Sök
  • Sebastien Beaury och Claire Proust driver gården La Ferme du Cabri au Lait, med ett nybyggt litet mejeri för getostproduktion. Foto: Ylva Andersson.
  • På några få år har fransmännen investerat 55 miljoner euro för att köpa mark och gårdar runt om i landet genom organisationen Terre de Liens. Foto: Ylva Andersson.
  • En av anledningarna till Tierre de Liens framgångar är handeln med jordbruksmark är politiskt reglerad i Frankrike. Köpare med samhällsnyttiga företagsidéer får förköpsrätt. Foto: Ylva Andersson

Markbank för unga


 

En bank med jordbruksmark för unga människor som vill ägna sig åt hållbar matproduktion. Det har blivit verklighet i Frankrike. Sedan 2011 har organisationen Terre de Liens köpt över 3000 hektar mark som de arrenderar ut till 139 lantbruksföretag med olika inriktning. I närheten av Tours, 30 mil söder om Paris, ligger en av gårdarna – La Ferme du Cabri au Lait.

 

På gården La Ferme du Cabri au Lait, som drivs av Sebastien Beaury och Claire Proust, finns ett 70-tal skimrande ljusbruna getter och ett nybyggt litet mejeri för getostproduktion.

Precis som för många andra unga människor var tillgången till kapital ett problem för Sebastien och Claire när de skulle köpa gården. De hade en del besparingar och fick lån från banken för att köpa huset och lantbruksbyggnaderna. Det räckte däremot inte till marken som i stället köptes av Terre de Liens som nu arrenderar ut den.

 

Terre de Liens föddes ur ett samarbete mellan rörelser som jobbar med folkbildning, ekologiskt lantbruk, ekonomisk solidaritet och landsbygdsutveckling. Organisationen består av en ideell organisation med flera regionala föreningar och en investeringsfond som förvaltar kapitalet och skriver avtal med lantbrukare. Utöver det finns en fond för rena donationer.

På några få år har fransmännen investerat 55 miljoner euro som använts för att köpa mark och gårdar runt om i landet. Femton gårdar har donerats till föreningen. Det finns flera förklaringar till framgångarna. En av dem är en form av politisk reglering av handeln med jordbruksmark. Véronique Rioufol på Terre de Liens förklarar hur det fungerar:

– Här i Frankrike finns en organisation som heter Safer. De har rätt att ingripa vid försäljning av jordbruksmark genom att ge köpare med samhällsnyttiga företagsidéer förköpsrätt även om det finns andra som är beredda att betala ett högre pris.

Safer bildades på 60-talet och består av flera regionala styrelser som kontrolleras av jordbruks- och finansdepartementen. I styrelserna sitter politiker, tjänstemän och representanter för banker, fackliga organisationer och ideella föreningar i regionen. Numera finns ett nära samarbete mellan Safer och Terre de liens eftersom de till stor del jobbar mot samma mål, att bevara jordbruksmark och bidra till att den brukas på ett hållbart sätt.

En direkt konsekvens av Safer är de förhållandevis låga markpriserna i Frankrike. En hektar kostar i genomsnitt omkring 40-50 000 kr vilket kan jämföras med det svenska genomsnittet på 120 000 kr. Men Terre de Liens köper inte bara marken utan i många fall även hela gården, inklusive byggnaderna.

– Byggnaderna är en förutsättning för att driva lantbruket och det är inte alla som har det kapital som krävs för att köpa loss dem, säger Véronique Rioufol.

­ I vissa fall går kommunen in och köper byggnaderna som de i sin tur arrenderar ut till lantbrukarna.

 

Tillgången till kapital är kanske den största men långt ifrån den enda stötestenen för unga, oerfarna, blivande lantbrukare. Den mark som säljs köps ofta upp av granngårdar som vill skala upp. För säljaren ställs långvariga, välbekanta relationer och odlingsmetoder mot nya och okända.

För Sebastien och Claire tog det några år innan de hittade rätt.

– Vi letade först efter en gård närmare Tours där vi bodde förut men vi hittade ingen, förklarar Sebastien.

­– Men så dök det upp två gårdar i det här området, några mil längre söderut. Det tog fem månader innan vi kom överens med den ena av säljarna. De var båda väldigt skeptiska. Vi var ju inte från trakten och hade inte lantbrukarbakgrund.

När de väl övertygat säljaren var det bråttom att få ihop kapital till investeringen i marken. Sebastien skulle snart fylla 40 år vilket är gränsen för att kunna söka det EU-stöd som delas ut till unga lantbrukare. Terre de Liens var berett att gå in och köpa upp marken, men en del av insatsen måste alltid komma från folk som vill stötta den specifika gården.

– Vi skickade e-post till alla våra vänner för att be om hjälp, säger Claire.

Redan efter tre veckor hade de fått ihop tillräckligt många andelar för att Terre de Liens skulle kunna köpa marken. Andelarna som Claire och Sebastien hade samlat ihop till sitt projekt kompletterades med kapital som Terre de Liens samlat ihop på andra sätt. Många väljer att investera i fonden utan att stötta en särskild gård. Det kan handla om att man vill stötta ett hållbart lantbruk eller fransk matproduktion i allmänhet.

Sebastien och Claire valde att själva investera i byggnaderna eftersom det ger dem friheten att göra vad de vill utan att först diskutera varje ingrepp med Terre de Liens. Vid mitt besök på gården jobbar de för fullt med att färdigställa en samlingslokal som också ska kunna användas för att torka örter till örtsalt, olja och olika örtteer.

De säljer allt de producerar lokalt, via konsumentkooperativ, butiker och marknader, och har på så sätt lärt känna många av sina kunder. Flera av dem har gjort betydande arbetsinsatser genom åren, några har kommit att bli nära vänner och många har varit med och bidragit ekonomiskt till den nya lokalen.

– Vi har fått ihop 5 500 av 10 000 euro via crowdfunding, säger Sebastien, som till slut bestämde sig för att låna resten för att kunna komma igång med bygget.

 

Det var genom att de själva var med och startade ett konsumentkooperativ som Sebastien insåg att han vill ägna sig åt lantbruk. Nu jobbar han heltid på gården tillsammans med två deltidsanställda, en som hjälper till med ystningen och en med besöksverksamheten. Gården tar emot mer än 3 000 besökare per år, allt från skolor och förskolor till studenter och pensionärer, som kommer för att delta i olika workshops och rundvandringar. Här har de haft nytta av Claires tidigare erfarenhet av att arbeta med turistinformation. Hon har bland annat kontakt med flera resebyråer som förmedlar information om gårdens evenemang.

Claire jobbar fortfarande halvtid på kommunen, som guide på slottet. Den stora utmaningen är nu att båda ska kunna försörja sig på det gården ger. Förhoppningen är att kunna utöka produktionen av medicinalväxter och andra örter, som är Claires stora intresse. I den lilla gårdsbutiken finns bland annat örtsalter, blomvatten och aromatiska oljor.

 

André Laurent är aktiv i Terre de liens på regional nivå och har följt Claire och Sebastiens arbete med gården sedan starten. Han är pensionerad sedan några år tillbaka, men bakom sig har han ett långt yrkesliv med erfarenhet av företagande och projektledning. Hans uppgift inom Terre de Liens är att avgöra om de nya lantbrukarnas affärsidéer håller och stötta dem när de väl kommit igång.

– Jag jobbar tillsammans med två andra, en pensionerad lantbrukare och en före detta vinodlare som skolat om sig till lärare inom lantbruk. De kan lantbruksdelen, allt från jordanalyser till vilka lagar och regler som gäller.

Tillsammans med den regionala styrelsen, som har ungefär 15 medlemmar, ska de avgöra om idéerna bär och om de blivande lantbrukarna har tillräcklig kompetens för att genomföra dem.

– Det är många som inte har jobb och som tänker att de kanske kan försörja sig på lite mark, säger André.

­– Men de är oftast inte intressanta. Det är också viktigt att lantbrukarna står bakom organisationens idéer om hur lantbruk ska drivas och en del i det är att det ska vara ekologiskt.

 

Just nu har de problem med cirka tio procent av arrendatorerna inte vill följa delar av kontraktet, eller har svårigheter att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt och därför inte kan betala arrendet. En annan utmaning är att Terre de Liens som organisation har vuxit väldigt fort. Ju mer kapital som samlas in desto fler gårdar kan de köpa vilket i sin tur kräver en större administration, med fler människor, lokalt och nationellt, som ska samarbeta och komma överens.

– Konsten är att behålla idealen och samtidigt få det att funka i praktiken, säger André.

­– Är det till exempel okej att låta en statlig institution investera mycket pengar vilket medför en risk att de får en särskild position och stort inflytande? Och hur stor är i så fall risken att de små investerarna minskar i betydelse eller inte ser sitt värde?

 

Runt om i Europa finns flera organisationer som inspirerats av Terre de Liens och startat upp liknande verksamheter. De är alla medlemmar nätverket Access to land där de utbyter erfarenheter och jobbar tillsammans för att påverka politiskt på EU-nivå. Men ingen av de andra organisationerna är i närheten av de framgångar som man haft i Frankrike.

Organisationen Safer, lägre markpriser och skatteavdrag för de som donerar pengar eller investerar i allmännyttiga organisationer är några av förklaringarna. Kanske handlar det också om att det finns en levande matkultur och en stark facklig tradition inom lantbruket? Frankrike är det land i Europa med störst antal andelsjordbruk och konsumentkooperativ. Samtidigt brottas franska bönder med precis samma saker som de här hemma – den globala handeln med livsmedel som slår ut lokala marknader, ökad konkurrens om jordbruksmark som leder till spekulation och EUs bidragssystem som generellt gynnar de stora gårdarna på bekostnad av de små.

Här i Sverige uppskattar Lantbrukarnas riksförbund, LRF, att ungefär 1,7 miljoner hektar, av ett sammanlagt värde på över 100 miljarder kronor, kommer att behöva byta ägare de kommande 15 åren. Lantbrukarkåren blir allt äldre men vem har egentligen råd att ta över? Det är inte bara marken som kostar – maskiner, växthus och stallar är andra exempel på stora investeringar. I regeringens förslag till livsmedelsstrategi som kom tidigare i år öppnar man upp för att låta aktiebolag äga mark, vilket inte är tillåtet i Sverige idag. Målet är att öka inflödet av kapital till jordbruket men risken är ökad spekulation på mark, och att makten över marken och maten förskjuts från bönderna till storföretagen.

Text och foto: Ylva Andersson

Gör din röst hörd!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*