Sök


2019-12-10

En värld bortom klimatskam

Omvärldsanalys av Karin Kali Andersson i Grus & Guld nr 4/2019

 

När morgnarna börjar mörkna blir jag irriterad på min sambo för att han tänder lamporna i hela lägenheten, i stället för att dra upp persiennerna när han går upp på morgonen. Han svarar lugnt att det inte är de släckta lamporna som kommer att förändra världen, följt av lite kilowattstatistik. Trots att jag vet att han har rätt kan jag inte låta bli att anmärka på detta mikroslöseri, onödiga lampor känns ju fel. Som klimatpsykolog borde jag verkligen veta bättre.

Det första problemet med att lägga ansvaret för de ekologiska kriserna på oss som individer, är att det får oss att gräla. Lika mycket som vi själva skäms när vi har gjort något dumt, kastar vi också små nypor av skuld och skam omkring oss när vi ser andra som inte anstränger sig. När klockan tickar och hoppet sinar blir det inte lättare att hålla god min. Frustrationen måste ta vägen någonstans, och det blir naturligt att vi riktar den dit vi tänker oss att lösningen finns: på våra egna och vännernas axlar.

 

Det andra problemet är att det här med individansvar inte fungerar särskilt bra. Folk som säger att de gör mycket för miljön, har till exempel visat sig ha lika stor energianvändning som andra och lika stora ekologiska fotavtryck. I en studie i USA såg man till och med att klimatskeptiker i USA var mer miljövänliga på vissa områden, än de som oroar sig allra mest för klimatet. Vi människor lider omedvetet av det som kallas moraliskt rättfärdigande. När vi har varit duktiga slappnar vi av och unnar oss något miljöbelastande någon annanstans. Vill det sig illa blir det lilla unnet mycket större än det vi just sparat in. Ambitiösa sopsorterare tycker exempelvis att det är mer rättfärdigat att köra mycket bil, jämfört med de som inte sorterar så duktigt. En hel del livsstilsförändringar får ingen effekt alls på ekosystemet. I värsta fall kan de till och med vara negativa. Så klimatavtrycket per person har inte minskat nämnvärt de senaste åren, trots att klimatdebatten nu är på högvarv och grönt är det nya svarta.

 

I grund och botten handlar det inte om att miljövänner är lata eller lurar sig själva. Det är bara så oerhört komplicerat att leva i denna värld på ett miljövänligt sätt. Det är svårt att ha koll på alla tusentals variabler, och det är krävande att konsekvent säga nej till alla de frestelser som finns överallt. Många jag träffar kämpar dagligen med att göra allting rätt, men känner ändå skuld och skam över sin otillräcklighet och litenhet.

Vem tjänar egentligen på att vi vänder ut och in på oss själva för att leva så bra som möjligt, och samtidigt tjafsar om varandras levnadsvanor på familjemiddagar och i sociala medier?

Inte planeten. Men kanske de politiker och företagsledare som slipper stå till svars för de verkligt stora utsläppen, allt medan vi kämpar med vardagens små ting. Sett till forskningen har konsumentmakt och individansvar historiskt sett inte kunnat skapa systemförändring utan bara förskjutningar i enstaka frågor. Den tiden har vi inte nu.

 

Vi behöver ett nytt sätt att tänka, bort från idén att vi ska förändra världen en människa i taget. När vi går samman i större grupper blir vi starkare, har roligare och slipper känna oss ensamma. Då minskar frustrationen. Det bästa vi kan göra nu är att låta oss själva och varandra vara operfekta konsumenter, som tillsammans reser oss för att förändra politiken och lagarna. Vi kan bygga en värld där alla slipper klimatskam.

Karin Kali Andersson är psykolog och författare