Alla inlägg av Hans Månsson

Påve med utomeuropeiskt perspektiv angriper växande klyftor


Skarp kritik av den fria marknaden, tillväxttänkandet, globaliseringen, konsumismen, skuld och ränta, växande klyftor, negligerandet av de fattigas behov – den nye påven har verkligen markerat sin position i frågor om ekonomi och rättvisa, på ett sätt som överraskat många, jorden runt.
I amerikanska Time har han utsetts till ”person of the year”, och på nätet är han kanske
den mest omdiskuterade och citerade personen just nu. Men i Sverige har hans radikala uttalanden inte nått någon central position i debatten. Därför finns det stor anledning att se närmare på vad han gör och säger, för att styra sin globala miljardskara in i nya tankebanor. Symboliskt nog har han nu varit påve i en graviditetstid på drygt nio månader, denne argentinare – Jorge Mario Bergoglio – som när han utsågs valde påvenamnet Franciskus, efter tiggarmunken som levde i 1200-talets Italien och förespråkade ett liv i fattigdom. (Dessutom fyller han 77 år just idag, den 17 december, vilket den bibelkunnige kan läsa in ytterligare symbolik i.)

Sin syn på ekonomiska frågor antydde Franciskus redan strax efter utnämningen, då han förklarade att han längtade efter ”en fattig kyrka, för de fattiga”. Och han var snabb med att tillsätta en kommission för att skapa ordning inom Vatikanbanken, omsusad av rykten om både korruption och penningtvätt. Åtgärderna ledde bland annat till att banken i oktober offentliggjorde en årsrapport för första gången i sin 125-åriga historia.

Nu har Franciskus bara under de senaste veckorna publicerat två dokument där hans kritik på det ekonomiska området ytterligare stadfästs.

Det första är ett påvebrev från slutet av november, där han lägger fram sin syn på hur evangeliet bör tolkas i vår tid. Han tar upp många frågor och skriver en hel del om ekonomi, med hård kritik mot det rådande ekonomiska systemet och dess konsekvenser.

”Hur kan det komma sig att det inte blir en nyhet när en gammal hemlös person dör av sin utsatthet, men att det ses som en nyhet när aktiemarknaden faller två punkter?” frågar han retoriskt. Och han kritiserar konkurrenstänkandet för att det främjar en djungelns lag, ”där de med makt göder sig på de maktlösa.” Teorin om att fri marknad och ekonomisk tillväxt ska skapa ett välstånd som sedan sipprar ner och lyfter de fattiga ”har aldrig bekräftats av fakta”. I stället uppmuntras en egoistisk livsstil, vi får en ”globaliserad likgiltighet” där marknadens senaste erbjudande väcker större engagemang än åsynen av de mindre lyckligt lottade.
Orsaken till denna växande klyfta är enligt påven den ideologi som försvarar absolut frihet för marknad och finansspekulation. Han kallar det rådande systemet för ”en ny tyranni”, och målar upp bilden av hur det kan komma att sluka allt som står i vägen för ökade vinster. Medan det svaga och bräckliga – som naturen – står försvarslöst inför en marknad som gjorts till gud. Till detta kommer också skuldproblematiken, där han ser hur ”skuld och ränta på ränta gör det svårt för länder att uppnå sin verkliga potential.”
Det behövs helt enkelt en finansiell reform, skriver påven, med adress till världens politiska ledarskap. Den etiska ledstjärnan ska vara att pengar ska tjäna, inte härska.
Och när han ändå är igång passar han även på att kritisera den otyglade konsumism som frammanas av dagens ekonomiska mekanismer. Kombinerad med ojämlikheten blir den dubbelt skadlig för den sociala strukturen, konstaterar han.
Ja, man kan fortsätta en bra stund till och rada upp citat som känns både fräscha och överraskande för att komma från ledaren för en så konservativ institution.
Och hans nyårsbrev, som offentliggjordes förra veckan, går i samma stil. Där finns ett par stycken som så tydligt uttrycker frustrationen hos en man som vill se en förändring, att de förtjänar att citeras rakt av:
”Globaliseringen…..gör oss till grannar, men den gör oss inte till bröder. All denna ojämlikhet, fattigdom och orättvisa är inte bara ett tecken på djup brist på brödraskap och solidaritet. Nya ideologier – karakteriserade av otyglad individualism, egoism och materialistisk konsumism – försvagar de sociala banden och ger bränsle till en ‘slit och släng’-mentalitet, som i sin tur leder till förakt för, och övergivande av, de svagaste och de som betraktas som värdelösa.”
Och lite längre fram i brevet:
”Dagens djupa finansiella och ekonomiska kriser – som har sin grund i människans växande avståndstagande från Gud och från sin nästa, i girig jakt på materiella saker å ena sidan, och i en tilltagande fattigdom i mellanmänskliga relationer å den andra – har lett människan till att söka tillfredsställelse, lycka och säkerhet i konsumtion och inkomstnivåer bortom det rimligas gräns för vad som är sund ekonomi……Denna serie av ekonomiska kriser visar egentligen att det är läge för en omprövning av våra modeller för ekonomisk utveckling, och för en ändring av våra livsstilar.”

Man kan onekligen undra – eftersom denna påve kommer från Latinamerika – om det är en femtekolonnare i form av en kamouflerad befrielseteolog som kuppat in sig i det allra heligaste. Men han har faktiskt inte den bakgrunden från sin tidigare gärning i Argentina, vilket i själva verket gör hans argument och hans position starkare. Han bevisar ju att det är inte bara de teologer som varit uttalat radikala och oppositionella som vill se en förändring. Här kommer även en representant som står närmare huvudfåran inom den latinamerikanska kyrkan och säger liknande saker.
Kanske är det vi nu ser helt enkelt en följd av att man fått den förste utomeuropeiska påven till den Heliga Stolen. En person som bär med sig ett tredje världen-perspektiv har intagit ämbetet.
Och det var ju inte en dag för tidigt.

(Översättningar: Hans Månsson)

”Fri handel” på globala storföretags villkor


När USA och EU i början av 2013 inledde förhandlingar om ett frihandelsavtal, kallat TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership), var det ungefär lika stimulerande för samhällsdebatten som om det meddelats att solen kommer att gå upp även i morgon.
För det finns ju en etablerad sanning som säger att frihandel per definition är av godo, och att Sverige som liten nation är beroende av den globala marknaden – ju globalare desto bättre.
Inför förhandlingarna med USA gick dessutom EU-kommissionen ut med den mycket exakta beräkningen att varje europeiskt hushåll skulle komma att tjäna 545 euro per år, när paketet är inslaget och utdelat. Detta har av vår egen statsminister översatts till 4000 kronor per svenskt hushåll.
Problemet är bara att TTIP gäller så mycket mer än att bara sänka konsumentpriser och generera ekonomiska fördelar.
Lyckligtvis har detta nu under senhösten börjat uppmärksammas i kritiska debattartiklar och sociala medier. Till exempel har Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter startat en blogg och skrivit ett par debattartiklar i ämnet, och den brittiske samhällsdebattören George Monbiot har publicerat en mycket spridd krönika i The Guardian.

Kritiseras även i USA
Men även på andra sidan Atlanten finns skarp kritik.
Så har till exempel den amerikanska miljöorganisationen Sierra Club påtalat riskerna med att ”harmonisera” olika länders regelverk. Man poängterar att avtalet till största delen inte alls handlar om det man tror, när det talas om frihandel – dvs avlägsnande av tullar och avgifter. Dessa är i själva verket redan låga, konstaterar man. I stället går förhandlingarna till största delen ut på att diskutera så kallade ”non-tariff barriers”, dvs skillnader i lagstiftning inom områden som miljö, matsäkerhet och kemikalielagstiftning. Risken är då att man får en minsta gemensamma nämnarens politik, och att det blir omöjligt för enskilda länder att skärpa regelverken.
Och – kanske ännu viktigare: företag kan få rätt att stämma en stat om den inför lagar som gör att företaget går miste om beräknade vinster, via en ordning kallad Investor-State Dispute Settlements. En sådan finns i det nordamerikanska frihandelsområdet NAFTA, och har enligt en kanadensisk regeringstjänsteman som citeras i tidningen The Nation lett till att advokater i New York och Washington hårdbevakar varje antydan till skärpt lagstiftning i Kanada som kan missgynna USA-företag. Därigenom kvävs skärpningsinitiativ redan i sin linda.

Liknande avtal på gång för Stillahavs-länder
Samtidigt med att EU och USA förhandlar om TTIP pågår även förhandlingar om ett motsvarande frihandelsavtal för Stillahavs-området,  TPP (Trans-Pacific Partnership), mellan USA och elva andra länder. Enligt Lori Wallach, som är expert på handelsavtal vid tankesmedjan Public Citizen i Washington DC, handlar bara 5 av detta avtals 29 kapitel om handel. Övriga 24 berör allt ifrån matsäkerhet och miljölagar till finansiella regleringar och frihet på internet. Och som en röd tråd genom hela tänket går storföretagens intressen, vilket inte minst visar sig i konstruktionen av de ”domstolar” som ska avgöra tvister mellan stater och företag. I en intervju för tevekanalen Democracy Now i New York förklarar Lori Wallach hur företagens egna juridiska ombud i den ena stunden kan agera domare i dessa tvister, för att i nästa vara den som stämmer en stat för ett företags räkning.

– De kan utkräva obegränsade kontanta skadestånd från oss skattebetalare, för allt som kan tänkas underminera en investerares framtida vinst. Under detta system har vi sett hur stora tobaksföretag attackerat lagar som ska skydda folkhälsan.

Men den stora risken är ändå inte att stater får en massa stämningar på halsen. Större är risken att lagstiftare och tjänstemän, som i Kanada, avstår från att ens utmana de globala storföretagen. Konsekvensen blir alltså att en ickedemokratisk struktur flyttar fram sina positioner ytterligare, medan medborgarna i utbyte får någon tusenlapp extra i plånboken per år.
Även om den kalkylen är rätt räknad skulle det vara en ynklig ersättning för förlorad demokrati och bortförhandlad nationell beslutsrätt i en rad viktiga frågor.

Fotnot: Den andra förhandlingsomgången i TTIP avslutades i Bryssel för en dryg vecka sedan. Nästa omgång är planerad att hållas i Washington med början i mitten av december. Enligt  EUs sida med frågor och svar om TTIP är målsättningen att bli klar ”inom några år”. Men, tillägger man: ”viktigast är att nå ett bra resultat”.

Melvin Wisdahl – ett liv av kamp. Nu regerar oljan hans bygd.


Under ett långt liv har han kämpat för bönder och lokalsamhälle. I många stycken framgångsrikt. Och han önskar att han finge vara med länge till, för nu är motståndaren starkare än någonsin, när oljeboomen på nytt kommit till North Dakota. Idag med ny teknik i bagaget, som möjliggör utvinning i enorm skala, med kraftig inverkan på både jordbruk och miljö.

Men 88 år gammal är Melvin Wisdahl lite ”stukad”. Efter ett lårbensbrott i vintras kan han inte längre bo på gården i Corinth, 46 miles norrut. Nu rör han sig inte mycket utanför rehabiliteringscentrat Bethel Lutheran Home i Williston där jag träffar honom och hans fru Morrene.

Om han är mindre rörlig rent fysiskt så är han desto mer aktiv i intellektet. TIme Magazine ligger uppslagen på rullatorn som står vid hans läsfåtölj, och han refererar under samtalet till händelser och insatser under ett långt och aktivt liv, som i sig är ett stycke samtidshistoria.

Till exempel är Melvin närapå årsbarn med Bank of North Dakota – bildad 1919 och fortfarande den enda statligt ägda banken i USA. Bakom bildandet låg Non-Partisan League of North Dakota, berättar han – en radikal bonderörelse med socialistiska rötter. Tanken var redan från början att inte ”göda” Wall Street i onödan, utan behålla skattepengar och federala medel på hemmaplan, så att de kunde bidra till finansiering i den lokala ekonomin.

En annan åtgärd av bestående värde som Non-Partisan League stod bakom var beslutet 1932 att all jordbruksmark i delstaten skulle vara bondeägd – storföretag med markspekulativa intressen skulle hållas borta. Ett förhållande som gäller än idag.

Skatt på olja den största insatsen
I Nonpartisan-rörelsens anda har Melvin också verkat – och på en punkt har han bidragit till en insats av närmast historiska dimensioner för sitt samhälle.

– Jag var ung och mest en budbärare. Men jag fick vara med när mineralskatten infördes i North Dakota. Först 5 procent på 50-talet, sen ytterligare 6,5 procent på 60-talet. Att oljebolagen än idag måste betala 11,5 procent av produktionsvärdet är tack vare vår kamp på den tiden.

Det var en stark folklig vilja som ledde fram till dessa beslut, berättar Melvin. Upprördheten var stor över att oljebolag kunde föra ut stora vinster, utan ersättning till regionen. En stark rörelse växte fram, för att få en beslutande folkomröstning till stånd. Man lyckades, och fick till och med majoritet. Drivande var en lokal skolledare i Williston, Leroy Digerness, som var son till en vänsterradikal, om inte rent av kommunistisk, norsk skomakare. För hundra år sedan såg ju det politiska landskapet i USA helt annorlunda ut än idag.

– Oljebolagen sa att de skulle lämna North Dakota om det blev en skatt, men det var ju bara snack. Så länge som de kan tjäna pengar är de kvar, konstaterar Melvin Wisdahl.

Och idag tjänar bolagen mer pengar än någonsin. Man har lärt sig att utvinna olja som ligger inbäddad i skifferlager långt under markytan. Med hjälp av så kallad fracking skapas sättningar, så att olja och gas frigörs och kan pumpas upp till  markytan. Tack vare Melvins och andras insatser på 50-60-talet får nu delstaten årliga intäkter i miljardklassen från oljeutvinningen.

Och det var tur att man gjorde sin kampanj då, menar han. Idag hade det varit omöjligt att vinna. Bolagen skulle lägga ner enorma resurser på att bedriva kampanj för sin sak, och alltför många skulle låta sig luras av deras argument.

För Melvin är detta ändå en dubbelbottnad historia. Å ena sidan får han tårar i ögonen av rörelse när han berättar att de som ledde denna kampanj ville ha honom med, och att han fick göra en insats.

Men å andra sidan är han starkt kritisk mot den snabbt växande oljeutvinningen, trots att den även ger stora inkomster till både delstat och markägare. Ja, även hans fru Morrene får del av markägarersättningen, eftersom ett bolag har borrat horisontellt in under hennes mark och utvinner olja där.

– Men jag hade hellre sluppit den här oljeboomen, säger Melvin – och Morrene som sitter strax intill nickar instämmande.

– Det är många som oroar sig för följderna, för naturen och för jordbruket. Men det är få som kritiserar, för det är också många som tjänar stora pengar på detta.

Efter mötet med Melvin och Morrene tillbringar jag några timmar med att köra runt i det kuperade jordbrukslandskapet utanför ”boomtown Williston”. Dimensionen av det som pågår här är mer omfattande än jag kunnat föreställa mig. Det går inte en sekund utan att man har några pumpar eller någon borr-rigg i sikte. Långtradare kör i skytteltrafik till och från anläggningarna. En svag lukt av underjordiska dofter vilar över fälten och söker sig även in i bilen. Jag stannar och tar några bilder i solnedgången på en av de pumpar som ska stå här och bocka sig i 20 år.

När jag sedan reser vidare med tåget österut passerar jag den bangård där oljan pumpas över från lastbilarna. Varje dag fylls här 5000 järnvägsvagnar för att fraktas till raffinaderier på olika håll i Nordamerika. Det svarta guldet har tagit över.

Hydrualic fracturing, allmänt kallat ”fracking” (spräckning), är en teknik för att utvinna olja och gas ur underjordiska skifferlager, ofta från djup på ett par-tre kilometer. Genom att i borrhål spruta ner stora mängder vätska under högt tryck – vatten blandat med sand och kemikalier – skapas sättningar i berget och oljan/gasen kan ledas upp via borrhålet. Tack vare att man numera även kan borra först vertikalt och sedan horisontellt, kan stora områden bearbetas via ett enda borrhål på markytan. North Dakotas stora oljefält ”The Bakken” beräknas innehålla minst ett par miljarder fat utvinningsbar olja.

 

Indianers visdom vägleder ”Economic Hit Man”


– Vi lever i en dödens ekonomi, särskilt här i USA, där en femtedel av den offentliga budgeten går till verksamhet som går ut på att döda folk – och då har jag inte räknat in CIA och Homeland Security…plus att vi våldtar jorden för att få de resurser vi behöver…
– Men nu ser jag en växande medvetenhetsrörelse – ”movement of consciousness” –  i land efter land. Senast i form av de demonstranter jag mötte i Turkiet nyligen, när jag var där och föreläste vid en internationell kongress för 4000 IT-människor. Eller bland studenter jag träffat i Kina, som säger att de ska skapa ett nytt mirakel och göra sitt land till det grönaste i världen.
– Det är denna väg vi måste fortsätta på, och då ta till vara kunskaper och insikter från folk som lever i harmoni med naturen, som de ecuadorianska Shuar-indianer jag lärde känna redan på 60-talet.

För  drygt åtta år sedan mötte jag John Perkins vid World Social Forum i brasilianska Porto Alegre, där han talade inför en fullsatt jättestor tältsal om sitt tidigare liv – då han som ett slags konsult arbetat runt om i världen, för att knyta upp fattiga länder i den amerikanska intressesfären via skuldberoende. Han skrev en bok – ”Confessions of an Economic Hit Man”, som blev en storsäljare och översattes till 40-talet språk. Jag skrev om detta i Grus & Guld (nr 5/2005). Nu sitter vi på en uteservering i idylliska Bainbridge Island utanför Seattle, ett par stenkast från redaktionen för Yes! Magazine, där jag tillbringar några höstveckor som ”praktikant”.
John Perkins bor på denna ö numera, men lever ett intensivt liv med många resor – dels som föreläsare och skarp kritiker av mycket i det amerikanska samhället, dels med besök hos de indianer han hämtar så mycket av sin världsbild ifrån – plus att han leder kurser i deras tänkande.
Kort sagt har jag framför mig en person med flera bottnar, där alla betraktare nog inte ser att den ena går ihop med den andra.

Det är en sak att tala om hur politikerna i Washington – inklusive presidenten – är helt i händerna på ”the big corporations”, de globala storföretagen. Det är ju i det närmaste en allmän sanning i USA och inte ett påstående som någon lyfter på ögonbrynet för.

– Men när jag säger som indianerna, att träden är andar, att de och vi är delar av samma andliga enhet, då öppnar jag mig för att kallas fanatiker och dumskalle, säger han.
– Fast då är min motfråga: Hur klok är egentligen en civilisation som ens kan komma på tanken att ställa sig frågan om man ”ska bli hållbar”???
– Då inser man behovet av att öka medvetandenivån bland människor.

Och så berättar han en historia om indianerna i Ecuador.

– Vi gjorde en utflykt upp till ett heligt vattenfall för att göra ritualer ett par dagar. En lång stig ledde dit, genom tät regnskog.
– När vi återvände stannade man till vid en växt, betraktade den och konstaterade att den inte mådde bra. Jag såg inget konstigt med den, lite bruna blad kanske, men so what?
– Tillbaka i byn kallade man till stormöte med ”the elders”, och det var fler som vittnade om liknande iakttagelser. De kände sig inte säkra, men deras känsla var att stigen blivit överutnyttjad och att växterna inte mådde bra av det. För att inte riskera framtida generationers miljö beslöt man att stänga stigen.

Försiktighetsprincipen i praktiken, alltså. Tillämpad av icke läskunniga människor i en kultur som av många betraktas som primitiv.

– Tänk dig kontrasten när jag sedan kom hem och hörde hur man i kongressen ifrågasatte klimatförändringarna, och att man inte behövde göra något så länge man inte vet vem eller vad som orsakar dem, eller om de ens existerar…
– Indianerna såg en risk, och ville undvika den, även om de inte visste säkert. Vi, som ska vara de smartaste och mest välutbildade i historien, gör precis tvärtom.

Därför, menar John Perkins, är det så viktigt med en höjning av medvetandenivån hos människor. Om bara tillräckligt många når en viss nivå kommer man att ställa krav på de stora företagen att de bättrar sig och börjar göra gott, menar han. Städar upp efter sig. Utvecklar alternativ energi, i stället för att utvinna olja med miljöfarliga metoder och på känsliga platser.

– Konsumentmakten är enorm! Vi kan ändra på detta! menar John Perkins.
– Vi är inga offer. Ingen tvingar oss att köpa bensin av företag som inte betalar för oljeutvinningens miljökostnader, eller att köpa skor som tillverkats i Nike’s sweatshops.

Men har vi verkligen tid att invänta en medvetandehöjning, invänder jag – måste vi inte kräva politiska beslut och ändrade strukturer, som styr åt annat håll?

John Perkins svarar med något som känns som en tidsgåta.
– Jag ser på framtiden som det jag gör i stunden. Just nu talar jag med dig och det är det viktigaste. Om några dagar har jag ett anförande i Washington DC, och då är det det som är viktigt. Åt skogen med idén att vi löser problemet nästa år. Vi måste göra det idag!

John Perkins rusar vidare mot ett antal ärenden som måste fixas innan nästa flyg, mot nästa engagemang, nere i Kalifornien, medan jag funderar på hur man ska få tidsdimensionerna att gå ihop. Kanske är det lättare – tänker jag – om man likt indianerna tillägnar sig en ickelinjär tidsuppfattning. Allt är nu.

Hans Månsson, Bainbridge Island, Seattle

Nytt nummer av papperstidningen ute!


Senast den 12 september ska nr 4 av Grus & Guld nå alla medlemmar och prenumeranter. Du kan också läsa det som e-tidning här.
Så här presenteras numret i ”Första ordet”:

”Kortsiktig exploatering eller långsiktig förvaltning. Gruvor eller renar. Storsamhälle eller urfolk… 

Efter att länge ha varit en icke-fråga i det offentliga samtalet verkar det som om debatten kring gruvboomen nu äntligen, mot slutet av sommaren, stigit upp ur underjorden. Allt fler ifrågasätter det vettiga i att sälja ut våra mineralrikedomar till globala storföretag mot ersättningar på promillenivå och arbetstillfällen under en begränsad tid – medan långsiktiga jobb och viktiga miljövärden spolieras. 

En god del av äran för detta tillfaller de aktivister som i början av juli inledde den aktion i Kallak som vi skriver om på sidan 13. När jag besökte platsen, omkring den 20 juli, var där lugnt och fridfullt som vid taptot på ett scoutläger. Men sedan dess har det hettat till ordentligt vid flera tillfällen, med skarpa poliskonfrontationer och växande skaror av tillresta, som sympatiserar med aktivisterna.

Denna exploatering av en miljö som brukats hållbart av samer under århundraden ställer frågan om förvaltning av jorden på sin spets. Därför finns det stora likheter mellan gruvproblematiken och de frågor konstnären Claire Pentecost tar upp i sin utställning Soil-erg (sid 4-7). Även där ställs kortsiktiga vinstintressen, representerade av ett kemikaliedrivet jordbruk, mot det långsiktigt hållbara – i form av ekologisk jordvård. Är det inte i själva verket så, att den matjord som ger oss vår föda vore den enda rimliga värdebasen för vår valuta, funderar konstnären. Ingen kan ju äta guld. 
Eller järnmalm från Kallak, för den delen.

Hur de stora globala aktörerna styr och påverkar återspeglas på flera sätt i detta nummer. I Bryssel möter vi ”skrivbordsaktivister” som försöker begränsa lobbyisters makt (sid 14-15). Från en konferens i Åre tar vi del av diskussionen om den lokala ekonomins roll i en globaliserad värld (sid 16-18).
Och allt handlar ju egentligen om vår framtid. Om vikten av att kunna överblicka och hantera våra egna, och våra efterkommandes, liv. 
Apropå det – vad ska vi jobba med i framtiden? Läs Maria Lövfors’ utredande artikel på sid 10-11.”

Hans Månsson red@grusoguld.se