Kategoriarkiv: Energi

Divestera nu!


 

USA ska lämna Parisavtalet, men på gräsrotsnivå fortgår kampen för att flytta pengar från kol, olja och gas. De senaste åren har divestering blivit ett viktigt sätt att driva klimatkamp i landet.

Den 31 maj förvandlades ett litet sterilt mötesrum i kommunalhuset i Brooklyn där ett i normala fall sömnigt möte med New Yorks bankkommission gick av stapeln till en bubblande aktion. Ett femtiotal demonstranter med skyltar, plakat och flaggor fyllde den trånga lokalen.

Det offentliga mötet som hölls var ingenting som demonstranterna kunde påverka, de beslut som offentliggjordes var tagna sedan tidigare, ingen aktiv beslutsprocess pågick, det fanns inte ens ett tillfälle eller utrymme för att demonstranterna – en blandning av engagerade pensionärer, hippies, unga aktivister och urinvånare – skulle kunna säga någonting.

En tjänsteman stannade dock kvar för att lyssna på demonstranterna. Mötet ägde rum för att bankkommissionen skulle offentliggöra vilka banker staden New York ska använda under kommande två år. Demonstranterna var där för att trycka på att staden bör avsluta sitt samarbete med Wells Fargo, en bank som varit med och finansierat Dakota Access Pipeline, den pipeline som tusentals människor försökte hindra från att byggas i närheten av Standing rock-stammens land i delstaten North Dakota.

– Det här påverkar ingenting av den formella beslutsprocessen och hör till ovanligheterna. Men det är ändå bra att de gör det. De gör sina röster hörda och det är alltid bra i en demokrati, sa tjänstemannen sakligt efter mötets slut.

 

På ett sätt var aktionen talande för divesteringsrörelsen i USA. Mest handlar den om att väcka uppmärksamhet.

– Divestering är ett väldigt koncist sätt att fokusera på ett väldigt komplext problem. Fokus är på var vi är och vad vi kan göra, säger Hoda Baraka på den världsomspännande organisationen 350 som aktivt bedriver divesteringskampanjarbete.

Så vad är då egentligen divestering?

Det är ett finansiellt verktyg för att uppnå förändring. Det går ut på att institutioner, regeringar, skolor, banker, fonder, privatpersoner och så vidare drar sina pengar ur bolag, det vill säga divesterar, som en markering mot något oetiskt som de tycker att bolaget ägnar sig åt.

Det är inte ett nytt verktyg för förändring. Taktiken föddes under kampen mot apartheid i Sydafrika. 1977 blev Hampshire College den första skolan i USA att divestera från företag med Sydafrika-koppling efter att protesterande studenter hejat på det ekonomiska tillbakadragandet. 1988 hade 155 andra skolor runt om i USA gjort detsamma. Vid 90-talets början hade taktiken spridit sig utanför universitetsvärlden och 90 städer, 22 län och 26 delstater hade dragit sina pengar ur företag som opererade i landet. Mellan 1985 och 1990 divesterade cirka 200 företag ur sydafrikanska engagemang, vilket gjorde att landet tappade investeringar till ett värde av en miljard dollar. Huruvida divesteringen ledde till att företag som handlade med Sydafrika fick se sina aktier falla i värde eller inte har diskuterats, men klart är ändå att kampanjen på grund av det politiska, ekonomiska och massmediala tumult det skapade och det solklara moraliska budskap det sände bidrog till apartheids fall.

 

Idag handlar divestering främst om miljön – att flytta kapital som ett sätt att rädda vår planet.

2011 släppte organisationen Carbon Tracker Initiative en numera i miljökretsar smått legendarisk rapport vid namn Unburnable Carbon som senare skulle komma att prisas och som myntade begreppet carbon bubble, koldioxidbubbla. I rapporten argumenterar man att den fossilbränsleberoende ekonomin är ohållbar även rent ekonomiskt och de som inte flyttar sina pengar från fossila bränslen kommer att drabbas när bubblan spricker. Rapporten redovisade också hur mycket olja, gas och kol världens ledande företag sitter på. Rapporten slog fast att 80 procent av dessa reserver måste hållas kvar i marken annars kommer jordens temperatur att stiga över den gräns på två grader celsius som forskarna enats om för att livet som vi känner det inte ska bli ett minne blott.

Ungefär ett år senare satte sig journalisten, författaren och miljöaktivisten Bill McKibben ned och skrev en artikel för Rolling Stone som kom att bli en av tidskriftens mest lästa artiklar någonsin. Dess rubrik var Global Warming’s Terrifying New Math och en viktig del i artikeln var baserad på rapporten som Carbon tracker släppt året innan.

– Mckibbens artikel var mer tillgänglig för de stora massorna än rapporten. Den blev den riktiga början på divesteringsrörelsen, säger Hoda Baraka.

 

För henne började det på ett ganska tråkigt sätt, säger Alyssa Lee. Hon råkade helt enkelt läsa något om sopor. Och blev nyfiken. Fortsatte att läsa. Skräp och avfall. All plast och föroreningar. Hur de skeppas iväg någon annanstans, till fattigare platser där de bränns.

– Ämnet talade till mig, säger hon.

Alyssa Lee är dotter till två invandrare från Korea. Hon växte upp i Kalifornien. I hennes familj var det viktigt att ta hand varandra. Att hon skulle ta ansvar för andra var något hennes föräldrar krävde av henne från barnsben. Det var genom soporna som hennes intresse för naturen tillkom. Under sina tonår intresserade hon sig allt mer och började läsa om klimatförändringarna. Och ju mer hon lärde sig desto sorgsnare och argare blev hon. Hon insåg att hon måste göra något.

Hon studerade på University of California i Los Angeles, UCLA. Miljövänlig, lättillgänglig och inte allt för dyr mat var det ont om för studenterna på campus. Hon och några vänner beslutade att starta ett studentdrivet kooperativ som skulle leverera lokalt odlade, ekologiska grönsaker och matprodukter till sina medlemmar.

– Vi ordnade odlare och bönder, arrangerade transport, skaffade medlemmar. Vi satte upp hela organisationen, gjorde en affärsplan, räknade ut att det skulle fungera. Men vi fick ändå ingen lokal på campus. Jag förstod att det inte spelade någon roll hur många sätt vi än visade att det kunde fungera på, initiativet skulle inte tjäna nog med pengar. Jag insåg: allt handlar om pengar.

Så fick hon höra talas om divestering. Och det klickade för henne.

– Många studenter bryr sig på allvar om klimatet. Men det enda sätt att förändra på ett collegecampus är genom att kompostera, välja bra mat, källsortera. Det kändes inte stort nog, säger Alyssa Lee.

Polarisarna smälter, havsnivåerna höjs, orkaner, översvämningar, torka – och svaret som erbjuds är att slänga mjölkkartongen i en annan korg än konservburken. Det blir bara nedslående. Divestering däremot erbjuder en kamp som handlar om pengar, enorma summor, om finanssektorn, och kanske viktigast om de stora företag vars verksamhet är roten till problemet.

Alyssa Lee startade en divesteringskampanj på UCLA.

Delar av de stora summor som universitet och andra lärosäten får som donationer placerar de i investeringsfonder, endowment funds. Den prestigefulla skolan Harvard har världens största, värd häpnadsväckande 37,6 miljarder dollar (cirka 320 miljarder kronor). I USA finns över 80 skolor som alla har fonder med över en miljard dollar i.

 

På trappan utanför Municipal building i Brooklyn höjer demonstranterna sina skyltar. De skanderar ”Divest! Divest! Get your money out this mess!” Nathan Phillips höjer sin stämma och ber en bön. Lee Ziesche kliver upp framför sina kamrater och håller ett litet tal om vikten av att fortsätta trycka på de styrande.

– Varenda divesterad dollar är en dollar som inte kan läggas på gummikulor och tårgas, säger hon, och refererar till de protester och det polisvåld som rasat i North Dakota.

Aktionen är liten och leder inte till något mer än lite uppmärksamhet. Den vanligaste kritiken mot divestering handlar också just om detta: rörelsen är för liten för att spela roll. De summor som divesteras på grund av de samlade protesterna är droppar i havet och gör ingen skillnad, säger kritikerna. Dessutom lämnar de pengar som dras bort bara tårtbitar av företag tillgängliga för uppköp av andra skrupelfria företag, investerare och fondförvaltare utan moraliska förhinder. Och så rullar allt på som vanligt.

– Det är inte planen eller syftet. Målet är att sätta företagen i politisk konkurs, moralisk konkurs. Och där har vi börjat nå vårt mål, säger Hoda Baraka.

 

Men låt oss hoppa lite tillbaka i tiden.

Alyssa Lee kämpade med sin kampanj på UCLA. Hon skickade hundratals mejl per dag och ordnade möte efter möte, delade ut flygblad, arrangerade filmvisningar, pratade med folk.

– Jag försökte hela tiden knyta kontakter.

Kampanjen började lyfta. Det här var 2012 på väg mot 2013 och detsamma hände på hundratals campus runt om i hela USA. Det var först en dag när redan nämnde Bill McKibben kom till UCLA och pratade som Alyssa Lee förstod vilken stor rörelse hon var del i.

Studenter runt om hela USA hade börjat mobilisera sig. Alyssa Lee slet som ett djur med kampanjen, lade all sin fritid och en hel del av den tid som borde gått till studier på den.

– Tyngden som jag känner av att vi i flera årtionden har negligerat vad vi vet håller på att hända sporrar mig. USA har inte infört en enda betydelsefull lag för att motverka klimatförändringar någonsin. Vi kan inte stoppa eller backa utvecklingen nu. Det enda vi kan göra är att försöka göra det mindre dåligt än vad det skulle kunna bli. Miljoner människor kommer att dö, värmeböljor, stigande havsnivåer. En djup sorg och en känsla av ansvar driver mig. Det gör mig arg, ibland väldigt arg. Ibland kan jag inte ens komma ur sängen, men mestadels ger det mig drivkraft, säger hon.

 

Kvarnarna mal ganska långsamt. Att få en skola att ändra sin investeringspolicy är ett långsiktigt projekt. En lång beslutskedja ska påverkas. 2014 och 2015 började de många divesteringskampanjerna få effekt. En milstolpe var när Stanford, som en av första stora skolorna, divesterade 18,7 miljarder dollar från kolindustrin. Sedan rullade det på. Och spred sig utanför skolvärlden. Banker, företag, hela städer följde. Uppsala och Melbourne, London School of Economics, det enorma säkerhetsbolaget Allianz och Rockefeller Brothers Fund, arvtagare till Rockefellers oljeförmögenhet, divesterade alla under 2015. Enligt organisationen Go fossil free har idag 746 institutioner och över 58,000 individer divesterat till ett uppskattat värde av 4,85 biljoner dollar, eller häpnadsväckande 40,8 biljoner kronor – tio gånger så mycket som Sveriges BNP.

En stor framgång, som också har ironiska drag, för rörelsen är att den enorma norska oljefonden har divesterat. Dock bara från kol. Konservativa publikationer som Wall Street Journal och Forbes och Världsbanken har talat om den ekonomiska vikten av att divestera.

Men vad händer nu? Vart är rörelsen på väg? Kommer den att kunna hålla liv i det momentum den byggt upp?

– Det var en ny idé, rörelsen växte snabbt, vi fick massor med uppmärksamhet från media. Nu har vi funnits i sex år, det har avtagit något. Kampanjerna är trötta, säger Alysa Lee.

UCLA divesterade från olja och kol strax efter att Alyssa Lee tog sin examen. Hon är inte längre student men har inte övergivit divesteringen. Hon arbetar nu för organisationen Better future som ger stöd åt studenter som driver divesteringskampanjer, hjälper dem med organisering, rekrytering och så vidare. Alyssa Lee tror att divesteringens bästa tid är över. Det svåraste under hennes kampanjarbete var inte att övertyga universitetsledningar, att hålla möten med politiker, att motivera till flytt av pengar. Det svåraste var engagera och rekrytera studenter och att sen hålla dem aktiva.

– Med en stor bas kan man enkelt uppnå förändring. Men att bygga en bas, det är svårt. Studenters uppmärksamhet är splittrad och det finns en miljon olika saker som pockar på den. Att vinna deras intresse och hålla dem engagerade, det är det svåra.

Ett nätt stråk av trötthet letar sig in i hennes röst när hon pratar om framtiden. Men, tillägger hon, divestering är fortfarande det bästa alternativet för kamp som finns.

Text: Martin Brusewitz


Solenergi räcker inte

Vi måste lägga all vår kreativa energi på att föreställa oss hur ett nytt globalt ekonomiskt system kan se ut. Att enbart sluta bränna kol, olja och gas kommer inte att stoppa klimatförändringarna, skriver antropolog Jason Hickel vid London School of Economics.

Opinionstext av Jason Hickel, Grus & Guld nr 3/17
Översättning/bearbetning: Karin Backström

Idag är det få som förnekar att vi måste ställa om till ren energi. Men även om insikten om farorna med de fossila bränslena är enormt viktig, så är jag är ändå rädd att vi missar något. Ren energi kan inte allena rädda oss från klimatförändringarna.

Föreställ dig att vi helt kunde bli av med de fossila bränslena. Det råder inget tvivel om att det skulle vara ett mycket viktigt steg i rätt riktning. Men det skulle ändå inte räcka. Varför då? Jo, förbränningen av fossil energi står bara för 70 procent av de växthusgaser som människan orsakar. Resten har andra orsaker.

Avskogning är en viktig sådan. Skogar tar upp och binder in stora mängder koldioxid från atmosfären. Vid avverkning släpps den ut igen. Även det industriella jordbruket, som utarmar jordarna till den grad att de läcker koldioxid, är en betydande utsläppskälla. Dessutom har vi den industriella djurhållningen som står för stora utsläpp av både metan- och lustgas. Båda dessa gaser är oändligt mycket kraftfullare än koldioxid för global uppvärmning. Den industriella produktionen av cement, stål och plast är en annan stor källa till växthusgaser. Det är även världens soptippar, som står för 16 procent av världens samlade metangasutsläpp.

 

Klimatförändringarna handlar inte bara om vilken typ av energi vi använder, det handlar om vad vi använder den till. Vad skulle vi göra om vi hade hundra procent ren energi? Skulle vi använda den på samma sätt som vi använder den fossila energin idag, dvs skövla fler skogar, bygga fler köttfarmer, utöka det industriella jordbruket, producera mer cement – och fylla fler soptippar? Ja, det skulle vi.

I alla fall så länge vi har ett ekonomiskt system som kräver oändlig tillväxt.

Andelen växthusgaser som kommer från andra källor än fossila bränslen är inte statisk. Den växer för varje år. Forskare förutspår att de tropiska skogarna kommer att vara förstörda 2050, vilket skulle frisläppa 200 miljarder ton koldioxid. Inom 60 år kan världens matjordar vara fullständigt utarmade, vilket skulle öka utsläppen ytterligare. Emissionerna från cementindustrin ökar med nio procent årligen. Och våra soptippar fylls på i en takt som kan göra mig gråtfärdig. 2100 förutspås vi producera 11 miljoner ton solida sopor per dag, tre gånger så mycket som nu. Att enbart ställa om till ren energi saktar inte ned denna utveckling.

 

Det är ett misstag att rikta all uppmärksamhet mot de fossila bränslena. I stället måste vi peka på någonting som går mycket djupare, nämligen den grundläggande logiken i vårt ekonomiska system. När allt kommer omkring använder vi ju fossila bränslen för att elda under det allomfattande kravet på oupphörligen växande bruttonationalprodukter. Grundproblemet är att vårt ekonomiska system kräver ständigt ökande nivåer av resursutvinning, produktion och konsumtion.

”När allt kommer omkring använder vi ju fossila bränslen för att elda under det allomfattande kravet på ständig ekonomisk tillväxt”

Våra politiker säger att den globala ekonomin bör växa med minst tre procent per år, det minimum stora företag behöver göra i sammantagen vinst. Det innebär att storleken på den globala ekonomin måste fördubblas var tjugonde år. Fisket och utvinningen i gruvorna måste fördubblas, antalet bilar, Ipads och Mc Flurries måste fördubblas. Och efter 20 år måste de fördubblas igen.

 

Mer optimistiska förståsigpåare menar att den tekniska utvecklingen kommer hjälpa oss att skilja ekonomisk tillväxt från resursförbrukning och miljöpåverkan. Men tyvärr finns det inga bevis för att detta fungerar. Sedan 1980-talet har materialutvinningen och konsumtionen ökat med 94 procent. Och det bara fortsätter. Prognoserna visar att vi 2040 kommer ha dubblerat varutransporterna med fartyg, flyg och långtradare – och mängden saker som de fraktar – bara för att ganska exakt hålla tillväxttakten.

Hur viktigt det än är med ren energi så kommer den inte rädda oss från den mardrömmen. Men att tänka nytt kring vårt ekonomiska system kanske kan hjälpa oss. BNP-tillväxt har sålts in som ett sätt att skapa en bättre värld. Men vi har nu tydliga bevis på att den varken gör oss lyckligare eller minskar fattigdomen. Och dess ”externaliteter” ger oss alla möjliga problem: skuld, överarbete, ojämlikhet, klimatförändringar.

 

Vi måste överge BNP-tillväxten som främsta måttstock för framsteg och vi måste göra det omedelbart. Det är hög tid att vi använder all vår gemensamma kreativitet för att föreställa oss hur en ny global ekonomi kan se ut; en ekonomi som maximerar mänskligt välbefinnande samtidigt som den aktivt minskar våra ekologiska fotavtryck. Det är inte omöjligt. Flera länder har redan lyckats nå höga nivåer av mänsklig utveckling med väldigt låg konsumtion. Daniel O´Neill, ekonom vid universitetet i Leeds, har visat att inte ens materiell nerväxt behöver vara inkompatibel med höga nivåer av mänskligt välbefinnande.

Och även om nerväxt kan låta skrämmande behöver det inte vara det. Det kan bara innebära att intensiteten i ekonomin minskar, att vi avskaffar de allra rikastes excesser, att vi delar det vi har i stället för att fortsätta plundra jorden och att vi befriar oss från den frenetiska konsumtionshetsen.

Forskarna funderar redan på hur detta kan se ut och det enda som är säkert är att det inte kommer se ut som idag. Och det är ok. Utveckling är bra. När allt kommer omkring är det ingen som säger ”Det här är den bästa novellen/skulpturen/mobiltelefonen som någonsin skapats, vi kommer aldrig skapa något bättre”. Så varför ska vi skämmas för att föreställa oss en utveckling bortom kapitalismen?
Antingen agerar vi nu och ställer om våra ekonomier på ett kontrollerat sätt, eller så kommer klimatet göra det år oss. Det senare blir både destruktivt och kaotiskt. Enligt Nicholas Stern, vid London School of Economics, skulle fyra graders uppvärmning leda till minst fem procent lägre bruttonationalprodukter per år på obestämd tid, kanske upp till 20 procent – en ekonomisk kris av en skala vi aldrig sett tidigare.

 

Vårt fokus på fossila bränslen får inte lura oss att tro att vi kan fortsätta som nu. Vill vi avvärja en kommande katastrof måste vi angripa klimatkrisens underliggande orsaker.

 

Texten bygger på en längre artikel som tidigare publicerats i den brittiska tidningen The Guardian. Läs mer på www.theguardian.com/global-development-professionals-network (sök på Jason Hickel). Jason Hickel är doktor i antropologi vid London School of Economics.

Melvin Wisdahl – ett liv av kamp. Nu regerar oljan hans bygd.


Under ett långt liv har han kämpat för bönder och lokalsamhälle. I många stycken framgångsrikt. Och han önskar att han finge vara med länge till, för nu är motståndaren starkare än någonsin, när oljeboomen på nytt kommit till North Dakota. Idag med ny teknik i bagaget, som möjliggör utvinning i enorm skala, med kraftig inverkan på både jordbruk och miljö.

Men 88 år gammal är Melvin Wisdahl lite ”stukad”. Efter ett lårbensbrott i vintras kan han inte längre bo på gården i Corinth, 46 miles norrut. Nu rör han sig inte mycket utanför rehabiliteringscentrat Bethel Lutheran Home i Williston där jag träffar honom och hans fru Morrene.

Om han är mindre rörlig rent fysiskt så är han desto mer aktiv i intellektet. TIme Magazine ligger uppslagen på rullatorn som står vid hans läsfåtölj, och han refererar under samtalet till händelser och insatser under ett långt och aktivt liv, som i sig är ett stycke samtidshistoria.

Till exempel är Melvin närapå årsbarn med Bank of North Dakota – bildad 1919 och fortfarande den enda statligt ägda banken i USA. Bakom bildandet låg Non-Partisan League of North Dakota, berättar han – en radikal bonderörelse med socialistiska rötter. Tanken var redan från början att inte ”göda” Wall Street i onödan, utan behålla skattepengar och federala medel på hemmaplan, så att de kunde bidra till finansiering i den lokala ekonomin.

En annan åtgärd av bestående värde som Non-Partisan League stod bakom var beslutet 1932 att all jordbruksmark i delstaten skulle vara bondeägd – storföretag med markspekulativa intressen skulle hållas borta. Ett förhållande som gäller än idag.

Skatt på olja den största insatsen
I Nonpartisan-rörelsens anda har Melvin också verkat – och på en punkt har han bidragit till en insats av närmast historiska dimensioner för sitt samhälle.

– Jag var ung och mest en budbärare. Men jag fick vara med när mineralskatten infördes i North Dakota. Först 5 procent på 50-talet, sen ytterligare 6,5 procent på 60-talet. Att oljebolagen än idag måste betala 11,5 procent av produktionsvärdet är tack vare vår kamp på den tiden.

Det var en stark folklig vilja som ledde fram till dessa beslut, berättar Melvin. Upprördheten var stor över att oljebolag kunde föra ut stora vinster, utan ersättning till regionen. En stark rörelse växte fram, för att få en beslutande folkomröstning till stånd. Man lyckades, och fick till och med majoritet. Drivande var en lokal skolledare i Williston, Leroy Digerness, som var son till en vänsterradikal, om inte rent av kommunistisk, norsk skomakare. För hundra år sedan såg ju det politiska landskapet i USA helt annorlunda ut än idag.

– Oljebolagen sa att de skulle lämna North Dakota om det blev en skatt, men det var ju bara snack. Så länge som de kan tjäna pengar är de kvar, konstaterar Melvin Wisdahl.

Och idag tjänar bolagen mer pengar än någonsin. Man har lärt sig att utvinna olja som ligger inbäddad i skifferlager långt under markytan. Med hjälp av så kallad fracking skapas sättningar, så att olja och gas frigörs och kan pumpas upp till  markytan. Tack vare Melvins och andras insatser på 50-60-talet får nu delstaten årliga intäkter i miljardklassen från oljeutvinningen.

Och det var tur att man gjorde sin kampanj då, menar han. Idag hade det varit omöjligt att vinna. Bolagen skulle lägga ner enorma resurser på att bedriva kampanj för sin sak, och alltför många skulle låta sig luras av deras argument.

För Melvin är detta ändå en dubbelbottnad historia. Å ena sidan får han tårar i ögonen av rörelse när han berättar att de som ledde denna kampanj ville ha honom med, och att han fick göra en insats.

Men å andra sidan är han starkt kritisk mot den snabbt växande oljeutvinningen, trots att den även ger stora inkomster till både delstat och markägare. Ja, även hans fru Morrene får del av markägarersättningen, eftersom ett bolag har borrat horisontellt in under hennes mark och utvinner olja där.

– Men jag hade hellre sluppit den här oljeboomen, säger Melvin – och Morrene som sitter strax intill nickar instämmande.

– Det är många som oroar sig för följderna, för naturen och för jordbruket. Men det är få som kritiserar, för det är också många som tjänar stora pengar på detta.

Efter mötet med Melvin och Morrene tillbringar jag några timmar med att köra runt i det kuperade jordbrukslandskapet utanför ”boomtown Williston”. Dimensionen av det som pågår här är mer omfattande än jag kunnat föreställa mig. Det går inte en sekund utan att man har några pumpar eller någon borr-rigg i sikte. Långtradare kör i skytteltrafik till och från anläggningarna. En svag lukt av underjordiska dofter vilar över fälten och söker sig även in i bilen. Jag stannar och tar några bilder i solnedgången på en av de pumpar som ska stå här och bocka sig i 20 år.

När jag sedan reser vidare med tåget österut passerar jag den bangård där oljan pumpas över från lastbilarna. Varje dag fylls här 5000 järnvägsvagnar för att fraktas till raffinaderier på olika håll i Nordamerika. Det svarta guldet har tagit över.

Hydrualic fracturing, allmänt kallat ”fracking” (spräckning), är en teknik för att utvinna olja och gas ur underjordiska skifferlager, ofta från djup på ett par-tre kilometer. Genom att i borrhål spruta ner stora mängder vätska under högt tryck – vatten blandat med sand och kemikalier – skapas sättningar i berget och oljan/gasen kan ledas upp via borrhålet. Tack vare att man numera även kan borra först vertikalt och sedan horisontellt, kan stora områden bearbetas via ett enda borrhål på markytan. North Dakotas stora oljefält ”The Bakken” beräknas innehålla minst ett par miljarder fat utvinningsbar olja.

 

”Vi måste lämna kvar fossilbränsle i marken”


Det här var den största knäckfrågan för FN:s klimatpanel IPCC när de skulle presentera sin rapport i Stockholm förra veckan, enligt brittiska The Guardian.

Till långt fram på morgonen satt experterna och diskuterade om de skulle ta med siffror på hur stor vår kvarvarande ”koldioxidbudget” är. För om de gör det, så blir det också tydligt att utrymmet som är kvar är begränsat, och då måste man ställa frågan om vilka som ska få bränna resterande fossilbränsle. De som är i full fart med att elda idag? De som inte bränt så mycket tidigare i historien? Eller ska varje människa ha rätt till lika stor andel? En politisk fråga med enorm sprängkraft.

IPCC enades till slut om att ta med siffran i sin slutrapport. Siffran är 1000 gigaton kol*. Mer än så får inte mänskligheten släppa ut totalt om vi ska ha åtminstone 66 procents sannolikhet att hålla den globala uppvärmningen under tvågradersmålet**.

Men mänskligheten har enligt IPCC från industrialismens början fram till år 2011 redan släppt ut 531 gigaton kol.

Som om det inte var nog så finns även andra växthusgaser, och räknar man med effekterna av dem, så har vi ännu mindre kvar. Med dagens fossilanvändning tar det enligt olika beräkningar bara 15–20 år innan vi når budgettaket.

– Det finns en bestämd mängd kol som vi kan bränna om vi inte vill hamna över två grader. Det innebär att om det finns mer än så [i fossilbränslereserver] så måste en del av det lämnas kvar i marken, säger ordföranden för IPCCs arbetsgrupp, professor Thomas Stocker, till The Guardian.

Hur mycket fossilbränsle finns det då i de redan kända bränslereserverna? Om allt bränns är det enligt organisationen Carbon Tracker 761 gigaton kol. Carbon Tracker räknar med att vi bara kan ta upp och använda 20 procent av det.

Nätverket Fossil Free använder dessa siffror i en kampanj för att få universitet, organisationer, myndigheter och enskilda att bojkotta fossilföretagens aktier. Deras argument är just att en stor del av de fossila fyndigheterna måste stanna kvar i marken. Därför är det inte bara etiskt fel utan dessutom ekonomiskt mycket riskabelt att äga värdepapper i fossilbranschen. Genom IPCCs nya rapport får detta argument betydligt större tyngd.

Det är dags att ställa alla pensionsfonder och andra finansförvaltare mot väggen – låter de kapitalet ligga kvar i fossilindustrin så måste de förklara varför de struntar i IPCC.

* 1 gigaton kol motsvarar 3,67 gigaton koldioxid.

** Det politiskt satta tvågradersmålet anser många vara för högt. Ett växande antal länder som redan idag känner effekterna av uppvärmningen, miljöorganisationer och klimatforskare anser att målet istället borde vara 1,5 grader. Uppvärmningen har hittills nått 0,8 grader jämfört med före industrialismen.

Kraftig uranprotest i Oviken. Omställning är svaret.


Något som närmast kan liknas vid en utstuderad psykisk tortyr pågår mer eller mindre i det tysta, mot lokalbefolkningar i en rad kommuner runt om i landet, som ett resultat av den tandlösa och undergivna svenska minerallagstiftningen.
Ja, på annat sätt kan man egentligen inte beskriva vad som sker när globala prospekteringsföretag kommer med sina undersökningstillstånd och perforerar landskapet med borriggar i jakten på mineraler och framtida jättevinster. Till exempel kanadensiska Continental Precious Minerals (CPM), som ensamt har 72 av de 148 undersökningstillstånd som fanns i Sverige den 2 januari i år.
Mest drabbad kommun är jämtländska Berg, där det finns 34 tillstånd. Och största oron finns i Oviksbygden, en gammal och rik jordbruksbygd strax intill Storsjöns västra stränder. Där har både CPM och det australiska bolaget Aura Energy  provborrat i flera år över stora områden. Tvärt emot kommunens och de flesta invånares vilja, men med fullt stöd av svensk lagstiftning.

I veckan hölls en stor manifestation mot denna verksamhet och mot framtidsperspektivet att bördig jordbruksmark skulle komma att ersättas av gigantiska dagbrott, lakningsdammar och avfallshögar. Ett par hundra personer åkte i andäktigt långsam kortege runt i det böljande landskap som skulle komma att ödeläggas, och samlades sedan vid den gamla medeltidskyrkan för att med jämtländska fanor i täten tåga till opinionsmöte i Orrgården, där geologen och gruvmotståndaren Olle Holmstrand stod för en gedigen genomgång av läget när det gäller uranprospektering – i Sverige som helhet och Oviken i synnerhet.

Efter att ha tagit del av alla hans fakta, inte minst riskerna för spridning av radioaktivitet
och allehanda gifter till den närliggande Storsjön, vrider man sig som ett frågetecken i grubblerier över svenska rikspolitikers undfallenhet gentemot dessa globala naturskövlingsföretag.
Att utvinna uran ur alunskiffer är extremt miljöförstörande, förklarar Olle Holmstrand. Det krävs sådana mängder, och det frigörs så mycket gifter. Använder man en biolakningsprocess för utvinning riskerar man en dammkatastrof som den i finska Talvivaara nyligen. Vill man, som CPM, ha fram även vanadium måste skiffern brännas, och då produceras stora mängder koldioxid. Ajöss med kärnkraftens påstått ringa klimatpåverkan.
Det är sannerligen ingen munter bild som Olle Holmstrand målar upp i den mer än fullsatta bygdegården. Många i församlingen kan utifrån hans kartor konstatera att deras livsmiljö bokstavligen skulle slås i spillror.

Men – det finns ändå hopp om att eländet inte kommer att realiseras, även om de två projekten i Oviken av bolagen presenteras som de två rikaste fyndigheterna i världen just nu. Svenska kommuner har fortfarande veto när det kommer till brytningstillstånd. Och uranpriserna har inte stigit till de nivåer som prospekteringsföretagen hoppats på.
– Jag tror att företagen är nervösa idag, för de har trott på mycket högre priser. Och efter Fukushima ser jag inget skäl till att de skulle komma att stiga, säger Olle Holmstrand. Det finns redan uranresurser runt om i världen som räcker i hundra år med nuvarande nivå på kärnkraften.

Men vad händer när vi inte längre har olja i dagens utsträckning och man söker andra energialternativ?
– Då är svaret inte en fråga om priset på olja eller uran. Då är problemet snarare hur vi ska överleva. Jag tror, som Björn Forsberg i boken Omställningens tid, att vi måste ställa om vårt sätt att leva rätt rejält. Och då bör vi nog inte bryta upp den bästa jordbruksmarken för att sedan aldrig mer kunna återanvända den, säger Olle Holmstrand.

Lång applåd från den fullsatta bygdegården. Och så blev uranprotesten till slut en stark plädering för omställning till ett helt annat sätt att bygga samhälle.

Följ utvecklingen på  https://www.facebook.com/Oviksbygden