Sök


2020-09-29

Självtillit utan tullar

Coronakrisen har fått oss att inse vikten av en tryggad basförsörjning även i kris, men hur uppnår vi det utan tullar och isolationism? Hur skapar vi självtillit bortom beredskapslager samtidigt som marknadens logik obönhörligt urholkar den?
Alf Hornborg, professor i humanekologi, föreslår en komplementär ekonomisk sektor med egen valuta i senaste numret av Grus & Guld.

 

Många av oss har länge bekymrats av riskerna med globalisering. Men coronakrisen har gjort världssamhällets bräcklighet och den moderna människans sårbarhet så tydlig att få har kunnat låta bli att undra om detta är början på slutet för vår moderna världsordning.

Det råder stor enighet om globaliseringens drivkrafter men desto större oenighet om dess konsekvenser. I och med att alla vill betala så lite som möjligt för vad de köper flyttas mycket av produktionen till länder med billigare arbetskraft och lägre krav på miljöskydd. Detta ligger inbyggt i marknadens grundläggande logik och uppfattas av ekonomer som något som ökar dess ”effektivitet”. Särskilt under de senaste fyra decennierna har de flesta ekonomer och politiker lovordat den fria marknaden och varit kritiska mot olika försök att reglera ekonomin med hjälp av skatter, tullar och subventioner. Tilltron till den oreglerade marknadsekonomin kallas ofta ”nyliberalism”.

Samtidigt har invändningarna mot globalisering och nyliberalism vuxit sig allt starkare. Att industrier flyttar till låglöneländer bidrar till att de ekonomiska klyftorna ökar både mellan och inom länder. Medan låga löner uppmuntras som en konkurrensfördel i Syd blir allt fler människor i Nord arbetslösa eller hänvisade till lägre betalda yrken. Eftersom företag i Nord har möjlighet att flytta utomlands har arbetarrörelsens förhandlingsposition urholkats. För att inte avskräcka företag har skattetrycket begränsats och mycket av den moderna välfärdsstatens trygghetssystem monterats ned. Den enskilda nationens möjligheter att råda bot på människors marginalisering har satts ur spel.

Även när det gäller miljöskydd har globaliseringen försvagat nationalstatens möjligheter. Hur goda avsikter en regering än har när det gäller miljön kan den inte kontrollera de produktionsprocesser i andra länder vars varor säljs i det egna landet. Liksom låga löner har slapp miljölagstiftning blivit en konkurrensfördel. Den omhuldade frihandeln fråntar det enskilda landet både insyn i och kontroll över hur människor och miljö långt borta drabbas av dess egna invånares konsumtion. Dessutom innebär ju den ökande handeln allt mer långväga transporter och därmed utsläpp av växthusgaser som bidrar till klimatförändringar.

Dessa sammanhang är välkända men svåra att åtgärda utifrån den konventionella marknadsekonomins förutsättningar. Motsatsen till frihandel vore ju den förhatliga protektionismen. Ekonomerna har sina goda skäl att avfärda tullavgifter som en lösning på globaliseringens problem. Tullar gör varor dyrare än de behöver vara och skapar politiska spänningar mellan länder. Skulle det finnas något annat sätt att ta sig ur denna rävsax – att dämpa globaliseringens skadliga konsekvenser men utan att bygga murar?

 

Coronakrisen har gett oss flera lärdomar. Vi har insett hur viktigt det är att vår basförsörjning är tryggad även i krissituationer. De svenska beredskapslagren lär nog återupprättas i pandemins kölvatten. Men det räcker inte. När beredskapslagren är slut måste ett samhälle kunna producera vad som behövs för att överleva – framför allt livsmedel men också allt annat oumbärligt: rent vatten, varma bostäder på vintern, läkemedel, kommunikationer. Ju mer beroende vi är av världsmarknaden för att täcka våra basbehov, desto mera handfallna blir vi i en kris.

”Nyckelfrågan är om vi kan undanta vissa delar av ekonomin från världsmarknadens logik.”

Hur bygger vi upp förmågan till självtillit samtidigt som marknadens logik obönhörligt urholkar den? I stället för att som nation göra det orimliga valet mellan två lika riskfyllda ytterligheter – omvärldsberoende eller isolering – vore det teoretiskt möjligt att bejaka globalisering och självtillit sida vid sida. Nyckelfrågan är om vi kan undanta vissa delar av ekonomin från världsmarknadens logik. Inte genom tullar på basvaror, utan genom att bygga upp en komplementär ekonomisk sektor, som i stor utsträckning kan fungera oberoende av den globala ekonomins svängningar.

 

Om mänskligheten ska kunna tygla marknadens alla negativa konsekvenser – vi har nämnt ojämlikhet, miljöförstöring och sårbarhet – måste vi börja med att inse att det är orimligt att utgå ifrån att alla värden är utbytbara. Det orimliga antagandet finns inskrivet i våra moderna pengar. Ekonomhistorikern och antropologen Karl Polanyi kallade dem allsyftespengar och konstaterade att de uppstod sent i Europas historia och skiljer sig från de sorters pengar som har använts av de flesta andra kulturer. För några århundraden sedan var det för de flesta människor på jorden otänkbart att allting skulle vara utbytbart mot allting annat.

Vilka värden skulle vi kunna undanta från marknadens idé om alltings utbytbarhet? Hur skulle vi kunna begränsa globaliseringens framfart? Det vore i princip möjligt för myndigheterna i ett land att inrätta en ny sorts pengar – en så kallad komplementär valuta – som delas ut som basinkomst till alla invånare men som bara kan användas för att köpa varor och tjänster som produceras inom en viss radie från inköpsstället. En sådan reform skulle varken innebära protektionism eller marknadsstyrning, utan bygga på invånarnas fria val. Det vore nämligen fritt fram för den enskilde att använda den nya valutan eller inte. Eftersom den skulle ge ett betydande tillskott till hushållskassan kan man förmoda att den i stor utsträckning skulle användas – och därmed plötsligt skapa en stor efterfrågan på lokalt producerade varor och tjänster, på bekostnad av efterfrågan på långväga importer.

 

Vad skulle ett sådant system – med skilda sorters pengar för två marknader, en global och en lokal – få för långsiktiga konsekvenser? Det skulle öka vår hållbarhet och försörjningsberedskap samtidigt som det minskade transporter, växthusgasutsläpp och ojämna globala resursflöden. Det skulle bygga upp ett mera komplext lokalt samhällsliv med en större ekonomisk och ekologisk mångfald. För den enskilda människan skulle det minska beroendet av lönearbete, lindra konsekvenserna av arbetslöshet och öka möjligheterna till lokalt företagande och självförverkligande. För myndigheter skulle det innebära lägre kostnader för transportsystem, miljöskydd och socialförsäkringar. Och för kommande generationer skulle det kunna innebära skillnaden mellan en beboelig och obeboelig planet.

Text: Alf Hornborg