen. Det finns redan otaliga projekt runt om i världen som visar vägen. I dessa projekt är det uppenbart att människor agerar utifrån sina klokare, samverkande sidor – och detta ger hopp om den mänskliga naturen.

Text: Madeleine Johansson

 

Tomas Kåberger
”Styr med stödpengarna”

Tomas Kåberger är professor i förnybar energi vid Chalmers och ledamot i Klimatpolitiska rådet. Foto: Ragnhild Larsson

Pandemin ökar möjligheten till politisk styrning av ekonomin, eftersom det nu läggs mycket pengar på stödpaket. Men om det leder till en hållbar och rättvis ekonomi – det vet vi först när vi ser hur man använder pengarna.

Det säger Tomas Kåberger, professor i förnybar energi och en framträdande röst i debatten kring hållbar energiomställning. Han påpekar att det kan slå fel när staten stöttar företag med flera miljarder kronor för korttidspermitteringar ifall pengarna inte används rätt.

– Om företag som Volvo använder stödet för att stänga ned sina utvecklingsavdelningar just när det sker en omstrukturering och elektrifiering i hela branschen så bidrar det inte till en snabb omställning.

Klimatpolitiska rådet, där Tomas Kåberger är ledamot, kommer att titta närmare på hur regeringen använder de styrmedel som skapats under coronakrisen.

– Vi kommer att granska hur all politik påverkar klimatet och just nu (intervjun gjordes i augusti, red:s anm)  är det svårt att se det man gjort hittills under pandemin som positivt. Att satsa flera miljarder på att stötta flygbolaget SAS är ett sådant exempel.

 

Staten borde generellt ställa fler motkrav när den går in och stöttar företag, menar Tomas Kåberger. Han ser ingen anledning till att skattebetalarna ska gynna ägarna till gamla företag som inte har en plats att fylla i en fossilfri ekonomi. I stället är det människorna som drabbas som ska stöttas. Och företag som har en del i omställningen bör staten stödja genom investeringar, inte bidrag.

”Det är viktigt att inte bara ge bort pengarna”

– Det är viktigt att inte bara ge bort pengarna. Blir staten delägare kan skattebetalarna ta del av de framtida vinsterna sedan, i stället för att de bara ska gå till företagen.

Att rädda företag utan motprestation leder bara till att staten blir fattigare, understryker han.

– Och det leder i sin tur till att skatten måste höjas eller de offentliga utgifterna minskas, vilket drabbar välfärden.

 

Under coronapandemin har vi redan sett vad en resurssvag äldrevård kan leda till. Därför menar Tomas Kåberger att det nu är viktigt att se till att staten får ökade intäkter.

– Miljöskadlig verksamhet eller fastigheter kan till exempel beskattas. Man kan också investera i företag som utvecklar den teknik som behövs för hållbar utveckling, till exempel förnybar el eller elektrifiering av transportsektorn och industrin. Görs det som en investering skapar det både inkomster till staten i framtiden och nya jobbmöjligheter. På så sätt skyndar man på den önskvärda utvecklingen och gör det lönsamt för skattebetalarna.

Vad är då det bästa jag som individ kan göra?

– Dels kan man se till att man spenderar sina pengar på sådant som ger bra och hållbara strukturer. Men framför allt kan man organisera sig och pressa på det politiska beslutsfattandet. Vi behöver fler som deltar i den offentliga debatten. Och det även lokalt. Det är viktigt att vi pratar med andra människor. Riktiga människor och inte bara datorer, säger Tomas Kåberger.

Text: Madeleine Johansson