Kategoriarkiv: Klimatfrågan

Amnesty: Klimatet är en fråga för oss


Klimatfrågan måste tas in i arbetet för mänskliga rättigheter. Det menar Kumi Naidoo, Amnesty Internationals nye generalsekreterare.

– Världen står nu inför så komplexa problem att vi måste släppa gamla idéer om vad som är mänskliga rättigheter. För det finns ingen viktigare mänsklig rättighet än rätten till livet, säger Kumi Naidoo i en intervju med nyhetsbyrån IPS.

Om vi fortsätter på den inslagna vägen så kommer vi att värma upp planeten till en nivå där vi kommer att dö ut, varnar Naidoo.

– Vår kamp handlar om huruvida mänskligheten ska kunna utveckla ett nytt sätt att samexistera med naturen i en samspelt relation i många århundraden framåt. Det är orsaken till varför människorättsrörelsen måste ta klimatförändringarna på allvar, säger sydafrikanen Kumi Naidoo, som är Amnestys generalsekreterare sedan i somras.

ips/Hans Månsson

Jannies dröm – rädda renen i ändrat klimat


– Renarna är det finaste jag har, men dom kan inte föra sin egen talan. Därför har jag bestämt mig för att göra det. Folk säger till mig att  ”du är så engagerad ” – men det är ju bara för att allt det jag älskar är hotat. Möt Jannie Staffansson, ung same i klimatförändringarnas generation.

Hennes steg är rappa, när vi vandrar mot hägnet med renar som av olika anledningar inte kan vara med sina fränder ute på fjället. Hon bär på två nätsäckar med handplockad renlav, som hon hämtat i sin farbror Peters butik Renbiten. (En verksamhet som förresten kunde starta tack vare att JAK ställde upp med lån – men det är en annan historia.)

Har du alltid bråttom? undrar jag, som har lite svårt att hinna med i Jannies takt, och samtidigt ta bilder.

– Det gäller att fort göra klart det man håller på med, så att man kan ta itu med nästa uppgift, förklarar hon med ett stort leende.

Men stressad är hon inte, betonar hon med emfas på min följdfråga.

Det handlar om rytm och harmoni. Att bli ett med flödet i renarnas livscykel. Stress – det hör hemma någon annanstans. Och Jannie Staffansson bör veta hur man finner balansen, då hon pendlar mellan sina renar i Idre, hemmet i Jokkmokk och sitt globala klimatarbete.

Nu är vi på hennes hemmaplan, Grövelsjön i nordligaste Dalarna, hörnet som sticker upp mellan Norge och Härjedalen. Här finns Sapmis sydligaste och näst minsta sameby, Idre – eller på sydsamiska: Eajra. Jannie har renar här, men är inte renskötare. Det finns bara plats för ett begränsat antal, så hon har tagit en annan väg, men fortfarande med kärleken till renen som drivkraft.

– Jag vill ju rädda renen i ett ändrat klimat. Dom är det finaste jag har, men dom kan inte föra sin egen talan och berätta hur dom har det. Därför måste jag göra det, och skaffa mig kunskap, så jag förstår deras livsvillkor även vetenskapligt, utöver den erfarenhetskunskap jag bär med mig som same.

– Det är såna fina drömmar man har när man är ung, tillägger hon lite självironiskt.

Drömmen ledde till kemistudier i Göteborg. Idag är Jannie nästan klar med sin master.

– Allt grundarbete är gjort. Det enda som fattas är att jag sätter mig ner och skriver. Men det finns så många andra eldar att släcka just nu, så uppsatsen är lite nedprioriterad.

Vi är framme vid ingången till renhägnet. Solen som för en stund sedan fick höstlöven att lysa som guld har krupit bakom molnen. Regnet hänger i luften.

Jannie drar undan några slanor så att vi kan krypa in. Hon ger mig en förhållningsregel.

– Det finns en härk här som kan vara lite elak. Om han kommer för nära dig är det bara att du tar tag i hornet på honom, bröstar upp dig och låter som en björn!

Inget att bekymra sig för alltså. Möter man en utmaning är det bara att hämta kraft från magtrakten och ta renen vid hornen.

Jannies anvisning för hur man hanterar en bufflig ren ger mig en förklaring till hennes insats enda gången jag tidigare mött henne.

Det var för knappt tre år sedan, i en helt annan inramning, långt från renhägnet i Grövelsjön. Platsen var det stora klimatmötet i Paris, COP 21, där världens nationer samlats för att underteckna ett avtal om att hålla nere temperaturstegringen till maximalt två grader – eller ännu hellre en och en halv.

Det var bara några dagar kvar av konferensen. Förhandlingarna om klimatavtalet närmade sig slutpunkten. Men den franska regeringen hade just tagit bort avsnittet om mänskliga rättigheter ur artikel 2 i huvudtexten. Detta upprörde många av de civilsamhällets aktörer, inte minst bland världens urfolk, som fanns med vid Paris-mötet. De hade arbetat hårt för att få med just en sådan skrivning.

Därför samlades nu dessa grupper och krävde att avsnittet skulle vara kvar. Jannie Staffansson representerade urfolken vid presskonferensen och tog till orda, sammanbitet känslostark:

”My friends. This is the face of an angry saami person …”

Samlad och bestämd, med en tydlig men kontrollerad vrede. Känslomässigt helt klar över vad hon skulle säga, med ord direkt från hjärtat.

”Vi tystas av våra stater, de som annars talar så mycket om mänskliga rättigheter.

Vi är mycket kritiska mot Frankrikes agerande …
Vi är de som går igenom isarna, som dör i laviner.

Hur kan syftet med förhandlingarna inte vara människor?

Hur kan våra röster bli tystade gång på gång?

Jag är ledsen, vänner.
Vi har gjort vad vi kunnat under dessa förhandlingar och vi uppmanar civilsamhället att resa sig.

Tryck på era ministrar, så att man stoppar övergrepp, dödande och landstölder och i stället räddar planeten för framtiden.”

Starkt rörd, med blanka ögon, tystnade Jannie. Greenpeace’ generalsekreterare Kumi Naidoo, som satt vid hennes sida, la sin hand mjukt mot hennes arm. När nyhetssajten Arctic Display en tid senare presenterade Jannie Staffansson i sin serie ”Kommande ledare i Arktis” kommenterade man hennes insats med att det var ”ett inlägg som inte kommer att falla i glömska i första taget”.

Vad rörde sig i ditt huvud den där stunden i Paris för tre år sedan?

– Jag var bara djupt besviken att man hade strukit formuleringar om respekt för urfolks rättigheter från förslaget till slutdokument.

– Sen kom det en liten ljusglimma när några listiga stater i sista stund kastade in en skrivelse om att ta med en urfolksplattform i avtalet. Den finns fortfarande kvar, men överlever bara från ett COP-möte till nästa. Där måste den få nytt mandat för att leva vidare. Och det krävs varje gång att någon bråkar om det.

Att de mänskliga rättigheterna  lyfts fram i klimatavtalet är jätteviktigt för världens urfolk, betonar Jannie.

– Det är ju ofta vi som drabbas först av ett ändrat klimat. Samtidigt är vi väldigt anpassningsbara och har mycket att lära ut om hur man överlever i samklang med naturen.

– Mänskliga rättigheter hör också samman med urfolksrättigheter genom alla miljöaktivister som dödas i kampen för hotade miljöer. De flesta av dem hör till något urfolk.

här på gräsmarken i hägnet, mellan fjällbjörken och den strömmande Grövlan, har Jannie öppnat säckarna med renlav. Hon strör ut den i strängar på marken och renarna finner snabbt dit. Den lynniga Vihtje, som Jannie varnat för, ger sig till känna genom att fösa bort en försiktig kalv.

Då förvandlas Jannie till en björn och schasar bort busen … den lilla kalven har hon nämligen särskilda känslor för.

– Den heter Enot. Min systers namn baklänges, förklarar hon.

– Vajan dog för hon var sjuk, och lämnade efter sig den här kalven. Nu har den fått gå hela sommaren i hägnet med tamrenarna, men snart ska vi släppa ut den.

– Vi får se hur det går. Kanske känner den igen några släktingar därute, den hann ju vara med dem i några veckor innan vi tog in den.

– Det kan också hända att någon vaja adopterar den, någon som inte kan få egna kalvar.

i renarnas närhet är det som att Jannie glömmer tiden och landar i ett utdraget nu. Det var så här hon växte upp – och insåg vad som så småningom skulle bli hennes uppgift i livet.

– I tioårsåldern började jag lyssna och förstå vad det handlade om när man i min omgivning pratade om det ändrade klimatet. Och jag förstod att mitt folk hade viktiga kunskaper men att dom inte kunde göra sig hörda.

– Jag blev arg och frustrerad och bestämde mig för att skaffa mig en utbildning som skulle göra att man lyssnade till mig och mitt folk, ta till sig av våra kunskaper.

När hon var färdig med utbildningen fick hon anställning vid Samerådet, som är ett samarbetsorgan för samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Där ansvarar hon för klimatfrågor och det är i den rollen som hon tar del i det globala klimatarbetet.

De viktigaste plattformarna är dels Arktiska rådet, ett samarbetsforum för åtta stater och sex urfolksorganisationer i Arktis, dels UNFCCC, det FN-organ som sedan 1992 ligger bakom de globala klimatförhandlingarna, COP-mötena, som det i Paris 2015.

I hög grad har Jannie fått se sina tankar om framtiden förverkligade, från barndomen när hon började förstå att ett ändrat klimat kunde hota hennes kära renar. Hon har idag en plattform där hon kan bidra till att rädda renen. Nu kan hon arbeta för att ”gifta samman” sitt folks erfarenhetskunskaper med det vetenskapliga förhållningssätt hon tillägnat sig vid universitetet. Ur syntesen ska det sedan växa kunskap om hur renen och samekulturen kan fortleva i ett ändrat klimat, tänker hon.

– Dom äldre berättar om sorgen och saknaden efter vintrar när klimatet var stabilt. Dom beskriver det som att naturen idag är stressad, liksom djuren.

– Vi samer har ju åtta årstider, som hänger samman med renens olika faser. Men nu kan vissa årstider vara mycket längre än vanligt, andra kommer snabbare eller uteblir helt.

– Det har alltid funnits hårdare och mildare vintrar, men förr var det mer regelbundet. Då kunde man läsa tecknen bättre. Det gick att se ena dagen vad det skulle bli för väder dagen därpå, och man kunde förutspå hur vintern skulle bli. Men det fungerar inte längre.

Detta är vad de äldre berättar. Själv är Jannie ungefär lika gammal som den period då klimatet blivit svajigt.

– Jag tillhör klimatförändringarnas generation och känner ingen annan verklighet. För oss unga samer är det oberäkneliga normalt.

– Vi har blivit bra på att anpassa oss och slåss för vår överlevnad. Vi är inte så många men vi kämpar på olika fronter. Och den kunskap vi samlar på oss kan vara avgörande för det övriga samhället också.

Frågan är hur renarna kan anpassa sig när klimatet ändrar på förutsättningarna. Snö som tinar och fryser om vartannat, så att marklavar hamnar under ett ispansar. Sjöar som inte får bärande isar och därför blir till dödsfällor för både renar och renskötare på traditionella flyttvägar. Skogsplantager där inga lavar trivs, gruvprojekt, järnvägar, rovdjur – det ena läggs till det andra och allt sammantaget gör att renen är extremt påfrestad, förklarar Jannie och pekar på de två senaste åren, som bjudit på stora utmaningar för renar och renägare.

– Värst var det i norr. Vintern 2016-17 var riktigt tuff. Sen kom en vår med knappt någon växtlighet i fjällen. Det föddes nästan inga kalvar. Sommaren 2017 var fortsatt kall och sen kom en vinter med väldigt mycket snö. Och på det den extremt varma sommaren i år, när snöfläckar smälte bort och myrar torkade ut, så att renarna knappt fann ett enda ställe där de kunde svalka sig.

– En tuff vinter i den här sydliga delen av Sapmi är inte lika katastrofal just nu. Av olika skäl har vi bra med marklav. Men å andra sidan har vi problem med högt rovdjurstryck. Det är vår största utmaning.

– Det är otroligt påfrestande att vara renskötare och leva med alla de här hoten. Man har så litet spelrum för att kunna
påverka sin egen verklighet.

Nu är renlaven uppäten. Jannie hittar någa friska björklöv som renarna inte nått upp till, och matar älsklingskalven Enot. Regnet faller stilla i små droppar, nästan som dimma, men väntas tillta under eftermiddagen.

Några dagar till stannar Jannie i Grövelsjön. kanske en vecka. Just nu är det renarna som styr. När som helst är det dags att samla in dem för slakt. Det måste ske innan tjurarna går in helt i brunsten, men det måste också vara ett väder som inte försvårar arbetet. Så för renägarna är det bara att avvakta och göra nytta på annat sätt under väntetiden.

Direkt efter slakten bär det så iväg hem till Jokkmokk, 90 mil norrut.

I arbetet på Samerådet – som hon alltid har med sig i datorn – väntar bland annat förberedelser inför nästa klimatmöte, COP 24 i polska Katowice, nu i december.

– Många säger till mig att ”du är så himla engagerad”. Men det är inte för att jag vill vara det, utan för att allt det jag älskar är hotat.

Text och foto  Hans Månsson


Är vi alla
klimat-
förnekare?

Trots att klimatförändringarna varit kända så länge agerar vi som om vi inte visste. Forskaren och författaren Martin Hultman skriver om olika typer av klimatförnekelse i Grus & Guld nr 1/18.


Är vi alla
klimatförnekare? Ja, vi är alla mer eller mindre medvetet, och mer eller mindre organiserade, klimatförnekare. Detta kan låta provocerande, men läs till slutet av artikeln så får du en mer nyanserad bild av svaret.

Redan 1967 varnade svenska forskare och industriföreträdare i boken Sverige år 2000 för utsläppen från fossil energi. Knappt 20 år senare skapades FNs klimatpanel, IPCC. Klimatförändringarna sågs generellt som en utmaning mot planeten, inte något kineserna hittat på (som USAs president twittrade 2012). I Sverige skrev Gunnar Hökmark (M) på DN Debatt redan 1989: ”Det finns förmodligen inget enskilt miljöproblem av samma globala dignitet som växthuseffekten”.

 

Hur har vi ändå lyckats leva så länge som om vi ingenting visste? Klimatförnekelse kan delas upp i organiserad-, partipolitisk-, respons- och vardagsklimatförnekelse. I Sverige utförs den organiserade klimatförnekelsen endast av ett fåtal grupper, om än med inflytelserika medlemmar. Den partipolitiska klimatförnekelsen utförs framför allt av Sverigedemokraterna.

De två formerna som ibland går under radarn i debatten är respons- och vardagsförnekelse. Bland politiker och industriledare finns en responsförnekelse som tar sig uttryck i klimatförstörande investeringar. Ta till exempel riksdagens 250 miljoner kronor till en ny flygplats i Sälen, trots kunskapen om flygets klimatpåverkande utsläpp. För en lönsam flygplats i Sälen behövs runt 300 000 passagerare varje år vilka ger upphov till cirka 165 000 ton koldioxidutsläpp, ungefär lika mycket som samma klimatutsläpp beräknas minska av flygskatten. Mikael Damberg (S) ger responsförnekelsen ett ansikte när han i en intervju bemöter det till synes motsägelsefulla beteendet med att vi måste ”kunna gå och tugga tuggummi på samma gång”.

 

Den form av klimatförnekelse som kanske är svårast att få syn på är vardagsförnekelse. Här handlar det om upphöjda vanor och värderingar som är invävda i vår kultur, något som antropologen och miljöpsykologen Kari Marie Norgaard visat i sin studie av en norsk stad. I boken Living in Denial undersöker hon hur invånarna lyckas leva som om de ingenting visste, trots påtagliga klimatförändringar i närmiljön. På lokal nivå försäkrar ledare att det inte är någon fara, frågan ses inte som något som kan avhandlas på den kommunala agendan. I den offentliga debatten finns alltid en teknisk lösning; såsom snökanoner mot frånvaron av snö. Och lärarna som är tvungna att prata om frågan gör det genom att linda in utmaningen i en positiv framtidsberättelse. Sammantaget finner Norgaard en apati i sin ursprungliga grekiska form, som betyder oförmåga att erkänna smärta. Lösningen hon föreslår är att fler och fler måste vidkännas det existentiella i klimatutmaningen.

 

Hur ska vi då göra för att sluta leva som om vi inte visste? Vilka hävstänger kan vi använda? I min tvärvetenskapliga forskning har jag funnit att den dominerande manliga normen, som exempelvis inkluderar industrikött och stora maskiner, är giftig för människor och planet – och måste upp till diskussion. Lagstiftningen behöver revideras; varför är det lagligt att prospektera efter fossila bränslen i Sverige? En personlig hävstång är att ha fötterna på marken och vägra flyga, vilket visat sig vara ett existentiellt modigt sätt att diskutera klimatfrågan. Slutligen skulle vi fundera på hur mycket naturen finns i oss själva, och utifrån ett sådant relationellt förhållningssätt visa solidarisk omsorg med planeten. We are nature defending itself, som ett känt uttryck påminner om.

Omvärldsanalys av Martin Hultman i Grus & Guld nr 1/18

 

Karin Backström red@grusoguld.se


Jordbruket kan rädda klimatet

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning. Frilansjournalist Hans Månsson skriver om jordbrukets centrala roll i klimatproblematiken.

Att föra in siffror och uträkningar i en text är ofta bästa sättet att skrämma bort läsarna långt innan de nått fram till slutsatser och eventuell knorr i slutet av artikeln.

Men jag tar risken, för när det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Låt oss först betrakta atmosfären. Vi vet att koncentrationen av den viktigaste växthusgasen, koldioxid, stiger till alltmer alarmerande nivåer och att den 2014 för första gången nådde över 400 ppm (parts per million = miljondelar), det vill säga nästan 150 ppm högre än före industrialismens genombrott. Och vi ser redan här effekter på klimatet som ligger helt i linje med det som forskarna sagt kan hända vid höjda koldioxidnivåer.

När det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Sedan sänker vi vår blick till jorden vi lever av – matjorden, som ger oss det mesta av vår föda. Där har – i motsats till vad som skett i atmosfären – kolinnehållet minskat, på grund av utarmande metoder inom jordbruket, som plöjning, erosion och köttproduktion i industriell skala. Det finns uppgifter om att svenska konventionella spannmålsodlingar förlorar 100-200 kg kol per hektar varje år. Förutom att detta spär på och förstärker växthuseffekten så leder det också till försämrade odlingsbetingelser. Mullhalten krymper. Bördigheten utarmas. Näringsinnehållet minskar – och folkhälsan hotas.

Vi har alltså för mycket kol i atmosfären och för lite i matjorden … tänk om det gick att flytta kolatomerna … (och inte då genom att gräva ner kol, vilket också är en möjlighet, utan genom hur vi brukar jorden).

Här kommer matematiken in i bilden.

På vår planet finns i runda tal fem miljarder hektar åker-, ängs- och betesmark. Och det går att föra ner kol i jorden från atmosfären. Webbplatsen thecarbonunderground.org rapporterar om olika studier som visat att man årligen kan lagra ner mellan ett och nio ton kol på varje hektar, från atmosfären till matjorden – och tillägger att det finns rapporter om ända upp till 30 ton per hektar.

Men låt oss stanna vid tre ton per hektar, i likhet med till exempel Rodale Institute i Pennsylvania, USA. Om alla de fem miljarder hektaren kunde omfattas av åtgärderna skulle vi efter 20 år ha fört ner hela 300 miljarder ton från atmosfären. Något som för klimatproblematiken skulle få hisnande konsekvenser, med en snabb återgång till gamla tiders förhållanden. Koldioxidhalten i atmosfären skulle komma ner till de nivåer som rådde före industrialismen, 265 ppm. (Varje ppm motsvaras av två miljarder ton kol; 300 miljarder ton blir då lika med 150 ppm.)

Tyvärr finns förstås en massa faktorer som gör att detta inte kommer att ske, så snabbt och i så stor skala. Men uträkningen är ändå väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken, och vilken väg jordbrukspolitiken behöver slå in på, för att göra livsmedelsproduktionen till en livets medspelare på alla plan.

Uträkningen är väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken.

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning, i stället för att odlings- och betesmarken betraktas som ett objekt att hantera med kemi och teknologi som främsta verktyg. Återskapandet handlar om minskad plöjning och om rätta val av växtföljder och grödor – som flerårig vall och baljväxter. Och det handlar inte minst om att bryta den utveckling där djuren samlas i storskaliga former och matas med fodergrödor som odlats industriellt på andra jättegårdar. I stället måste betesdjuren ges en roll i det lokala kretsloppet av växtnäringsämnen.
Så stärker man livsbetingelserna för alla små organismer i matjordens mångfald, med högre mullhalt och kolinnehåll. Allt som växer där kan då ta åt sig mer av mineralerna, vilket även gör alla livsmedel som produceras utifrån denna jord rikare på näring, smak och energi. Det skulle vara en vinn-vinn-vinn-lösning för alla – från mikrob till planet.

Omvärldsanalys av Hans Månsson i Grus & Guld nr 4/17

På spaning
efter framtidens by


 

För att klara samtidens utmaningar behöver vi nya byar där forna tiders kretsloppstänkande och moderna tiders teknik gör det möjlig att både bo, arbeta och producera mat. Det menar anordnarna av en pilotutbildning som syftar till mycket mer än att skapa nya klungor av hus. Följ med på spaning efter framtidens hållbara bygemenskap.

– Jag bor i en helt vanlig by som vill leva vidare, tänk om vi därmed kan vara en del i lösningen av de stora problem vi står inför, säger Maria Engelbrektsson.

För drygt ett år sedan sade hon upp sig från jobbet som socionom och flyttade till byn med det vackra namnet Drömme. Nu utforskar hon lokalsamhällets potential i omställningen till ett hållbart samhälle tillsammans med ett femtontal andra deltagare i kursen Framtidens by.

­– Vi har väldigt kort tid på oss att vända utvecklingen och det kan inte bara vara miljöaktivister som gör det, säger hon.

Displayen på instrumentbrädan visar vägen till Tjärnvik utanför Söderhamn där den andra av sex träffar fördelade över läsåret ska äga rum. Kurt och Christina Hansson har precis hämtat oss vid tåget i sin ultramoderna ljudlösa elbil. Hemma byn utanför Västerås har de gjort gården självförsörjande med solenergi, och Kurt håller på att utveckla en kabeldriven traktor.

­- Farfar var självförsörjande med el och redan på 1920-talet gick det att driva traktorer elektriskt, varför skulle inte vi också kunna det? undrar han.

 

Bildörrarna svävar upp, och vi kliver ur hemma hos Anders Persson där gruppen ska göra studiebesök. För sju år sedan växte gräset högt här, men nu odlas broccoli, bondbönor, potatis, grönkål, jordärtskockor, tomater och mycket annat på friland och i växthus. En naturstig för skolbarn startar bakom ett av husen. Hedemorahönsen pickar, och under det stora päronträdet skvallrar en låda mjölksyrade morötter om att det även pågår viss livsmedelsförädling.

Allt började när yngste sonen föddes och Anders Persson på djupet tog in klimathotets gravallvar. Han är konstnär och tecknare i grunden och säger att han inte kunde någonting odling. Men han frågade sig: hur svårt kan det vara? En yrkesutbildning satte honom på rätt spår, och idag utbildar han bland annat blivande småbrukare i Tjärnvik.

­– Att odla är en politisk handling för mig, säger han.

­– Vi måste ha större lokal matproduktion och vi har inte många år på oss att bygga upp den.

Långt mindre än hälften av det vi äter har sitt ursprung i Sverige, enligt Statistiska centralbyrån. Med en minskad tillgång på fossila bränslen med 50-75 procent skulle vi snabbt hamna i en svältsituation, enligt fd Institutet för jordbruks- och miljöteknik.

Anders Persson visar hur han effektivt sår 7000 kålplantor per år och understryker att han inte är självhushållare, utan matproducent. Grönsakerna levereras både till restauranger och fasta kunder.

­– Framtidens by vill varken gå i ekoby- eller självhushållningsfällan utan vara del i ett samhälle där vi tar hand om varandra, säger Thorsten Laxvik som är en av initiativtagarna till kursen Framtidens by.

 

Begreppet ”bredbandsbullerby” föddes för några år sedan i Thorsten Laxviks ångermanländska hemtrakter. Startpunkten var att människor samlades för att röja igenvuxna strandsluttningar längst Faxälven. Sedan gav det ena det andra. För att fortsätta hålla niplandskapet öppet organiserades naturbetesjordbruk. Därefter startades företag för försäljning, slakt och förädling, huvudsakligen i kooperativ form. Den lokala tankesmedjan Nipakademin bildades och satte in arbetet i ett större sammanhang.

– En bredbandsbullerby handlar helt enkelt om att pussla ihop det vi redan har utvecklat, säger Thorsten Laxvik.

­– Om vi ska klara klimat, mångfald och försörjning behövs det en massiv återflyttning till landsbygden. Det handlar även om solidaritet med fattiga länders befolkningar som behöver sina egna jordar.

Det allmännyttiga bostadsföretaget i Sollefteå har redan beslutat att köpa in en jordbruksfastighet för att konkretisera begreppet bredbandsbullerby. När, var och exakt hur är ännu inte klart, men gruppen bakom kursen Framtidens by hoppas att deras erfarenheter ska komma till nytta i processen.

 

Kursens klangbotten är omvärldsutvecklingen. Det industriella jordbruket står för betydande utsläpp av växthusgaser och förstörelse av biologisk mångfald. Samtidigt sjunker näringsvärdet i det vi lägger på tallriken. Förhoppningen är att energikloka jordbruk som både bidrar till biologisk mångfalt, lagrar kol i marken och producerar kvalitets-mat ska kunna återskapas i framtidens by.

Flera av deltagarna är intresserade av biokol.

­– Det skulle kunna sätta fart på hela det norrländska jordbruket, menar Björn Welin som studerat hur terra preta-tekniken gav indianerna i Amazonas en extremt bördig jord med hjälp av träkol för över tusen år sedan.

I kursens klangbotten finns även den ökade stressen i samhället, utanförskap, arbetslöshet, ohälsa och funderingar kring hur nya svenskar kommer med i samhällsgemenskapen. Och så finns där bostadsbristen, och det faktum att grönområden och innergårdar i storstäderna i allt snabbare takt försvinner för att ge plats åt förtätningar.

Barnmorskan Lena Ahlner har bott i Stockholm hela sitt liv. Samtidigt har hon alltid längtat efter ett liv med djur och odling. Nu söker hon nya vägar.

– Jag tror det är väldigt många som söker sammanhang med större gemenskap och närhet till naturen. I staden lever människor så parallella liv, och det är vatten i kranen och mat i affären utan att man riktigt tänker på hur det kommer dit, säger hon.

Niklas Högberg, som ingår i arbetsgruppen bakom kursen, menar att vi behöver utforska relationen till oss själva, varandra och platsen där vi befinner oss – var vi än bor.

­– Relationen till planeten kan bara byggas lokalt eftersom vi tappar kontakten med ett fungerande ekosystem när vi förlorar anknytningen till en plats, säger han.

 

I Tjärnviks ateljé försöker de 13 deltagarna forma en cirkel kring ett rektangulärt bord. Alla ska kunna ta samma plats och göra sin plats till bordets huvud, men uppmärksamheten dras ändå mot ena kortändan.

­– Vad lätt det är att vi tror att någon styr när ett bord är avlångt, konstaterar Niklas Högberg.

Thorsten Laxvik berättar om den föräldrakooperativa förskolan som fungerade bra så länge alla var lika delaktiga. Men så snart när några började tala om ”de i styrelsen” och lät sig representeras av andra uppstod problem.

­– Det är så otroligt mycket svårare att bygga fungerande sociala och kulturella system än att täckodla och bygga ekologiska hus. Alldeles för många goda projekt har havererat för att det inte har funnits tillfredställande sätt att komma överens, säger han.

På nästa träff ska gruppen utforska hur beslut kan fattas på ett sätt som gör dem ”hållbara och legitima för alla”. Och på förra träffen funderade de bland annat över hur ork, lust, glädje och kreativitet vidmakthålls.

Ingrid Stiernström, som även hon ingår i arbetsgruppen bakom i kursen, tar fram lerkärlen som deltagarna tummat och ringlat.

­– För att skapa byar krävs realism, hjärna. Men det behövs även hjärta. Vi måste utforska hur vi kommer vi i kontakt med våra längtor så att vi inte fastnar i måsten, hur vi förhåller oss till varandra… Hur förverkligar vi meningsfulla liv i balans med naturen, omvärlden, varandra och oss själva? säger hon.

En grund för att dela de tankar och känslor som uppstår i gruppen är ”cirkeln”, en runda där deltagarna själva väljer vad de vill ta upp.

– Det är en spännande process som hela tiden skapar nya frågor att utforska omkring, säger Ingrid Stiernström,

 

Det är dags för lunch, och vi följer grönsakerna från Tjärnvik några kilometer till norra stadsdelen i Söderhamn. Temat för denna träff är lokal ekonomi, och kursen ska besöka Stenbackens boende- och arbetskooperativ, som bland annat levererar närproducerad mat till förskolor. Planen är dock att skapa flera arbetstillfällen inom den lokala matkedjan med såväl produktion, förädling och distribution i samarbete med den ideella föreningen Södra Norrlands Omställningscentrum, Snoc, och den ekonomiska föreningen Närjord.

Stenbacken består av två huslängor som liksom många andra fastigheter skulle rivas i spåren av nedläggningar och utflyttning vid millennieskiftet. De räddades när även stadens härbärge lade ned och 41 lägenheter ställdes i ordning med hjälp av återbruk från de omkringliggande rivningshusen tillsammans med bostadslösa människor.

­– I början var det framför allt personer med missbruksproblematik som inte fick lägenhet på grund av betalningsanmärkningar, men nu är det även många nysvenskar som söker sig till hit, berättar föreståndare Andreas Helgesson.

Från utanförskap till medborgarskap lyder devisen, och målet är både bostad och sysselsättning. All vinst återinvesteras i företaget och beslut om verksamheten, som just nu omfattar hämtning av hushållsnära källsortering och leverans av ekologiska fruktkorgar, fattas gemensamt.

Tvärs över gatan ligger Kreativboden, ett annat socialt kooperativ som startade när fyra personer lade 3000 kronor var för att köpa in gamla möbler för att renovera och sälja. Idag arbetar sju anställda och tio deltagare, finansierade av arbetsförmedlingen, med att sy om, måla, laga och sälja.

Här finns även Söderhamns enda skomakeri.

­– Kompetensen hittar vi hos nysvenskar, säger Mimmi Kangas, på Kreativboden.

 

Åter i Tjärnvik reflekterar deltagarna:

– Byn kan vara ett kvarter i staden, den behöver inte ligga på landet, säger Ingrid Stiernström.

­ – Jag gillar det här med att göra saker tillsammans många olika människor. Alla får vara med utifrån sina förutsättningar. Det blir inget vi och dom, säger Lena Ahlner.

­– Kan man tänka sig att en bredbandsbullerby skapar sociala företag som ett sätt att bygga relationer till den närliggande staden? funderar David Bennett.

 

Som man frågar får man svar, brukar det sägas. När svaren känns otillfredställande behöver alltså frågeställningarna formuleras om. Kanske är det som sker på kursen Framtidens by? Här ställs fråga efter fråga i ett utforskande som snirklar sig från det personliga till det globala, från det känslomässiga till det praktiska.

Målet med kursen är inte att lära ut utan att utforska och sätta människor i rörelse.

­– Ingen vet vad en by egentligen är, och vi vet inte vad som ska komma ut av den här kursen. Men de som har gått den ska kunna leda processer som är till nytta i byaskapandet, säger Thorsten Laxvik.

­– Jag vet att människor hittar svar när de kommer samman. Då skapas tillit och sker en enorm delning av kunskap.

Text: Karin Backström