För någon vecka sedan publicerade svenska tidningar ett kortfattat TT-telegram som sa att reaktorerna i Fukushima nu stängts ner, genom ”kall avstängning” och att kedjereaktionerna därmed upphört.

Med tanke på hur lite som i övrigt rapporteras i svenska medier om efterspelet till katastrofen i Fukushima för drygt nio månader sedan kan man få intrycket att det hela är på väg att ebba ut och återgå till något slags normalläge.

I själva verket är det precis tvärtom.

För det första fortskrider katastrofen, med konsekvenser som framträder bit för bit. Fast utan den omedelbara dramatik som fanns vid jordbävningen och tsunamin i mars.

För det andra har denna katastrof lett Japan in i en omställningsprocess av sådant format, att även de radikalaste förslagen om svensk kärnkraftsavveckling snarast framstår som sprungna ur kärnkraftskramares tankesmedjor.

Vad gäller konsekvenserna av de radioaktiva utsläppen kom precis i dagarna en rapport från forskare i USA. Utifrån statistiskt underlag konstaterar de att den radioaktivitet som drev in över USA efter katastrofen ledde till 14000 dödsfall under 14 veckor – de flesta bland barn under ett år. Studien publiceras i decembernumret av den vetenskapliga tidskriften International Journal of Health Services  och är vetenskapligt granskad genom s k peer-review. Utförligt referat i Wall Street Journals Marketwatch.

I en kommentar påpekar en av dess författare, Joseph Mangano, vikten av att fortsätta studera hälsoeffekterna runt om i världen, och att resultaten spelar stor roll för kommande beslut om nya kärnraftsreaktorer, liksom för hur länge man ska behålla dem som redan är i drift.

Om nedfallet i USA, tvärs över Stilla Havet från Fukushima, får sådana konsekvenser – hur ska det då inte vara för japanerna själva?

Greenpeace har ett delsvar. I mitten av december redovisade miljöorganisationen resultatet från mätningar i staden Fukushima, som ligger 80 km ifrån de havererade reaktorerna, och har närmare 300 000 invånare. Man konstaterade att människor som bor där utsätts för doser enbart från omgivningen som ligger tio gånger högre än gränsvärdena. Därtill ska läggas vad de får i sig via inandning och föda, men hur mycket det är vet man inte, för det är svårare att mäta och myndigheterna har ingen koll.

Vid en del parker i staden finns skyltar som säger att man på grund av strålningsrisken inte bör vistas där mer än en timme per dag. Lekplatser gapar tomma, eftersom förnuftiga föräldrar inte vill sätta sina barn i radioaktiva sandlådor. Inte ens hemma kan folk känna sig säkra, för de regeringsprogram som ska undersöka och sanera nedsmutsade miljöer fungerar inte. De drabbade kommer att fortsätta lida under lång tid, konstaterar Greenpeace.

Jag klagade inledningsvis över bristen på uppföljande rapportering i svenska medier. En av de journalister som ändå varit i Fukushima City är frilansen Johanna Lagerfors. Faktiskt samtidigt med att Greenpeace gjorde sina mätningar. Hon skriver mycket levande och inkännande om besöket i ett par inlägg på sin blogg.

Tomas Kåberger, som till nyligen var generaldirektör för den svenska Energimyndigheten, men som nu bland annat är ordförande i en japansk stiftelse för förnyelsebar energi, skriver i tidningen Miljöaktuellt om hur japanska myndigheter mörkade katastrofens omfattning, och om allvaret i konsekvenserna. Miljoner japaner tvingas leva med strålningsnivåer som egentligen borde föranleda åtgärder av olika slag, men av ekonomiska skäl är de nödvändiga åtgärderna helt enkelt inte genomförbara. Nu har hundra tusen människor evakuerats från de havererade reaktorernas närområdet. Men om man hade tillämpat samma kriterier som efter Tjernobylkatastrofen i Ukraina skulle många, många fler ha evakuerats.

Och ända nere i Tokyo är det radioaktiva nedfallet så stort att man har anledning att vara bekymrad. Inte som besökare, ”men att räkna på de tänkbara konsekvenserna när tiotals miljoner människor utsätts för dessa risker är sorgligt”, konstaterar Kåberger, och nämner särskilt risken för plutonium och andra alfastrålande ämnen, som är oerhört farliga även i minimala mängder.

Om det i Sverige inte hörts mycket om dessa långsiktiga följder av katastrofen i Fukushima så är en annan del av efterspelet minst lika okänd: att den ena efter den andra av Japans kärnkraftsreaktorer kopplats ner. I slutet av november var bara tio av 54 reaktorer i drift – och fler på väg att stängas av.

Inte för att det fattats något beslut om snabbavveckling; orsaken är helt enkelt att regionala organ inte ger igångsättningstillstånd efter att reaktorer varit avställda för översyn – så är nämligen rutinen i Japan. Men nu har kärnkraften blivit så impopulär att den politiker som vill bli omvald helst avstår från att trycka på startknappen.  I prefektoratet (länet) Fukushima har de styrande politikerna redan bestämt sig: alla de tio reaktorerna i deras område måste avvecklas, inte bara de som förstördes av jorbävningen.

En av Japans ledande ekonomer, Tatsuo Hatta, säger i en alldeles färsk intervju för en australisk webbsajt att han inte tror på någon framtid för kärnkraften i Japan – av framför allt två orsaker: avfallsfrågan är inte löst och kärnkraften för med sig kostnader som hittills inte räknats in i kalkylerna – Hatta syftar på försäkrings- eller riskpremie för eventuella olyckor, och på kostnaden för att bli av med avfallet.

Inget är förstås säkert ännu. Det har ännu inte gått ett år sedan olyckan. De lokala myndigheterna kan ändra sig, och trycka på ett antal startknappar, men mycket talar ändå för att Japan på allvar är på väg bort från kärnkraftssamhället.

Går då landet under, i mörker och elbrist?

Inte precis, även om nedsläckning områdesvis genomförts och kraftig sparsamhet påbjudits. Men man går också över till naturgas för elproduktion, och i viss mån kol. Inte det bästa för klimatet, det är sant. Men alternativen växer också snabbt. Hustak fylls med solpaneler, staten ger bidrag, husägaren kan leverera eventuellt elöverskott ut på nätet. Vindkraften vinner mark, och sägs nu kunna ge billigare el än kärnkraften även i Japan.

En positiv utveckling, mot tragisk bakgrund. Och här finns mycket att lära, på flera plan.

Tomas Kåberger sätter fokus på kärnfrågan:

”En tiondel av den reaktorkapacitet som stängts i världen har stängts efter bränslesmältor eller explosioner. Med cirka 500 reaktorer i drift eller under byggande måste denna kvot bli bättre. Reaktorer måste stängas innan de havererar. Frågan är hur man gör för att driva reaktorerna till just innan de havererar.”

Det enda rimliga svaret är förstås att de måste avvecklas så fort som möjligt. Och när det gäller att identifiera gränsen för det möjliga har Sverige en hel del att lära av Japan.