Kategoriarkiv: Nerväxt

Evig tillväxt inte hållbar


Ett penningsystem utan skuldsättning och växande klyftor,

en ekonomi utan krav på ständig tillväxt, en omställning som räddar klimatet och kommer igång snarast – är detta möjligt?

Sådana frågor diskuterades i Malmö vid  konferensen Degrowth 2018.

Visst finns det sådant som blir bättre i världen. Sjukdomar besegras och andelen riktigt fattiga minskar.

Men samtidigt tornar mörka moln upp sig på framtidshimlen i form av ekologiska, ekonomiska och sociala kriser; allt medan isande populistvindar sveper fram i land efter land. Och över alltihopa svävar det rent existentiella hotet i form av ett förändrat klimat.

Under en sen augustivecka, när landet fortfarande badade i eftervärmen till sommarens chocktorka samlades hundratals människor i Malmö Folkets Park till den internationella konferensen Degrowth 2018, under temat Dialogues in turbulent times. Detta var den sjätte ”Nerväxt”-konferensen på europeisk mark, sedan starten i Paris 2008.

Man kan säga att dessa konferenser – eller Degrowth-rörelsen som sådan – utgör ett slags paraply för många olika sociala rörelser och strömningar, där kritik av det rådande ekonomiska systemet och dess konsekvenser är en gemensam faktor.

Men om det finns en gemensam nämnare i att vara kritisk mot rådande paradigm, så finns det också skillnader i hur man ser på vägvalen framöver. Att det är så vet man inom nerväxt-rörelsen, och just därför fanns ordet ”dialog” med i konferenstemat. Med inspel från många olika håll kan man lära av varandra och skärpa sin analys. Kanske komma närmare målet – att finna redskap till att bryta upp det rådande paradigmet, där oavbruten tillväxt ses som ett villkor för en fungerande samhällsekonomi.

I en konferens med närmare 200 programpunkter går det att finna inslag till många olika tankevävar. Men den rödaste tråden var den som handlade om pengar och ekonomi, och hur man skulle kunna skapa ett alternativ till dagens tillväxtbaserade modell; rättvist och inom ramen för vad vår planet klarar av.

Inge Røpke är professor i ekologisk ekonomi vid Aalborg Universitet i Köpenhamn.

– Jag står för ett biofysiskt perspektiv, där ekonomin ses som en metabolisk organism inom biosfären, förklarade hon.

Hon menar alltså att ekonomin till storlek och funktion är beroende av – och begränsas av – biosfären, summan av jordens alla ekosystem. En fundamental skillnad gentemot ”mainstream”- ekonomer, som inte räknar med den relationen, säger Inge Røpke.

– Vi har ett visst biofysiskt spelrum, och det är inom detta som vi måste tillgodose alla människors behov.

En helt grundläggande faktor som traditionell ekonomi inte tar tillräcklig hänsyn till är frågan om energi, poängterade Inge Røpke.

– Den fossila energin har varit en absolut förutsättning för den industriella revolutionen, standardökningen och befolkningsutvecklingen. Något liknande var inte möjligt i de tidigare faserna av människans historia.

Men nu när de förödande klimatkonsekvenserna visar sig är läget akut. Vi måste gå in i en ny fas, där vi både klarar miljöutmaningarna och kan tillfredsställa de grundläggande mänskliga behoven hos en stor befolkning.

– Det krävs något mycket mer radikalt än bara en ny variant av kapitalismen eller en övergång till socialism. Jag har ingen färdig modell, men förutsättningen är given; vi måste hålla oss inom biosfärens ramar.

Att finna denna modell i något slags förhandlingskompromiss med mainstreamekonomin är uteslutet, sa Inge Røpke.

– Vi som står i opposition till det rådande paradigmet måste ena oss och bygga ett alternativ. Det är inte lätt, men nödvändigt.

Träget arbete kan ge resultat, även om det länge verkar tröstlöst, menade Inge Røpke och drog en djärv parallell.

– Se hur nyliberalerna gjorde. Vi kan lära av dem. När det keynesianska systemet fick problem på 1970-talet stod Milton Friedman och hans anhängare redo med ett alternativ som de hade arbetat på länge, utan större uppmärksamhet. Friedman konstaterade då att plötsligt blev det möjligt att genomföra det som dittills varit politiskt omöjligt, tack vare att de hållit sin modell levande och tillgänglig.

Flera presentationer och föredrag vid konferensen handlade om det ekonomiska systemets transaktionsmedel – pengarna. Att de inte utgör det neutrala, opolitiska instrument som många föreställer sig poängterade bland andra Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet.

Han började annars sitt anförande vid en av kvällssessionerna på ett mycket personligt och dramatiskt sätt. Bara knappt ett dygn tidigare hade han fått besked från sin fru att det brann i deras skog, utanför Västervik.

– Vi har knappt haft något regn på tre månader. Så slår blixten ner och tänder eld på skogen, samtidigt som det brinner ute i världen. Ni får ursäkta om jag har svårt att koncentrera mig. För säkerhets skull läser jag innantill ur mitt manus …

Klimatförändringens konsekvenser i konkret manifestation alltså. Inte längre bara i en teoretisk diskussion om makt och ekonomi.

Vad ser då Alf Hornborg som den främsta drivkraften bakom de processer som skapat denna i flerfaldig mening ohållbara situation?

– För mig är pengar en central faktor i det som sker, och därför extremt viktigt att tala om i ett Degrowth-sammanhang.

– Jag har största respekt för dem som säger att idén om ständig tillväxt är det största problemet. Eller kapitalismen, globaliseringen, det ekonomiska systemet, moderniteten.

– Men jag menar att alla dessa är resultatet av ett enda problem, denna vansinniga idé om ”allmänsyftespengar” – ”general purpose money” – som gör det möjligt att byta ut vad som helst mot något annat. Regnskogar mot Coca-Cola. Oljereserver mot teve-spel.

– Denna syn på pengar går hand i hand med nyliberal eller neoklassisk ekonomi. De ser allt som sker i penningsystemets spår som effektivt och rationellt. Som detta med ständig ekonomisk tillväxt.

– Det är ingen slump att neoklassisk ekonomi uppfanns i Storbritannien under kolonialimperiets glansperiod. Det är ju i huvudsak en ideologi, som syftar till att bevara koloniala strukturer efter koloniernas frigörelse.

Alf Hornborg liknade det som sker med ett monopolspel på global nivå. Och där vet ju alla vad som händer: ”för de flesta slutar det med katastrof”.

Men det finns ingen naturlag som säger att ett ekonomiskt system ska se ut som det rådande, menade Alf Hornborg. Det är bara så svårt att skapa sig en bild av alternativet när man är präglad av ett etablerat synsätt.

– I själva verket har allmänsyftespengar bara funnits i några hundra år. Och ännu på 1950-talet fanns det folkslag i Västafrika som kunde hantera tre sorters marknader och som inte ville byta värden marknaderna emellan.

Kan något liknande göras i vår ekonomi? Kan komplementärvalutor vara ett alternativ?

– Inte de lokala valutor som du kan använda hos din handlare för att köpa saker från Kina. Sådana valutor gör inget för att motverka globaliseringen.

– Min idé är att nationella myndigheter skulle utfärda komplementära valutor och fördela dem som ett slags basinkomst, att använda för varor och tjänster som producerats inom ett visst avstånd från platsen för köpet. Om vi verkligen vill ha nerväxt måste vi omdesigna pengarna. Men låter det sig göras?

Lily Ginsburg, ung miljöjurist från USA, spann på en liknande tråd som Alf Hornborg när hon i ett mindre seminarium talade om pengar som ”designade” – som ett sätt att styra, som ett medel för de styrande. Hon lutade sig starkt mot en mentor och lärare vid Harvard Law School, Christine Desan, som forskat och skrivit mycket om pengar och penningsystem.

– Ju mer kunskapen sprider sig om att pengars design har vissa konsekvenser, desto mer kommer människor att inse att fattigdom inte är deras eget fel. Och desto mer kommer de att gå samman för att motarbeta den penning-
design som ligger bakom deras belägenhet.

Lily Ginsburg poängterade att det är staten som ger en valuta dess legitimitet, även om det är bankerna som via sin långivning skapar nästan alla pengar. Men om inte staten accepterade dessa pengar som giltiga för skatteinbetalningar vore de inget värda. Därför är staten den egentliga ”stakeholdern” – huvudintressenten – i penningsystemet.

I ljuset av denna ”stakeholder”-analys bör systemet designas om, menade Lily Ginsburg. Bort från banksektorns kontroll, där kortsiktig vinst är främsta prioritet, till ett system där långsiktig betydelse för samhället betonas.

– Detta är degrowth-rörelsens utmaning. Att med stöd av juridiska, politiska och sociala strukturer designa ett penningsystem som sätter de idag missgynnade i främsta rummet – och inte, som dagens system, tär på jordens resureser och gynnar de redan superförmögna, menade Lily Ginsburg.

Men kanske finns redan en valuta för Degrowth-rörelsen?

I alla fall om man är beredd att omfamna en kryptovaluta, byggd på blockkedjeteknik. Jan Blažek från Masaryk University i Brno, Tjeckien, redogjorde för Faircoin, som utger sig för att vara ”stabil, global och okorrumperbar”. Den används framför allt inom Fair Coop – ett kooperativ med rötter inom katalanska alternativrörelsen Cooperativa Integral. Fair Coop säger sig vilja skapa en alternativ global ekonomi, präglad av etik, solidaritet och etiska förhållningssätt både mellan människor och nationer.

Med fast växelkurs, och under kontroll av en demokratisk process, ska Faircoin vara tryggare och säkrare än den stora kryptovalutan Bitcoin, som den uppger sig avvika från även på flera andra punkter – lägre energiförbrukning, snabbare betalningar, inga nyemissioner, ingen spekulation.

Eller ligger lösningen på valutaproblematiken och ruvar på helt annat håll – kanske i den svenska Riksbankens tankevalv?

Jo, så kan det vara, menade Ole Bjerg, ass professor vid Copenhagen Business School. Hans forskning och funderingar kretsar mycket kring frågan ”Vad är pengar?”.

– Den svenska centralbanken har intressanta planer; att utfärda en elektronisk valuta som komplement till sedlar och mynt; en e-krona.

Motivet  är att – i en tid med minskad kontanthantering – ge medborgarna ett alternativ, för att de inte ska vara helt hänvisade till pengar skapade av affärsbankerna.

– Men Riksbanken har inte insett vilken potential som finns i detta. Det kan bli lika revolutionerande som när de första sedlarna gavs ut, menade Ole Bjerg.

– Idag får bara affärsbankerna ha konto i Riksbanken, inte vi privatpersoner. Vi är alltså hänvisade till att göra våra elektroniska betalningar via affärsbankerna. Med e-krona skulle detta ändras, då kan Riksbanken öppna sitt system så att även privatpersoner kan ha konto där.

Den andra delen i e-kronerevolutionen skulle vara att pengar kan skapas utan att det samtidigt uppstår en motsvarande skuld. Ole Bjerg kallade detta ”generösa pengar”, till skillnad från de ”girighetspengar” som bankerna trollar fram.

– Staten skulle helt enkelt kunna säga till medborgarna: ”Varsågod, här är pengar, gör vad ni vill!”. Eller säga till sig själv: ”Här har jag pengar; jag bygger en bro!”

I en tänkt förlängning öppnar sig ännu större perspektiv.

– Om skulder i större skala kunde flyttas över till centralbanken, till exempel jordbrukssektorns – då skulle banken alltså äga alla bönders skulder, och kunna säga till dem: ”låt oss göra en överenskommelse. Om ni går över till ekologisk odling får ni en bra deal”. Idag är det svårt för bönder att ställa om, eftersom de är så skuldsatta.

– Min uppmaning till alla er i Sverige är att hjälpa Riksbanken med politisk mobilisering. Ni hjälper inte bara er själva utan hela världen, om Riksbanken blir föregångare med e-valuta.

Som en klangbotten till diskussionerna vid nerväxtkonferensen fanns hela tiden tankarna om en framtid med klimatförändringar och högerpopulistiska rörelser på frammarsch. Behovet av att ändra riktning är akut på så många plan.

Andreas Malm, som redan 2007 kom ut med boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”, undervisar nu i humanekologi vid Lunds Universitet.

Om det var på gränsen till för sent för elva år sedan – vad är det isåfall nu?

– Det är nödläge i klimatfrågan. Ta vilken fråga som helst: plasten i oceanerna, den sjätte massutrotningen, ockupationen av Palestina – klimatfrågan överskuggar dem alla.

– Det krävs global lagstiftning, halvering av utsläppen varje decennium. För Sveriges del menar jag att vi omedelbart bör bygga ut järnvägskapaciteten och stoppa allt inrikesflyg.

– Jag är visserligen själv gammal anarkist, men här måste staten ta ledningen, och använda sin makt mot fossilkapitalet. Det spelar ingen roll hur stark vår rörelse är, om fienden kontrollerar staten.

Max Koch, sociologiprofessor i Lund, höll med Andreas Malm om att staten måste spela en roll i en omställning. Tiden är för knapp för att man ska hinna mobilisera en förändring helt från gräsrotsnivå.

– Jag tror inte att staten kommer att vittra bort innan en katastrofal klimatändring står för dörren. Därför måste den vara en huvudaktör, sa Max Koch.

Samtidigt finns det andra faror och hot som måste bemötas, betonade han. Inte minst de växande auktoritära krafter som kan leda till ett slags ”Europa först”-politik, en populism som kan sluta med massdeportationer.

– Idag har vi inte det svar som behövs för att utmana dem. Det behöver skapas ytor och utrymme där alternativt tänkande och liv kan utforskas, där tillväxttänkandet inte tillåts kolonisera våra sinnen.

– Jag är rädd – men rädsla kan vara produktiv. Vi måste helt enkelt rädda världen för dem som kommer efter oss.

Text och foto  Hans Månsson


Solenergi räcker inte

Vi måste lägga all vår kreativa energi på att föreställa oss hur ett nytt globalt ekonomiskt system kan se ut. Att enbart sluta bränna kol, olja och gas kommer inte att stoppa klimatförändringarna, skriver antropolog Jason Hickel vid London School of Economics.

Opinionstext av Jason Hickel, Grus & Guld nr 3/17
Översättning/bearbetning: Karin Backström

Idag är det få som förnekar att vi måste ställa om till ren energi. Men även om insikten om farorna med de fossila bränslena är enormt viktig, så är jag är ändå rädd att vi missar något. Ren energi kan inte allena rädda oss från klimatförändringarna.

Föreställ dig att vi helt kunde bli av med de fossila bränslena. Det råder inget tvivel om att det skulle vara ett mycket viktigt steg i rätt riktning. Men det skulle ändå inte räcka. Varför då? Jo, förbränningen av fossil energi står bara för 70 procent av de växthusgaser som människan orsakar. Resten har andra orsaker.

Avskogning är en viktig sådan. Skogar tar upp och binder in stora mängder koldioxid från atmosfären. Vid avverkning släpps den ut igen. Även det industriella jordbruket, som utarmar jordarna till den grad att de läcker koldioxid, är en betydande utsläppskälla. Dessutom har vi den industriella djurhållningen som står för stora utsläpp av både metan- och lustgas. Båda dessa gaser är oändligt mycket kraftfullare än koldioxid för global uppvärmning. Den industriella produktionen av cement, stål och plast är en annan stor källa till växthusgaser. Det är även världens soptippar, som står för 16 procent av världens samlade metangasutsläpp.

 

Klimatförändringarna handlar inte bara om vilken typ av energi vi använder, det handlar om vad vi använder den till. Vad skulle vi göra om vi hade hundra procent ren energi? Skulle vi använda den på samma sätt som vi använder den fossila energin idag, dvs skövla fler skogar, bygga fler köttfarmer, utöka det industriella jordbruket, producera mer cement – och fylla fler soptippar? Ja, det skulle vi.

I alla fall så länge vi har ett ekonomiskt system som kräver oändlig tillväxt.

Andelen växthusgaser som kommer från andra källor än fossila bränslen är inte statisk. Den växer för varje år. Forskare förutspår att de tropiska skogarna kommer att vara förstörda 2050, vilket skulle frisläppa 200 miljarder ton koldioxid. Inom 60 år kan världens matjordar vara fullständigt utarmade, vilket skulle öka utsläppen ytterligare. Emissionerna från cementindustrin ökar med nio procent årligen. Och våra soptippar fylls på i en takt som kan göra mig gråtfärdig. 2100 förutspås vi producera 11 miljoner ton solida sopor per dag, tre gånger så mycket som nu. Att enbart ställa om till ren energi saktar inte ned denna utveckling.

 

Det är ett misstag att rikta all uppmärksamhet mot de fossila bränslena. I stället måste vi peka på någonting som går mycket djupare, nämligen den grundläggande logiken i vårt ekonomiska system. När allt kommer omkring använder vi ju fossila bränslen för att elda under det allomfattande kravet på oupphörligen växande bruttonationalprodukter. Grundproblemet är att vårt ekonomiska system kräver ständigt ökande nivåer av resursutvinning, produktion och konsumtion.

”När allt kommer omkring använder vi ju fossila bränslen för att elda under det allomfattande kravet på ständig ekonomisk tillväxt”

Våra politiker säger att den globala ekonomin bör växa med minst tre procent per år, det minimum stora företag behöver göra i sammantagen vinst. Det innebär att storleken på den globala ekonomin måste fördubblas var tjugonde år. Fisket och utvinningen i gruvorna måste fördubblas, antalet bilar, Ipads och Mc Flurries måste fördubblas. Och efter 20 år måste de fördubblas igen.

 

Mer optimistiska förståsigpåare menar att den tekniska utvecklingen kommer hjälpa oss att skilja ekonomisk tillväxt från resursförbrukning och miljöpåverkan. Men tyvärr finns det inga bevis för att detta fungerar. Sedan 1980-talet har materialutvinningen och konsumtionen ökat med 94 procent. Och det bara fortsätter. Prognoserna visar att vi 2040 kommer ha dubblerat varutransporterna med fartyg, flyg och långtradare – och mängden saker som de fraktar – bara för att ganska exakt hålla tillväxttakten.

Hur viktigt det än är med ren energi så kommer den inte rädda oss från den mardrömmen. Men att tänka nytt kring vårt ekonomiska system kanske kan hjälpa oss. BNP-tillväxt har sålts in som ett sätt att skapa en bättre värld. Men vi har nu tydliga bevis på att den varken gör oss lyckligare eller minskar fattigdomen. Och dess ”externaliteter” ger oss alla möjliga problem: skuld, överarbete, ojämlikhet, klimatförändringar.

 

Vi måste överge BNP-tillväxten som främsta måttstock för framsteg och vi måste göra det omedelbart. Det är hög tid att vi använder all vår gemensamma kreativitet för att föreställa oss hur en ny global ekonomi kan se ut; en ekonomi som maximerar mänskligt välbefinnande samtidigt som den aktivt minskar våra ekologiska fotavtryck. Det är inte omöjligt. Flera länder har redan lyckats nå höga nivåer av mänsklig utveckling med väldigt låg konsumtion. Daniel O´Neill, ekonom vid universitetet i Leeds, har visat att inte ens materiell nerväxt behöver vara inkompatibel med höga nivåer av mänskligt välbefinnande.

Och även om nerväxt kan låta skrämmande behöver det inte vara det. Det kan bara innebära att intensiteten i ekonomin minskar, att vi avskaffar de allra rikastes excesser, att vi delar det vi har i stället för att fortsätta plundra jorden och att vi befriar oss från den frenetiska konsumtionshetsen.

Forskarna funderar redan på hur detta kan se ut och det enda som är säkert är att det inte kommer se ut som idag. Och det är ok. Utveckling är bra. När allt kommer omkring är det ingen som säger ”Det här är den bästa novellen/skulpturen/mobiltelefonen som någonsin skapats, vi kommer aldrig skapa något bättre”. Så varför ska vi skämmas för att föreställa oss en utveckling bortom kapitalismen?
Antingen agerar vi nu och ställer om våra ekonomier på ett kontrollerat sätt, eller så kommer klimatet göra det år oss. Det senare blir både destruktivt och kaotiskt. Enligt Nicholas Stern, vid London School of Economics, skulle fyra graders uppvärmning leda till minst fem procent lägre bruttonationalprodukter per år på obestämd tid, kanske upp till 20 procent – en ekonomisk kris av en skala vi aldrig sett tidigare.

 

Vårt fokus på fossila bränslen får inte lura oss att tro att vi kan fortsätta som nu. Vill vi avvärja en kommande katastrof måste vi angripa klimatkrisens underliggande orsaker.

 

Texten bygger på en längre artikel som tidigare publicerats i den brittiska tidningen The Guardian. Läs mer på www.theguardian.com/global-development-professionals-network (sök på Jason Hickel). Jason Hickel är doktor i antropologi vid London School of Economics.

Den lyckliga nerväxten


 

I den ekonomiska krisens spår ifrågasätter allt fler italienare dagens ekonomiska modell. Decrescita felice – den lyckliga nerväxten – lockar många som vill vara personliga förebilder i hur man lever mer hållbart och utan konsumtionshets.
Följ med till den alternativa ekonomins stad i Rom.


Mitt i Rom
, i ett komplex av 1800-talsbyggnader som länge fungerade som slakthus och marknadsplats, ligger numera La città dell’altra economia – den alternativa ekonomins stad. På en yta stor som 15 fotbollsplaner samsas kulturskolor, ideella föreningar och arkitektstudenter. På just de 3500 kvadratmeter som tillhör den alternativa ekonomins stad hittar man seminarierum, bibliotek för barn, butik med försäljning av ekologiska och rättvist producerade varor, bar och café med solidariska priser samt ett stort öppet torg där det hålls marknader och dit tusentals personer samlas på konserter till förmån för humanitära ändamål. De beskriver själva området som ett av de första i Europa som helt och hållet är ägnat åt ekonomisk aktivitet med låg miljöpåverkan, rättvis fördelning av värden och där människan och naturen står i centrum – utan jakt på vinster till varje pris.

– På söndagsmarknaderna finns producenter och hantverkare på plats och konsumenterna kan köpa produkterna utan några fördyrande mellanhänder, säger Enrico Erba, ordförande för föreningen som sköter La città dell’altra economia.

Han berättar att flera av handlarna också använder sig av Tibex, Roms alternativa valuta som är en förlängning av den mer kända lokala valutan Sardex på Sardinien.


Sedan platsen
övergavs som slakthus 1975 har den genomgått ett antal renoveringar och använts på en rad olika sätt, bland annat till kommunala kontor. Numera har den blivit en högst levande samlingspunkt som är välkänd i många kretsar. Då den drivs på ideell basis blir det möjligt för flera föreningar att ha verksamhet här: Gratis juridisk rådgivning till flyktingar utan papper och artistisk-motoriska aktiviteter för funktionshindrade barn är bara ett par exempel.

Och så finns här den sociala rörelsen Decrescita felice – lycklig nerväxt.

– Många tänker när de hör ordet nerväxt att det är synonymt med lågkonjunktur och leder till arbetslöshet. Men så behöver det inte vara. Om det är en vald och styrd nerväxt så kan det till och med skapa fler jobb, säger Maurizio Pallante, författare till boken Decrescita felice som inspirerade till grundandet av rörelsen med samma namn 2007. Idag har den några tusen medlemmar, utspridda på 51 kretsar i hela landet.


Maurizio Pallante
är på besök i Rom för att delta i en social sammankomst i den lokala Decrescita felice-kretsen. Ett 40-tal personer har samlats till knytkalas. Tallrikar och bestick har alla tagit med sig egna exemplar av för att undvika slit och släng. Även utdelningen av egentillverkade gåvor blir en uppvisning i vad man praktiskt kan göra för att bli mindre beroende av att ständigt köpa allt: Deodoranter gjorda med bikarbonat, marmelader, surdegsbrödsbas som sägs ha 300-årigt ursprung, tvålar, vin och en och annan stickad halsduk. Alltihop är en del av tankarna kring nerväxt, för ett viktigt fokus för rörelsen är just det praktiska och positiva. Vad kan jag göra, här, idag? Målet är inte att minska BNP i sig, utan att se till att vi konsumerar på ett rättvist och hållbart sätt inom ramarna för vad planeten klarar av. Maurizio Pallante ger två konkreta exempel på hur fel det kan bli om samhället fokuserar enbart på tillväxt.

– Om ett hus är dåligt isolerat drar det mer energi. Det blir dyrare för den som bor där och det är ett slöseri med resurser. Men det får BNP att växa! Om en familj däremot odlar grönsaker i sin trädgård så blir det ingen tillväxt i BNP, men familjen kanske blir självförsörjande på grönsaker, och det ökar välmåendet!

Han ger ännu ett exempel som visar på det absurda i att mäta enbart BNP. Om allt fler i befolkningen håller sig friska så konsumeras mindre medicin och då minskar BNP.


Att kunna
producera själv är en viktig beståndsdel i en mer hållbar ekonomi enligt Decrescita felice. Över hela Italien finns lokala cirklar med aktivister som träffas, diskuterar och går kurser som går ut på att bli mer autonom, till exempel genom att tillverka eget bröd, sy, göra egna hudvårdsprodukter, odla med permakulturmetoder och göra naturmediciner med hjälp av örter.

– Under två generationer har vi förlorat nästan all förmåga att göra saker själva. Och den som inte kan göra något själv måste köpa allt, säger Maurizio Pallante.


Nerväxtrörelsen
har utvecklats mer i Italien än i norra Europa. Det tror Pallante delvis beror på avsaknaden av ett starkt grönt parti.

– Vi har tagit den plats som det gröna partiet lämnat tomt. I Italien är det en politisk konstellation som aldrig antagit en självständig form. Det har utmålat sig som en del av vänstern och angripit miljöproblemen som om de kunde lösas med vanlig lagstiftning, utan en grundlig förändring av det ekonomiska systemet, säger han.

Han menar att avsaknaden av en stark miljörörelse har gett de olika regeringarna – från vänster till höger – en möjlighet att fortsätta sätta ekonomiska motiv framför ekologiska. Men att bara försöka behandla symptomen utan att ändra orsakerna kan inte ge betydande resultat, menar han.

– Genom försöken att få BNP att växa, med sysselsättningen som ursäkt, har man byggt allt mer på orörd mark, ökat hydrogeologiska risker, låtit företag förorena och olagligt gräva ned giftiga restprodukter i marken. På grund av detta har det blivit tydligt för många att orsaken till förödelsen är ekonomins strävan efter att ständigt öka varuproduktionen. Detta har skapat en trovärdighet för nerväxtteorierna.


En av
medlemmarna som insett detta och förändrat mycket i sitt liv sedan hon gick med för sex, sju år sedan är arkitekten Cinthya Costa. Hon har lärt sig en mängd nya saker och har själv gett kurser i att installera solpaneler. Nya kläder köper hon nästan aldrig längre och hon tillverkar många fler saker själv. Hon tycker sig också börja se en viss attitydförändring i Italien.

– Fler har börjat ändra sin livsstil, delvis av nödvändighet på grund av den ekonomiska krisen, men det finns också en spirituell aspekt. Tidigare levde många som om deras saker vore heliga, men med krisen och klimatförändringarna börjar det förändras.


Ordförande i
rörelsen är Lucia Cuffaro. Hennes idéer kring nerväxt når idag ut till en långt större publik än de egna medlemmarna, då hon varje lördagsmorgon medverkar i tv-programmet Uno mattina där hon visar publiken hur de själva kan tillverka mat, hudvårdsprodukter, rengöringsprodukter och återvinna saker som annars skulle slängas. Hennes vinjett heter Chi fa da sé… och syftar på ett gammalt ordspråk som menar att den som gör något själv gör det bättre.

– Om man lär sig om vilka substanser som finns i de produkter vi dagligen använder kan var och en av oss själva agera för att förändra vår livsstil och undvika produkter som många gånger kan vara skadliga för miljön och vår hälsa, säger hon.

Hon är glad över att medvetenheten om begreppet nerväxt vuxit i Italien.

– Vår premiärminister Renzi talade till och med om nerväxt i sitt inledningstal under riksmötets öppnande i september. Det var visserligen i negativ bemärkelse, men det betyder ändå att det finns i medvetandet. Till och med påven har gett ut en encyklika om miljöproblemen och konsumtionen, säger hon.

Och det är just att sakta men säkert ändra våra föreställningar om vad ett framgångsrikt samhälle är som är syftet med Decrescita felice. Att sätta människan i centrum, värdera tiden som vi spenderar med varandra mer i stället för produkterna vi omger oss med. Man vill också skapa ett starkare socialt nätverk där man kan byta produkter och tjänster med varandra, med miljöfördelar och förbättrade levnadsvillkor som resultat.

– Vem är lyckligast? Den som arbetar hela dagen för att få en högre lön för att kunna köpa allt fler produkter som slängs med allt högre hastighet, eller den som arbetar mindre och spenderar mer tid med personerna den älskar? Den som bara köper saker hen behöver kan leva på en mindre lön. Så vem av de två avstår egentligen från något? säger Maurizio Pallante.

Han menar att det är nödvändigt att skilja på två liknande men olika begrepp: Merci – vanliga handelsvaror på marknaden och Beni – en form av mer allmännyttiga varor och tjänster som uppfyller ett grundläggande behov eller en önskan hos personer.

– Nerväxt bygger på att minska omfattningen av varor som inte uppfyller ett behov hos någon samtidigt som de nödvändiga, nyttiga varorna kan vara kvar och gärna bytas utan kommersialisering. Nerväxt betyder alltså inte mindre, utan mindre i de fall då det är bättre så.


Ekonomisk kris,
ekologisk kris och humanitär kris. Allt hänger ihop och det blir allt tydligare i världen. Italien har märkt av det de senaste åren genom en ökande statsskuld, en allt högre arbetslöshet och en rejäl försämring av arbetarnas villkor. Tillfälliga arbeten har blivit allt vanligare och den senaste formen av anställning är endagarskontrakt där du kan bli uppsagd från en dag till en annan. Därför har frågan om nerväxt blivit allt mer angelägen, menar Maurizio Pallante.

– Orsaken till kriserna vi ser är tillväxten. Därför kan den inte vara lösningen. Vårt ekonomiska system tvingar alla företag att investera i ny teknologi för att ständigt öka produktiviteten. De som inte gör det hamnar utanför marknaden. Men det betyder att vi ersätter människor med maskiner och ökar arbetslösheten. Och vem ska då ha råd att köpa alla dessa nya produkter? De ökar utbudet men minskar efterfrågan!

Han talar vidare om hur skuldsättningen är det som har fått hjulen att fortsätta snurra, och hur bankerna idag skapar pengar ur tomma intet genom nya lån. Men med det skapas också bubblor som till slut spricker.

– Idag kan riksbankerna skapa så många sedlar de vill. Men naturen har resurser som till sist tar slut. På detta sätt ökar vi både den ekologiska och ekonomiska krisen.

Vägen ut är enligt honom ett nytt tankesätt. Om han skulle få politisk makt idag skulle han börja med att energieffektivisera hushållen. Det skulle innebära en minskning i BNP utan att välbefinnandet minskar. Det skulle dessutom minska påverkan på klimatet och ge fler jobb, menar Pallante.

– Vår rörelse vill visa att ett minskat slöseri med resurser kan uppnås med såväl effektiv teknologi som en förändrad livsstil, samtidigt som man kan övervinna den ekonomiska och ekologiska krisen och öppna en ny fas i mänsklighetens historia, säger Pallante.


Han liknar
en lågkonjunktur med en person som svälter, medan nerväxt kan ses som en person som är på diet.

– Den första är ofrivillig och okontrollerad medan den andra handlar om en medveten och vald reduktion av produkter som inte skapar någon nytta.

För att hitta en balans i samhället tror Pallante att vi behöver dra ner på tiden vi lägger på jobb, produktion och konsumtion och istället lägga mer tid på de relationer som är viktiga för oss.

– Det är som Robert Kennedy sa i ett av sina tal, att BNP ”mäter allt förutom det som verkligen gör livet värt att leva”.

Madeleine Johansson

Ett liv i all enkelhet



Hur kan vi leva gott utan att förstöra de ekosystem som är grunden för vår överlevnad? Simplicity Institute i Australien kombinerar forskning och praktik till en berättelse om en anspråkslösare livsstil, där konsumtionsidealet har ersatts av egen tid, samhällsengagemang och lyckan i att bygga sitt eget lilla hus.


Wurruk’an vill
vidga människors fantasi. Den som kommer hit ska känna ”ah det finns andra sätt att leva på”, säger Samuel Alexander på det australiensiska institutet för frivillig enkelhet, Simplicity Institute som står bakom demonstrationsprojektet Wurruk’an 14 mil öster om Melbourne.

Wurruk´an betyder ”att så en ny världsberättelse” på den lokala urbefolkningens språk. Och det är just det människorna kring platsen hoppas bidra till genom att experimentera med en enklare livsstil.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka lever ett tiotal personer här som odlar egen ekologisk mat, hanterar sin latrin som en värdefull resurs, får el från solen, samverkar med sina grannar, har gemensamma utrymmen, bor smått och bygger med återvunna material.

En annan viktig sak har varit att testa sig fram till styrelseformer som fungerar för gruppen. Att bygga infrastruktur tillsammans var inte alls lika svårt som att lösa de sociala problem som uppstod under projektets första tid. En av deltagarna hade lite erfarenhet från arbete med modeller för att nå konsensus, men understryker att det viktigaste är att alla har inställningen att problem ska lösas.


På platsen, som ligger i ett ganska tättbefolkat område, hålls även både teoretiska och praktiska kurser.

– Vi har bland annat haft en femdagars kurs i hur man bygger ett ”tiny house” på hjul, berättar Liam Culbertson som tillsammans med Rachel Newby byggt ett grönt minihus för cirka 2 600 kronor.

Materialet hittade de framför allt på återvinningsstationer och på tippen.

– Det är bara att sätta på sig ett blåställ så frågar ingen om du har lov att ta bortkastat virke, säger Liam och ler stort.

Han skulle aldrig haft råd att köpa mark att ställa sitt lilla hus på. Men Wurruk´ans landområde lånas ut av en person som tog kontakt med Simplicity Institute efter att ha läst boken Entropia: Life Beyond Industrial Civilisation av Samuel Alexander.

Institutet får tillgång till marken gratis mot att de utvecklar området och bygger upp en gemenskap kring det.

– Tillgången till mark är ett stort hinder för personer som vill leva ett enklare liv. Det är en utmaning att föra samman ägare av outnyttjad jord och människor som vill ta hand om den. Men jag tror att vi kommer se mer av det framöver, menar Jordan Osmond, som gjort den folkfinansierade filmen A Simpler Way: Crisis as Opportunity om Wurruk´an med premiär nu i juni.


Grus & Guld har
många gånger tidigare skrivit om människor som lever hållbart och enkelt – som samarbetar, odlar, återvinner och bor på liten yta. Det speciella med Wurruk’an är att det praktiska experimenterandet är nära kopplat till forskning och akademiskt arbete via Simplicity Institute, som ska utgöra en brygga mellan vetenskapens slutsatser och en lokalt organiserad folkrörelse. Artiklarna som publiceras utforskar bland annat komplexiteten i enkelt leverne och de strukturer som behövs för att ställa om från konsumtionssamhällen till rättvisa och hållbara samhällen.

Samuel Alexander, som startade institutet tillsammans med kollegan Simon Ussher efter ett forskningsprojekt kring frivillig enkelhet, ser tre huvuduppgifter:

1) att föra fram vetenskaplig kritik av det rådande systemet för att till fullo skapa förståelse för omfattningen av de problem vi står inför.

2) att arbeta fram en matris av alternativ.

3) att förhålla sig till vilken omställningsstrategi som är effektivast.


När jag träffar
Samuel Alexander på Melbournes universitet, där han undervisar på miljöprogrammet och forskar på Melbourne Sustainable Society Institute (MSSI), går vikten av kommunikation som en röd tråd genom vårt samtal. Samuel poängterar flera gånger betydelsen av den positiva berättelsen om ett enklare liv, och att miljörörelsen i stort har misslyckats med strategin att skrämma människor till att bli miljömedvetna. Därför är arbetet med Wurruk´an – och dokumentationen av projektet – betydelsefull i institutets strategi.

Men samtidigt, säger Samuel Alexander, är det viktigt att sprida kunskap om omfattningen av de utmaningar vi står inför.

– Förstår du inte hur stora problem vi har tenderar du att söka otillräckliga lösningar. Först måste vi förstå allvaret i världens tillstånd, sedan skapa bilder av alternativa samhällen och därefter diskutera vägen dit. Misslyckas vi med att analysera dagens problem kommer visionen och strategin för omställning också bli fel, säger han.

– Idag sätter många sitt hopp till att tekniken ska kunna dematerialisera den västerländska konsumtionskulturen. Vi ska tillverka snabbare datorer med mer lagringsutrymme, bilar med mindre metall etc. Och i teorin ser det ut att fungera, tekniken gör oss mer effektiva. Men det finns inbyggt i tillväxtekonomin att effektiviseringar leder till mer produktion och konsumtion. Det farliga med de här argumenten är att de är övertygande, men att den empiriska verkligheten ser annorlunda ut.


Jag frågar
om många miljörörelsers strategi att ersätta de fossila energiresurserna med förnyelsebara utan att diskutera större förändringar av vår livsstil. Men han skakar bara på huvudet.

– För närvarande tror jag många tänker att om vi bara förbättrar kapitalismen lite och får in förnyelsebar energi i systemet så löser vi klimatproblemet. Men även om du avverkar en motorsåg driven av solenergi så avskogas planeten, exemplifierar han.

Sättet vi lever på i den rika delen av världen kan helt enkelt inte fortsätta att vara den globala framgångssagan med mindre än att haven töms, jordar förstörs, skogar huggs ned, naturresurser tar slut, säger Samuel Alexander.

– Det krävs inget mindre än ett teknologiskt mirakel om jordens sju, nio eller kanske snart elva miljarder människor ska leva som många i de rika länderna gör idag.

Han kritiserar FNs nya hållbarhetsmål nummer åtta, som säger att tillväxten ska upprätthållas som ett sätt att minska fattigdomen.

– Ekonomisk tillväxt ses fortfarande som en förutsättning för framgång. Folk verkar livrädda för att ifrågasätta den västerländska livsstilen, trots att alla vet att vi är mitt i en miljökris, säger han.

– Hade hälften av alla vilda djur utrotats över en natt i stället för under de senaste 40 åren skulle vi ha uppfattat det som en katastrof, men nu försvinner den biologiska mångfalden dag för dag.


Tiden är knapp
. Samuel sätter väldigt lite hopp till miljöpartier och menar att stödet för ett materiellt enklare liv måste byggas underifrån genom positiva exempel. Först då kan en social rörelse skapas till stöd för de politiska förändringar som krävs.

– Om fler personer insåg vad den västerländska livsstilen kommer att leda till skulle enkelhetens attraktionskraft vara mycket större. Vad som helst är bättre än att leva i ett ekosystem under kollaps. Men än mer intressant är att försöka visa att en enkel livsstil till och med kan vara mer attraktiv. Vi vet att fler prylar inte gör oss lyckligare, eller för att använda ekonomspråk: marginalnyttan av en högre inkomst är försvinnande liten när våra grundläggande behov är tillfredställda.

– Jag är övertygad om att det finns livsstilar med lägre energianvändning som ger högre livskvalitet än vad den konsumtionsdrivna livsstilen erbjuder många idag. Det kan vara enormt givande att bygga ett alternativt samhälle, men att få enkelhet påtvingad av ekologisk och ekonomisk kollaps är inte lika trevligt.


Jag undrar
om vi inte måste ta till radikalare metoder för att åstadkomma en förändring snabbt. Men det är uppenbart att Samuel Alexander tänkt mycket på hur den frustration som finns hos många människor, och som kan leda till farliga våldsyttringar, ska hanteras.

– Alla metoder vi föreslår känns oundvikligen småskaliga. Men jag tror att den strategiskt bästa användningen av aktivisters energi är att sprida kunskap om var vi befinner oss och skapa berättelser om en annan värld – samtidigt som vi gör praktiska saker för att skapa den nya världen innanför skalet på den gamla.

Han talar om resiliens, ett systems långsiktiga förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas, och menar att en av de viktigaste sakerna vi kan göra just nu är att lära oss hur saker gjordes förr som att laga våra jeans i stället för att köpa nya, eller snickra våra egna hyllor i stället för att åka till möbelvaruhuset.

Det finns en dubbel nytta i att fokusera på lokalsamhället menar Samuel Alexander, lokalt kan både alternativ växa fram och en motståndskraft mot framtida chocker skapas.

– Det finns redan flera tecken på att sättet vi lever på långsamt håller på att bryta samman. Hur kan vi lära oss att leva i den situationen? Hur kan vi absorbera chocker medan vi låter det ohållbara samhället dö sin egen död?

Det som gör starkast intryck på mig under diskussionerna på Simplicity Institute och Wurruk´an är den livsglädje och energi som det unga institutet har. Den positiva bilden av ett enklare liv som byggs bland stora dagbrott för kol i ett land med högre koldioxidutsläpp per capita än USA, är engagerande.

Det känns enkelt att byta livsstil i deras sällskap.

Alexander Olsson

Framtidsjobb – i vilken framtid?


I nya numret av papperstidningen Grus & Guld finns en artikel om framtidsjobb. Där undersöker vi om prognosmakarna tagit hänsyn till den energiknappa framtid som många inom miljö- och omställningsrörelsen bedömer som den mest troliga.

Men några svenska råd direkt till den som vill börja ställa om hittade vi inte. I USA har en sådan omställning blivit mer akut, eftersom så många redan idag är drabbade av den ekonomiska kris som alltfler menar är här för att stanna. Där finns många anledningar att tänka på nya sätt när det gäller att välja studier och yrke.

Två coacher för egenföretagare som specialiserat sig på just de här omställningsfrågorna är Paul och Sarah Edwards i Kalifornien. Här är deras checklista för att undersöka om det egna jobbet håller för framtiden:

Är mitt eget yrke framtidssäkert?

1- Kan mitt arbete tillfredsställa något basbehov i mitt omgivande samhälle, som kommer att efterfrågas även när folk tvingas skära ner på icke nödvändiga utgifter?

2 – Kan jag använda mina kunskaper för att byta till mig varor och tjänster i lokalsamhället där jag bor om det skulle behövas?

3 – Är mitt arbete sådant att det inte stör naturen eller grannskapet och kan jag göra det självständigt i mitt hem?

4 – Klarar jag mitt arbete med energieffektivt, icke-nedsmutsande råmaterial och utrustning som går att få tag på lokalt?

5 – Kan jag arbeta på distans och få inkomster från klienter/kunder/arbetsgivare på annat håll utan att behöva resa?

6 – Finns det risk att mitt arbete flyttas till någon annan del av världen eller tas över av maskiner?

Källa: Paul och Sarah Edwards.

 

Börja smått

Om det känns stort att börja fundera över yrkesvalet, så rekommenderar makarna Edwards att börja smått och utveckla sina egna intressen och få lite framtidsinriktade nya färdigheter på köpet.

Skaffa en hobby:

  • Odling och djurhållning
  • Förädling av mat
  • Sömnad
  • Sjukvård och omsorg
  • Rörmokeri
  • Svetsning
  • Snickeri, byggnadsteknik med lokala material
  • Reparationer av allt möjligt, ex hushållsmaskiner
  • Transporter som inte kräver fossilenergi
  • Bygga och installera system för värme, el etc som inte kräver fossilenergi

Källa: Paul och Sarah Edwards.

 

Ett axplock av svenska kurser och utbildningar:

Universitet och högskolor:

Jönköpings högskola: Hållbar omställning – vägar ut ur kriserna. Karlstads universitet: Ekofilosofi samt nordiska miljö- och klimatstudier. Stockholms universitet: Stockholm Resilience Centre Världens eko, Social-Ecological Resilience for Sustainable Development. Stockholms universitet, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi: sommarkurs i Stadsodling – planering, miljö och hälsa. Örebro universitet: Måltidsekologprogrammet. Uppsala universitet och Lantbruksuniversitetet, CEMUS, Centrum för miljö- och utvecklingsstudier: Hållbar utveckling, miljö, energi och samhälle samt Urban Agriculture – Permaculture and Local Food Systems. Göteborgs universitet: Kulturvård i Göteborg och Kulturvård i Mariestad. Högskolan i Halmstad: Förnybar energi, Energiingenjör förnybar energi, Energiekonom. Blekinge Tekniska högskola: Strategiskt ledarskap för hållbarhet, Hållbar produkt- och tjänsteinnovation, Högskoleingenjör i Energisystem för hållbar utveckling, Mittuniversitetet Östersund/Södertälje: Ekoteknik.

Folkhögskolor:

Mora folkhögskola: Ekologisk odling & hållbar livsföring i Skattungbyn. Hola folkhögskola: Ekobruk och självhushållning. Klarälvdalens folkhögskola: Självhushållning. Färnebo folkhögskola: Småskalig ekologisk trädgårdsodling och stadsodling. Holma folkhögskola under bildande: kurs i stadsodling. Glokala folkhögskolan: Samhällsentreprenör.

Övriga:

Yrkeshögskolor, t ex trädgårdsmästarutbildning med biodynamisk inriktning på Skillebyholm i Järna, trädgårdsmästarutbildning med inriktning hälsa och kultur i Gunnebo trädgårdar. Fristående skolor, till exempel Capellagården: textil, möbel och inredning, keramik och trädgård. Kurser i permakultur. Studieförbunden: kurser i alla möjliga hantverk och odling. Webbplatsen alternativ.nu och tidningen Åter: om självförsörjning. Lokala omställningsgrupper: http://transitionsweden.ning.com.

Källa: Grus & Guld nr 4/2013 (länken fungerar tills nästföljande nummer kommer ut)

 

Hitta själv fler svenska utbildningar:

jamforutbildning.studera.nu – Länk till arbeten inom ”miljö”:

http://jamforutbildning.studera.nu/sok-jamfor/omrade/miljo-129

http://utbildningsinfo.se/sb/d/196/a/105/nocache/1

http://allastudier.se/utbildningar/på/eftergymnasialt/inom/naturvetenskap/miljö/

http://www.studentum.se/search/universitet-hogskola-miljo/a6-c230

http://www.kyutbildningar.se/

Källa: Håkan Konstenius, syv-utbildad svensk omställare.