Kategoriarkiv: Konsument

Konkurrens tär på naturen


När produkter blir mer effektiva tenderar människor att nyttja detta till att öka sin förbrukning så att miljövinsten blir liten eller ingen alls. Så länge effektivisering styrs av marknadskonkurrens och vinstintresse kommer trycket på naturens resurser att fortsätta öka, menar Gunnar Rundgren.

”Vi måste minska konsumtionen.” Det är ett påstående som kanske inte har brett politiskt stöd, men som de allra flesta nog innerst inne kan hålla med om, i alla fall om man med ”konsumtion” menar förbrukning av resurser. ”Vi måste minska produktionen”, verkar däremot vara betydligt svårare att smälta.

Men allt som produceras kommer att konsumeras. De verkliga drivkrafterna för resursförbrukningen hittar vi i produktionens villkor. Där spelar konsumenternas efterfrågan bara en liten roll.

Allt fler verkar anse att minskad konsumtion kan vara det som verkligen behövs för att minska vår påverkan på miljön. Men, invänder vän av framsteg, har vi inte effektiviserat produktionen enormt så det går åt mindre resurser idag än tidigare?

Kan vi inte bryta sambandet mellan konsumtion och resursförbrukning? Vi får ju samma mängd ljus från en LED-lampa som från en vanlig glödlampa som drar tjugo gånger mer ström.

Men tyvärr, trots den enorma effektiviseringen i de flesta sektorer så förbrukar vi långt mer resurser än tidigare samhällen. När bilens bränsleförbrukning minskar så minskar också kostnaderna för att köra en extra mil. Det gör att folk kör mer, nettobesparingen är liten om någon alls. I vissa fall kan effektivisering till och med leda till ökad resursförbrukning. Den som tidigare inte tyckte sig ha råd att ha en bil kanske köper den. Det här kallas för rekyleffekten, eller Jevons paradox och är ett välkänt fenomen.

Men man kan inte riktigt förstå detta genom att enögt titta på konsumtions- sidan. De verkliga drivkraterna är de  som styr hur de viktigaste ekonomiska  aktörerna – företag och kapitalägare – agerar  på det som vi kallar marknaden. De två viktigaste drivkrafterna är konkurrens och kraven på avkastning på kapital.

Konkurrens verkar förstås olika på olika typer av marknad, framför allt är det skillnad mellan marknader som kan växa mycket därför att behoven är omättliga och marknader som är begränsade på grund av råvarubrist eller brist på avsättning. Jordbruk är ett exempel på marknad med begränsad avsättning.

På en sådan marknad fungerar konkurrensen ungefär så här: Ny teknik möjliggör att mindre arbete går åt för att producera samma mängd (ny skördetröska) eller att man kan producera mer från samma areal (konstgödsel, bevattning).

I båda fallen leder det till lägre kostnad och ökad insats av externa resurser (energi, mineraler osv). Den lägre kostnaden kan under en kort tid eventuellt öka lönsamheten, men ju fler som använder samma teknik desto lägre kommer priset att bli, till dess att lönsamheten är tillbaks på den låga nivå där den började.

Eftersom folks förmåga att äta mer är begränsad har överproduktion under lång tid varit det normala i jordbruket. Därför är den starkaste drivkraften att minska arbetsinsatsen per producerad enhet.

Att det är så är ju lätt att konstatera eftersom andelen sysselsatta i jordbruk har minskat från kanske 80 procent till mindre än 2 procent på hundrafemtio år i de avancerade ekonomierna. Jordbruket har, i vissa fall, minskat resursförbrukningen per producerad enhet. Per arbetad timme har resursförbrukningen ökat enormt.

Alla de människor som ”frigjordes” från jordbruket skulle ha något annat att göra och en stor del hamnade i industrin. I industrin fungerar ungefär samma logik som i jordbruket, med  skillnaden att det i många fall går att stimulera en kraftigt ökad konsumtion under lång tid.

I de fallen kan en hel industrisektor växa så fort att antalet sysselsatta ökar parallellt med produktionen, så var till exempel fallet med bilindustrin under efterkrigstiden. Men förr eller senare ökar konkurrenstrycket och marknader blir mättade. Då måste man rationalisera produktionen för att sänka kostnaderna.

Även om man samtidigt effektiverar produktionen och använder mindre råvaror per producerad enhet, så minskar arbetskraften snabbast och användningen av resurser per arbetad timme ökar. De anställda som får sparken sysselsätts i andra näringar där samma drivkrafter verkar, dvs resurserna per arbetad timme ökar och ökar. Produktivitetsförbättringarna leder också till ökade löner. I kombination med fallande priser leder ökade löner till en kraftigt ökad konsumtion.Detta leder till följande förhållande på samhällsnivå:

Produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion.

Om alla som jobbar förbrukar mindre  resurser per producerad enhet, men mer resurser per arbetad timme är det inte svårt att förstå varför den totala resursförbrukningen per person i världen ökar trots de mycket omfattande effektiviseringarna.

För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektiviteten. För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, för att få avkastning på kapitalet. Ökad konsumtion och ökad resursförbrukning är därför både en logisk följd av och en helt nödvändig beståndsdel av denna kapitalistiska marknadsekonomi.

Utan en konkurrensutsatt marknad kan skomakaren som hittar på ett sätt att göra skor dubbelt så snabbt välja att gå och fiska efter fyra timmar. Men om det finns fler skomakare som konkurrerar på marknaden och en hittar på en arbetssparande metod som sänker priset på skor, då måste alla andra skomakare hänga med – fisket får vänta.
Så får vi hjulen att rulla och ekonomin att växa.

Det är nog en del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre.

Opinionsartikel av Gunnar Rundgren

Dags följa upp forskning bortom  BNP-tillväxt


– Jag upplever att det finns ett intresse för vår rapport som går att bygga vidare på. Det finns en växande beredskap att tänka kring hur man skapar ett samhälle utan ständig BNP-tillväxt.

Mikael Malmaeus, forskare vid Svenska Miljöinstitutet IVL, ser optimistiskt på möjligheterna att forskningsprojektet ”Bortom BNP-tillväxt” ska ge ringar på vattnet. Det har nu gått några månader efter slutredovisningen och Malmaeus blickar framåt.

– Vi är flera från projektet som anlitats av kommuner, företag och andra aktörer för att berätta om våra slutsatser och stimulera till diskussion.

Rapportens underrubrik var ”Scenerier för hållbart samhällsbyggande”. Sjutton forskare från olika områden tog fram fyra huvudscenarier. Fyra modeller med olika karaktär renodlades: kollaborativ  ekonomi, lokal självförsörjning, automatisering och cirkulär ekonomi.

Alla alternativ visar att resurser behöver omfördelas, att varukonsumtion och köttätande måste minska, liksom även flygresandet. Men de skiljer sig på andra punkter, som hur välfärden ska organiseras, var och hur människor ska bo, hur infrastrukturen ska se ut, hur mycket och med vad man ska arbeta.

En uppmuntrande slutsats var att samtliga alternativ enligt forskarna är fullt förenliga med både hållbarhet och välfärd – alltså utan växande BNP.

Men hur tar man detta vidare? I ett första steg är det viktigt med samtal, menar Mikael Malmaeus.

– Jag tror mycket på dialog. Samtal i kommuner, vid seminarier osv, ger bra synpunkter och nya perspektiv, ofta av personer man inte hade väntat det ifrån.

Det finns goda skäl att gå vidare, för att inte samtalen ska tystna, menar Mikael Malmaeus och hans kolleger, som söker finansiering för en fortsättning. Till exempel skulle man kunna utveckla ett studiematerial där scenarierna förs in i ett samhällsplaneringsperspektiv.

– Att styra en samhällsutveckling i önskad riktning är stort och svårhanterligt. Men Sverige har ju gjort det tidigare, när vi byggde upp välfärdsstaten.

Hans Månsson
Slutrapport: http://www.bortombnptillvaxt.se/

 


Jordbruket kan rädda klimatet

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning. Frilansjournalist Hans Månsson skriver om jordbrukets centrala roll i klimatproblematiken.

Att föra in siffror och uträkningar i en text är ofta bästa sättet att skrämma bort läsarna långt innan de nått fram till slutsatser och eventuell knorr i slutet av artikeln.

Men jag tar risken, för när det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Låt oss först betrakta atmosfären. Vi vet att koncentrationen av den viktigaste växthusgasen, koldioxid, stiger till alltmer alarmerande nivåer och att den 2014 för första gången nådde över 400 ppm (parts per million = miljondelar), det vill säga nästan 150 ppm högre än före industrialismens genombrott. Och vi ser redan här effekter på klimatet som ligger helt i linje med det som forskarna sagt kan hända vid höjda koldioxidnivåer.

När det gäller frågan om kolbalansen mellan jorden och atmosfären kan sifferexercisen bli en riktig ögonöppnare.

Sedan sänker vi vår blick till jorden vi lever av – matjorden, som ger oss det mesta av vår föda. Där har – i motsats till vad som skett i atmosfären – kolinnehållet minskat, på grund av utarmande metoder inom jordbruket, som plöjning, erosion och köttproduktion i industriell skala. Det finns uppgifter om att svenska konventionella spannmålsodlingar förlorar 100-200 kg kol per hektar varje år. Förutom att detta spär på och förstärker växthuseffekten så leder det också till försämrade odlingsbetingelser. Mullhalten krymper. Bördigheten utarmas. Näringsinnehållet minskar – och folkhälsan hotas.

Vi har alltså för mycket kol i atmosfären och för lite i matjorden … tänk om det gick att flytta kolatomerna … (och inte då genom att gräva ner kol, vilket också är en möjlighet, utan genom hur vi brukar jorden).

Här kommer matematiken in i bilden.

På vår planet finns i runda tal fem miljarder hektar åker-, ängs- och betesmark. Och det går att föra ner kol i jorden från atmosfären. Webbplatsen thecarbonunderground.org rapporterar om olika studier som visat att man årligen kan lagra ner mellan ett och nio ton kol på varje hektar, från atmosfären till matjorden – och tillägger att det finns rapporter om ända upp till 30 ton per hektar.

Men låt oss stanna vid tre ton per hektar, i likhet med till exempel Rodale Institute i Pennsylvania, USA. Om alla de fem miljarder hektaren kunde omfattas av åtgärderna skulle vi efter 20 år ha fört ner hela 300 miljarder ton från atmosfären. Något som för klimatproblematiken skulle få hisnande konsekvenser, med en snabb återgång till gamla tiders förhållanden. Koldioxidhalten i atmosfären skulle komma ner till de nivåer som rådde före industrialismen, 265 ppm. (Varje ppm motsvaras av två miljarder ton kol; 300 miljarder ton blir då lika med 150 ppm.)

Tyvärr finns förstås en massa faktorer som gör att detta inte kommer att ske, så snabbt och i så stor skala. Men uträkningen är ändå väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken, och vilken väg jordbrukspolitiken behöver slå in på, för att göra livsmedelsproduktionen till en livets medspelare på alla plan.

Uträkningen är väldigt talande, för den visar vilken central roll jordbruket spelar i klimatproblematiken.

Synsättet som bör bli ledstjärna kallas regenerativt jordbruk och går ut på att arbeta med naturen i odling och djurhållning, i stället för att odlings- och betesmarken betraktas som ett objekt att hantera med kemi och teknologi som främsta verktyg. Återskapandet handlar om minskad plöjning och om rätta val av växtföljder och grödor – som flerårig vall och baljväxter. Och det handlar inte minst om att bryta den utveckling där djuren samlas i storskaliga former och matas med fodergrödor som odlats industriellt på andra jättegårdar. I stället måste betesdjuren ges en roll i det lokala kretsloppet av växtnäringsämnen.
Så stärker man livsbetingelserna för alla små organismer i matjordens mångfald, med högre mullhalt och kolinnehåll. Allt som växer där kan då ta åt sig mer av mineralerna, vilket även gör alla livsmedel som produceras utifrån denna jord rikare på näring, smak och energi. Det skulle vara en vinn-vinn-vinn-lösning för alla – från mikrob till planet.

Omvärldsanalys av Hans Månsson i Grus & Guld nr 4/17

Fonder miljömärks


Svanen har utarbetat kriterier för miljömärkning av fonder. Syftet med förslaget är både att vägleda fondspararna (oss alla genom pensionssystemet) och att påverka företagen i hållbar riktning.
– Vi exkluderar de värsta företagen men vill ha med oss de som är på väg att ställa om till en mer hållbar produktion, säger Ragnar Unge, vd Miljömärkning Sverige.
Efter en remissrunda i vintras ska beslut fattas om märkningen i sommar.
Läs mer: svanen.se/Remiss/Fonder/

Reko-ringar
sprider sig


En reko-ring är en facebookgrupp där lokala livsmedelsproducenter lägger ut varor och medlemmarna lägger upp beställningar. Sedan träffas de regelbundet för samordnad varu-utlämning utan mellanhänder och svinn. Idén kommer från Frankrike, men reko-ringar har också blivit vanliga i Finland där drygt 250 000 personer är anslutna. Nu sprider sig modellen i Sverige. Reko Linköping var först ut och fick på kort tid 2500 medlemmar.