Kategoriarkiv: Lokal ekonomi

Dags följa upp forskning bortom  BNP-tillväxt


– Jag upplever att det finns ett intresse för vår rapport som går att bygga vidare på. Det finns en växande beredskap att tänka kring hur man skapar ett samhälle utan ständig BNP-tillväxt.

Mikael Malmaeus, forskare vid Svenska Miljöinstitutet IVL, ser optimistiskt på möjligheterna att forskningsprojektet ”Bortom BNP-tillväxt” ska ge ringar på vattnet. Det har nu gått några månader efter slutredovisningen och Malmaeus blickar framåt.

– Vi är flera från projektet som anlitats av kommuner, företag och andra aktörer för att berätta om våra slutsatser och stimulera till diskussion.

Rapportens underrubrik var ”Scenerier för hållbart samhällsbyggande”. Sjutton forskare från olika områden tog fram fyra huvudscenarier. Fyra modeller med olika karaktär renodlades: kollaborativ  ekonomi, lokal självförsörjning, automatisering och cirkulär ekonomi.

Alla alternativ visar att resurser behöver omfördelas, att varukonsumtion och köttätande måste minska, liksom även flygresandet. Men de skiljer sig på andra punkter, som hur välfärden ska organiseras, var och hur människor ska bo, hur infrastrukturen ska se ut, hur mycket och med vad man ska arbeta.

En uppmuntrande slutsats var att samtliga alternativ enligt forskarna är fullt förenliga med både hållbarhet och välfärd – alltså utan växande BNP.

Men hur tar man detta vidare? I ett första steg är det viktigt med samtal, menar Mikael Malmaeus.

– Jag tror mycket på dialog. Samtal i kommuner, vid seminarier osv, ger bra synpunkter och nya perspektiv, ofta av personer man inte hade väntat det ifrån.

Det finns goda skäl att gå vidare, för att inte samtalen ska tystna, menar Mikael Malmaeus och hans kolleger, som söker finansiering för en fortsättning. Till exempel skulle man kunna utveckla ett studiematerial där scenarierna förs in i ett samhällsplaneringsperspektiv.

– Att styra en samhällsutveckling i önskad riktning är stort och svårhanterligt. Men Sverige har ju gjort det tidigare, när vi byggde upp välfärdsstaten.

Hans Månsson
Slutrapport: http://www.bortombnptillvaxt.se/

 

Fantasins ekonomi


 

Framtidens ekonomi kan både bli smakrikare, fantasifullare, roligare och mer varierad. Det menar omställningsrörelsens grundare Rob Hopkins, som ser bubblande möjligheter i nödvändigheten att skapa en energisnålare ekonomi.

 

Han har varit med och startat ett bryggeri i hemstaden Totnes i södra England. Ingredienserna hämtas inom en radie av fem mil. Ändå blir ölen långt mycket godare än de globala bryggeriimperiernas, enligt Rob Hopkins.

– Har du en gång smakat en hantverksöl vill du aldrig mer dricka en Heineken eller Budweiser, säger han.

– Inom geografiska begränsningar kan kreativiteten blomma.

Mikrobryggerirörelsen får tjäna som illustration av hans vision om en framtida mer energisnål men mer inkluderande och fantasifull lokal ekonomi.

– För femton år sedan sålde en handfull stora företag nästan all öl i USA. Idag tillverkas en femtedel av små bryggerier som experimenterar med olika smaker, och fylligheter. På ganska kort tid har en ganska trist marknad fått nytt liv. Unga människor kommer in och folks preferenser förändras, säger han.

 

Det är nu över tio år sedan som Rob Hopkins gav sina dåvarande elever på Irland i uppgift att göra en plan för hur deras stad skulle klara omställningen till ett mindre fossilberoende samhälle. Resultatet, som kom att involvera många olika grupper i kommunen, lade grunden för omställningsrörelsen som sedan dess har spritts över hela världen. Fokus ligger på att skapa levande lokalsamhällen som klarar energi-, klimat-, miljö-, finanskris eller andra chocktillstånd i omvärlden.

– Ska vi göra förändringar i den skala som krävs för att inte förstöra livet på den här planeten måste vi skala ned rejält. Och för att få med oss människor på den resan behöver vi berätta att ett energisnålare liv faktiskt kan bli alldeles underbart, säger Rob Hopkins och ler.

 

Med dagens ekonomi ser han många problem, ett är att pengarna extraheras från lokalsamhällena och koncentreras till allt färre händer.

– Stora affärskedjor har sällan en roll i närområdet. Jag vill ha en ekonomi där pengarna i högre utsträckning stannar lokalt, och för varje varv de cirkulerar skapar ett nytt arbete, en ny anledning för unga människor att bo kvar, nya möjligheter till kreativitet och uppfinningsrikedom…

– Min bild av ekonomi är att det i grunden handlar om samhörighet och relationer. En mer lokal ekonomi kan både öka delaktigheten och minska sårbarheten mot störningar i omvärlden.

Han jämför med hur en skog samlar regnvattnet och använder det på olika sätt innan det blir torrt. På samma sätt vill han att pengarna ska rotera i lokalsamhället.

 

Rob Hopkins ser ingen fara för isolationism eller inskränkthet med den lokalisering han förespråkar. Tvärtom menar han att de lokalekonomiska omställningsprojekten som pågår runt om i världen präglas av stor öppenhet och inkludering.

– Det handlar inte om självhushållning eller om en totalt lokal ekonomi, utan om en ekonomi som är mer lokalt förankrad. Idag har pendeln svängt väldigt långt åt det globala hållet, säger han.

Lokalisering är inte heller ett självändamål, understryker Rob Hopkins. Inom omställningsrörelsen har ett antal kriterier utarbetats för vilken typ av nya företag som behövs. De ska bland annat vara koldioxidsnåla, förhålla sig till att jordens resurser är begränsade, ha mål bortom den egna vinsten och vara medskapande i omställningen.

– Om vi bygger en ny ekonomi med grund i de värderingarna är det ingen risk att vi hamnar fel, menar Rob Hopkins.

 

I Totnes hålls varje år ett entreprenörsforum för att stötta omställningsföretag. Alla som kan bidra med något kallas investerare, även om det som erbjuds är en kontorsplats eller bokföringshjälp. Men många satsar även pengar. Under sex år har närmare en miljon kronor investerats i 27 olika företag, varav 24 fortfarande är igång.

– En del flyttar sina pensionsbesparingar, eftersom de vet att en portfölj med de här företagen kan ge bättre avkastning, säger Rob Hopkins.

Exakt hur avkastningen ser ut beror på företagen. Vissa vill ha rena gåvor, andra utlovar ränta i allt från grönsaker till pengar. Det handlar dock om riskkapital, fungerar inte idén förlorar investeraren. Gemenskapen som skapas kring projekten finns dock kvar.

– Bäst fungerar ett entreprenörsforum med massa folk. När människor möts öppnas möjligheter upp som ingen tänkt på tidigare, säger Rob Hopkins.

 

Ibland krävs det större pengar för att få igång en verksamhet än den folkfinansiering ett entreprenörsforum kan erbjuda. I Totnes har till exempel ett lokalt icke vinstdrivande utvecklingsbolag startats. Dess första projekt är att omvandla ett nedlagt mejeri till en levande plats designad, ägd och använd av invånarna. Enbart för planeringsarbetet behövdes nästan sju miljoner kronor.

– Ingen av bankerna, inte heller de etiska, ville låna ut innan vi fått bygglov. Utan privata välgörare hade projektet havererat, säger Rob Hopkins och önskar att den traditionella finanssektorn skulle spela en större roll för att förverkliga av nya affärsidéer.

– Det skulle underlätta med fler banker som inser att om vi inte lyckas skifta till en mer resilient lokal ekonomi så kommer det inte längre finnas någon anledning att driva bank…

Han känner till JAK-modellen sedan länge.

– Det är fantastiskt att JAK finns kvar. Jag älskar att se olika idéer blomstra. Om det är något ny ekonomi handlar om så är det diversitet. Det finns inte en modell som kommer lösa alla problem utan vi behöver olika verktyg för olika saker, säger Rob Hopkins.

 

Nu är planerna för mejeriområdet i Totnes klara. Invånarna har röstat fram ett hotell, en möteslokal, bostäder och verkstadslokaler i ett av de första engelska utvecklingsprojekten som klubbats genom en folkomröstning.

– Den stora styrkan med projektet är att inom 10-15 års tid när allt är klart kommer det generera intäkter som vi kan använda till annat. Det ger oss större makt över vårt öde, säger Rob Hopkins.

Än så länge är ett ganska litet antal personer med och äger utvecklingsbolaget, men tanken är att alla Totnesbor ska erbjudas en andel för tio kronor.

– Vi kommer även erbjuda större investeringar mot avkastning. Men alla medlemmar ska ha samma rösträtt.

 

I omställningsrörelsens barndom låg fokus på att föra samman människor och skapa nya visioner att arbeta för. Idag menar Rob Hopkins att arbetet måste gå vidare.

– Att arbeta ideellt är bra, men inte tillräckligt. Vi måste skapa nya försörjningsmöjligheter, nya företag, säger han.

Samtidigt finner han hopp i att politiskt valda församlingar i stora städer som Barcelona och Paris anammat rörelsens idéer.

– Borgmästaren i Paris har just publicerat deras koldioxidsnåla budget, som innehåller massa omställningsprojekt.

– Ibland kan det kännas som att vi inte gör tillräckligt snabba framsteg. Men du vet aldrig var brytpunkterna finns. Du kan inleda ett projekt utan att veta vem som hör om det och inspireras. Därför det är så viktigt att sätta igång, att våga prova sina idéer. Det värsta som kan hända är ju att det inte fungerar.

Text: Karin Backström

Grön lokal ekonomi


 

Miljö- och klimathot gör det nödvändigt att tänka och handla på nya smarta sätt och vi kan inte längre acceptera alla utvecklingsidéer, även om de är ekonomiskt lönsamma. Det är bakgrunden till att en ny version av det lokalekonomiska analysverktyget, Lea, tagits fram som även omfattar kartläggning och analys av naturresurser, klimatpåverkan och livsstil.
En Lea visar vilka medvetna val som kan göras lokalt för att utveckla platsen där man bor på det sätt som invånarna önskar.
Läs mer: http://friametoder.se/?cat=88

 

Karin Backström red@grusoguld.se

På spaning
efter framtidens by


 

För att klara samtidens utmaningar behöver vi nya byar där forna tiders kretsloppstänkande och moderna tiders teknik gör det möjlig att både bo, arbeta och producera mat. Det menar anordnarna av en pilotutbildning som syftar till mycket mer än att skapa nya klungor av hus. Följ med på spaning efter framtidens hållbara bygemenskap.

– Jag bor i en helt vanlig by som vill leva vidare, tänk om vi därmed kan vara en del i lösningen av de stora problem vi står inför, säger Maria Engelbrektsson.

För drygt ett år sedan sade hon upp sig från jobbet som socionom och flyttade till byn med det vackra namnet Drömme. Nu utforskar hon lokalsamhällets potential i omställningen till ett hållbart samhälle tillsammans med ett femtontal andra deltagare i kursen Framtidens by.

­– Vi har väldigt kort tid på oss att vända utvecklingen och det kan inte bara vara miljöaktivister som gör det, säger hon.

Displayen på instrumentbrädan visar vägen till Tjärnvik utanför Söderhamn där den andra av sex träffar fördelade över läsåret ska äga rum. Kurt och Christina Hansson har precis hämtat oss vid tåget i sin ultramoderna ljudlösa elbil. Hemma byn utanför Västerås har de gjort gården självförsörjande med solenergi, och Kurt håller på att utveckla en kabeldriven traktor.

­- Farfar var självförsörjande med el och redan på 1920-talet gick det att driva traktorer elektriskt, varför skulle inte vi också kunna det? undrar han.

 

Bildörrarna svävar upp, och vi kliver ur hemma hos Anders Persson där gruppen ska göra studiebesök. För sju år sedan växte gräset högt här, men nu odlas broccoli, bondbönor, potatis, grönkål, jordärtskockor, tomater och mycket annat på friland och i växthus. En naturstig för skolbarn startar bakom ett av husen. Hedemorahönsen pickar, och under det stora päronträdet skvallrar en låda mjölksyrade morötter om att det även pågår viss livsmedelsförädling.

Allt började när yngste sonen föddes och Anders Persson på djupet tog in klimathotets gravallvar. Han är konstnär och tecknare i grunden och säger att han inte kunde någonting odling. Men han frågade sig: hur svårt kan det vara? En yrkesutbildning satte honom på rätt spår, och idag utbildar han bland annat blivande småbrukare i Tjärnvik.

­– Att odla är en politisk handling för mig, säger han.

­– Vi måste ha större lokal matproduktion och vi har inte många år på oss att bygga upp den.

Långt mindre än hälften av det vi äter har sitt ursprung i Sverige, enligt Statistiska centralbyrån. Med en minskad tillgång på fossila bränslen med 50-75 procent skulle vi snabbt hamna i en svältsituation, enligt fd Institutet för jordbruks- och miljöteknik.

Anders Persson visar hur han effektivt sår 7000 kålplantor per år och understryker att han inte är självhushållare, utan matproducent. Grönsakerna levereras både till restauranger och fasta kunder.

­– Framtidens by vill varken gå i ekoby- eller självhushållningsfällan utan vara del i ett samhälle där vi tar hand om varandra, säger Thorsten Laxvik som är en av initiativtagarna till kursen Framtidens by.

 

Begreppet ”bredbandsbullerby” föddes för några år sedan i Thorsten Laxviks ångermanländska hemtrakter. Startpunkten var att människor samlades för att röja igenvuxna strandsluttningar längst Faxälven. Sedan gav det ena det andra. För att fortsätta hålla niplandskapet öppet organiserades naturbetesjordbruk. Därefter startades företag för försäljning, slakt och förädling, huvudsakligen i kooperativ form. Den lokala tankesmedjan Nipakademin bildades och satte in arbetet i ett större sammanhang.

– En bredbandsbullerby handlar helt enkelt om att pussla ihop det vi redan har utvecklat, säger Thorsten Laxvik.

­– Om vi ska klara klimat, mångfald och försörjning behövs det en massiv återflyttning till landsbygden. Det handlar även om solidaritet med fattiga länders befolkningar som behöver sina egna jordar.

Det allmännyttiga bostadsföretaget i Sollefteå har redan beslutat att köpa in en jordbruksfastighet för att konkretisera begreppet bredbandsbullerby. När, var och exakt hur är ännu inte klart, men gruppen bakom kursen Framtidens by hoppas att deras erfarenheter ska komma till nytta i processen.

 

Kursens klangbotten är omvärldsutvecklingen. Det industriella jordbruket står för betydande utsläpp av växthusgaser och förstörelse av biologisk mångfald. Samtidigt sjunker näringsvärdet i det vi lägger på tallriken. Förhoppningen är att energikloka jordbruk som både bidrar till biologisk mångfalt, lagrar kol i marken och producerar kvalitets-mat ska kunna återskapas i framtidens by.

Flera av deltagarna är intresserade av biokol.

­– Det skulle kunna sätta fart på hela det norrländska jordbruket, menar Björn Welin som studerat hur terra preta-tekniken gav indianerna i Amazonas en extremt bördig jord med hjälp av träkol för över tusen år sedan.

I kursens klangbotten finns även den ökade stressen i samhället, utanförskap, arbetslöshet, ohälsa och funderingar kring hur nya svenskar kommer med i samhällsgemenskapen. Och så finns där bostadsbristen, och det faktum att grönområden och innergårdar i storstäderna i allt snabbare takt försvinner för att ge plats åt förtätningar.

Barnmorskan Lena Ahlner har bott i Stockholm hela sitt liv. Samtidigt har hon alltid längtat efter ett liv med djur och odling. Nu söker hon nya vägar.

– Jag tror det är väldigt många som söker sammanhang med större gemenskap och närhet till naturen. I staden lever människor så parallella liv, och det är vatten i kranen och mat i affären utan att man riktigt tänker på hur det kommer dit, säger hon.

Niklas Högberg, som ingår i arbetsgruppen bakom kursen, menar att vi behöver utforska relationen till oss själva, varandra och platsen där vi befinner oss – var vi än bor.

­– Relationen till planeten kan bara byggas lokalt eftersom vi tappar kontakten med ett fungerande ekosystem när vi förlorar anknytningen till en plats, säger han.

 

I Tjärnviks ateljé försöker de 13 deltagarna forma en cirkel kring ett rektangulärt bord. Alla ska kunna ta samma plats och göra sin plats till bordets huvud, men uppmärksamheten dras ändå mot ena kortändan.

­– Vad lätt det är att vi tror att någon styr när ett bord är avlångt, konstaterar Niklas Högberg.

Thorsten Laxvik berättar om den föräldrakooperativa förskolan som fungerade bra så länge alla var lika delaktiga. Men så snart när några började tala om ”de i styrelsen” och lät sig representeras av andra uppstod problem.

­– Det är så otroligt mycket svårare att bygga fungerande sociala och kulturella system än att täckodla och bygga ekologiska hus. Alldeles för många goda projekt har havererat för att det inte har funnits tillfredställande sätt att komma överens, säger han.

På nästa träff ska gruppen utforska hur beslut kan fattas på ett sätt som gör dem ”hållbara och legitima för alla”. Och på förra träffen funderade de bland annat över hur ork, lust, glädje och kreativitet vidmakthålls.

Ingrid Stiernström, som även hon ingår i arbetsgruppen bakom i kursen, tar fram lerkärlen som deltagarna tummat och ringlat.

­– För att skapa byar krävs realism, hjärna. Men det behövs även hjärta. Vi måste utforska hur vi kommer vi i kontakt med våra längtor så att vi inte fastnar i måsten, hur vi förhåller oss till varandra… Hur förverkligar vi meningsfulla liv i balans med naturen, omvärlden, varandra och oss själva? säger hon.

En grund för att dela de tankar och känslor som uppstår i gruppen är ”cirkeln”, en runda där deltagarna själva väljer vad de vill ta upp.

– Det är en spännande process som hela tiden skapar nya frågor att utforska omkring, säger Ingrid Stiernström,

 

Det är dags för lunch, och vi följer grönsakerna från Tjärnvik några kilometer till norra stadsdelen i Söderhamn. Temat för denna träff är lokal ekonomi, och kursen ska besöka Stenbackens boende- och arbetskooperativ, som bland annat levererar närproducerad mat till förskolor. Planen är dock att skapa flera arbetstillfällen inom den lokala matkedjan med såväl produktion, förädling och distribution i samarbete med den ideella föreningen Södra Norrlands Omställningscentrum, Snoc, och den ekonomiska föreningen Närjord.

Stenbacken består av två huslängor som liksom många andra fastigheter skulle rivas i spåren av nedläggningar och utflyttning vid millennieskiftet. De räddades när även stadens härbärge lade ned och 41 lägenheter ställdes i ordning med hjälp av återbruk från de omkringliggande rivningshusen tillsammans med bostadslösa människor.

­– I början var det framför allt personer med missbruksproblematik som inte fick lägenhet på grund av betalningsanmärkningar, men nu är det även många nysvenskar som söker sig till hit, berättar föreståndare Andreas Helgesson.

Från utanförskap till medborgarskap lyder devisen, och målet är både bostad och sysselsättning. All vinst återinvesteras i företaget och beslut om verksamheten, som just nu omfattar hämtning av hushållsnära källsortering och leverans av ekologiska fruktkorgar, fattas gemensamt.

Tvärs över gatan ligger Kreativboden, ett annat socialt kooperativ som startade när fyra personer lade 3000 kronor var för att köpa in gamla möbler för att renovera och sälja. Idag arbetar sju anställda och tio deltagare, finansierade av arbetsförmedlingen, med att sy om, måla, laga och sälja.

Här finns även Söderhamns enda skomakeri.

­– Kompetensen hittar vi hos nysvenskar, säger Mimmi Kangas, på Kreativboden.

 

Åter i Tjärnvik reflekterar deltagarna:

– Byn kan vara ett kvarter i staden, den behöver inte ligga på landet, säger Ingrid Stiernström.

­ – Jag gillar det här med att göra saker tillsammans många olika människor. Alla får vara med utifrån sina förutsättningar. Det blir inget vi och dom, säger Lena Ahlner.

­– Kan man tänka sig att en bredbandsbullerby skapar sociala företag som ett sätt att bygga relationer till den närliggande staden? funderar David Bennett.

 

Som man frågar får man svar, brukar det sägas. När svaren känns otillfredställande behöver alltså frågeställningarna formuleras om. Kanske är det som sker på kursen Framtidens by? Här ställs fråga efter fråga i ett utforskande som snirklar sig från det personliga till det globala, från det känslomässiga till det praktiska.

Målet med kursen är inte att lära ut utan att utforska och sätta människor i rörelse.

­– Ingen vet vad en by egentligen är, och vi vet inte vad som ska komma ut av den här kursen. Men de som har gått den ska kunna leda processer som är till nytta i byaskapandet, säger Thorsten Laxvik.

­– Jag vet att människor hittar svar när de kommer samman. Då skapas tillit och sker en enorm delning av kunskap.

Text: Karin Backström

Monetärvisionärer


 

I september går det att handla med den lokala valutan majorer i stadsdelen Majorna i Göteborg. Bakom projektet står bland annat My Welther och Kalle Karlsson, som intervjuas i senaste numret av Grus & Guld.


Ni lanserar den lokala valutan Majorer, hur går det till?
– Vi lanserade den på en festival i början av september. Vi hade ett växlingskontor öppet dagen innan och musiker som var med fick delvis betalt i majorer. Ett tjugotal näringsidkare är anslutna, alltifrån ett litet bageri till en bokhandel. Vi har gjort en karta över var det går att handla med Majorer. Efter en månad går det att växla tillbaka mot svenska kronor.

 

Varför testar ni det här?
– Vi tror att en komplementär valuta behövs. Pengar som vi är vana vid saknar koppling till vad som är ekologiskt hållbart. Låt hela Sverige leva såg i en undersökning i Bodens kommun att för varje spenderad hundralapp gick fyra kronor till lokala tjänster och åtta kronor till lokala produkter. Resten läckte ut. Då säger det sig själv att det blir svårt ekonomiskt att bo kvar i glesbygd och att konventionella pengar är konstruerade för att synka med ett fossilberoende globalt nätverk.

 

Vad hoppas ni uppnå?
– Valutan blir en pedagogisk motor för att diskutera hur pengar är konstruerade. Vi tror att många är intresserade av en levande stadsdel och ser en poäng med att experimentera. Vi vill utvärdera projektet så grundligt det går. Vad uppnådde vi? Hur går vi vidare? Majorer är på mikronivå men någonstans måste vi börja. Sverige ligger efter på den här kanten.

Text: Stina Hylén