Kategoriarkiv: Ödehus

Ödehus finner nya ägare


2019-09-28

 

I oktober 2018 köpte Emilia Karlsson och Johan Einarsson en gård i norra Värmland. Bostadshuset hade stått obebott i mer än tjugo år och kräver omfattande renovering. Den ena av två ekonomibyggnader ser ut att ha drabbats av en jordbävning.
För Emilia och Johan, båda 24 år gamla, är detta ett drömställe. Och de är del av en växande rörelse – följ med på en resa genom ”Ödehus-Sverige”, från Pajala i norr till Falkenberg i söder.

 

Johanna Funck  står på den gräsbevuxna gårdsplanen framför ett obebott hus i en by utanför Pajala samhälle. Ett av hundratals hus i denna Sveriges näst nordligaste kommun där någon mycket väl skulle kunna bo, men som bara nyttjas en liten del av året – eller inte alls. Johanna har koll på detta, för hon har just avslutat en inventering på uppdrag av kommunen och ser fram emot en fördjupad satsning tillsammans med grannkommunen Övertorneå.

Att en kommun som Pajala kan ha många tomma hus är väl inte så överraskande, när man vet att invånarantalet halverats det senaste halvseklet. Men fenomenet finns i hela Sverige. Urbaniseringen, som satte fart på 1960-talet, har inte lämnat någon landsända oberörd.

Men något håller på att ske; ett slags uppvaknande inför insikten att landsbygden ruvar på en outnyttjad resurs. Ett uttryck för detta är de inventeringar av tomma hus som allt fler kommuner gör – hittills ett 25-tal – och där Pajalas hör till de mer ambitiösa.

Ett annat tecken är aktiviteten i sociala medier, framför allt i Facebookgruppen ”Jag har räddat ett ödehus”, som nu har mer än 15 000 medlemmar.

Ur ett hållbarhetsperspektiv är denna utveckling väldigt intressant, då det handlar om att nyttja befintliga resurser, stärka lokalsamhällen och i många fall även öka möjligheterna för självhushåll.

 

Grus & Gulds resa genom ”ödehusens Sverige” börjar i Pajala, där Johanna Funck möter upp vid kommunhuset.

En energi- och idérik 37-åring, som tidigare mest arbetat med transporter på olika sätt, bland annat som testförare av extralånga långtradare.

Nu fyller andra teman hennes arbetsdag, men att känna sig hemma på vägarna är fortfarande en fördel, när man verkar i en kommun som är sjutton mil från norr till söder.

Johanna Funck

– Jag flyttade hem förra året, efter tre år i Luleå, berättar Johanna när vi satt oss i bilen för att åka upp längs Muonioälven, biflöde till Torne älv, längs gränsen mot Finland.

Det är ett välkänt och omdiskuterat fenomen att många hus inte kommer ut till försäljning, trots att de inte används, säger Johanna, som ser konsekvenserna på nära håll.

– Jag har kompisar som också vill flytta hem från andra delar av landet och köpa hus, eller bara flytta ut från centralorten. Ofta bygger det på kontakter om man lyckas få köpa, så var det för mig också.

– Jag presenterade mina tankar för kommunen; att göra en inventering, för att få veta mer om alla hus och gårdar där ingen bor, varför ägarna inte säljer, vilket intresse det finns från köpare och om det finns något man kan göra för att få fart på allt.

Kommunen tände på idén. Johanna fick i uppdrag att göra en förstudie till ett ambitiöst projekt, för en ”Levande bostadsmarknad på landsbygden”.

 

”Kieksiäisvaara” står det på vägskylten, efter en halvmils körning.

– Jag svänger upp här, så ska du få se ett hus som varit semesterhus länge men som fått ny ägare nyligen, säger Johanna.

Jo, en del hus säljs även i Pajalas byar. En faktor som driver på just nu är nyöppnandet av järnmalmsgruvan i Kaunisvaara, där brytningen legat nere några år efter den stora konkursen 2014. Idag arbetar åter 300 personer där, och rekryteringen sker delvis globalt, till det nybildade bolaget Kaunis Iron.

– Här är det ett par från Sydafrika som köpt den gamla lärarbostaden, berättar Johanna Funck. De hittade hit genom en släkting som är anställd vid gruvan.

Jag kan konstatera att inflyttarna från den sydliga hemisfären får gott om utrymme i ett av allt att döma välhållet 30-talshus.

– Sen finns det minst tio hus till bara i den här byn som inte används, säger Johanna.

Men det är inte mörklagt, tillägger hon.

– Många hus är välbehållna och vi brukar skoja om ”timer-byar”, där lyset tänds och släcks automatiskt i gårdarna …

 

Vi passerar Törmäsniva, kommer till Kolari. Här står faktiskt en mäklarskylt vid den första gården på höger sida.

– Jo, vi vill flytta till barn och barnbarn i Gällivare, förklarar Kurt Mella, som tar emot oss i köket.

Intresse finns, konstaterar han. I alla fall för bilder och objektsbeskrivning. Sjutton tusen har varit inne på Hemnet och kollat!

– Och vi har haft besökare ända från Hamburg. Fast dom kom förstås hit inte bara för att se vårat hus.

Men affär har det inte blivit än, trots att man både först försökt sälja själva och sedan med hjälp av mäklare. En knapp halvmiljon är priset för ett välskött hus med omgjord ladugårdslänga och fristående bastu.

Kurt Mella berättar utförligt om gården – barndomshemmet – som han renoverat omfattande efter hemflytten 1985. Nog skulle han gärna bo kvar med frun Märta Louise Backe.

– Men man är ju ingen ungdom längre. Det vore annat om det var i ett plan.

– Och tänk vad roligt om det kunde stå två barn här vid brevlådan och vänta på skolbussen. Vi säljer gärna till en barnfamilj.

Visst fanns det barn i Kolari en gång i tiden. 1956 öppnades en nybyggd skola och den fylldes genast med 73 elever, minns Kurt Mella. Han var själv en av dessa elever.

Idag faller putsen i stora sjok från den med lättbetongblock uppmurade femtiotalsskolan. Den privata utombysägaren verkar helt ha gett upp alla eventuella ambitioner att nyttja och sköta fastigheten. Här har kommunen ett potentiellt problemobjekt, när förfallet når rivningspliktens nivåer.
Kaunisjoensuu. Lena Snell driver ICA Nära tillsammans med sin syster Anette. Berättar att man omsätter 40 miljoner. Inte precis en vanlig lanthandel, alltså. En oväntad framgångshistoria i svensk glesbygd.

”Hemligheten” ligger förstås i gränshandeln, med butiken strategiskt nära bron över älven.

– 85 procent av försäljningen är till finska kunder, berättar Lena Snell. De köper charkvaror, renkött, snus, konfektyr.

Johanna styr färden över bron, till finska Kolari.

– Det känns som att Finland har en annan glesbygdspolitik.  Trots högre priser och högre räntor köper folk hus och bygger helt nytt. De får bygga närmare vattnet också. Det svenska strandskyddet borde mjukas upp i kommuner som vår, där vi har åttio mil strand bara längs våra älvar. Det skulle uppmuntra nybyggen av både hus och fritidshus och få upp värdena.

– Man kan komma till en by i Pajala och det känns som periferins periferi. Så kommer man till motsvarande by på andra sidan gränsen och får en rent internationell känsla, konstaterar Johanna – men tillägger också som en delförklaring att en av Finlands ledande skidorter ligger bara tre-fyra mil bort och bidrar till att stärka landsdelen.

Åter till den svenska sidan. På en gårdsplan vid ett obebott hus träffar vi Ragnar, Anneli och Elliot Ahlberg, nyligen inflyttade till Korpilombolo, en av Pajalas större byar. Men där är de bara hyresgäster och nu kollar de runt för att finna något de kan köpa, för att slå sig ner i permanent. De trivs så bra, hela familjen, och arbete finns hur mycket som helst för naprapaten Ragnar och för Anneli som jobbar på kommunen.

– Tänk att kunna släppa ut barnen på byn och känna sig helt trygg med att de är säkra  till sent på kvällen, säger mamma Anneli.

– Ja, här slipper man gå med skottsäker väst, tillägger Ragnar med ett skratt.

 

Sista stoppet: sahavaara. Här är vi alldeles i närheten av gruvan och hus står tomma för att de ligger inom gruvbrytningens planerade expansionsområde.

Vi stannar upp och sammanfattar.

24 av Pajalas 82 byar har inventerats. Ca 200 hus, möjliga för åretruntboende, har identifierats. Totalt i kommunen uppskattar Johanna Funck att det kan finnas 500-600.

Varför är det så många som inte vill sälja? Är det bara en prisfråga, eller finns det andra orsaker? Detta var huvudfrågor i den förstudie som Johanna ledde och avrapporterade tidigare i år.

– Vanligaste förklaringen är att ägaren ser huset som sin sista koppling till hembygden. Man har lämnat kommunen och ofta även Norrbotten för många år sedan. Man kanske nyttjar huset en del, för rekreation, och det är känslomässigt svårt att göra sig av med.

– Det kan också vara flera delägare och man har svårt att komma överens om hur huset ska förvaltas. I många fall hör det skog och jordbruksmark till gården och det vill man behålla, kanske överlåta till barnen.

– Att stycka av och sälja bara själva gården ses som komplicerat och kostsamt, särskilt som prisnivån är så låg.

– Idag gynnas nybyggnationer av Lantmäteriet, men vi har så lite av det så det hjälper inte vår situation alls, tyvärr. Vi skulle behöva någon förmån för dem som styckar på ett sätt som gynnar samhällsutvecklingen på landsbygden. Till exempel vore det mycket mer attraktivt om köparen kunde få med några hektar skog och mark.

Vad gäller prisbilden har man hamnat i något av en ond spiral, menar Johanna. De husägare som ändå säljer väljer ofta att göra det privat, vilket bidrar till att priserna blir så låga att andra inte precis uppmuntras att sälja. De låga värdena påverkar också bankernas vilja att ge lån till nybyggen och större renoveringar

– Många underskattar värdena på sina hus samtidigt som andra hoppas på stora prisuppgångar nu när gruvan är igång igen och väntar med att sälja.

 

Nu planeras uppföljningen till detta projekt – tillsammans med grannkommunen Övertorneå.

– Tanken är att vi ska bygga upp ett kompetens- och resursteam med både myndigheter och privata aktörer. Banker, hantverkare, husbesiktningsföretag, mäklare – vi vill skapa en attraktiv bostadsmarknad i Tornedalen genom att hjälpa både säljare och köpare med alla delar i processen. Det ska finnas en person, en ”lots”, som stöttar både säljare och köpare. Det är viktigt att öppna upp marknaden så att inte bara de med eget kontaktnät kan hitta ett boende.

Johanna Funck är optimistisk när det gäller Tornedalens framtid, trots de många åren av nedgång. Hon ser flera kategorier som kan fylla på i de tomma husen.

– Idag finns det jobb, men människor söker också annat. Vår livsstil, klimatet och naturen är attraktiv, även internationellt. Och utlänningarna rekryterar ofta varandra.

– Det är härligt att se hur livet utanför städerna och vårt sätt att leva lyfts till sitt rätta värde. I Tornedalen har det hänt mycket, en tydlig stolthet har vuxit fram, där inte minst ungdomarna värnar allt mer om sitt ursprung och sätt att leva.

– Vi måste vara lyhörda för vad de här personerna söker, och våga tänka i nya banor för hur boende i glesbygden kan se ut, säger Johanna Funck.

 

65 mil längre söderut arbetar Petra Henriksson i Sollefteå med samma målsättning: att få inflyttning till landsbygden –
men med ett annat upplägg.

Sedan i våras leder hon ett projekt för det kommunala bostadsbolaget, Solatum, där man framför allt riktar in sig på grupper som  vill flytta till landsbygden tillsammans. Konceptet har koppling till det som bär idénamnet ”bredbandsbullerbyar” (se G&G 4/2017).

Därför ses vi vid ett objekt som skulle kunna bli aktuellt för sådant boende: Gålsjö Bruk, tre och en halv mil från Sollefteå, längs vägen mot Örnsköldsvik. En tomt på 14 hektar med 20-talet byggnader om sammanlagt 3172 kvadratmeter. Fotbollsplan ingår, liksom en å med badplats, rakt igenom området.

Det är lätt att hålla med Petra när hon sakligt konstaterar att här finns stora möjligheter både för boende och företagsamhet.

Gålsjö bruk

Petra Henriksson är ganska nyutbildad arkitekt och kom att fördjupa sig i landsbygds- och omställningsfrågor när hon gjorde ett mastersarbete om Västerbottens inland. När sedan Solatum sökte en projektledare för sina planer på landsbygdsutveckling passade hennes intresseinriktning perfekt.

 

Gålsjö Bruk anlades 1703 och i likhet med många andra järnbruk i Norrland fick man malmen söderifrån, bland annat Utö i Stockholms skärgård. Det kan tyckas märkligt att frakta en så tung råvara så långt, men det var förstås för att bruken behövde ligga där kraften fanns – i detta fall i form av Gålån – och att där även fanns skog för koltillverkning.

Järnproduktionen pågick till 1872, sedan satsades det en tid på trävaror, men under 1900-talet kom en tid av förfall, fram till att Härnösands stift tog över och rustade upp anläggningen och drev den några decennier – tills den åter såldes, en bit in på 2000-talet. Sedan har den kulturhistoriskt värdefulla miljön varit konferensanläggning och flyktingboende. Men är nu åter till salu.

 

Vi vandrar runt på gångvägarna i nästan andäktig stämning. Historiska vingslag viskar i vinden och med lite fantasi kan man höra hur seklers hammarslag från smedjan fortfarande ekar mellan husväggarna.

Vägvisare pekar ut riktningarna till de olika husen. ”Ässjan”, ”Städet”, ”Herrgården”, ”Bagarstugan” …

– Mycket är i gott skick. Bland annat finns en restaurangbyggnad med fullt utrustat kök, och ett kapell som kyrkan uppförde av en gammal rundloge, berättar Petra Henriksson.

– Men det är också mycket som behöver rustas upp, framför allt ytskikt, både ut- och invändigt.

De svårberäknade renoveringsbehoven, och kraven på fortlöpande intäkter till driften, har gjort anläggningen svårsåld. Men för rätt grupp av människor utgör den en fantastisk möjlighet, menar Petra.

Planen är att kommunen köper genom något av sina bolag och blir hyresvärd. Men ägandet är inte tänkt att vara långsiktigt. Efter några år kan egendomen tas över av den förening som bildas, som till exempel kan vara en kooperativ bostadsförening.

– Vi vet att många vill ställa om sina liv genom att flytta till landsbygden och kanske bli helt eller delvis självförsörjande med livsmedel, säger Petra Henriksson.

– Jag tror att det hänger samman med sådant som att världsläget blir oklarare, städerna upplevs som sårbara, vi lägger större vikt vid vår relation till vår mat, och många vill ha mer kontroll över sina egna liv. Det är de här människorna vi vill nå, och genom projektet vill vi förenkla för dem så att de väljer att flytta till Sollefteå.

Gålsjö Bruk är inte det enda objektet som kan bli aktuellt i Sollefteå. Där finns även mer traditionella by- och gårdsmiljöer med odlingsmark och ekonomibyggnader som kan komma att erbjudas till grupper av intresserade – liksom även enskilda gårdar och hus.

Ett ”extraerbjudande” till grupper som nappar på Sollefteås koncept är att de kan få kurser i ny föreningsdemokrati och konfliktlösning via den nystartade Byakademin (se Grus & Guld nr 1/19).

– Vi tänker att det här kan bli en modell för kontraurbanisering som kan kopieras till andra landsbygdsområden, säger Petra Henriksson.

 

Nästa anhalt är Kristdala i Oskarshamns kommun. Annicka Gunnarsson och Mark Geuze möter upp i Företagshuset, ett par stenkast från kyrkan. Båda har flera hattar att byta mellan när det handlar om landsbygdsutveckling. Annicka är till exempel ordförande i både Kristdala Samhällsförening och Hela Sverige Ska Levas Oskarshamnsförening – som nu driver ett projekt om de obebodda husen.

Mark är ”en som aldrig ger sig”, som han uttrycker det själv. Och det har utvecklat sig så, efter att han kom till bygden, att den där envisheten handlar mycket om att skapa boenden i tomma hus. Något som han gör rent konkret, genom att köpa, renovera och hyra ut. Varvid han ”på köpet” blivit professionell fönsterrenoverare – en syssla som han inte hade någon som helst relation till när han kom från Holland för halvtannat decennium sedan. Han gjorde också, för några år sedan, en inventering av hus utan fastboende. Bara i Kristdalabygden fanns det 300 stycken.

Detta lilla samhälle kan stå som exempel på att det inte bara är rena landsbygdsbyar som drabbas av tomma hussyndromet. Trots att detta är en levande ort, med skola, bibliotek, pizzeria, två mataffärer och bra pendlingsmöjligheter till Oskarshamn, så finns även här de tomma husen.

Vi behöver inte gå långt längs Storgatan för att se exempel på det – och hur åtgärder kan se ut. Vi når fram till ett fräscht blåmålat hus där det en gång var affärslokal i bottenplanet, och som tills nyligen var tomt och nergånget. Mark tog saken i egna händer; köpte och renoverade. Jerry Bengtsson hängde på låset när målarfärgen torkat och den återanvända köksinredningen (hämtad i Kalmar, berättar Mark) var på plats.

– Det är jättebra att bo här. Min kropp klarade inte av att sköta ett hus längre, så det var perfekt att flytta hit. Jag bestämde mig direkt när jag fick erbjudandet. Jag är sån. Snabba beslut. Flyttade in i mars. Och det har jag inte ångrat.

 

Mark Geuze äger vid det här laget en handfull hus i Kristdala. Det bara blev så, när han inte stod ut med att se dem stå tomma och förfalla.

Och åsikterna om detta trillar ur honom som pärlor på ett radband.

– Varför ser inte politikerna ödehusen som en resurs? Varför står det inte ett jäkla ord om dem i landsbygdsutredningen?

– Varför diskuterar man ingen lösning? De kunde till exempel titta på Norge, som har boplikt, och det finns länder där man får betala mera skatt om huset står tomt. Jag påstår inte att jag har en lösning, men varför diskuteras inte ens frågan?

– Inget parti tar upp den, för så fort man gör det kommer frågan om äganderätten in i bilden och krånglar till det.

– Hur kan det ta två år för Lantmäteriet att stycka av en tomt?

– Och var finns lagen, när en fastighetsägare kan låta huset förfalla och göra det omöjligt för mig att få fram fiber till min fastighet eftersom jag måste gräva över hans tomt men han gjort sig onåbar i ett land hundrals mil bort?

Annicka Gunnarsson jobbar nu vidare med det enkätunderlag som Mark samlade in för några år sedan. Kan de som har dessa hus tänka sig att sälja? Hyra ut?

– Det finns de som älskar ihjäl sin hembygd genom att behålla barndomshem och släktgårdar. Många gånger är det bättre att de säljer.

En kategori som står för många husköp i Småland är utlänningarna, mest danskar och tyskar.

Detta har både positiva och negativa sidor. Till de senare hör att de i regel bara nyttjar dem som fritidshus. Men å andra sidan har de räddat många hus från att helt gå under, påpekar Mark Geuze.

– Hellre fritidsboende än ingen boende alls. De kan vara potentiella inflyttare också.

 

Den kommun som fått mest publicitet det senaste året för en satsning på att väcka liv i ödehus är nog Falkenberg. Något som till stor del beror på de två driftiga kvinnor  som arbetar med projektet ”Lev din dröm”.

Både landsbygdsutvecklaren Karin Torstensson och projektledaren Jennifer Erlandsson har själva köpt hus på Falkenbergs landsbygd och driver verksamheter där – bed & breakfast respektive hästgård. De har alltså en grundläggande känsla för både problem och möjligheter.

Karin Torstensson och Jennifer Erlandsson

Och deras slutsats är att möjligheterna överväger starkt. Det är huvudbudskapet i deras berättelse om kommunens ödehus.

– Det här är en välmående kommun, men med olika förutsättningar. Vissa delar av kommunen har växt snabbt medan andra har fått brottas med utflyttning under flera år, säger Karin när vi möts i kaféet till ett annat nystartat landsbygdsföretag, kafferosteriet i Slöinge.

– När vi inventerade tomma hus hösten 2017 valde vi därför att fokusera på inlandet, öster om motorvägen. Vi fann 1300 fastigheter som hade avlopp, men där ägaren inte var skriven på fastigheten.

– En del var förstås sommarstugor, men där fanns också övergivna hus som skulle kunna bli bostad för någon.

Ägarna har sedan kontaktats på olika sätt med frågan om de är intresserade av att göra något med fastigheten för att väcka den till liv.

Via enkäten fick man kontakt med 200 personer och deras berättelser om varför husen stod tomma. Telefonsamtalen med dem kan bli ganska speciella, säger Jennifer.

– Vi vet ju inte vad som ligger bakom, så det gäller att vara på rätt humör när man ringer. Jag brukar säga ungefär så här: ”jag har ett konstigt ärende … hoppas du inte tar illa upp, men jag skulle vilja kolla hur du tänker när det gäller ditt hus … ”

– Ingen har blivit förbannad ännu, tvärtom blir det ofta långa och djupa samtal. Av en del skulle man kunna göra hela teveprogram av typen ”Det sitter i väggarna”.

Hittills har man lyckats skaka fram ca 45 fastigheter på detta vis, och 120 entreprenörer har anmält intresse för att söka sig en hemvist på Falkenbergs landsbygd.

 

Att man riktat in sig på företagare hänger samman med kommunens profil som en av Sveriges mest företagsvänliga (plats tio i Svenskt Näringslivs ranking 2018). I Falkenberg ska de kunna få lantlig miljö och god samhällsservice med storstäder inom räckhåll. De ska, kort sagt, kunna förverkliga sig i linje med projektets slagord: ”Lev din dröm”.

– Flera kompisgäng har också hört av sig om möjligheten att flytta hit och skapa en bogemenskap, säger Jennifer.

– Gå ut brett, till både företagare och privatpersoner. Det ena ger det andra, när en vågar vågar flera.

Det är övervikt för högutbildade bland de intresserade, berättar Karin. Något som säkert hänger samman med att de oftare har arbeten som inte är platsbundna.

Önskan att leva mer hållbart finns också med i bilden, menar de båda.

– Klimatkrisen, plasten i världshaven, stressen – det är många som omvärderar sina liv och längtar efter något annat. Med en sådan växande trend kan de tomma husen bli en tillgång för hela Sverige, menar Jennifer.

För Falkenberg har det i alla fall hittills varit en framgångsväg, enligt dessa två landsbygdsambassadörer.

– Och mäklarna har ändrat strategi, noterar Jennifer. Hus som de tidigare marknadsförde som fritidshus, säljs nu som bostadshus. Fler kommer på visningarna och prisnivån har stigit, vilket också gjort det lättare att få banklån, även till nybyggen.

 

Emilia Karlsson och Johan Einarsson

Emilia Karlsson och Johan Einarsson har varit tillsammans fyra år, idag är de 24. Och nu har de ett livsprojekt ihop. En 5,7 ha stor fastighet i Sörmark strax norr om Torsby, med mangårdsbyggnad på 140 kvadrat gånger två, och gott om plats även i ekonomibyggnader – kort sagt: en drömgård, inköpt förra hösten för dryga halvmiljonen.

– Jag sa i mars 2018 att jag drömde om ett hus med sekelskiftesveranda, berättar Emilia, som blir färdig socionom till nyår.

– Och jag svarade att jag visste ett hus nära mitt hem som stått tomt länge, fyller Johan i.

De kollade närmare, såg potentialen och kontaktade ägaren. Som inte var särskilt angelägen att sälja.

– Då började en tjatprocess, förklarar Emilia. Jag gav mig inte. Vi ville ha den här gården.

Till slut gav ägaren med sig, med orden ”Du verkar vara en väldigt ihärdig person, Emilia”.

Kanske orkade han inte med tjatet längre. Eller så kände han att det var just en person med den envisheten som gården behövde. Det var förstås en prisfråga också. Och den penningens mötesplats som man slutligen stannade vid låg en bra bit längre fram längs vägen än vad det unga paret tänkt sig, förstår jag av Emilia.

Kontraktet skrevs i oktober, och köparna var glada att kunna börja beta av delprojekten. Först gällde det att åtgärda fuktskador. Under en takläcka och i ett golvbjälklag.

– Min värsta mardröm var att det skulle vara hussvamp, men jag har insett att det inte behöver vara så farligt. Det är bara att ta bort svampens livsförutsättningar.

Det vill säga: om någon av de tre nödvändiga faktorerna fukt, trä och kalk elimineras kommer inte svampen att kunna leva vidare.

Vi går på rundsyn i huset. Ytorna är verkligen vad som i en mäklarannons skulle kallas ”generösa”. Liksom takhöjden: 283 cm. Vackra inslag finns överallt. Takmålningarna i finrummet, den mjuka väggsvängen i trappans hörn, glasverandan en trappa upp, det gamla badkaret som ska emaljeras om.

Och så alla originalfönstren, som stod och väntade i uthuset – även karmarna. Stor lycka för en ödehusräddare!

– Se vad smäckra de är, säger Emilia och smekar en av de nyrenoverade bågarna, som står lutade mot väggen i finrummet. Snart ska de kopplade spröjslösa fönstren av 50-talsmodell ersättas.

 

Utan tvekan kommer Emilia och Johan att kunna genomföra sitt husprojekt. De har inspiration, energi och praktisk kompetens. Till exempel lyckades Johan sparka igång en gammal rostig Atila-grävare som stått ute i många år. Framdrivningen funkar inte, men vad spelar det för roll? Det är bara att slå ner skopans tänder i marken och dra sig fram. Då kan man gräva både för avlopp, fiber och jordvärme.

– Jag kan fixa drivningen också, men det här går bra så länge, säger Johan, som annars arbetar med att serva skogsmaskiner. Plus att han varit rallymekaniker.

Vad krävs av den som ska ta sig an ett husprojekt som detta?

– Man behöver ha ett intresse för att bevara och för att sätta sig in i saker. Den som har intentionen att riva ut allt bör kanske bygga nytt i stället. Och man ska ge sig tid att lära känna huset. Det går inte att ta tillbaka det man gjort, säger Emilia.

– Och så är det bra att ha en partner som orkar hålla på hele natta, tillägger hon med ett leende.

Visst har en del kompisar ifrågasatt projektet, men föräldrarna har uppmuntrat, säger Johan. Och Facebookgruppen ”Jag räddade ett ödehus” har varit viktig, tillägger Emilia.

– Ju mer man omger sig med ”rätt” människor, desto bättre.

Men ungdomars ideal håller på att skifta, menar Emilia.

– Det verkar vara en rejäl vändning på gång, det är inte alls lika trendigt att flytta till stan längre. Alla vill bli självförsörjande som en Mandelmann.

– Jag vill också gärna ha ett trädgårdsland i någon form, men först behöver jag skaffa mig gröna fingrar, säger hon.

– Självhushållning kan handla om mer än att odla sin egen mat. Vi tränar på det ständigt, exempelvis genom att hyvla egna lister och kanske snart även fixa fönstren själva. Sådant som gör oss mindre beroende av andra.

 

Nu närmast är det värmesystemet som ska fixas. Värmepumpen är levererad, den står inplastad i farstun.

Blir det inflyttning före jul? ”Ja”, säger den ena. ”Nej”, säger den andra. Leenden.

Frågan är om de ens vill att upptäcktsresan i gårdens byggnader ska ta slut. Emilia tar tag i hörnet av en masonitskiva i trappväggen.

– Det är så spännande att se vad som finns där bakom…

 

Text och foto: Hans Månsson