Sök
  • Författaren Björn Forsberg betraktar coronakrisen som en generalrepetition inför en långsammare fossilfri framtid. (Bilden är spegelvänd)
  • I Bursiljum har strecken från flygplanen på himlen nu försvunnit. Björn Forsberg menar att den 200-åriga eran av fartfylld massmobilitet snart kommer att vara över.
  • Björn Forsberg är aktuell med boken "Fartrusiga – om en gränslöst massmobil tid och vår fossilfria morgondag" som kom ut just när världen gick in i coronakrisens eskalerande reseinskränkningar.
  • Lite trafik, närhet till naturen och fåglar av alla de slag. Det känns som att tiden går långsammare hemma hos Björn Forsberg i Bursiljum, Västerbotten.

Fartvinden stillnar


2020-06-09

Boken Fartrusiga, som förutser att vår fartförtrollade flygande livsstil snart kommer vara ett minne blott, kom med närapå profetisk tajming ut just när coronaviruset fick världen att stanna upp i språnget. Författaren Björn Forsberg ser krisen i pandemins spår som en generalrepetition för en långsammare fossilfri framtid som varken behöver betyda försakelse eller armod.

Text och foto: Anna Persson

Hos författaren, forskaren och miljödebattören Björn Forsberg i Bursiljum finns många detaljer som påminner om att livet inte alltid varit lika snabbt föränderligt och globalt tillgängligt som idag. Vattensamlingen nedanför gården var en gång en sjö som sakta, sakta torkat ut på grund av landhöjningen. Den pyttelilla svängda muren är gjord av torv, uråldrig och vacker. Längre bort tronar en tröskloge, 150 år gammal, knuttimrad och åttakantig. Och nog känns det som att tiden går lite långsammare här.

Långsamhet är just vad Björn Forsberg försöker förbereda oss på i sin senaste bok. Med närapå profetisk tajming kom Fartrusiga – om en gränslöst massmobil tid och vår fossilfria morgondag ut just när världen gick in i coronakrisens eskalerande reseinskränkningar. Med sin djupdykning i mobilitetens historia och nutid vill han både bredda kunskapen om hur vi har färdats genom tiderna, och förbereda oss för en fossilfri framtid. Våra resor och transporter kommer snart att inskränkas kraftigt och ta mycket längre tid än i dag, skriver han.

 

När vi slår oss ned i den gamla Västerbottengårdens kök säger han att vi lever i en tvåhundraårig epok av fossildopad fartfest som snart nått vägs ände. Han ser flera skäl till att vår massmobila tid kan vara en parentes i mänsklighetens historia. Klimatkrisen kräver det. Dessutom är oljan, med sin extrema energitäthet, en ändlig resurs – och tillskotten på senare tid från så kallad okonventionell olja, skifferolja, är både dyrare att utvinna och ger lägre nettoenergi.

– Vi står inför en drastiskt inskränkt mobilitet eftersom hela 96 procent av världens transporter idag sker med fossil energi, säger Björn Forsberg.

– Och det är en villfarelse att fossilt kan bytas till förnybart med samma resultat. Resurserna räcker inte för det på långa vägar, vi måste minska omfattningen på transporterna. Dessutom är vi beroende av fossil stödenergi för allt runtomkring – som att tillverka asfalt, bygga och underhålla vägar, tillverka fordon och utvinna mineraler till batterier.

Elflyg ser han stora svårigheter med. Han tror inte heller att mineralerna, som krävs för batterierna, räcker för att ersätta dagens alla bensinbilar med elbilar. Dessutom kräver litiumutvinning stora vattentillgångar, påpekar han. Och när det gäller biobränslen ser han målkonflikter med såväl matproduktion, biologisk mångfald och skogen som kolsänka.

Kritiker menar att det kommer ny teknik som vi inte känner till i dag.

– Som flygande bilar, knäcka fusionsenergins gåta och kolonialisera Mars? Verkligheten ser helt annorlunda ut.

 

När Fartrusiga skickades till tryck kunde inte Björn Forsberg ana hur snabbt hans spaningar om strandade flygplan, glesare vägtrafik och en värld som åter ter sig mer avlägsen skulle materialiseras.

Vad tänkte du när din bok kom ut mitt i coronakrisen?

– Ja, framtidsscenariot som jag tecknat i boken har ju till stor del inträffat. Det är intressant att de påminner så mycket om varandra, säger han.

– Det verkligt billiga flygets tid är sannolikt förbi. Kanske blir det en återgång till 1980-talets nivå för flygtrafiken, som den såg ut innan 1990-talets avregleringar.

En del menar ju att entreprenörer och riskkapitalister bygger upp flygbranschen igen?

– Flygbranschen krisade redan innan corona och många kommer framöver dra sig för att sätta sig i en flygkabin, som är en perfekt smitthärd. Dessutom tror jag vi kommer se mer av kontroll och visumkrav. Jag har svårt att se att branschen skulle kunna återgå till samma nivå som före coronakrisen. På sikt tror jag inte att vi kommer ha kvar konventionellt trafikflyg alls.

 

Björn Forsberg betraktar coronakrisen som en generalrepetition inför en annorlunda framtid. Redan i sin första bok Tillväxtens sista dagar från 2007 beskrev han motsättningen mellan fortsatt ekonomisk tillväxt och lösningar av den ekologiska krisen. I sin andra bok, Omställningens tid 2012, slog han fast att världsekonomin gått rakt in i naturresursväggen och att den fossila energin inte längre är att räkna med som motor. Därmed, förutspådde han, skulle också allt som är beroende av billig energi bli dyrare och den ”kreditdopade” köpfesten vara över – med konsekvenser även för det finansiella systemet. Vägen framåt? Omställning. Inte med snävt fokus på lågenergilampor och elbilar, utan på en grundläggande förändring till ett resurssnålare samhälle med mer lokal produktion och konsumtion.

Coronakrisen ser han som ett helt unikt tillfälle.

– Den öppnar möjligheter att utforska en annan utveckling, en bättre morgondag. Krisen har visat att folk är beredda till ganska stora omställningar. Jag har tittat mycket på samhällen som går före i omställning och de är nästan alltid krisdrabbade – av hög utflyttning, ekonomisk nedgång, strukturomvandlingar eller liknande. Kriser öppnar för att tänka lite mer förutsättningslöst, säger han.

Samtidigt ser han en dragkamp framför sig, där starka krafter kommer göra allt för att samhället ska återgå till business-as-usual.

– En kris kan också öppna mot avgrunden om man bara tänker att allt löser sig. Och det kan vara svårt att komma ur en nedåtgående ekonomisk spiral.

Vad säger det att coronaviruset fått oss att acceptera inskränkningar som klimatkrisen inte lyckats med under årtionden?

– Coronaviruset är så påtagligt. Klimatet är mer abstrakt. Trots bränder, torka och varmare vinter ser vi det ännu inte som ett hot mot vår egen livhank. Men det positiva är att medvetenheten om sårbarheten i vårt system har ökat överlag, säger Björn Forsberg.

 

I den nya boken tar han med läsarna på en resa i mobilitetens historia från antikens löpare mellan Marathon och Aten fram till i dag. Det är lätt att förlora sig i de historiska delarna, med målande bilder av leriga vägar, skjutsbönder och luftfarkoster.

– Visst fanns det pilgrimer, krigare, sjöfarare och högre samhällsskikt som reste, men så sent som för 200 år sedan färdades de flesta väldigt lite – kanske bara till sockenkyrkan eller marknaden. Resandet innebar mycket större vedermödor och tog makalöst mycket tid, säger Björn Forsberg och beskriver långsamheten i att ta sig fram till fots, hur vagnshjul sjönk ner i leran och hur ryttare begränsades av återkommande hästbyten.

Sakta, sakta ändrades förutsättningarna under århundradena. När ångbåten kom innebar den en mindre revolution, trots begränsningen till vatten och isfri årstid. Först vid mitten av 1800-talet öppnades Sveriges första järnväg vilket snabbt förändrade resandet i grunden. Därefter kom bilen. Sedan flyget.

Nu är målet att Sveriges transporter ska vara oberoende av fossila bränslen år 2030.

– Då kommer vi inte ens att vara i närheten av vad vi vant oss vid när det gäller transporter. Vi står inte bara inför en övergång till fossilfria transporter, utan till en återgång. Det innebär absolut inte att vi ska leva som för 200 år sedan, men vi borde förhålla oss till hur det såg ut förra gången vi levde fossilfritt.

Björn Forsberg tror till och med att vi har något att lära av forna tiders resenärer.

– Förr reste man med mer närvaro, ett större sinnespåslag. I dag har något gått förlorat. Flyget berövar oss alla begrepp om rummet, om geografin, säger han.

Dessutom tror han att återkommande utlandsresor, som weekendresor, skapar slentrian.

– Visst är det tråkigt att inte kunna resa långt bort, men vi kommer att tvingas återupptäcka närhetens mirakel, säger Björn Forsberg.

Han menar dock varken att det internationella utbytet ska upphöra eller att vi ska sluta resa och upptäcka världen.

– Järnvägen ut i Europa kommer så klart finnas där!

Tror du att vi kan förändra dagens extrema effektivitetstänkande?

– Vår syn på vad som är effektivt kan förändras. Den billiga oljan har möjliggjort massmobiliteten och påverkat vår syn på vad som är effektivt. I dag är höga hastigheter i relation till kostnaden effektivt. I äldre samhällen var det tvärtom. Att färdas snabbare än promenadtakt var väldigt dyrt.

 

När jag frågar hur en transportomställning kan gå till rent konkret är det samhällsplaneringen, cyklarna och järnvägen som Björn Forsberg först nämner.

– Bilen är fortfarande norm, vilket låser fast oss vid biltrafiken. Förr fanns en butik i varje bostadsområde, nu förväntas man köra bil till externa handelsområden. Även arbetspendlingen måste minska.

Han ser både framför sig att vi kommer att cykla mer, använda oss av bilpooler, kollektivtrafik och annan samordning.

– Jag vurmar väldigt mycket för varubussen, den når den mest avlägsna håla och kan ersätta många bilresor. Jag ser en framtid på landet där väldigt få har bil. Det kommer faktiskt att bli så.

Elcykeln ser han som mer löftesrik än elbilen, och nämner att samma mängd ändliga resurser som krävs för en normalstor elbil räcker till 200 elcykelbatterier. Han menar även att velomobiler, inbyggda cyklar som man halvligger i, har stor potential.

– De har bättre kraftöverföring än en vanlig cykel och går mycket snabbare, dessutom har de tre hjul så det gör mindre om det är halt.

Innan vi skiljs frågar jag Björn om han tror att vi människor kan vänja oss vid minskad mobilitet.

– Om vi bara ser vad vi kommer att förlora blir det såklart väldigt besvärligt och jobbigt – att inte få köra lika mycket bil, inte kunna flyga till Thailand… Tyvärr är det oftast så vi närmar oss de här frågorna. Men i stället borde vi titta på vad vi öppnar upp för, se möjligheterna. Det är den diskussionen vi behöver föra.