Kategoriarkiv: Kultur

Bortom apokalypsen


Björn Forsberg läser aktuella böcker om klimatet i Grus & Guld nr 3/2019

 

Löven gulnar, gräset fnösktorrt. Inte fullt lika illa som förra sommaren, men ändå. Klimathotet tränger sig närmare på. En julikväll satt vi på en uteservering uppe i Arvidsjaur, i surrealistiska 31 graders värme ännu vid åtta på kvällen. I en känsla av fröjd, men där ångesten kanske borde varit mer läglig.

Under sommaren har jag läst några av de internationellt mer uppmärksammade klimatböckerna från senare tid. Böcker som redan med sina titlar gör klart att de inte hör hemma på någon feelgood-hylla. För trenden inom klimatlitteraturen tycks alltmer gå mot det undergångsartade. Frågan som ställs är inte längre hur vi avstyr en framtid av klimatkaos, utan om vad som väntar oss bortom apokalypsen.

Bill McKibbens Falter – Has the Human Game Begun to Play Itself Out?, David Wallace-Wells The Uninhabitable Earth och Roy Scrantons Learning to Die in the Anthropocene samt We’re Doomed, Now What? av samme författare har alla både sina styrkor och svagheter.

För den som törstar efter bra översikter kring klimatfrågan och, inte minst, det aktuella forskningsläget på området kan särskilt McKibbens och Wallace-Wells böcker rekommenderas. Båda tecknar i långa tidslinjer klimatets fluktuationer genom geologins tidsåldrar, fram till vår egen mänskligt iscensatta antropocena; den som i geologiska termer blixtsnabbt vänt upp och ned på det mesta.

 

Wallace-Wells bok är en formidabel genomgång av data och aktuell forskning kring klimathotet. Här ges, område för område, en lika gedigen som massivt nedslående översikt av klimatkrisen. Av torka, svält, översvämningar och ekonomisk kollaps. Ja, av allt sådant som nyss diskuterades i hypotetiska banor, men som nu spelas upp inför våra egna ögon. 
Fast framförallt om vad som är att vänta. Det mesta väl känt för den som närmare följt klimatdebatten, men författaren gör sig mödan att zooma in och fördjupa, och boken bidrar även med intressanta ansatser till att se de längre perspektiven: vad tillvaron bortom avgrunden kan komma att innebära.

 

Bill McKibbens Falter (på svenska: vackla) – som i undertiteln ställer frågan om mänskligheten börjat göra slut på sig själv – påminner i sin problemteckning om Wallace-Wells bok. I stor utsträckning lutar de sig båda mot samma forskning, och med liknande ödesprofetior om en framtid av obeboliga kontinenter och med hungersnöd, epedemier och artutrotning. Allt ättikspetsat med en mängd mindre uppmärksammade konsekvenser av klimatförändringarna, fast som ändå gör sig nog så bra som festdödare. Vad sägs exempelvis om rönen om att våra intellektuella förmågor redan nu vid bara drygt en grads uppvärmning befinner sig på det starkt sluttande planet?

Falter är ingalunda enbart en ”klimatbok”. Sådana har McKibben redan skrivit dussintalet av. Även om klimathotet löper som ett grundtema genom boken, är texten lika mycket en kritik av det kapitalistiska systemet och dess banérförare. I författaren Ayn Rand, de kusliga bröderna Koch, och tech-miljardärerna i Silicon Valley finner McKibben sin främsta projektionsyta för en kritik av ett system riggat för att skapa klyftor och ödeläggelse. Ska man bara nämna ett av de ämnen författaren grundligt vänder ut och in på i boktexten, så varför inte den forskning som Google-ledningen nu investerar astrononiska belopp inom, i akt och mening att kunna ge sig själva evigt liv.

Hans poäng? Den råindividualism och roffarkapitalism som varit samhällets ideologiska rättesnöre sedan 1980-talet dömer oss till undergång. Kapitalismen är klimatkrisens själva drivbänk, och även de mest välmenande reformförsök lär inte ändra på den saken.

McKibben har gåvan av att vara en god berättare. Under läsningen hinner jag många gånger önska att jag själv hade hans förmåga att så ledigt lätt – så kärnfullt! – sammanföra de stora sammanhangen. Vad mer är, så äger McKibben även den sällsynta förmågan att kunna ge också en väl bevandrad läsare rikligt med aha-upplevelser. Efter att ha plöjt metervis av miljölitteratur genom åren vågar jag påstå att det är få författare förunnat att från pärm till pärm formulera tankar som känns både genuint originella och fräscha. Betydligt fler fastnar i omtag på sådant som redan sagts och upprepats till leda.

 

En jämförelse får Wallace-Wells bok att blekna. Författaren må vara en fena på att sammanfatta forskningsläget, men hans text blottlägger också en person som inte djupare reflekterat kring frågorna. En person som frejdigt förordar planetär geoengineering och liknande högteknologiska lösningar på klimatkrisen, utan att se risker eller närmare diskutera politiska och ideologiska invändningar.

Både styrkan och svagheten i den typ av problemteckningar som Wallace-Wells och McKibben gör ligger annars i själva faktatyngden. Allt är väl underbyggt, men som läsare blir man till sist bedövad av den obrutna katalogen av elände: av siffertirader och Fahrenheit och kalvande isberg.

Tanken går osökt till Worldwatch  Institute-grundaren Lester Browns långa svit av böcker om världens tillstånd. Ville man veta allt om planetens moras var de en gång en ovärderlig kunskapskälla. Fast med sida upp och sida ned av eländesdiagram och all världens dystopiska statistik samlad, lämpade sig även dessa mindre väl för sträckläsning. Här kan Roy Scrantons rättframhet kännas befriande. Problemet är inte att vi saknar kunskap, konkluderar han prosaiskt i Learning to Die in the Anthropocene. Vi vet redan! Ingen vid sina sunda vätskor kan ha undgått att mänskligheten står inför en klimatkris. Mer fakta i saken kommer knappast att omvända dem som i sten gått in för förnekelse. Frågan blir istället vad vi gör med den kunskap vi redan har.

Boken i fråga, som kom redan 2015, har gjort Scranton till en sinnebild av en undergångsvittrande klimatdystopiker. Vi återkommer till hans budskap, men Scranton tål att läsas enbart för sina litterära kvaliteter. Den nyutkomna essäsamlingen We’re Doomed. Now What? avslöjar i än högre grad en fantastisk stilist med förmåga att växla mellan det litterära, det journalistiska och det självbiografiska. Här finns en självutlämnande uppriktighet i essäerna – alla rör de olika aspekter av klimat och konflikt – som drabbar en med full kraft. Man vill fortsätta läsa.

 

McKibben väcker inspiration med sina berättelser från besök i Elfenbenskusten, Ghana och Tanzania. Om en landsbygdens solenergirevolution bortom världsmedias blickfång. Småskalig och fossilifri elförsörjning sprids nu som bäst till platser dit elnäten inte når, och visar på samma gång hur klimatomställning i delar av världen kan gå hand i hand med förbättrade levnadsvillkor. En verklig solskenshistoria.

Annars finns förvånansvärt lite att hämta i dessa topplistade klimatböcker för den som intresserar sig för själva klimatomställningen. McKibben är i första rummet aktivist. En mobiliserare av massorna, med sin hemvist på gatan och nätforumen eller i seminarielokalerna – när han nu inte står fastkedjad i första ledet i någon civil olydnadsaktion.

När det kommer till det konkreta överraskar han mig som en större teknikoptimist än vad jag minns från min läsning av hans bok The End of Nature för mer än tjugo år sedan. Trots den massiva kritiken av teknikfetischismen i Silicon Valley, finns ändå en stark tro på tekniklösningar i Falter. Det är som om McKibben själv inte riktigt förmår frigöra sig från det ekonomiska system hans bok så grundligt gör upp räkningen med. När han väl diskuterar lösningar känns han ofta mer som en reformist än som en systemkritiker. Mycket rör det sig kring konventionellt tankegods: om tätare byggda städer, olika slags teknikfixar, etc.

Författarens hjärtefråga är som sagt förnybara energisystem. Omställningen av livsmedelsproduktionen liksom även radikala förändringsrörelser som omställnings- och permakulturrörelsen försvinner synd nog helt under McKibbens radar.

 

David Wallace-Wells å sin sida lyckas förunderligt nog inte ens registrera förekomsten av världens alla omställ-
are. På sin tråljakt efter rörelser som i klimatkampen vågar utmana den rådande kapitalistiska ordningen (under den förväntansskapande rubriken Ethics at the End of the World, mot bokens slut) består, av någon anledning, fångsten ensidigt av undergångsprofeter à la Unabombaren, och diverse ytterkantssekter. Processen görs kort med dessa, men utan att författaren för den skull skissar på några egna svar.

I den ringa mån Roy Scranton ens diskuterar ”lösningar” på klimatkrisen känns han mest som en osäkrad missil. Kärnkraft! Mer av centraliserad beslutsmakt! En världsregering med obegränsad fullmakt!

 

I böckernas budskap uppfattar jag även ett motstridigt, haltande drag. Å ena sidan är det kört. Redan Wallace-Wells titel – Den obeboliga planeten – slår ju an undergångstemat, och de övriga författarna är på den punkten inte mycket sämre.

Fast efter att McKibben och Wallace-Wells punkt för punkt metodiskt hamrat in budskapet om en feedbackmatad, accelererande klimatkollaps, och med denna vår civilisations väntade undergång – med stor risk att även bli mänsklighetens som sådan – vänds ändå allt i ett så vad gör vi nu?

Att en fortsatt kapitalism stavas Game over för planeten gör samtliga av författarna förfärande klart. Men med tanke på hur körd vår framtid utmålas som, blir jag som läsare just därför smått överraskad av deras ganska konventionella – återhållna – sätt att diskutera anpassningar och tillvaron i en flera grader varmare värld.

Både Scranton och Wallace-Wells är småbarnsföräldrar, och här leds vi in på ett känsligt fält. Rollen som förälder till barn som man trots allt valt att sätta till världen låter sig inte väl förenas med rollen som språkrör för budskapet att allt är kört. Får jag gissa ger detta en nyckel till den dissonans som uppträder i böckernas budskap, där författarna på samma gång ändå tycks mena att mänskligheten på ett eller annat sätt kommer att kunna hanka sig fram genom klimatkollapsen. Scranton och Wallace-Wells håller båda tummarna för sina egna döttrar.

Om sådana motstridigheter är något man kan begripa och även sympatisera med, är de båda författarnas syn på ansvarsfrågor desto mer problematiska. Både Scranton och Wallace-Wells gör klart att de i det stora hela lever ett klimatmässigt fullständigt ohållbart liv, och inte heller har minsta föresats att ändra på den saken.

 

Så koketterar exempelvis båda med sin ovillighet till att ens källsortera och återvinna. Jag förväntar mig inte någon helgongloria runt klimatfrågans budbärare, men frågan man ställer sig som läsare är varför man överhuvudtaget ska lyssna till en person som Wallace-Wells. Som å ena sidan målar klimatutmaningen i de mest dramatiska bilder, och som med skärpa efterlyser Dådkraft av samhället. Men som å den andra inte på någon punkt accepterar förändringar i sin egen högst amerikanska livsstil. Det både glipar och glappar.

Ändå blir denna författarens avmätthet inför allt som gäller personligt engagemang och ansvar en säljvinkel för hela boken. Wallace-Wells gör tidigt 
klart att han helt saknar en bakgrund av aktivism och grönt engagemang. Just därför – om inte rakt utsagt, så underförstått – blir hans trovärdighet mer obefläckad än om han kommit från barrikaderna i klimatkampen. Själv är han mer av en nykter observatör av sakernas elände, en person lagom distanserad till sitt ämne, och därmed någon vars objektivitet inte lika lätt låter sig ifrågasättas. Ungefär så.

Om Wallace-Wells agitation känns mer av teater, bottnar Bill McKibben desto djupare i klimatfrågan. Få andra har varit lika betydelsefulla för den internationella klimatrörelsen. En i ordets ädlaste mening aktivist som sedan decennier utmanat och tagit risker i klimatkampen. För mig ger det en helt annan tyngd åt en författares ord, när man känner att det bakom orden brinner en vilja att offra allt i kampen för det man tror på. Det är inte nödvändigtvis så stor skillnad i hur Wallace-Wells och McKibben lägger orden när de efterlyser klimatpolitiska stordåd, men McKibbens budskap får i min läsning en så mycket större tyngd.

 

Att Scranton har mindre att komma med i fråga om lösningar på klimatkrisen ter sig logiskt. Allt är ändå kört. Istället för att minska vårt köttätande och flygande bör vi utveckla en etik för att göra undergången så mänskligt värdig som möjlig. Ungefär så kan författarens budskap sammanfattas. Ett sista rus på den fossila energi som håller igång allt! En efterfest på ruinerna, ungefär som under romarrikets sista dagar, och Scranton själv drar sig inte heller för parallellen.

Eller en slags eskapism, där vi sluter ögon och öron mot kollapsen runt om oss, som kritikern med rätta kan invända. Ändå förtjänar Scranton att tas på allvar. För om nu kampen är förlorad, så visst kan uppgivenheten tyckas som ett lika vettigt svar som något annat.

Vad är det för mening att ta strid när motståndaren är ett förändringsmotvilligt, omnipotent kapitalistiskt system, vars hela avveckling planetens framtid hänger på? Ett system som politiker över hela fältet bekänner sig till. Ett system som kontrollerar våra sinnen och som med makten över språket och ordens väsen förmår framställa den mest klimatvidriga flygresa eller SUV eller indonesiska palmolja som ”klimatsmart”.

Ett allt igenom klimatdestruktivt tillväxtsamhälle, som inte tillåter en klimatdebatt på annat än dess egna premisser.

Scranton lämnar med sin hopplöshetspredikan målburen öppen för att avfärdas som en nihilist bland andra. Men han har något mer.

Ett återkommande tema i båda Scrantons böcker är hans bakgrund som krigsveteran i Irak (en udda karriärgång för en litteraturvetare vid ett amerikanskt universitet får man anta). Vanvettet i Bagdad och Fallujah 2003–04 görs av Scranton till en analogi över den framtid som väntar oss alla. Men som kanske ändå inte måste bli helt igenom nattsvart, om man får tro författaren.

För är det inte när allt kommer omkring just när tillvaron som mest ställs på sin spets som vi också gör oss mest mottagliga för vår egen sårbarhet … vår dödlighet? I Irak kom Scranton att dagarna i ända leva med döden – andras, men också sin egen dödlighet – inpå sig. En erfarenhet som på ett djupare plan kom honom att både inse och försonas med förgängligheten i allt mänskligt.

Det är här han blir verkligt intressant. För Scranton har alltmer buddhismens lära om impermanensen blivit en väg att övervinna den egna klimatångesten. Allt går förr eller senare under, så låt oss humanistiskt göra vårt bästa utifrån denna insikt. Ungefär så menar han.

Inget blir bättre av att vi förlorar oss själva i klimatvånda, så långt är även jag med på noterna. Efter den apokalyptiska värmesommaren 2018 hade jag själv nått en gräns. För att få redskap att bättre hantera min klimatångest drog jag iväg på en månadslång meditationskurs. Alla får vi nog finna våra egna vägar, men denna hjälpte mig.

 

Fast att söka våra egna inre vägar att hantera vår klimatångest är inte nödvändigtvis det samma som att köpa Scrantons radikaleskapism. Hur stark än hopplösheten i många stunder kan kännas, är valet att helt ge upp antagligen det mest destruktiva vi kan göra oss själva, tror jag. Engagemanget har ett värde i sig. För vad kan skänka mer mening och inre tillfredsställelse än känslan av att vara del av en större förändringskraft? Inte så värst mycket annat, om jag ska tala för mig själv. I svedjerovorna jag skördar, i komposten jag rör om, liksom i de nyuppsatta flugsnapparholkarna ser jag något större äga rum. I mötena runt omställningen … i idéerna och förändringsarbetet … i ringarna på vattnet.

Vad allt detta väcker i en tro på förmåga att förflytta berg.

Björn Forsberg

 

Björn Forsberg är forskare i statsvetenskap, bosatt 
i Bursiljum i Västerbotten. Han har skrivit böckerna Tillväxtens sista dagar (2007) och Omställningens tid (2012). I januari kommer hans nya bok Fart-rusiga – Om en gränslöst massmobil tid och vår fossilfria morgondag.

 

Pessimist och optimist


 

– Vi måste agera nu, innan storsamhället kollapsar!
Konstnären och författaren Rolf Kjellberg bläddrar i sin framtidsbok om geten Linus. Den utspelar sig samma år som han själv fyller hundra år. Omvärlden är i sönderfall, men lokalsamhället i Kall blomstrar. Bland annat tack vare sin egen bank.


Solen skiner
när jag kommer till Kallbygden i Åre kommun, där jag ska besöka Rolf och Eva Kjellberg för att prata framtid. Jag är tidigt ute, så jag hinner med en sväng bort till Kalls kyrka, som måste ha ett av Sveriges vackraste lägen, på sluttningen ner mot Kallsjön med den helvita Åreskutan som fond på andra sidan. Här blir det fint att ta en bild på Rolf sedan, för att illustrera hans tankar om bygdens framtid tänker jag, och vänder tillbaka några kilometer längs vägen, bort till det sista väglyset, där jag är instruerad att svänga ner mot sjön.

Och strax sitter jag med Rolf och Eva vid deras köksbord, i det ombonade ekohuset mitt emellan Kallsjön och storskogen, där den öppna planlösningen ger rum för att fästa blicken långt borta. Här har de bott i 20 år nu, efter att den stora lottovinsten för en gångs skull hamnade hos någon som verkligen inte hade mer än det nödvändigaste av materiell rikedom – och som ville använda pengarna till något bestående.

– Vi hade tittat på Kallbygden tidigare, och tänkt att där skulle vi vilja bo. När vi sen vunnit pengarna fick vi av en slump veta att det här stället var till salu, med ett litet fritidshus och ett skogsskifte. Då visste vi att det var här vi skulle slå oss ner och bygga vårt hus, berättar Rolf.


Jag drar
mig till minnes första gången jag träffade Rolf Kjellberg. Det var någon gång i mitten av 1980-talet, efter midnattsmässan en julafton, runt fikabordet hemma hos mina föräldrar i södra Jämtland. Byns pensionerade sjukhuspräst var också med – han som spelade ”sfärernas musik” på sin fiol för de sjuka, genom att blåsa på strängarna och hålla klanglådan mot personens öra, och som sades vara beredd att ge bort sin sista ytterrock till en hemlös på Stockholms gator. Samtalet vindlade fram längs tankevägar som nog aldrig tidigare beträtts vid det finrumsbordet.

Med denne filosofpräst berättar Rolf att han umgicks nästan dagligen i många år, då de bodde grannar innan flytten gick till Kall. Och det är värt att nämna eftersom detta för Rolf blev något av en skola för livet, långt ifrån den maskiningenjörsexamen han läste in vid Stockholms Tekniska Institut i början av 60-talet.


I Jämtland
utvecklade Rolf så småningom sitt måleri och blev känd som konstnären och mentorn med stort hjärta och egen målarskola. Han som såg elevens förmåga och ambition, och som menade att vägen framåt går via uppmuntran och positiv analys snarare än via drill av teknisk briljans. Han träffade Eva, som också flyttat från Stockholm till Jämtland och som var lågstadielärare vid en mindre skola. De fann att de harmonierade, och så kom vinsten på den stående lotto-raden…

Och här bor de nu, i den vackraste av bygder, i ett hus som är byggt utifrån egna drömmar och behov. De säger själva att de är ”lite utanför världen”, och allt som händer där. Utan bredband och teve blir det mer tid till att läsa, samtala och lyssna på radio – program ett, förstås.

– Vi har en egen utsiktspunkt, som att vi från utsidan står och blickar in i fängelsegården, säger Rolf.

– Vi får tid att göra positiva saker och umgås med folk som tänker liknande tankar som vi, tillägger Eva.

– Och jag har tid att skriva mina böcker, säger Rolf.


Böckerna, ja
. Det är de illustrerade berättelserna om geten Linus, som till formen ser ut som barnböcker, men som Rolf lika gärna ser att vuxna tar till sig. Inspiration har han fått från geten som tidigare bodde här på gården, men det är inte svårt att se att Linus nog mest är hans eget alter ego.

För några år sedan drog verklighetens Linus sin sista get-suck, och somnade in. Då lät Rolf honom göra det även i fjärde Linus-boken, och man trodde att sagan därmed var slut.

Men så i höstas kom en femte bok med Linus i huvudrollen, till mångas överraskning.

Lite krasst kan man säga att det var Rolf som väckte upp honom, för att på ett pedagogiskt sätt kunna föra fram det budskap han nu upplever som allra viktigast: att vi människor på jorden måste lägga om vårt sätt att leva, och bygga upp något nytt, som kan ge oss ett gott liv när de stora strukturerna rämnar – något som Rolf menar kommer att ske ganska snart.

Därför gäller det nu att inspirera till handling. Det gör Rolf genom att visa hur ett gott framtidsliv kan se ut i Kallbygden, och det är det som han visar för Linus när han kommer tillbaka.


Året är 2039
och Rolf har just fyllt hundra. Världen utanför har drabbats av kris, krig och katastrof, så bygden här på Åreskutans ”baksida” har blivit helt isolerad – vilket ju normalt sett skulle vara förödande. Men nu blev det inte så, för i de här byarna hade man varit förutseende och sett till att bli självförsörjande med både mat och energi, med lokala transporter – hästdrivna, förstås – och med en egen bank, Kallbanken. En bank där man lånar utan ränta, för att sen betala tillbaka dubbelt, och så småningom få tillbaka lika mycket som man lånat.

”Man tvingas liksom att spara. En bra idé, som vi snott från JAK-banken en gång i tiden. Fungerar utmärkt”, konstaterar bokens Rolf, då han guidar Linus runt i bygden.

– Alla banker blir ju satta ur spel vid en samhällskollaps. Vanliga JAK fungerar inte heller som det brukar, eftersom kommunikationerna är så dåliga. Men JAK kan ha ”döttrar” som etablerat sig ute i byarna, och inspiratörer kan rida runt på hästrygg och hjälpa till att starta på nya ställen, funderar Rolf.

Penningsystemet brakar förstås också ihop i denna framtidsbild, konstaterar Rolf. Därför behöver det skapas nya lokala valutor – ”kallkronor” i Kallbygden – som ska tryckas upp i god tid. För när krisen kommer blir alla fattiga och då ska kallkronorna delas ut, lika mycket till alla, så att den lokala ekonomin kan komma igång.

Finast av allt det som Linus får se i denna framtidsresa är ”Klostret”. Det är något av bygdens hjärta, med både bibliotek, teater, hotell och restaurang. Plus sjukhus, äldreboende och vård i livets slutskede.


På det lokala
planet är det en inspirerande framtid som Linus möter. Därför har boken också underrubriken ”En solskenshistoria”. Men för världen i stort är det en trasig och kaotisk tid. Och Rolf är allvarlig kring detta. Att han för ut sitt budskap i barnbokens form ska inte misstolkas som att det är mindre seriöst menat.

För han är både pessimist och optimist i ett och samma andetag. Andas in – och känn vart det bär hän med världen till följd av klimatförändringarna och sårbarheten i våra ekonomiska och tekniska system. Andas ut – och se vad som går att göra i närmiljön, framför allt i byarna på landsbygden.

– Det är nu vi måste agera och förbereda oss. Vi kanske bara har fem år på oss innan det börjar vackla ordentligt.


I ett samhälle
där nästan allt är beroende av storskaliga och sårbara system, byggda på elektricitet och digital kommunikation, är det bättre att bo på landet. Där finns större möjligheter än i städerna att bygga hållbarhet och en lokal ekonomi, menar Rolf.

I det perspektivet kan man också säga att Rolf och Eva hamnat rätt, som inflyttade i Kallbygden. Här finns en stark tradition av lokal initiativkraft och bygdeutveckling. En intresseförening samlar byalag och föreningar, och driver frågor som är viktiga för bygden. Här finns till och med en extra nivå i det kommunala systemet; en områdesstyrelse för Kallbygden ansvarar för förskola, fritids och skola upp till årskurs sex, och dessutom hemvården.

Ändå känns det ofta som att den här bygden är styvmoderligt behandlad inom Åre kommun, säger Rolf Kjellberg. Häromåret var till exempel äldreboendet på väg att läggas ner, men det räddades tack vare bygdens mobilisering.

– Då var vi riktigt arga. I såna lägen enas bygdens befolkning. Och här finns så mycket duktigt folk. Därför har jag gjort boken om Linus som en hyllning till Kallbygden.

Men får han bygden med sig i sin framtidsvision? Den ligger ju ändå väldigt långt från de föreställningar som människor har när de skapar sina liv.

– Visst är det så, medger Rolf. De tycker att det mesta i boken är en dystopi. Mina idéer om ”Klostret” uppskattas, men att bilarna försvinner och att vi måste köra med häst är mindre populärt. Och det är klart att den som köpt en skogsmaskin för tre miljoner sitter i en rävsax.

Så nog återstår en hel del att uträtta, om bokens visioner ska kunna förverkligas. Men optimisten i Rolf tar fasta på det positiva.

– Vi är med i en studiecirkel på biblioteket i Järpen om de här frågorna. Vid nästa möte ska Jämtlands Tidning komma och göra ett reportage. Och jag tror det är mer än femtio som är med på mejl-listan – utom vi då, för vi har ju ingen mejl.

I denna anda lämnar jag Linus, Rolf och Eva, och det blir ingen fotografering med Åreskutan som fond, för medan vi samtalade har fjällvädret gjort sig påmint och svept in bygden i snöyra.

Text och foto: Hans Månsson

Occupy skriver av folks privata skulder


Nästa vecka startar en insamling där pengarna går till skuldavskrivning för amerikanska familjer. En efter en ska de bli skuldfria genom att Occupy-rörelsens nya kampanj köper upp skuldebrev av bankerna. Målet är att samla in 50 000 dollar, som man räknar med ska räcka till att köpa upp skulder för 1 miljon dollar.

När människor inte kan betala sina skulder blir skuldebreven till osäkra fordringar hos banken, som ofta säljer dessa billigt vidare till bolag som specialiserar sig på att driva in så mycket de kan av skulderna. Ofta säljs skulderna för bara 5–10 procent av det ursprungliga värdet.

Occupy-rörelsen har bestämt sig för att utnyttja den här andrahandsmarknaden för skulder för att påbörja en folkets egen skuldsanering. Idén kom till som en reaktion på den ”bailout”, räddningsinsats, som staten genomfört för banksektorn, och är istället ett försök till räddningsinsats för folket av folket.

Den 15 november arrangeras en musik- och insamlingsgala ”The People’s Bailout” på en populär klubb i New York där alla intäkter ska gå till att köpa upp skulder – inte för att driva in dem, utan för att skriva av dem.

Biljetter till galan säljs från 25 dollar och uppåt . Vid biljettpriset anges också att 25 dollar räcker för att avskriva skulder för ungefär 500 dollar. Man räknar alltså med att kunna köpa skulder till fem procent av värdet.

Men det går inte att ansöka om att få sin egen skuld uppköpt, och inte heller att rikta de pengar man bidrar med till uppköp av en speciell persons skuld. Det här beror på att skulderna paketeras ihop av bankerna och finansbolagen, och säljs i mindre eller större poster där namnen på de skuldsatta inte går att få fram innan ett köp gått igenom.

Däremot lovar kampanjen Rolling Jubilee, det rullande jubelåret, att göra köpen så att det blir enskilda människors skulder som köps upp och avskrivs, inte företagsskulder. Planen är att inrikta sig specifikt på att köpa upp sjukvårdsskulder. På prov har man använt 466 dollar och lyckades med dem köpa och avskriva 14 000 dollar i sjukvårdsskulder, det vill säga skuldebreven köptes för bara drygt 3 procent av värdet.

Även om det här är en kampanj i ganska liten skala – motsvarande 8 miljoner kronor i avskrivna skulder räcker inte långt – så kan symbolvärdet bli stort när berättelser om de skuldfria familjerna börjar offentliggöras. Kanske är det tillräckligt för att återuppväcka debatten om vilka som egentligen borde få del av mångmiljardbeloppen i de offentliga stödpaketen.

En annan del i kampanjen har varit gatudemonstrationer där överskuldsatta deltagit med masker för ansiktet, och i talkörer avsagt sig skamkänslan. De har deklarerat att de inte är ett lån, ”we are not a loan”, vilket på engelska låter likadant som ”vi är inte ensamma”, ”we are not alone”.