Kategoriarkiv: Frivillig enkelhet

Den lyckliga nerväxten


 

I den ekonomiska krisens spår ifrågasätter allt fler italienare dagens ekonomiska modell. Decrescita felice – den lyckliga nerväxten – lockar många som vill vara personliga förebilder i hur man lever mer hållbart och utan konsumtionshets.
Följ med till den alternativa ekonomins stad i Rom.


Mitt i Rom
, i ett komplex av 1800-talsbyggnader som länge fungerade som slakthus och marknadsplats, ligger numera La città dell’altra economia – den alternativa ekonomins stad. På en yta stor som 15 fotbollsplaner samsas kulturskolor, ideella föreningar och arkitektstudenter. På just de 3500 kvadratmeter som tillhör den alternativa ekonomins stad hittar man seminarierum, bibliotek för barn, butik med försäljning av ekologiska och rättvist producerade varor, bar och café med solidariska priser samt ett stort öppet torg där det hålls marknader och dit tusentals personer samlas på konserter till förmån för humanitära ändamål. De beskriver själva området som ett av de första i Europa som helt och hållet är ägnat åt ekonomisk aktivitet med låg miljöpåverkan, rättvis fördelning av värden och där människan och naturen står i centrum – utan jakt på vinster till varje pris.

– På söndagsmarknaderna finns producenter och hantverkare på plats och konsumenterna kan köpa produkterna utan några fördyrande mellanhänder, säger Enrico Erba, ordförande för föreningen som sköter La città dell’altra economia.

Han berättar att flera av handlarna också använder sig av Tibex, Roms alternativa valuta som är en förlängning av den mer kända lokala valutan Sardex på Sardinien.


Sedan platsen
övergavs som slakthus 1975 har den genomgått ett antal renoveringar och använts på en rad olika sätt, bland annat till kommunala kontor. Numera har den blivit en högst levande samlingspunkt som är välkänd i många kretsar. Då den drivs på ideell basis blir det möjligt för flera föreningar att ha verksamhet här: Gratis juridisk rådgivning till flyktingar utan papper och artistisk-motoriska aktiviteter för funktionshindrade barn är bara ett par exempel.

Och så finns här den sociala rörelsen Decrescita felice – lycklig nerväxt.

– Många tänker när de hör ordet nerväxt att det är synonymt med lågkonjunktur och leder till arbetslöshet. Men så behöver det inte vara. Om det är en vald och styrd nerväxt så kan det till och med skapa fler jobb, säger Maurizio Pallante, författare till boken Decrescita felice som inspirerade till grundandet av rörelsen med samma namn 2007. Idag har den några tusen medlemmar, utspridda på 51 kretsar i hela landet.


Maurizio Pallante
är på besök i Rom för att delta i en social sammankomst i den lokala Decrescita felice-kretsen. Ett 40-tal personer har samlats till knytkalas. Tallrikar och bestick har alla tagit med sig egna exemplar av för att undvika slit och släng. Även utdelningen av egentillverkade gåvor blir en uppvisning i vad man praktiskt kan göra för att bli mindre beroende av att ständigt köpa allt: Deodoranter gjorda med bikarbonat, marmelader, surdegsbrödsbas som sägs ha 300-årigt ursprung, tvålar, vin och en och annan stickad halsduk. Alltihop är en del av tankarna kring nerväxt, för ett viktigt fokus för rörelsen är just det praktiska och positiva. Vad kan jag göra, här, idag? Målet är inte att minska BNP i sig, utan att se till att vi konsumerar på ett rättvist och hållbart sätt inom ramarna för vad planeten klarar av. Maurizio Pallante ger två konkreta exempel på hur fel det kan bli om samhället fokuserar enbart på tillväxt.

– Om ett hus är dåligt isolerat drar det mer energi. Det blir dyrare för den som bor där och det är ett slöseri med resurser. Men det får BNP att växa! Om en familj däremot odlar grönsaker i sin trädgård så blir det ingen tillväxt i BNP, men familjen kanske blir självförsörjande på grönsaker, och det ökar välmåendet!

Han ger ännu ett exempel som visar på det absurda i att mäta enbart BNP. Om allt fler i befolkningen håller sig friska så konsumeras mindre medicin och då minskar BNP.


Att kunna
producera själv är en viktig beståndsdel i en mer hållbar ekonomi enligt Decrescita felice. Över hela Italien finns lokala cirklar med aktivister som träffas, diskuterar och går kurser som går ut på att bli mer autonom, till exempel genom att tillverka eget bröd, sy, göra egna hudvårdsprodukter, odla med permakulturmetoder och göra naturmediciner med hjälp av örter.

– Under två generationer har vi förlorat nästan all förmåga att göra saker själva. Och den som inte kan göra något själv måste köpa allt, säger Maurizio Pallante.


Nerväxtrörelsen
har utvecklats mer i Italien än i norra Europa. Det tror Pallante delvis beror på avsaknaden av ett starkt grönt parti.

– Vi har tagit den plats som det gröna partiet lämnat tomt. I Italien är det en politisk konstellation som aldrig antagit en självständig form. Det har utmålat sig som en del av vänstern och angripit miljöproblemen som om de kunde lösas med vanlig lagstiftning, utan en grundlig förändring av det ekonomiska systemet, säger han.

Han menar att avsaknaden av en stark miljörörelse har gett de olika regeringarna – från vänster till höger – en möjlighet att fortsätta sätta ekonomiska motiv framför ekologiska. Men att bara försöka behandla symptomen utan att ändra orsakerna kan inte ge betydande resultat, menar han.

– Genom försöken att få BNP att växa, med sysselsättningen som ursäkt, har man byggt allt mer på orörd mark, ökat hydrogeologiska risker, låtit företag förorena och olagligt gräva ned giftiga restprodukter i marken. På grund av detta har det blivit tydligt för många att orsaken till förödelsen är ekonomins strävan efter att ständigt öka varuproduktionen. Detta har skapat en trovärdighet för nerväxtteorierna.


En av
medlemmarna som insett detta och förändrat mycket i sitt liv sedan hon gick med för sex, sju år sedan är arkitekten Cinthya Costa. Hon har lärt sig en mängd nya saker och har själv gett kurser i att installera solpaneler. Nya kläder köper hon nästan aldrig längre och hon tillverkar många fler saker själv. Hon tycker sig också börja se en viss attitydförändring i Italien.

– Fler har börjat ändra sin livsstil, delvis av nödvändighet på grund av den ekonomiska krisen, men det finns också en spirituell aspekt. Tidigare levde många som om deras saker vore heliga, men med krisen och klimatförändringarna börjar det förändras.


Ordförande i
rörelsen är Lucia Cuffaro. Hennes idéer kring nerväxt når idag ut till en långt större publik än de egna medlemmarna, då hon varje lördagsmorgon medverkar i tv-programmet Uno mattina där hon visar publiken hur de själva kan tillverka mat, hudvårdsprodukter, rengöringsprodukter och återvinna saker som annars skulle slängas. Hennes vinjett heter Chi fa da sé… och syftar på ett gammalt ordspråk som menar att den som gör något själv gör det bättre.

– Om man lär sig om vilka substanser som finns i de produkter vi dagligen använder kan var och en av oss själva agera för att förändra vår livsstil och undvika produkter som många gånger kan vara skadliga för miljön och vår hälsa, säger hon.

Hon är glad över att medvetenheten om begreppet nerväxt vuxit i Italien.

– Vår premiärminister Renzi talade till och med om nerväxt i sitt inledningstal under riksmötets öppnande i september. Det var visserligen i negativ bemärkelse, men det betyder ändå att det finns i medvetandet. Till och med påven har gett ut en encyklika om miljöproblemen och konsumtionen, säger hon.

Och det är just att sakta men säkert ändra våra föreställningar om vad ett framgångsrikt samhälle är som är syftet med Decrescita felice. Att sätta människan i centrum, värdera tiden som vi spenderar med varandra mer i stället för produkterna vi omger oss med. Man vill också skapa ett starkare socialt nätverk där man kan byta produkter och tjänster med varandra, med miljöfördelar och förbättrade levnadsvillkor som resultat.

– Vem är lyckligast? Den som arbetar hela dagen för att få en högre lön för att kunna köpa allt fler produkter som slängs med allt högre hastighet, eller den som arbetar mindre och spenderar mer tid med personerna den älskar? Den som bara köper saker hen behöver kan leva på en mindre lön. Så vem av de två avstår egentligen från något? säger Maurizio Pallante.

Han menar att det är nödvändigt att skilja på två liknande men olika begrepp: Merci – vanliga handelsvaror på marknaden och Beni – en form av mer allmännyttiga varor och tjänster som uppfyller ett grundläggande behov eller en önskan hos personer.

– Nerväxt bygger på att minska omfattningen av varor som inte uppfyller ett behov hos någon samtidigt som de nödvändiga, nyttiga varorna kan vara kvar och gärna bytas utan kommersialisering. Nerväxt betyder alltså inte mindre, utan mindre i de fall då det är bättre så.


Ekonomisk kris,
ekologisk kris och humanitär kris. Allt hänger ihop och det blir allt tydligare i världen. Italien har märkt av det de senaste åren genom en ökande statsskuld, en allt högre arbetslöshet och en rejäl försämring av arbetarnas villkor. Tillfälliga arbeten har blivit allt vanligare och den senaste formen av anställning är endagarskontrakt där du kan bli uppsagd från en dag till en annan. Därför har frågan om nerväxt blivit allt mer angelägen, menar Maurizio Pallante.

– Orsaken till kriserna vi ser är tillväxten. Därför kan den inte vara lösningen. Vårt ekonomiska system tvingar alla företag att investera i ny teknologi för att ständigt öka produktiviteten. De som inte gör det hamnar utanför marknaden. Men det betyder att vi ersätter människor med maskiner och ökar arbetslösheten. Och vem ska då ha råd att köpa alla dessa nya produkter? De ökar utbudet men minskar efterfrågan!

Han talar vidare om hur skuldsättningen är det som har fått hjulen att fortsätta snurra, och hur bankerna idag skapar pengar ur tomma intet genom nya lån. Men med det skapas också bubblor som till slut spricker.

– Idag kan riksbankerna skapa så många sedlar de vill. Men naturen har resurser som till sist tar slut. På detta sätt ökar vi både den ekologiska och ekonomiska krisen.

Vägen ut är enligt honom ett nytt tankesätt. Om han skulle få politisk makt idag skulle han börja med att energieffektivisera hushållen. Det skulle innebära en minskning i BNP utan att välbefinnandet minskar. Det skulle dessutom minska påverkan på klimatet och ge fler jobb, menar Pallante.

– Vår rörelse vill visa att ett minskat slöseri med resurser kan uppnås med såväl effektiv teknologi som en förändrad livsstil, samtidigt som man kan övervinna den ekonomiska och ekologiska krisen och öppna en ny fas i mänsklighetens historia, säger Pallante.


Han liknar
en lågkonjunktur med en person som svälter, medan nerväxt kan ses som en person som är på diet.

– Den första är ofrivillig och okontrollerad medan den andra handlar om en medveten och vald reduktion av produkter som inte skapar någon nytta.

För att hitta en balans i samhället tror Pallante att vi behöver dra ner på tiden vi lägger på jobb, produktion och konsumtion och istället lägga mer tid på de relationer som är viktiga för oss.

– Det är som Robert Kennedy sa i ett av sina tal, att BNP ”mäter allt förutom det som verkligen gör livet värt att leva”.

Madeleine Johansson

Lisa byggde
sitt eget hus


 

Hon vill leva inom ramen för vad både hon och naturen har råd med. Med ett lån från JAK Medlemsbank köpte Lisa Lund en tomt och byggde sitt alldeles egna hem.

Solljuset snirklar sig fram genom en skogsglänta i Sörmland och speglar sig i fönstren på Lisa Lunds faluröda timmerstuga. Det är andra vintern hon bor här med el från solceller, värme från ved och vatten från pump på gården.

– Jag vill ha ett liv utan allt för höga kostnader, där jag inte behöver lägga all min tid på att jobba, säger hon.

– Och jag vill känna att det jag köper är verkligt för mig. Något jag har råd med. Inte uppblåsta värden.

Trots enkelheten är det svårt att tänka sig att det inte fanns något hus alls här när Lisa Lund köpte tomten – med lite skog och ett fält – för tre år sedan. Timmerstommen kommer från ett gammalt sädesmagasin hon hittade på Blocket, monterade ned, fraktade hit och byggde upp igen på en berghäll. Varenda gammal spik rätades ut, kokades i linolja, och användes igen. Varenda medföljande planka putsades och blev en vacker tilja. Tak och golv isolerade hon med lin, och väggarna gjordes släta med den gamla metoden lerklining. Mitt i stugan murade hon en värmande massugn, med en vedspis att laga mat på åt ena hållet.

Det mesta gjort med återvunnet material, och förutom JAK-lånet på 350 000 kronor har hon kunnat betala allt med det hon får över på sin 65-procentiga lärarlön.

– Jag har lång amorteringstid och låga månadsbetalningar, säger hon.

Förutom att hon fick hjälp med spisen har inga hantverkare varit inblandade.

– Man kan mer än man tror. Men det krävs insikt i att man kommer att få göra om. Man måste tycka om själva processen och inte bara längta efter att det ska bli klart, säger Lisa Lund, vars enda tidigare byggerfarenhet är att hon varit med och renoverat ett gammalt torp.

Hon vill gärna inspirera andra som vill göra likadant.

– Det finns så mycket i byggbranschen som är konstigt idag. Men tittar man på de här gamla timmerhusen ser man vad som fungerar i längden. Mitt hus lämnar inga fula spår i naturen den dag någon vill ta bort det.

– Och så är det jätteroligt! Mitt hus har blivit till helt utifrån vem jag är, både estetiskt och praktiskt.

Lisa Lund tycker det är skönt att ha ett hem där hon kan fixa allt som går sönder. Det finns inga ledningar hon inte kan hantera, och hon är inte beroende av några kraftbolag med miljöförstörande affärer.

– Man kan inte ställa sig utanför allt man inte gillar, men det är en befriande känsla att göra det när man kan, säger hon.

Karin Backström

Ett liv i all enkelhet



Hur kan vi leva gott utan att förstöra de ekosystem som är grunden för vår överlevnad? Simplicity Institute i Australien kombinerar forskning och praktik till en berättelse om en anspråkslösare livsstil, där konsumtionsidealet har ersatts av egen tid, samhällsengagemang och lyckan i att bygga sitt eget lilla hus.


Wurruk’an vill
vidga människors fantasi. Den som kommer hit ska känna ”ah det finns andra sätt att leva på”, säger Samuel Alexander på det australiensiska institutet för frivillig enkelhet, Simplicity Institute som står bakom demonstrationsprojektet Wurruk’an 14 mil öster om Melbourne.

Wurruk´an betyder ”att så en ny världsberättelse” på den lokala urbefolkningens språk. Och det är just det människorna kring platsen hoppas bidra till genom att experimentera med en enklare livsstil.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka lever ett tiotal personer här som odlar egen ekologisk mat, hanterar sin latrin som en värdefull resurs, får el från solen, samverkar med sina grannar, har gemensamma utrymmen, bor smått och bygger med återvunna material.

En annan viktig sak har varit att testa sig fram till styrelseformer som fungerar för gruppen. Att bygga infrastruktur tillsammans var inte alls lika svårt som att lösa de sociala problem som uppstod under projektets första tid. En av deltagarna hade lite erfarenhet från arbete med modeller för att nå konsensus, men understryker att det viktigaste är att alla har inställningen att problem ska lösas.


På platsen, som ligger i ett ganska tättbefolkat område, hålls även både teoretiska och praktiska kurser.

– Vi har bland annat haft en femdagars kurs i hur man bygger ett ”tiny house” på hjul, berättar Liam Culbertson som tillsammans med Rachel Newby byggt ett grönt minihus för cirka 2 600 kronor.

Materialet hittade de framför allt på återvinningsstationer och på tippen.

– Det är bara att sätta på sig ett blåställ så frågar ingen om du har lov att ta bortkastat virke, säger Liam och ler stort.

Han skulle aldrig haft råd att köpa mark att ställa sitt lilla hus på. Men Wurruk´ans landområde lånas ut av en person som tog kontakt med Simplicity Institute efter att ha läst boken Entropia: Life Beyond Industrial Civilisation av Samuel Alexander.

Institutet får tillgång till marken gratis mot att de utvecklar området och bygger upp en gemenskap kring det.

– Tillgången till mark är ett stort hinder för personer som vill leva ett enklare liv. Det är en utmaning att föra samman ägare av outnyttjad jord och människor som vill ta hand om den. Men jag tror att vi kommer se mer av det framöver, menar Jordan Osmond, som gjort den folkfinansierade filmen A Simpler Way: Crisis as Opportunity om Wurruk´an med premiär nu i juni.


Grus & Guld har
många gånger tidigare skrivit om människor som lever hållbart och enkelt – som samarbetar, odlar, återvinner och bor på liten yta. Det speciella med Wurruk’an är att det praktiska experimenterandet är nära kopplat till forskning och akademiskt arbete via Simplicity Institute, som ska utgöra en brygga mellan vetenskapens slutsatser och en lokalt organiserad folkrörelse. Artiklarna som publiceras utforskar bland annat komplexiteten i enkelt leverne och de strukturer som behövs för att ställa om från konsumtionssamhällen till rättvisa och hållbara samhällen.

Samuel Alexander, som startade institutet tillsammans med kollegan Simon Ussher efter ett forskningsprojekt kring frivillig enkelhet, ser tre huvuduppgifter:

1) att föra fram vetenskaplig kritik av det rådande systemet för att till fullo skapa förståelse för omfattningen av de problem vi står inför.

2) att arbeta fram en matris av alternativ.

3) att förhålla sig till vilken omställningsstrategi som är effektivast.


När jag träffar
Samuel Alexander på Melbournes universitet, där han undervisar på miljöprogrammet och forskar på Melbourne Sustainable Society Institute (MSSI), går vikten av kommunikation som en röd tråd genom vårt samtal. Samuel poängterar flera gånger betydelsen av den positiva berättelsen om ett enklare liv, och att miljörörelsen i stort har misslyckats med strategin att skrämma människor till att bli miljömedvetna. Därför är arbetet med Wurruk´an – och dokumentationen av projektet – betydelsefull i institutets strategi.

Men samtidigt, säger Samuel Alexander, är det viktigt att sprida kunskap om omfattningen av de utmaningar vi står inför.

– Förstår du inte hur stora problem vi har tenderar du att söka otillräckliga lösningar. Först måste vi förstå allvaret i världens tillstånd, sedan skapa bilder av alternativa samhällen och därefter diskutera vägen dit. Misslyckas vi med att analysera dagens problem kommer visionen och strategin för omställning också bli fel, säger han.

– Idag sätter många sitt hopp till att tekniken ska kunna dematerialisera den västerländska konsumtionskulturen. Vi ska tillverka snabbare datorer med mer lagringsutrymme, bilar med mindre metall etc. Och i teorin ser det ut att fungera, tekniken gör oss mer effektiva. Men det finns inbyggt i tillväxtekonomin att effektiviseringar leder till mer produktion och konsumtion. Det farliga med de här argumenten är att de är övertygande, men att den empiriska verkligheten ser annorlunda ut.


Jag frågar
om många miljörörelsers strategi att ersätta de fossila energiresurserna med förnyelsebara utan att diskutera större förändringar av vår livsstil. Men han skakar bara på huvudet.

– För närvarande tror jag många tänker att om vi bara förbättrar kapitalismen lite och får in förnyelsebar energi i systemet så löser vi klimatproblemet. Men även om du avverkar en motorsåg driven av solenergi så avskogas planeten, exemplifierar han.

Sättet vi lever på i den rika delen av världen kan helt enkelt inte fortsätta att vara den globala framgångssagan med mindre än att haven töms, jordar förstörs, skogar huggs ned, naturresurser tar slut, säger Samuel Alexander.

– Det krävs inget mindre än ett teknologiskt mirakel om jordens sju, nio eller kanske snart elva miljarder människor ska leva som många i de rika länderna gör idag.

Han kritiserar FNs nya hållbarhetsmål nummer åtta, som säger att tillväxten ska upprätthållas som ett sätt att minska fattigdomen.

– Ekonomisk tillväxt ses fortfarande som en förutsättning för framgång. Folk verkar livrädda för att ifrågasätta den västerländska livsstilen, trots att alla vet att vi är mitt i en miljökris, säger han.

– Hade hälften av alla vilda djur utrotats över en natt i stället för under de senaste 40 åren skulle vi ha uppfattat det som en katastrof, men nu försvinner den biologiska mångfalden dag för dag.


Tiden är knapp
. Samuel sätter väldigt lite hopp till miljöpartier och menar att stödet för ett materiellt enklare liv måste byggas underifrån genom positiva exempel. Först då kan en social rörelse skapas till stöd för de politiska förändringar som krävs.

– Om fler personer insåg vad den västerländska livsstilen kommer att leda till skulle enkelhetens attraktionskraft vara mycket större. Vad som helst är bättre än att leva i ett ekosystem under kollaps. Men än mer intressant är att försöka visa att en enkel livsstil till och med kan vara mer attraktiv. Vi vet att fler prylar inte gör oss lyckligare, eller för att använda ekonomspråk: marginalnyttan av en högre inkomst är försvinnande liten när våra grundläggande behov är tillfredställda.

– Jag är övertygad om att det finns livsstilar med lägre energianvändning som ger högre livskvalitet än vad den konsumtionsdrivna livsstilen erbjuder många idag. Det kan vara enormt givande att bygga ett alternativt samhälle, men att få enkelhet påtvingad av ekologisk och ekonomisk kollaps är inte lika trevligt.


Jag undrar
om vi inte måste ta till radikalare metoder för att åstadkomma en förändring snabbt. Men det är uppenbart att Samuel Alexander tänkt mycket på hur den frustration som finns hos många människor, och som kan leda till farliga våldsyttringar, ska hanteras.

– Alla metoder vi föreslår känns oundvikligen småskaliga. Men jag tror att den strategiskt bästa användningen av aktivisters energi är att sprida kunskap om var vi befinner oss och skapa berättelser om en annan värld – samtidigt som vi gör praktiska saker för att skapa den nya världen innanför skalet på den gamla.

Han talar om resiliens, ett systems långsiktiga förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas, och menar att en av de viktigaste sakerna vi kan göra just nu är att lära oss hur saker gjordes förr som att laga våra jeans i stället för att köpa nya, eller snickra våra egna hyllor i stället för att åka till möbelvaruhuset.

Det finns en dubbel nytta i att fokusera på lokalsamhället menar Samuel Alexander, lokalt kan både alternativ växa fram och en motståndskraft mot framtida chocker skapas.

– Det finns redan flera tecken på att sättet vi lever på långsamt håller på att bryta samman. Hur kan vi lära oss att leva i den situationen? Hur kan vi absorbera chocker medan vi låter det ohållbara samhället dö sin egen död?

Det som gör starkast intryck på mig under diskussionerna på Simplicity Institute och Wurruk´an är den livsglädje och energi som det unga institutet har. Den positiva bilden av ett enklare liv som byggs bland stora dagbrott för kol i ett land med högre koldioxidutsläpp per capita än USA, är engagerande.

Det känns enkelt att byta livsstil i deras sällskap.

Alexander Olsson